Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Domstolens dom (femte avdelningen) den 22 maj 2003. - Europeiska kommissionen mot Konungariket Nederländerna. - Fördragsbrott - Direktiv 89/391/EEG - Åtgärder för att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet - Artikel 7.3. - Mål C-441/01.



Rättsfallssamling 2003 s. I-05463



Sammanfattning

Parter

Domskäl

Beslut om rättegångskostnader

Domslut

Nyckelord



1. Socialpolitik - Skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa - Direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet - Organiserandet av verksamheten till skydd mot och förebyggande av risksituationer på arbetsplatsen - Skyldighet för arbetsgivaren att ge en eller flera arbetstagare i uppgift att verka för nämnda verksamhet - Huvudsaklig skyldighet i förhållande till skyldigheten att anlita sakkunnig hjälp utifrån

(Rådets direktiv 89/391, artikel 7.1, 7.3, 7.4 och 7.6)

2. Socialpolitik - Skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa - Direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet - Ändamål - Främja en avvägd medverkan från arbetsgivare och arbetstagare vid arbetet med att skydda mot och förebygga risksituationer i arbetet

(Rådets direktiv 89/391, artikel 7)

3. Socialpolitik - Skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa - Direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet - Organiserande av verksamheten till skydd mot och förebyggande av risksituationer på arbetsplatsen - Arbetsgivarens möjlighet att välja mellan att organisera nämnda verksamhet inom företaget eller att anlita företagsextern kompetens - Direktivets ändamålsenliga verkan - Föreligger inte

(Rådets direktiv 89/391, artikel 7.1 och 7.3)

Sammanfattning



1. I artikel 7 i direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet rangordnas arbetsgivarnas skyldigheter. I punkt 1 i nämnda artikel föreskrivs nämligen att arbetsgivaren har den huvudsakliga skyldigheten att ge en eller flera arbetstagare i uppgift att verka för skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet. I punkt 3 föreskrivs en skyldighet att anlita företagsextern kompetens. Denna skyldighet är emellertid endast subsidiär i förhållande till den skyldighet som anges i nämnda artikel 7.1, eftersom den bara föreligger "om sådan skydds- och förebyggande verksamhet inte kan organiseras på grund av brist på kompetent personal i företaget och/eller verksamheten". Det finns inte något i punkterna 4 och 6 i nämnda artikel som föranleder någon annan bedömning av rangordningen i punkterna 1 och 3 i denna bestämmelse. För att säkerställa att direktivet klart och tydligt tillämpas i sin helhet skall alltså rangordningen som anges i artikel 7 i direktivet återges i den nationella lagstiftningen.

( se punkterna 20-21, 23 och 30 )

2. Valet i artikel 7 i direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, att, i de fall där företagets interna kompetens så tillåter, främja arbetstagarnas deltagande i åtgärder till skydd för risker som kan uppstå i arbetet och till förebyggande av sådana, snarare än att anlita extern kompetens, är ett sätt att organisera som är förenligt med målsättningen i nämnda direktiv att främja arbetstagarnas deltagande i arbetet för sin egen säkerhet. Det framgår av elfte och tolfte skälen i direktivet att en dialog mellan, och en avvägd medverkan från, arbetsgivare och arbetstagare för att nödvändiga åtgärder skall vidtas till skydd för arbetstagarna mot olyckor i arbetet och mot yrkessjukdomar ingår bland målsättningarna med direktivet.

( se punkterna 39 och 40 )

3. En frihet för arbetsgivaren att välja mellan att organisera arbetet för skydd för arbetstagarna mot olyckor i arbetet inom företaget, eller att anlita företagsextern kompetens, bidrar mot bakgrund av dessa omständigheter inte till att den ändamålsenliga verkan av direktiv 89/391 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet säkerställs, men däremot till att skyldigheten att fullt ut tillämpa detta direktiv åsidosätts.

I artikel 7.1 och 7.3 i direktivet finns nämligen en klar rangordning med avseende på organiserandet av nämnda verksamheter inom företaget. Bara när kompetensen inom företaget är otillräcklig får arbetsgivaren anlita företagsextern kompetens. För det andra är ändamålet med direktiv 89/391 att främja en avvägd medverkan från arbetsgivare och arbetstagare vid arbetet med att skydda mot och förebygga risksituationer i arbetet. Bästa sättet att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan är alltså att gynna organiserandet av nämnda arbete inom företaget.

( se punkterna 53-55 )

Parter



I mål C-441/01,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av H. van Vliet och H. Kreppel, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Konungariket Nederländerna, företrätt av H.G. Sevenster, i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Konungariket Nederländerna har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EG-fördraget och artikel 7.3 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146), genom att låta arbetsgivaren fritt välja huruvida interna eller externa tjänster för hälsa och säkerhet skall anlitas,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av C.W.A. Timmermans, tillförordnad avdelningsordförande, samt domarna A. La Pergola, P. Jann, S. von Bahr och A. Rosas (referent),

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.-F. Contet,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 28 november 2002 av: kommissionen, företrädd av H. van Vliet, och Konungariket Nederländerna, genom N.A.J. Bel, i egenskap av ombud,

och efter att den 16 januari 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl



1 Europeiska gemenskapernas kommission väckte, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 15 november 2001, talan med stöd av artikel 226 EG om fastställelse av att Konungariket Nederländerna har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EG-fördraget och artikel 7.3 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) (nedan kallat direktivet), genom att låta arbetsgivaren fritt välja huruvida interna eller externa tjänster för hälsa och säkerhet skall anlitas.

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

2 Elfte och tolfte skälen i direktivet är avfattade på följande sätt:

"För att säkerställa en förbättrad skyddsnivå måste arbetstagarna och/eller deras representanter informeras om de risker som föreligger för deras säkerhet och hälsa och om de åtgärder, som krävs för att minska eller eliminera dessa risker; de måste ha förutsättningar att medverka till att tillräckliga skyddsåtgärder vidtas genom avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis.

Information, dialog och avvägd medverkan i frågor som rör säkerhet och hälsa i arbetet måste utvecklas mellan arbetsgivare och arbetstagare och/eller deras representanter med hjälp av ändamålsenliga metoder och medel i överensstämmelse med nationell lagstiftning och/eller praxis."

3 I artikel 7, som har rubriken "Skydds- och förebyggande åtgärder", föreskrivs följande:

"1. Utan att det inskränker skyldigheterna enligt artiklarna 5 och 6 skall arbetsgivaren ge en eller flera arbetstagare i uppgift att verka för skydd mot och förebyggande av risker i arbetet inom företaget och/eller verksamheten.

2. De utsedda arbetstagarna skall inte på något sätt missgynnas på grund av sin verksamhet med avseende på skyddsfrågor och förebyggande arbete.

De utsedda arbetstagarna skall ges skälig tid för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv.

3. Om sådan skydds- och förebyggande verksamhet inte kan organiseras på grund av brist på kompetent personal i företaget och/eller verksamheten skall arbetsgivaren anlita sakkunnig hjälp utifrån.

4. I de fall då arbetsgivaren anlitar sakkunnig hjälp utifrån skall han informera de personer som anlitas om de faktorer som påverkar eller misstänks påverka arbetstagarnas säkerhet och hälsa och personerna skall ha tillgång till sådan information som avses i artikel 10.2.

5. Under alla omständigheter skall

- de utsedda arbetstagarna ha tillräckliga kunskaper och resurser,

- utifrån anlitade företag eller personer ha tillräckliga kunskaper och tillräckliga personella och professionella resurser, och

- antalet utsedda arbetstagare och utifrån anlitade företag eller personer vara tillräckligt

för att organisera skyddsverksamheten och den förebyggande verksamheten med beaktande av företagets och/eller verksamhetens storlek och/eller de risker för vilka arbetstagarna exponeras samt hur dessa fördelas över hela företaget och/eller verksamheten.

6. Ansvaret för åtgärder till skydd mot och förebyggande av de risker för säkerhet och hälsa, som avses i denna artikel, skall åligga en eller flera arbetstagare eller en eller flera enheter inom eller utanför företaget och/eller verksamheten.

Arbetstagaren/arbetstagarna och/eller enheten/enheterna skall vid behov samarbeta.

7. Med hänsyn tagen till verksamheternas art och företagens storlek skall medlemsstaterna ange de verksamhetsgrenar, där arbetsgivaren, under förutsättning att han har kompetens, själv kan ta ansvaret för de åtgärder som avses i punkt 1.

8. Medlemsstaterna skall definiera de erforderliga färdigheter och kvalifikationer som avses i punkt 5.

De kan fastställa det erforderliga antal, som åsyftas i punkt 5."

4 I artikel 11.2 föreskrivs följande:

"Arbetstagare eller arbetstagarrepresentanter med särskilt ansvar för skyddsfrågor skall ges rätt till avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis, eller rådfrågas i förväg och i god tid beträffande

...

b) utseende av arbetstagare enligt artikel 7.1 eller 8.2 och den verksamhet som avses i artikel 7.1,

...

d) i förekommande fall, anlitande av tjänster eller personer utifrån enligt artikel 7.3,

..."

Den nationella lagstiftningen

5 Artikel 17.1 i Arbeidsomstandighedenwet (arbetsmiljölagen), i dess ändrade lydelse enligt lag av den 22 december 1993 (Staatsblad 1993, 757) och enligt lag av den 9 juni 1994 (Staatsblad 1994, 441)(nedan kallad arbowet), har följande lydelse:

"Allmän skyldighet

Artikel 17

1. Arbetsgivaren är enligt denna lag skyldig att utse:

a) en eller flera sakkunniga bland arbetstagarna, som kan organiseras som en särskild enhet,

b) andra sakkunniga,

c) ett eller flera organ bestående av andra sakkunniga, eller

d) sakkunniga bland arbetstagarna samt andra sakkunniga eller organ som avses i a-c ovan.

2. Arbetsgivaren skall vidta nödvändiga åtgärder och leda verksamheten så att arbetsuppgifterna för de i punkt 1 nämnda sakkunniga, andra sakkunniga eller organ är sinsemellan förenliga.

3. Arbetsgivaren skall i fråga om alla beslut som den planerar att fatta med stöd av punkt 1 först rådfråga företagsrådet eller, om något sådant inte finns, de arbetstagare som berörs."

6 Denna lagstiftning har ändrats efter att det administrativa förfarandet avslutades. En ny lag om arbetsvillkor antogs år 1998 (Staatsblad 1999, 184), vilken ändrades den 29 december 2000 (Staatsblad 2000, 595). Artikel 14 i denna lag ersätter artikel 17 i den tidigare lagen, men det har inte bestridits att detta inte ändrar föremålet för tvisten, då enligt nämnda artikel 14 samma principer tillämpas i fråga om anlitande av interna eller externa hälso- och säkerhetstjänster som är behöriga med avseende på arbetsvillkor.

Det administrativa förfarandet

7 Eftersom det inte råder några skiljaktiga meningar i fråga om förfarandet räcker det att erinra om de huvudsakliga momenten i detsamma.

8 De nederländska myndigheterna underrättade i en skrivelse av den 21 februari 1994 kommissionen om de lagtexter genom vilka direktivet införlivats i den nederländska rättsordningen. Bland dessa texter återfinns även arbowet.

9 Kommissionen sände den 11 juli 1997 en formell underrättelse till Konungariket Nederländerna, som besvarade underrättelsen i en skrivelse av den 21 november 1997.

10 Kommissionen avgav den 30 december 1998 ett motiverat yttrande, vilket besvarades av de nederländska myndigheterna i en skrivelse av den 29 mars 1999.

11 Kommissionen var inte nöjd med svaret från nämnda myndigheter och beslutade därför att väcka förevarande talan.

Talan

12 Kommissionen har hävdat att Konungariket Nederländerna inte har införlivat artikel 7.3 i direktivet på rätt sätt. Enligt kommissionen finns det inte någon rangordning i artikel 17.1 i arbowet mellan de olika valmöjligheter som räknas upp i punkterna a-d. Arbetsgivaren har alltså stora möjligheter att välja mellan internt och externt organiserande av åtgärder för skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet, medan direktivet inte ger något utrymme för sådana val, utan i stället anger en rangordning mellan de båda lösningarna i enlighet med ett objektivt kriterium som avser huruvida det finns personal i företaget eller verksamheten som har rätt kompetens för att vidta dessa åtgärder.

13 Den nederländska regeringen har motsatt sig den tolkning av direktivet som förespråkas av kommissionen. Nämnda regering bygger sina argument på avfattningen av artikel 7.3 i direktivet, på systematiken i nämnda artikel liksom på dess ändamål, dess minimala harmoniseringskaraktär och på direktivets ändamålsenliga verkan. Dessa olika argument skall prövas i tur och ordning.

Avfattningen av artikel 7.3 i direktivet

Parternas argument

14 Den nederländska regeringen har inledningsvis gjort gällande att avfattningen av artikel 7.3 i direktivet är alltför vag för att kunna utgöra ett kriterium vid bedömningen av om externa tjänster kan anlitas. I artikeln föreskrivs endast att om företaget inte har lämpliga medel får arbetsgivaren anlita extern sakkunskap. Ordvalet i denna bestämmelse medger en vid och öppen tolkning.

15 När det gäller införlivande av direktiv har den nederländska regeringen därefter erinrat om att val av form och medel för införlivandet lämnas åt medlemsstaterna, och att dessa har en skyldighet att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan, vilket också den nederländska lagstiftningen gör.

16 Nämnda regering har betonat att det under alla omständigheter är arbetsgivaren som avgör om företaget saknar kompetent personal och, följaktligen, om extern kompetens måste anlitas. Arbetsgivaren fastställer själv de villkor som krävs för att inrätta en intern enhet eller ej.

17 Den nederländska regeringen har slutligen påvisat de negativa följder som kommissionens tolkning av artikel 7.3 i direktivet skulle kunna få för företagen. En arbetsgivare som har personal med ändamålsenlig kompetens kan alltså aldrig anlita externa tjänster försåvitt nämnda personal inte avskedas. Likaså gäller att när arbetsgivaren anställer personal som kan utföra uppdragen, vilka för tillfället utförs externt, måste detta avtal ändras eller sägas upp.

18 Kommissionen har hävdat att punkt 3 i artikel 7 i direktivet ersätter två punkter med tydliga föreskrifter om att företagets arbetstagare skall delta i verksamheten avseende skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet. Denna bestämmelse ger inte arbetsgivaren någon valmöjlighet. En motsatt tolkning skulle omintetgöra den ändamålsenliga verkan av uttrycket "på grund av brist på kompetent personal i företaget".

19 Även om en medlemsstat inte behöver införliva direktivtexten i sin interna rättsordning måste den enligt kommissionen ändock tillse att direktivet klart och tydligt tillämpas i sin helhet. Om direktivet har införlivats korrekt är den faktiska rangordning som införts enligt artikel 7.3 även tillämplig i Nederländerna. Det ankommer heller inte enbart på arbetsgivaren att avgöra om kompetensen inom företaget är tillräcklig eller ej, men arbetsgivarens beslut kan bli föremål för de nationella myndigheternas kontroll.

Domstolens bedömning

20 I punkt 1 i artikel 7 i direktivet föreskrivs att arbetsgivaren har den huvudsakliga skyldigheten att ge en eller flera arbetstagare i uppgift att verka för skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet. I punkt 3 föreskrivs en skyldighet att anlita företagsextern kompetens. Denna skyldighet är emellertid endast subsidiär i förhållande till den skyldighet som anges i nämnda artikel 7.1, eftersom den bara föreligger "om sådan skydds- och förebyggande verksamhet inte kan organiseras på grund av brist på kompetent personal i företaget och/eller verksamheten".

21 I artikel 7 rangordnas alltså arbetsgivarnas skyldigheter.

22 Denna tolkning har stöd i lydelsen av artikel 11.2 i direktivet. Vid punkt b i denna bestämmelse hänvisas till att arbetstagarna erhåller uppdrag på sätt som föreskrivs i nämnda artikel 7.1, och vid punkt d hänvisas till anlitandet av företagsextern kompetens i enlighet med artikel 7.3. För sistnämnda hänvisning tilläggs ordet "om".

23 För att säkerställa att direktivet klart och tydligt tillämpas i sin helhet måste den rangordning som anges i artikel 7 i direktivet återges i den nederländska lagstiftningen.

24 Farhågan att arbetsgivaren skulle göra en renodlat subjektiv bedömning av huruvida det villkor som avses i punkt 3 i nämnda bestämmelse är genomfört synes vara ogrundad. Artikel 7.8 i direktivet innebär nämligen en skyldighet för medlemsstaterna att ange den kompetens och de färdigheter som arbetstagarna måste ha, och det är tillåtet att ange andra objektiva kriterier för att vägleda arbetsgivarna i deras bedömning av befintlig kompetens på företaget.

25 Det skall påpekas att de negativa följdverkningar som utmålats av den nederländska regeringen, och som har angivits i punkt 17 i förevarande dom, inte kan vara så allvarliga som nämnda regering har hävdat. Enligt artikel 7.2 i direktivet skall de utsedda arbetstagarna inte på något sätt missgynnas på grund av sin verksamhet med avseende på skyddsfrågor och förebyggande arbete. Externa uppdragstagare som en arbetsgivare anlitat skyddas tvivelsutan mot att avtalet plötsligt sägs upp. I egenskap av särskild enhet kan den under alla förhållanden med all anledning anses känna till gemenskapslagstiftningen, varför den kan vidta nödvändiga åtgärder för att anpassa sig.

26 Av detta följer att den nederländska regeringens argument avseende lydelsen av artikel 7.3 i direktivet skall lämnas utan avseende.

Systematiken i artikel 7 i direktivet

Parternas argument

27 Den nederländska regeringen har hävdat att artikel 7.3 i direktivet inte skall tolkas isolerat, utan med hänsyn till övriga bestämmelser i nämnda artikel.

28 Den har motsatt sig den tolkning av artikel 7.4 i direktivet som innebär att denna bestämmelse skulle visa att gemenskapslagstiftaren föredrar interna enheter i företaget. Enligt regeringen talas det inte heller i punkt 6 i nämnda bestämmelse om någon som helst rangordning.

29 Kommissionen har hävdat att artikel 7.6 i direktivet inte på något sätt påverkar den rangordning som införts genom punkterna 1-3 i nämnda artikel.

Domstolens bedömning

30 En bedömning av artikel 7 i direktivet och turordningen av de olika punkterna i denna artikel leder inte till någon annan slutsats än den som följer av avfattningen av punkt 3. Bland annat finns det inte något i punkterna 4 och 6 i nämnda artikel som föranleder någon annan bedömning av rangordningen i punkterna 1 och 3 i denna bestämmelse.

31 Av detta följer att den nederländska regeringens argument med stöd av systematiken i artikel 7.3 i direktivet skall lämnas utan avseende.

Syftet med direktivet

Parternas argument

32 Den nederländska regeringen har bestridit att syftet med direktivet är att arbetstagarna skall delta så mycket som möjligt i verksamheten avseende skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet. Ett sådant syfte framgår varken av ordalydelsen i artikel 1 i direktivet eller av skälen i detta, och inte heller av kommentaren till förslaget till det ursprungliga direktivet eller av direktivets uppbyggnad.

33 Enligt den nederländska regeringen är syftet med direktivet att säkerställa att arbetsvillkoren och de risker som kan uppstå i arbetet vid ett företag är föremål för systematisk och förebyggande tillsyn. Regeringen har i detta avseende hänvisat till artikel 1.1 och 1.2 i direktivet. Sättet att organisera den skyddande och förebyggande verksamheten utgör inte ett mål i sig, utan endast ett medel för att uppnå målet.

34 Den nederländska regeringen har vidare hävdat att, om syftet med direktivet vore det av kommissionen hävdade, gemenskapslagstiftaren skulle ha begränsat möjligheten att anlita extern sakkunskap, exempelvis genom att föreskriva ett minimum av skyddande eller förebyggande verksamhet som skall organiseras inom företaget, eller genom att ställa högre krav på kompetens och färdighet hos de sakkunniga för att därigenom undvika att arbetsgivaren alltför snart anlitar deras tjänster.

35 I vilket fall som helst tas i den nederländska lagstiftningen hänsyn till arbetstagarnas deltagande, vilket är obligatoriskt enligt artiklarna 10 och 11 i direktivet.

36 Kommissionen har inte bestridit att syftet med direktivet är att förbättra arbetstagarens säkerhet och hälsa. Enligt kommissionen bekräftar emellertid flera av skälen i direktivet gemenskapslagstiftarens vilja att åstadkomma en "avvägd medverkan" från arbetstagarna i syfte att uppnå detta mål.

37 Det vore fel att hävda att gemenskapslagstiftaren skulle ha anbefallt ett minimum av skyddande eller förebyggande verksamhet som skall organiseras inom företaget för det fall kommissionens tolkning skulle vara korrekt. Enligt kommissionen avviker direktivet från principen att vart och ett av de avsedda företagen har möjlighet att åstadkomma ett sådant minimum av organisation.

Domstolens bedömning

38 Som framgår av direktivets rubrik avser detta åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. I motsats till vad den nederländska regeringen har låtit förstå, är målet med direktivet inte enbart att förbättra arbetstagarnas skydd mot olyckor i arbetet och förebyggande av risker i detsamma, utan också att särskilda åtgärder för organiserandet av skyddande och förebyggande verksamhet skall genomföras. Således anges i direktivet vissa åtgärder som av gemenskapslagstiftaren ansetts kunna medföra att det fastställda målet uppnås.

39 I elfte och tolfte skälen i direktivet bekräftas att en dialog mellan, och en avvägd medverkan från, arbetsgivare och arbetstagare för att nödvändiga åtgärder skall vidtas till skydd för arbetstagarna mot olyckor i arbetet och mot yrkessjukdomar ingår bland målsättningarna med direktivet.

40 Valet i artikel 7 i direktivet att, i de fall där företagets interna kompetens så tillåter, främja arbetstagarnas deltagande i åtgärder till skydd för risker som kan uppstå i arbetet och till förebyggande av sådana, snarare än att anlita extern kompetens, är ett sätt att organisera som är förenligt med målsättningen att arbetstagarna skall delta i arbetet för sin egen säkerhet.

41 Av detta följer att den nederländska regeringens argument avseende ordalydelsen i artikel 7.3 i direktivet skall lämnas utan avseende.

Direktivets karaktär av minimiharmonisering

Parternas argument

42 Den nederländska regeringen har hävdat att direktivet endast medför en minimiharmonisering. Den har i detta avseende erinrat dels om att direktivet antogs med stöd av artikel 118a i EEG-fördraget, numera artikel 138 EG (artiklarna 117-120 i EG-fördraget har ersatts med artiklarna 136-143 EG), vilken utgör grund för minimiharmonisering, dels om att det i artikel 1.3 i direktivet föreskrivs att detta inte får hindra tillämpningen av bestämmelser som ger ett bättre skydd för arbetstagarna. Enligt nämnda regering kunde medlemsstaterna alltså anta strängare nationella bestämmelser för att skydda arbetstagarna.

43 Den nederländska regeringen anser i detta avseende att arbowet på vissa punkter ger ett mera omfattande skydd än direktivet, bland annat på grund av att det genom denna lag inrättas ett system för högkvalitativa tjänster inom hela territoriet, med en, i förhållande till kraven i direktivet, förstärkt skyddande och förebyggande verksamhet. Det är på detta sätt som artikel 7.3 i direktivet skall tolkas. Det förstärkta skyddet som Konungariket Nederländerna har rätt att införa enligt direktivet innebär att arbetsgivaren fritt måste kunna välja den service som i dennes fall ger denna högre skyddsnivå. Att tolka denna bestämmelse så att den ger företräde åt ett internt organiserande av skyddet mot och förebyggandet av risksituationer i arbetet skulle medföra ett åsidosättande av artikel 1.3 i direktivet.

44 Kommissionen har bestridit att arbetstagarnas säkerhet skulle bli bättre genom att extern kompetens anlitas. Kommissionen har därvid hänvisat till en rapport som utfördes på dess begäran av ett analysföretag. Av denna rapport framgår att anlitandet av extern sakkunskap inte nödvändigtvis bidrar till att förbättra säkerheten på arbetsplatsen, och anger som exempel ett företag som via internet erbjuder sig att utvärdera risker utan att detta förenas med något besök från företaget.

Domstolens bedömning

45 Som den nederländska regeringen har anfört framgår det av artikel 1.3 i direktivet att detta inte inkräktar på befintliga eller framtida nationella eller gemenskapsrättsliga bestämmelser, som är mer gynnsamma vad gäller skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

46 Som generaladvokaten påpekade i punkt 24 i sitt förslag till avgörande gäller frågan i förevarande fall inte huruvida den nederländska lagstiftningen garanterar arbetstagarna ett mera omfattande skydd än det som följer av direktivet, men däremot huruvida denna lagstiftning står i strid med föreskrifter i detta direktiv, däribland också den rangordning som införts mellan de två möjligheter som föreskrivs i artikel 7 i direktivet.

47 Av detta följer att den nederländska regeringens argument avseende karaktären av minimiharmonisering skall lämnas utan avseende.

Direktivets ändamålsenliga verkan

Parternas argument

48 Den nederländska regeringen anser att den säkerställer direktivets ändamålsenliga verkan. Enligt regeringen ger den nederländska lagstiftningen tillräckliga medel för att direktivets ändamål skall uppnås. Syftet med detta ändamål är att säkerställa en förebyggande och systematisk hälso- och säkerhetspolitik vid företaget, som bygger på tillräckliga färdigheter och kompetens.

49 Den nederländska regeringen har för det första gjort gällande att de personer som ansvarar för arbetet med skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet måste uppfylla höga kvalitetskrav. Det är alltså företagets karaktär och storlek som avgör om de nödvändiga resurserna finns inom företaget eller om externa tjänster måste anlitas, vilka ofta har den fördelen att de har ett större mått av objektivitet än vad som är fallet i fråga om intern sakkunskap.

50 Nämnda regering har för det andra understrukit att det i den nederländska lagstiftningen föreskrivs olika åtgärder för säkerställandet av att arbetstagarna deltar i den policy som drivs i fråga om arbetsvillkor (information från företagsrådet, rådgivning, årsrapport angående vidtagna skyddsåtgärder med mera). Regeringen har särskilt påpekat att arbetsgivarens beslut i fråga om organiserandet av nämnda skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder, med tillämpning av lagen om företagsråd är villkorade av arbetstagarrepresentanternas godkännande.

51 Den nederländska regeringen har sagt sig vara övertygad om att ett flexibelt system med krav på sakkunskap, som ger arbetstagarnas representanter betydande befogenheter, utgör den bästa garantin för att ändamålen med direktivet iakttas.

52 Kommissionen anser att direktivets ändamålsenliga verkan endast kan säkerställas genom främjande av företagsinternt organiserande av verksamheten för skydd mot och förebyggande av risksituationer i arbetet. Arbetstagarna är för det första mera benägna än externa sakkunniga att säkerställa en god skyddsnivå för sig och sina kolleger. Vidare har arbetstagarna den bästa kunskapen om de risker som de utsätts för. Slutligen innebär den omständigheten - att de är bekanta för övriga arbetstagare och att de inte får missgynnas på grund av sin verksamhet - att de kan tala för övriga arbetstagares räkning och framställa krav hos arbetsgivaren i fråga om säkerhet.

Domstolens bedömning

53 Domstolen erinrar för det första om att det i artikel 7.1 och 7.3 i direktivet finns en klar rangordning med avseende på organiserandet av verksamheten till skydd mot och förebyggande av risksituationer på arbetsplatsen. Bara när kompetensen inom företaget är otillräcklig får arbetsgivaren anlita företagsextern kompetens.

54 För det andra är ändamålet med direktivet, vilket också angivits i punkterna 38 och 39 ovan, att främja en avvägd medverkan från arbetsgivare och arbetstagare vid arbetet med att skydda mot och förebygga risksituationer i arbetet. Bästa sättet att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan är alltså att gynna organiserandet av nämnda arbete inom företaget.

55 En frihet för arbetsgivaren att välja mellan att organisera detta arbete inom företaget eller att anlita företagsextern kompetens bidrar, mot bakgrund av dessa omständigheter, inte till att direktivets ändamålsenliga verkan säkerställs, men däremot till att skyldigheten att fullt ut tillämpa detta direktiv åsidosätts.

56 Av detta följer att den nederländska regeringens argument avseende direktivets ändamålsenliga verkan skall lämnas utan avseende.

57 Domstolen slår följaktligen fast att Konungariket Nederländerna har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 7.3 i direktivet genom att inte i sin nationella lagstiftning föreskriva att företagsextern kompetens för att säkerställa skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder mot risksituationer på arbetsplatsen endast får anlitas när intern kompetens saknas.

Beslut om rättegångskostnader



Rättegångskostnader

58 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Konungariket Nederländerna skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Nederländerna har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

Domslut



På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

följande dom:

1) Konungariket Nederländerna har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 7.3 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, genom att inte i sin nationella lagstiftning föreskriva att företagsextern kompetens för att säkerställa skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder mot risksituationer på arbetsplatsen endast får anlitas när intern kompetens saknas.

2) Konungariket Nederländerna skall ersätta rättegångskostnaderna.