Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 29 mars 20071(1)

Förenade målen C‑231/06–C‑233/06

Émilienne Jonkman m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Cour du travail i Bryssel (Belgien))

”Socialpolitik – Social trygghet för arbetstagare – Likabehandling av män och kvinnor – Lagstadgat pensionsförsäkringssystem – Specialbestämmelser för kabinpersonal – Regleringsförfarande – Tillvägagångssätt vid retroaktiv försäkring av en grupp personer som tidigare inte omfattades – Könsdiskriminering – Effektivitetsprincipen”









I –    Inledning

        Föremålet för föreliggande begäran om förhandsavgörande är på nytt belgiska flygvärdinnors (nedan även kallade kvinnlig kabinpersonal) rättsliga ställning jämfört med deras manliga kollegor. Temat sysselsatte domstolen redan på 1970-talet och ledde till de tre Defrennedomarna.(2) Rättspraxis har sedan dess i ett stort antal mål behandlat principen om lika lön för kvinnor och män och likabehandlingsprincipen med avseende på anställningsvillkor. Föremålet för de föreliggande målen leder oss tillbaka till utgångspunkten för domstolens Defrennedomar, det vill säga till likabehandling av män och kvinnor i det lagstadgade pensionssystemet.

        Mellan åren 1964 och 1980 omfattades manlig kabinpersonal i Belgien av specialbestämmelser i det lagstadgade pensionsförsäkringssystemet som gjorde det möjligt för dem att erhålla en högre pension än vad som annars var fallet inom det allmänna pensionssystemet för anställda. I gengäld var de dock tvungna att erlägga högre pensionsförsäkringsavgifter.

        Kvinnlig kabinpersonal omfattas av denna specialreglering först från år 1981.(3) För försäkringsperioderna före år 1981 kan flygvärdinnor endast tillgodogöra sig rättigheterna enligt specialbestämmelserna om de låter försäkra sig retroaktivt. I detta syfte infördes år 1997 ett regleringsförfarande, vilket innebär att den berörde skall göra en engångsinbetalning av en regleringsavgift jämte en årlig ränta om 10 procent från och med slutet av respektive försäkringsår.

        Detta regleringsförfarande, som endast möjliggör ett jämställande med avsevärda kostnader för de berörda, skall i de föreliggande målen prövas enligt gemenskapsrätten. Frågan är om tillvägagångssättet vid den retroaktiva försäkringen, såsom det numera föreskrivs i belgisk rätt avseende före detta flygvärdinnor, i praktiken gör principen om likabehandling av män och kvinnor verkningslös.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Gemenskapsrättsliga bestämmelser

        Direktiv 79/7/EEG(4) har som syfte att successivt genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet. Enligt artikel 3.1 a i direktivet skall det bland annat tillämpas på lagstadgade system som lämnar skydd vid ålderdom.

        Artikel 4.1 i direktiv 79/7 har följande lydelse:

”Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

–        systemens räckvidd och villkoren för tillgång till dem,

–        skyldigheten att betala avgifter och beräkningen av avgifterna,

–        beräkningen av förmåner, bland annat tillägg avseende make/maka och familjemedlemmar samt de villkor som bestämmer varaktigheten och bibehållandet av rätten till bidrag.”

        Fristen för införlivande av direktiv 79/7 löpte ut den 23 december 1984.(5)

B –    Nationella bestämmelser

        I Belgien infördes med verkan från den 1 januari 1964 specialbestämmelser i det lagstadgade pensionsförsäkringssystemet för så kallad ”flygande personal inom den civila luftfarten”, som innebar ett undantag från det allmänna systemet för pension och efterlevandeskydd för arbetstagare. Efter det att de relevanta bestämmelserna ersattes år 1969, utgörs den gällande rättsliga grunden för dessa specialbestämmelser i dag av den kungliga förordningen av den 3 november 1969.(6)

        Dessa specialbestämmelser kännetecknas i allt väsentligt av att en större del av lönen beaktas som beräkningsunderlag både vid uttag av avgift till pensionsförsäkringen och för beräkning av pensionen än vad som är fallet inom det allmänna pensionssystemet för anställda. Därigenom hade de som gynnades av specialbestämmelserna rätt till en högre pension än de som omfattades av det allmänna pensionssystemet för anställda, men i gengäld var de tvungna att erlägga högre pensionsförsäkringsavgifter än vad som är fallet inom det allmänna pensionssystemet.

      Kvinnlig kabinpersonal var ursprungligen uttryckligen undantagen från specialbestämmelsernas tillämpningsområde,(7) vilket ledde till motsvarande lägre pensionsanspråk.(8) Det var först genom den kungliga förordningen av den 27 juni 1980(9) som fördelarna i specialbestämmelserna från och med den 1 januari 1981 utsträcktes till att även omfatta flygvärdinnor. Denna ändring hade dock ingen retroaktiv verkan. I fråga om försäkringsperioderna mellan den 1 januari 1964 och den 31 december 1980 beräknades storleken av avgifts- och pensionsbeloppen för flygvärdinnor fortfarande enligt det allmänna systemet för arbetstagare.

      Genom den kungliga förordningen av den 25 juni 1997(10) skulle likabehandling av manlig och kvinnlig kabinpersonal slutligen säkerställas även för den nämnda tidsperioden mellan den 1 januari 1964 och den 31 december 1980. I detta syfte kompletterades den kungliga förordningen av den 3 november 1969 med ett regleringsförfarande som ger berörda flygvärdinnor möjlighet att genom en retroaktiv försäkring erhålla en pension som beräknats utifrån samma underlag som för manlig kabinpersonal. Denna retroaktiva försäkring innebär att den försäkrade skall betala regleringsavgifter i form av en engångsinbetalning avseende arbetad tid mellan den 1 januari 1964 och den 31 december 1980, jämte en årlig ränta om 10 procent från och med utgången av respektive försäkringsår.

      Regleringsförfarandet är reglerat i detalj i den nya artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969,(11) vars 2 § och 4 § tredje stycket har följande lydelse:

”…

2 § För att bestämmelserna [om reglering] skall äga tillämpning skall arbetsgivaren och arbetstagaren inbetala samtliga pensionsavgifter som skall erläggas enligt specialbestämmelserna för kabinpersonal inom den civila luftfarten. Från detta belopp skall avdrag göras för de pensionsavgifter som redan betalats av arbetsgivaren eller arbetstagaren i egenskap av anställd.

4 § … Ränta skall erläggas med 10 procent per år från och med utgången av respektive kalenderår under regleringsperioden och fram till och med dagen för ansökan om reglering.

…”

      Av 9 § andra stycket b i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969 framgår dessutom att en ny beräkning av pensionen med tillämpning av regleringsförfarandet endast är möjlig att göra efter en ansökan om retroaktiv försäkring och den har endast verkan framåt i tiden.

III – Bakgrund och förfarandet vid den nationella domstolen

      Föremålet för målen vid den nationella domstolen är tvister mellan tre före detta flygvärdinnor, som på sin tid var anställda av det belgiska flygbolaget Sabena(12), och det belgiska Office national des pensions (nedan kallat ONP) (13). Parterna tvistar om beräkningen av de före detta flygvärdinnornas pensionsbelopp. I allt väsentligt vill de tre klagandena genom sin respektive talan vid den nationella domstolen att deras pensioner skall beräknas enligt de gynnsammare specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten, dock utan att de måste försäkra sig retroaktivt för perioden före den 1 januari 1981, vilket skulle medföra avsevärda kostnader för dem. ONP har motsatt sig denna begäran.

      I mål C‑231/06 beviljade ONP genom beslut av den 24 mars 1997 Émilienne Jonkman, född den 24 februari 1938, pension för ensamstående med ett årligt belopp om 536 960 BEF (13 311 euro) från och med den 1 februari 1997. Pensionen beräknades utifrån en försäkringstid om 27/34, det vill säga för åren 1966 till 1992, under vilka Émilienne Jonkman arbetade som flygvärdinna.

      I mål C‑232/06 beviljade ONP genom beslut av den 6 maj 1996 Hélène Vercheval, född den 25 juni 1941, pension för ensamstående med ett årligt belopp om 682 915 BEF (16 929 euro) från och med den 1 juli 1996. Pensionen beräknades utifrån en försäkringstid om 33/34. Därvid tillgodoräknades hon en karriär som flygvärdinna mellan 1963 och 1995.

      I mål C‑233/06, slutligen, beviljade ONP genom beslut av den 16 december 1996, vilket fastställdes den 22 september 1997, Noëlle Permesaen, född den 3 januari 1942, pension för ensamstående med ett årligt belopp om 676 734 BEF (16 776 euro) från och med den 1 februari 1997. Pensionen beräknades utifrån en försäkringstid om 31/34, för åren 1966–1994, under vilka hon arbetade som flygvärdinna.

      Émilienne Jonkman, Hélène Vercheval och Noëlle Permesaen överklagade var och en respektive beslut vid Tribunal du travail(14) i Nivelles och gjorde gällande att det förelåg en kontinuerlig diskriminering av kvinnlig kabinpersonal jämfört med den manliga kabinpersonalen vid beräkningen av pension avseende åren före år 1981.

      Efter det att två av klagandena, Émilienne Jonkman och Hélène Vercheval, hade vunnit i första instans, överklagade ONP respektive dom från Tribunal du travail i Nivelles.(15) I det tredje målet vid den nationella domstolen hade Noëlle Permesaens talan dock endast bifallits delvis och hon överklagade den dom från Tribunal du travail i Nivelles(16) som gällde henne. Därmed är samtliga tre mål vid den nationella domstolen numera anhängiga i andra instans vid Cour du travail(17) i Bryssel (nedan även kallad den hänskjutande domstolen).

IV – Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

      Genom beslut av den 10 maj 2006 har Cour du travail i Bryssel i de tre målen C‑231/06, C‑232/06 och C‑233/06 ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Avseende regleringsavgifterna(18)

Skall direktiv 79/7/EEG tolkas så att en medlemsstat har rätt att anta lagstiftning som syftar till att ge en viss personkategori av ett visst kön, som ursprungligen diskriminerades, möjlighet att omfattas av det pensionssystem som är tillämpligt på den personkategorin av motsatt kön under förutsättning att de förstnämnda i efterhand erlägger de avgifter (genom inbetalning av ett mycket stort engångsbelopp) som numera är preskriberade för den senare personkategorin enligt tillämplig lagstiftning i denna stat?

För det fall ovanstående fråga besvaras jakande önskas svar på om direktiv 79/7/EEG skall tolkas så att denna medlemsstat är skyldig att anpassa lagstiftning som strider mot denna rättsakt om EG‑domstolen i en dom kommer fram till att det föreligger en konflikt mellan dessa normer eller åtminstone inom den preskriptionsfrist som gäller för de krav på avgifter som uppstått till följd av att denna lagstiftning antogs?

2)      Avseende dröjsmålsräntan(19)

Skall direktiv 79/7/EEG tolkas så att en medlemsstat har rätt att anta lagstiftning som syftar till att ge en viss personkategori av ett visst kön, som ursprungligen diskriminerades, möjlighet att omfattas av det pensionssystem som är tillämpligt på den personkategorin av motsatt kön under förutsättning att de förstnämnda betalar en hög dröjsmålsränta som numera är preskriberad för den senare personkategorin enligt tillämplig lagstiftning i denna stat?

För det fall ovanstående fråga besvaras jakande önskas svar på om direktiv 79/7/EEG skall tolkas så att denna medlemsstat är skyldig att anpassa lagstiftning som strider mot denna rättsakt om EG‑domstolen i en dom kommer fram till att det föreligger en konflikt mellan dessa normer eller åtminstone inom den preskriptionsfrist som gäller för dröjsmålsränta som uppstått till följd av att denna lagstiftning antogs?”

      Genom beslut av domstolens ordförande den 21 juni 2006 förenades målen C‑231/06, C‑232/06 och C‑233/06 vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt med avseende på domen.

      I förfarandet vid domstolen har förutom parterna i målen vid den nationella domstolen även Europeiska gemenskapernas kommission yttrat sig skriftligen och muntligen. Dessutom har den italienska regeringen yttrat sig skriftligen.

V –    Bedömning

A –    Inledande anmärkningar

      I föreliggande mål är det inte ifrågasatt att flygvärdinnor i Belgien mellan åren 1964 och 1980 var utsatta för direkt diskriminering på grund av sitt kön, då de inom ramen för det lagstadgade pensionssystemet nekades de förmåner som föreskrevs i specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten.

      Parterna tvistar endast om huruvida det regleringsförfarande som infördes år 1997 för att undanröja den nämnda diskrimineringen i sin tur är förenligt med principen likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet, såsom principen regleras i direktiv 79/7.

      Det nämnda regleringsförfarandet bygger på principen om retroaktiv försäkring. Kvinnor som vill utnyttja fördelarna i specialbestämmelserna måste dels betala regleringsavgifter i form av en engångsinbetalning, dels betala ränta på dessa regleringsavgifter om 10 procent räknat från utgången av respektive kalenderår inom regleringsperioden. Både avgifterna och räntorna kan medföra avsevärda kostnader för de berörda.

      Det är dessa delar av regleringsförfarandet som är föremål för den hänskjutande domstolens två tolkningsfrågor. I allt väsentligt undrar den hänskjutande domstolen om principen om likabehandling av män och kvinnor utgör hinder för bestämmelser om retroaktiv försäkring som innebär avsevärda kostnader för de berörda.

      Den hänskjutande domstolen tillämpar i detta sammanhang med rätta direktiv 79/7. Visserligen löpte fristen för införlivande av direktivet ut långt efter den i de här målen relevanta avgiftsperioden avseende åren 1964–1980,(20) men eftersom direktivet inte innehåller några bestämmelser i vilka något annat anges, skall det tillämpas på framtida (och naturligtvis även på samtida) verkningar av situationer som uppkommit då den tidigare lagstiftningen gällde.(21) Vid beviljandet av pensioner såsom de nu har krävts av de tre klagandena vid förfarandena vid den nationella domstolen under åberopande av specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten, skall följaktligen likabehandlingsprincipen i den mening som avses i direktiv 79/7 tillämpas.

B –    De två tolkningsfrågorna

      Eftersom svaret på begäran om förhandsavgörande är beroende av liknande överväganden både med avseende på regleringsavgifterna och med avseende på räntan på avgifterna, anser jag att de två tolkningsfrågorna skall prövas gemensamt.

1.      Regleringsavgifterna och den därpå belöpande räntan mot bakgrund av likabehandlingsprincipen

      Enligt artikel 4.1 i direktiv 79/7, vilken kan åberopas av enskilda inför domstol,(22) innebär principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet bland annat att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, vad beträffar villkoren för tillgång till de lagstadgade pensionssystemen och beräkningen av förmånerna i systemen.

      Bestämmelsen konkretiserar likabehandlings- och icke‑diskrimineringsprincipen, vilka hör till de grundläggande gemenskapsrättsliga principerna och enligt fast rättspraxis kräver att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(23)

      Om ett pensionssystem ursprungligen var gestaltat så, att det endast gynnade medlemmar av det ena könet krävs det enligt likabehandlingsprincipen att den diskriminerade arbetstagaren försätts i samma situation som arbetstagarna av det motsatta könet.(24) Rent konkret har detta en dubbel innebörd.

      För det första måste tillämpningen av ett sådant system – tills det till exempel avskaffas eller ändras – utsträckas till att även omfatta medlemmar av det andra könet, för att undanröja diskrimineringen.(25)

      För det andra kan dock medlemmarna av den dittills diskriminerade personkretsen inte kräva att i ekonomiskt hänseende behandlas fördelaktigare än om systemet hade varit tillgängligt för dem från början. De kan särskilt inte undandra sig att i efterhand erlägga de avgifter som är hänförliga till ifrågavarande period, om de vill få del av förmånerna enligt specialbestämmelserna.(26)

      Mot denna bakgrund finns det i princip ingenting att invända mot en regleringsbestämmelse som den belgiska, i vilken det föreskrivs att de ursprungligen exkluderade flygvärdinnorna endast kan utnyttja fördelarna i pensionssystemet för flygande personal inom den civila luftfarten, om de försäkrar sig retroaktivt genom att betala avgifterna i efterhand.

      Om man i dag beviljade de före detta flygvärdinnorna förmåner enligt specialbestämmelserna utan att samtidigt ta ut avgifter som motsvarar de avgifter som erlagts av deras manliga kollegor, skulle detta leda till en oberättigad likabehandling av väsentligt skilda sakförhållanden. Båda grupperna av personer skulle erhålla pension i enlighet med de fördelaktiga specialbestämmelserna, medan endast den manliga kabinpersonalen tidigare skulle ha erlagt motsvarande högre avgifter för att erhålla förmånen. Deras kvinnliga kollegor betalade under den här tiden endast de lägre avgifterna till det allmänna pensionssystemet och förfogade därför över en högre nettoinkomst.

      Om man i dag beviljade flygvärdinnorna en högre pension som beräknats i enlighet med specialbestämmelserna, utan att kräva att de skulle erlägga regleringsavgifter i enlighet med bestämmelser om retroaktiv försäkring, skulle detta utgöra en oberättigad fördel för dem.(27)

      Frågan huruvida det med hänsyn till likabehandlingsprincipen är legitimt att även ta ut ränta på sådana regleringsavgifter, beror på den konkreta utformningen av respektive räntebestämmelse och det konkreta syftet med den.

      Det skulle inte finnas något att invända mot att ränta togs ut på regleringsavgifterna inom ramen för den retroaktiva försäkringen i syfte att åstadkomma en utjämning av köpkraften och på så sätt ta hänsyn till minskningen av penningvärdet. Det skulle snarare vara ett uttryck för likabehandling av alla som omfattas av försäkringen i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 79/7, om flygvärdinnornas regleringsavgifter inte endast nominellt, utan även reellt, motsvarade de bidrag som deras manliga kollegor har betalat till pensionsförsäkringen under en motsvarande försäkringstid.

      Att ta ut ränta på regleringsavgifterna i syfte att åstadkomma en utjämning av köpkraften är naturligtvis endast tillåtet i den mån som minskningen av penningvärdet inte redan har tagits med i beräkningen av själva regleringsavgifterna. Om beräkningen av regleringsavgifterna är inflationskorrigerad, får hänsyn inte tas till det minskade penningvärdet ännu en gång inom ramen för beräkningen av räntan. Vid den muntliga förhandlingen vid domstolen kunde ONP:s ombud inte ge ett uttömmande svar på frågan huruvida de regleringsavgifter som avkrävts de tidigare flygvärdinnorna med tillämpning av 1997 års regleringsbestämmelser redan innehåller ett köpkraftsutjämnande inslag.

      Vid fastställandet av den ränta som eventuellt kan krävas för att åstadkomma en utjämning av köpkraften måste medlemsstaterna medges ett visst bedömningsutrymme. Även en schablonmässig räntesats, som säkerställer en genomsnittlig rimlig kompensation för det minskade penningvärdet, måste i detta sammanhang anses vara tillåten. Endast en räntesats som går utöver vad som är nödvändigt för att åstadkomma en utjämning av köpkraften vore oförenlig med likabehandlingsprincipen, eftersom den skulle medföra att den ursprungligt diskriminerade personkretsen avkrävdes inte endast nominellt utan även reellt högre pensionsavgifter än de avgifter som tidigare hade erlagts av andra personer som omfattades av försäkringen.

      Det saknar däremot betydelse vilken ränta som de före detta flygvärdinnorna hade kunnat uppnå om de under åren 1964–1980 varje månad på kapitalmarknaden hade placerat ett belopp motsvarande mellanskillnaden mellan deras nettolön och de manliga kollegornas nettolön, det vill säga beloppet med vilket de manliga kollegornas avgifter under specialbestämmelserna översteg de vid den tidpunkten i Belgien gällande pensionsförsäkringsavgifterna i den allmänna pensionsförsäkringen. Flygvärdinnorna var nämligen vid den tidpunkten inte förpliktade att bygga upp en kompletterande privat pension eller skapa reserver för en eventuell retroaktiv försäkring. Det kan därför i dag inte heller läggas dem till last att de inte har byggt upp ett motsvarande privat sparkapital.

      Det vore även oskäligt att kräva dröjsmålsränta av de före detta flygvärdinnorna. Som klagandena i målen vid den nationella domstolen med rätta har gjort gällande, var det under den relevanta perioden mellan år 1964 och år 1980 på grund av det dåvarande rättsläget i Belgien överhuvudtaget inte möjligt för dem att betala pensionsförsäkringsavgifter enligt specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten. Att de kan betala dessa avgifter i efterhand först i dag beror inte på en försummelse från flygvärdinnornas sida, utan är en direkt effekt av den dåvarande, diskriminerande nationella lagstiftningen.

      I begäran om förhandsavgörande utgås det utan vidare från att de berörda i det föreliggande fallet krävs på dröjsmålsränta.(28) Det ankommer på den nationella domstolen att på nytt noggrant pröva om inte den ränta om 10 procent per år som föreskrivs i 1997 års regleringsbestämmelser åtminstone delvis syftar till att åstadkomma en utjämning av köpkraften som kompensation för den minskning av penningvärdet som ägt rum efter försäkringsåren 1964–1980. I det senare fallet vore räntan nämligen tillåten, dock endast i den mån som den inte går utöver vad som är nödvändigt för en rimlig utjämning av köpkraften.

      Det kan i denna del således fastställas följande:

En nationell lagstiftning, enligt vilken en tidigare diskriminerad grupp av personer av det ena könet ges möjlighet att utnyttja ett gynnsammare pensionssystem som gäller för en jämförelsegrupp av det andra könet strider inte mot direktiv 79/7 endast av den anledningen att bestämmelsen kräver att de berörda personerna med avseende på en retroaktiv försäkring skall

–        betala regleringsavgifter

och

–        betala ränta på dessa regleringsavgifter, under förutsättning att det inte rör sig om dröjsmålsränta och räntan inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå en rimlig utjämning av köpkraften.

2.      Kravet på att rätten till likabehandling skall kunna utövas effektivt

      Även om det sålunda med hänsyn till likabehandling av män och kvinnor i princip inte finns någonting att invända mot ett krav på retroaktiv försäkring, kvarstår att diskutera om en sådan bestämmelse som den belgiska, som medför avsevärda kostnader för de berörda, är giltig i ljuset av likabehandlingsprincipen i den mening som avses i direktiv 79/7.

      Enligt effektivitetsprincipen(29) får de tillämpliga nationella bestämmelserna inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för de berörda att utöva sin rätt till likabehandling. Medlemsstaternas utrymme för skönsmässiga bedömningar inom socialpolitiken får inte heller leda till att en sådan grundläggande gemenskapsrättslig princip som principen om likabehandling av manliga och kvinnliga arbetstagare urholkas.(30)

      De tre klagandena i målen vid den nationella domstolen har anfört – utan att detta i sin tur har bestritts av motparten – att regleringsavgifterna som de skulle betala i form av ett engångsbelopp skulle ha uppgått till 60 000 euro(31) inklusive ränta. Huvuddelen av beloppet skulle utgöras av räntan, som hade uppgått till 40 000 euro.

      Det är uppenbart att kravet på ett engångsbelopp i den här storleksordningen i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt för de berörda att skaffa sig en retroaktiv försäkring och på så sätt utnyttja fördelarna enligt specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten.

      I detta sammanhang är det särskilt viktigt att ha i åtanke att de berörda redan är pensionerade och att deras pensioner enligt pensionsbeskeden från ONP ligger i området mellan 13 311 euro och 16 929 euro per år, vilket innebär en pension på mindre än 1 500 euro per månad. Engångsbeloppet som skall erläggas i förskott utgör sålunda ett belopp som motsvarar flera årsbelopp för de berörda. Till och med en betalning i efterhand av regleringsavgifterna exklusive ränta, skulle i form av en engångsbetalning om ungefär 20 000 euro fortfarande motsvara betydligt mer än ett årsbelopp av pensionen.

      För att retroaktivt omfattas av försäkringen måste de berörda följaktligen i stor omfattning falla tillbaka på sina sparade medel och eventuellt till och med skuldsätta sig. Det är självklart att detta ur klagandenas perspektiv vore ekonomiskt oförnuftigt, då de inte längre är förvärvsarbetande. De berörda skulle kanske avstå från en retroaktiv försäkring eftersom den ekonomiska belastningen inte står i proportion till den ökning av pensionen som de kan uppnå, nämligen ungefär 2 500 euro per år (208 euro per månad).(32)

      Klagandena har därför med rätta vid den nationella domstolen anfört att en regleringsbestämmelse som den belgiska inte är förenlig med effektivitetsprincipen och i realiteten medför att den diskriminering som de lidit blir bestående.

      För att de berörda inte skall hindras från att effektivt utöva sin rätt till likabehandling, måste de få betala sina regleringsavgifter och en eventuell ränta genom månatliga avbetalningar i stället för genom ett engångsbelopp.(33) Det uppskov med betalningen av respektive restbelopp som detta skulle medföra skulle vara avgörande för att utforma den ekonomiska bördan på ett sådant sätt att den blir rimlig för de berörda.

      En sådan avbetalningslösning skulle inte på något sätt leda till ett otillåtet gynnande av de före detta flygvärdinnorna i förhållande till deras manliga kollegor,(34) utan tvärtom bidra till att deras respektive ekonomiska kostnader blev jämförbara, vilket är i enlighet med likabehandlingsprincipen.(35) Den manliga kabinpersonalen krävdes ju trots allt inte på samtliga pensionsavgifter på en gång, utan dessa betalades i stället under en period av flera år, till och med årtionden, genom erläggandet av månadsavgifter, vilka dessutom var skattemässigt avdragsgilla.(36)

      Storleken på det månatliga avbetalningsbeloppet måste beräknas med hänsyn till samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Som utgångspunkt kan gälla att regleringsavgifterna och eventuell ränta på avgifterna bör betalas helt under den tid som pensionen förväntas tas i anspråk.

      För att uppfylla kraven enligt effektivitetsprincipen måste den ekonomiska belastningen per månad för de berörda emellertid begränsas så, att en retroaktiv försäkring medför en påtaglig fördel trots de reglingsavgifter och eventuell ränta som måste betalas. De belopp som skall avbetalas på regleringsavgifterna och räntan får alltså inte vara så höga att de tar i anspråk hela den höjning av pensionen som en före detta flygvärdinna kan förvänta sig om hon utnyttjar specialbestämmelsen. Rimligt vore till exempel att hålla inne ungefär halva höjningen av pensionen som en avbetalning och att betala ut den andra halvan.(37)

      Det stämmer visserligen att de berörda vid en tillämpning av ett sådant system med avbetalning genom belopp av en begränsad storlek skulle komma i åtnjutande av en höjning av sin pension i förtid, för vilken de ännu inte hade betalat samtliga försäkringstekniskt nödvändiga avgifter. Det går inte heller att utesluta att de berörda inte i sin helhet kommer att kunna betala de avgifter som krävs under den tid som de uppbär pensionen.(38) Detta kan tveklöst leda till ökade kostnader för det statliga pensionssystemet.

      En medlemsstat, vars lagstiftning har varit den egentliga orsaken till en diskriminering på grund av kön, och den nationella myndighet som är ansvarig för den lagstadgade pensionsförsäkringen måste dock själva bära de eventuella kostnader som uppkommer när likabehandlingsprincipen omsätts effektivt. Rena budgethänsyn kan inte motivera en diskriminering till nackdel för endera könet.(39) Dessa hänsyn kan inte heller åberopas senare när det handlar om att effektivt undanröja konsekvenserna av en diskriminering som har förelegat tidigare.

      I de föreliggande målen har för övrigt varken den belgiska regeringen(40) eller ONP framfört något underbyggt argument för att den ekonomiska balansen i det nationella pensionssystemet allvarligt skulle äventyras(41) om man gav de före detta flygvärdinnorna möjlighet att komma i åtnjutande av förmånerna i specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten innan de betalat hela regleringsavgiften samt eventuell ränta.

      Den belgiska lagstiftaren verkar ändå inte ha utgått från en budgetpolitiskt neutral retroaktiv försäkring för före detta flygvärdinnor när regleringsbestämmelserna infördes. I 1997 års regleringsbestämmelser föreskrivs nämligen att endast den anställdes pensionsförsäkringsavgifter för försäkringsåren 1964–1980 skall betalas i efterhand, medan arbetsgivaren uttryckligen är befriad från en eventuell betalning i efterhand av de pensionsavgifter som skulle ha betalats av denne för samma period.(42)

      Det kan i denna del således fastställas följande:

En nationell lagstiftning, enligt vilken en tidigare diskriminerad grupp av personer av det ena könet ges möjlighet att utnyttja ett gynnsammare pensionssystem som gäller för en jämförelsegrupp av det andra könet strider mot direktiv 79/7 i den mån lagstiftningen innebär så höga kostnader för de berörda i form av engångsinbetalningar att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för dem att låta försäkra sig retroaktivt. I förekommande fall måste det vara möjligt att avbetala avgiften, varvid delbeloppen måste vara av en storlek som gör det möjligt för de berörda att vid en retroaktiv försäkring komma i åtnjutande av en påtaglig fördel trots de regleringsavgifter och eventuell ränta som skall betalas.

C –    Avslutande anmärkningar

1.      Tidpunkten när den retroaktiva försäkringen börjar gälla

      Vid den muntliga förhandlingen vid domstolen påpekades att en retroaktiv försäkring enligt 1997 års belgiska regleringsbestämmelse är giltig endast för framtiden och att de berörda sålunda endast kan räkna med en höjning av sin pension för tiden efter deras ansökan om retroaktiv försäkring.(43)

      I princip är fastställandet av rimliga preklusionsfrister förenliga med gemenskapsrätten, i den mån som de inte strider mot likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Domstolen har till exempel slagit fast att medlemsstaterna får införa preklusionsfrister för väckandet av en talan, om de tar hänsyn till dessa principer.(44)

      På samma sätt måste det vara möjligt att en höjning av pensionerna för en grupp som tidigare har varit utsatt för diskriminering och som krävs enligt gemenskapsrättsliga bestämmelser endast beviljas från tidpunkten för ansökan och för tiden därefter. Detta förutsätter naturligtvis att möjligheterna i den nationella lagstiftningen att korrigera en felaktig beräkning av pensionen även i övrigt endast gäller för framtiden (likvärdighetsprincipen).(45)

      Därvid måste hänsyn tas till att en höjning av pensionerna som endast gäller för framtiden inte får medföra lika höga regleringsavgifter som en höjning av pensionerna som skall betalas ut retroaktivt till de berörda. Enligt likabehandlingsprincipen krävs det att det görs avdrag på regleringsavgifterna för att på det viset försäkringstekniskt kompensera omständigheten att den högre pensionen inte betalas ut till de berörda från och med tidpunkten när de uppnått pensionsåldern, utan först från och med en väsentligt senare tidpunkt, nämligen när de lämnat in sin ansökan om retroaktiv försäkring.

      Om den hänskjutande domstolen skulle finna att en retroaktiv försäkring för de tre klagandena i målen vid den nationella domstolen endast gäller för framtiden och dessutom kräver en särskild ansökan, så skall rimliga avdrag göras från regleringsavgifterna och eventuell ränta på avgifterna. Skulle den hänskjutande domstolen däremot komma fram till – enligt min mening en mer näraliggande lösning som också bättre motsvarar kravet på rättssäkerhet – att klagandenas överklagande av sina pensionsbeslut vid den nationella domstolen implicit utgör en ansökan om att retroaktivt omfattas av försäkringen, skall klagandena beviljas den högre pensionen även retroaktivt. I förekommande fall kan ONP i det senare fallet från de höjda pensioner som skall utbetalas i efterhand för perioden efter det att klagandena har uppnått pensionsåldern räkna av de förfallna regleringsavgifterna och eventuellt förfallen ränta.

2.      Preskription av avgifter och ränta som inte har betalats

      I begäran om förhandsavgörande har den nationella domstolen särskilt hänvisat till att eventuella skulder på grund av obetalda avgifter och räntor som den manliga kabinpersonalen kan ha i dag avseende den relevanta perioden mellan åren 1964 och 1980 redan har preskriberats.

      Detta i sig utesluter emellertid inte att det nu krävs att flygvärdinnorna skall erlägga regleringsavgifter och eventuellt ränta, om de genom att retroaktivt låta försäkra sig vill utnyttja förmånerna enligt specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten.

      I fråga om preskription kan de avgifter som den manliga kabinpersonalen var skyldig att betala in under perioden avseende åren 1964–1980 inte jämföras med de regleringsavgifter som flygvärdinnorna skall betala om de ansöker om att retroaktivt omfattas av försäkringen. Betalningsansvaret har inte uppkommit vid samma tidpunkt och måste därmed inte heller preskriberas samtidigt. Det ligger snarare i sakens natur att skulder på grund av obetalda avgifter och räntor som har uppkommit tidigare preskriberas före de skulder som uppkommit först senare till följd av en ansökan från de berörda om att retroaktivt omfattas av försäkringen.

      Om man betraktade de avgifter och räntor som de före detta flygvärdinnorna skall betala som preskriberade a priori, så skulle principen om en retroaktiv försäkring förlora sin betydelse och flygvärdinnorna försättas i en situation som är mer förmånlig än den för manlig kabinpersonal. Ett sådant resultat skulle strida mot principen om likabehandling av män och kvinnor. Som redan har nämnts(46) kan medlemmar av den grupp som har diskriminerats inte åberopa likabehandlingsprincipen och därigenom undandra sig att erlägga de pensionsförsäkringsavgifter som är hänförliga till ifrågavarande period.

      Naturligtvis måste samma preskriptionstider gälla för de regleringsavgifter (som i förekommande fall skall avbetalas) och räntor som skall betalas av flygvärdinnorna, från tidpunkten när dessa kostnader uppkom, som för de pensionsförsäkringsavgifter och räntor som den manliga kabinpersonalen var skyldig att betala under den ifrågavarande perioden åren 1964–1980.

3.      Om en begränsning av domens verkan i tiden

      I vissa fall, som berör likabehandling av män och kvinnor, har domstolen med åberopande av rättssäkerhetsprincipen begränsat verkan av sina domar i tiden.(47)

      Enligt fast rättspraxis är en sådan begränsning emellertid bara möjlig i undantagsfall,(48) nämligen om två förutsättningar är uppfyllda.(49) För det första måste det föreligga fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, som i synnerhet har berott på det stora antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande. För det andra måste det framgå att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot gemenskapsbestämmelserna på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de gemenskapsrättsliga bestämmelsernas räckvidd, till vilken osäkerhet andra medlemsstaters eller kommissionens beteenden kan ha bidragit.

      I föreliggande fall är i vart fall den första förutsättningen inte uppfylld. Som redan har nämnts har varken den belgiska regeringen eller ONP framfört något underbyggt argument för att den lösning som föreslås här skulle medföra en fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, till exempel en allvarlig rubbning av den ekonomiska jämvikten i det nationella pensionssystemet.

      Därför finns det ingen anledning för domstolen att i de föreliggande målen begränsa domens verkan i tiden.

VI – Förslag till avgörande

      Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Cour du travail i Bryssel på följande sätt:

1)      En nationell lagstiftning, enligt vilken en tidigare diskriminerad grupp av personer av det ena könet ges möjlighet att utnyttja ett gynnsammare pensionssystem som gäller för en jämförelsegrupp av det andra könet strider inte mot direktiv 79/7/EEG endast av den anledningen att bestämmelsen kräver att de berörda personerna med avseende på en retroaktiv försäkring skall

–        betala regleringsavgifter

och

–        betala ränta på dessa regleringsavgifter, under förutsättning att det inte rör sig om dröjsmålsränta och räntan inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå en rimlig utjämning av köpkraften.

2)      En sådan lagstiftning strider dock mot direktiv 79/7/EEG i den mån den innebär så höga kostnader för de berörda i form av engångsinbetalningar att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för dem att låta försäkra sig retroaktivt. I förekommande fall måste det vara möjligt att avbetala avgiften, varvid delbeloppen måste vara av en storlek som gör det möjligt för de berörda att vid en retroaktiv försäkring komma i åtnjutande av en påtaglig fördel, trots de regleringsavgifter och eventuell ränta som skall betalas.


1 – Originalspråk: tyska.


2 – Domstolens dom av den 25 maj 1971 i mål 80/70, Defrenne I (REG 1971, s. 445; svensk specialutgåva, volym 1, s. 569), av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne II (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59), och av den 15 juni 1978 i mål 149/77, Defrenne III (REG 1978, s. 1365; svensk specialutgåva, volym 4, s. 127). Domarna skiljer mellan lön och andra arbetsvillkor.


3 – Denna särbehandling gjordes gällande vid domstolen redan i målet Defrenne I (ovan fotnot 2), punkterna 3 och 4, men då gjordes detta i samband med en tolkning av artikel 119 i EEG‑fördraget.


4 – Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) (nedan kallat direktiv 79/7).


5 – Detta framgår av artikel 8.1 i direktiv 79/7. Se, i detta avseende, även domstolens dom av den 4 december 1986 i mål 71/85, Nederländerna mot Federatie Nederlandse Vakbeweging (REG 1986, s. 3855), punkterna 15 och 23, och av den 1 juli 1993 i mål C‑154/92, Van Cant (REG 1993, s. I‑3811), punkt 17.


6 – Moniteur belge av den 10 december 1969, s. 11903.


7 – Jämför 1 § punkt 2 i artikel 1 i den kungliga förordningen av den 3 november 1969. Definitionen av flygande personal i förordningen innehöll det uttryckliga tillägget ”med undantag för flygvärdinnor” (”à l’exclusion des hôtesses de l’air”). Denna särbehandling förklaras med att flygvärdinnor på grund av den åldersgräns på 40 år som gällde vid den tidpunkten inte kunde fullgöra en fullständig försäkringstid inom sitt yrke och därför inte skulle omfattas av specialbestämmelsen.


8 – Klagandena i målen vid den nationella domstolen har redogjort för att manlig kabinpersonal – och detta har inte bestritts av motparten – till exempel efter en trettiofyraårig försäkringstid till och med den 1 januari 1991 hade tjänat in en pension om 733 760 BEF per år (ungefär 18 189 euro), medan kvinnlig kabinpersonal endast hade tjänat in en pension om 611 290 BEF (15 153 euro).


9 – Moniteur belge av den 23 augusti 1980, s. 9700.


10 – Moniteur belge av den 31 juli 1997, s. 19635. En tidigare utfärdad förordning av den 28 mars 1984 (Moniteur belge av den 3 april 1984, s. 4100) upphävdes av den belgiska Conseil d’État genom dom nr. 28435 av den 2 september 1987.


11 – Denna bestämmelse infördes genom artikel 4 i den kungliga förordningen av den 25 juni 1997.


12 – Société anonyme belge d′exploitation de la navigation aérienne.


13 – Den statliga pensionsmyndigheten.


14 – Arbetsdomstol.


15 – Dom av den 17 november 1997 respektive den 9 januari 1998.


16 – Dom av den 26 december 2003.


17 – Arbetsdomstol i andra instans.


18 –      2 § i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969 i dess lydelse enligt artikel 4 i den kungliga förordningen av den 25 juni 1997.


19 –      4 § tredje stycket i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969 i dess lydelse enligt artikel 4 i den kungliga förordningen av den 25 juni 1997.


20 – Införlivandefristen för direktiv 79/7 löpte ut den 23 december 1984. Se punkt 7 i detta förslag till avgörande.


21 – Detta följer av fast rättspraxis. Se, till exempel, domstolens dom av den 15 februari 1978 i mål 96/77, Bauche och Delquignies (REG 1978, s. 383), punkt 48, av den 29 januari 2002 i mål C‑162/00, Pokrzeptowicz-Meyer (REG 2002, s. I‑1049), punkt 50, av den 14 april 2005 i mål C‑519/03, kommissionen mot Luxemburg (REG 2005, s. I‑3067), punkt 49, av den 7 februari 2002 i mål C‑28/00, Kauer (REG 2002, s. I‑1343), punkt 20, och av den 6 juli 2006 i mål C‑154/05, Kersbergen-Lap och Dams-Schipper (REG 2006, s. I‑6249), punkt 42.


22 – Domen i målet Nederländerna mot Federatie Nederlandse Vakbeweging (ovan fotnot 5), punkterna 21 och 23, och domen i målet Van Cant (ovan fotnot 5), punkterna 17 och 18.


23 – Se, bland annat, domstolens dom av den 30 mars 2004 i mål C‑147/02, Alabaster (REG 2004, s. I‑3101), punkt 45, av den 14 december 2004 i mål C‑210/03, Swedish Match (REG 2004, s. I‑11893), punkt 70, av den 14 april 2005 i mål C‑110/03, Belgien mot kommissionen (REG 2005, s. I‑2801), punkt 71, och av den 12 september 2006 i mål C‑300/04, Eman och Sevinger (REG 2006, s. I‑0000), punkt 57.


24 – Domstolens dom av den 28 september 1994 i mål C‑128/93, Fisscher (REG 1994, s. I‑4583; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑127), punkt 35.


25 – Se, avseende kravet att fördelarna i en bestämmelse måste utsträckas till att även omfatta den diskriminerade gruppen av personer, domstolens dom av den 15 januari 1998 i mål C‑15/96, Schöning-Kougebetopoulou (REG 1998, s. I‑47), punkt 35, av den 12 december 2002 i mål C‑442/00, Rodriguez Caballero (REG 2002, s. I‑11915), punkt 42, av den 20 mars 2003 i mål C‑187/00, Kutz-Bauer (REG 2003, s. I‑2741), punkt 72, och av den 7 september 2006 i mål C‑81/05, Cordero Alonso (REG 2006, s. I‑0000), punkt 45. Avseende direktiv 79/7, se särskilt de ovan i fotnot 5 nämnda domarna i målen Nederländerna mot Federatie Nederlandse Vakbeweging, punkt 23, och Van Cant, punkterna 19–22, samt domstolens dom av den 13 december 1989 i mål 102/88, Ruzius-Wilbrink (REG 1989, s. 4311), punkt 20.


26 – Domen i målet Fisscher (ovan fotnot 24), punkterna 36 och 37, domstolens dom av den 24 oktober 1996 i mål C‑435/93, Dietz (REG 1996, s. I‑5223), punkt 34, samt generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande av den 7 juni 1994 i mål C‑57/93, Vroege (REG 1994, s. I‑4541), punkt 30. Även om dessa domar avser tjänstepensionssystem och dessa system prövas mot bakgrund av artikel 119 i EG‑fördraget (numera artikel 141 EG), så är det möjligt att utan problem tillämpa domstolens överväganden i dessa domar på det lagstadgade pensionssystemet och direktiv 79/7, som det är fråga om i detta mål. Såväl artikel 141 EG som artikel 4 i direktiv 79/7 ger uttryck för den allmänna likabehandlingsprincipen och icke‑diskrimineringsprincipen.


27 – I detta sammanhang saknar det i ett gemenskapsrättsligt perspektiv betydelse att klagandena i de tre målen vid den nationella domstolen erhållit sina pensionsbesked innan den belgiska regleringsförordningen utfärdades år 1997. Det har nämligen, i vart fall enligt gemenskapsrättsliga bestämmelser, aldrig förelegat en rätt för de berörda att erhålla en retroaktiv försäkring utan att erlägga regleringsavgifter.


28 – Ordalydelsen i 1997 års regleringsbestämmelser är otydlig på den här punkten. Visserligen används i 4 § tredje stycket i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969, i dess lydelse enligt den kungliga förordningen av den 25 juni 1997, den neutrala formuleringen ”enkel ränta” (på franska ”intérêt simple”). Som kommissionen dock, med rätta, påpekade vid den muntliga förhandlingen, kallas samma ränta i 6 § i samma bestämmelse för ”dröjsmålsränta” (på franska ”intérêt de retard”).


29 – Se, avseende effektivitetsprincipen, till exempel domstolens dom av den 16 maj 2000 i mål C‑78/98, Preston (REG 2000, s. I‑3201), särskilt punkt 31, och av den 4 juli 2006 i mål C‑212/04, Adeneler (REG 2006, s. I‑6057), punkt 95.


30 – Domstolens dom av den 9 februari 1999 i mål C‑167/97, Seymour-Smith och Perez (REG 1999, s. I‑623), punkt 75, och domen i målet Kutz-Bauer (ovan fotnot 25), punkt 57. Se även dom av den 11 januari 2007 i mål C-208/05, ITC (REG 2007, s. I-0000), punkt 40.


31 – För hela tiden mellan den 1 januari 1964 och den 31 december 1980 hade engångsbeloppet som skulle betalas vid retroaktiv försäkring uppgått till mer än 63 000 euro inklusive ränta (beräkningar från ONP av den 19 november 1997 som lagts fram av klagandena avseende två jämförbara fall).


32 – Uppgifter från klagandena i målen vid den nationella domstolen, vilka inte har bestritts av motparten.


33 – I förbigående skulle jag vilja påpeka att ett sådant avbetalningsförfarande redan existerar inom ramen för 1997 års regleringsbestämmelser, men det är begränsat till de fall där de berörda ännu inte får pension (6 § tredje stycket i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969, i dess lydelse enligt den kungliga förordningen av den 25 juni 1997).


34 – Se punkterna 31 och 34 ovan i detta förslag till avgörande.


35 – I detta sammanhang vill jag återigen erinra om att det enligt likabehandlingsprincipen krävs att den diskriminerade arbetstagaren försätts i samma situation som arbetstagarna av det motsatta könet (domen i målet Fisscher, ovan fotnot 24, punkt 35).


36 – Under förfarandet vid domstolen har det inte klarlagts om och i vilken utsträckning som avgifter för en retroaktiv försäkring och räntor som uppburits inom ramen för regleringsförfarandet är skattemässigt avdragsgilla. I vart fall torde en eventuell skattemässig avdragsrätt, med tanke på de berördas blygsamma pensioner, knappast innebära någon större fördel för dem.


37 – Om en tillämpning av specialbestämmelserna för flygande personal inom den civila luftfarten för en före detta flygvärdinna skulle innebära att pensionen höjdes med 200 euro jämfört med en pension som beräknats enligt det allmänna pensionssystemet för anställda, vore det rimligt att betala ut 100 euro till den berörda och behålla 100 euro som avbetalning på regleringsavgiften.


38 – Skyldigheten att betala pensionsavgifter i efterhand måste upphöra senast vid den berördas bortgång, för att inte arvtagarna skall drabbas av ekonomiska konsekvenser på grund av diskrimineringen av de före detta flygvärdinnorna.


39 – Fast rättspraxis. Jämför till exempel domstolens dom av den 24 februari 1994 i mål C‑343/92, Roks m.fl. (REG 1994, s. I‑571), punkterna 35 och 36, av den 6 april 2000 i mål C‑226/98, Jørgensen (REG 2000, s. I‑2447), punkt 39, och av den 23 oktober 2003 i de förenade målen C‑4/02 och C‑5/02, Schönheit och Becker (REG 2003, s. I‑12575), punkt 85, samt domen i målet Kutz-Bauer (ovan fotnot 22), punkterna 59 och 60.


40 – Den belgiska regeringen har inte ens deltagit i förfarandet i domstolen.


41 – Angående denna möjliga grund, se – inom det likartade området avseende de grundläggande friheterna – bland annat dom av den 28 april 1998 i mål C‑158/96, Kohll (REG 1998, s. I‑1931), punkt 41, och domen i målet ITC (ovan fotnot 30), punkt 43.


42 – 2 § och 3 § i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969, i dess lydelse enligt den kungliga förordningen av den 25 juni 1997.


43 – Detta följer, vilket ONP har bekräftat vid den muntliga förhandlingen, av 9 § andra stycket b i artikel 16b i den kungliga förordningen av den 3 november 1969, i dess lydelse enligt den kungliga förordningen av den 25 juni 1997.


44 – Se, till exempel, domstolens dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe mot Landwirtschaftskammer Saarland (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, av den 15 september 1998 i mål C‑231/96, Edis (REG 1998, s. I‑4951), punkterna 20 och 35, och av den 17 juni 2004 i mål C‑30/02, Recheio – Cash & Carry (REG 2004, s. I‑6051), punkt 18.


45 – Man kan till exempel föreställa sig att pensionsbeloppet beräknas på nytt för att ta rimlig hänsyn till vissa utbildnings- eller föräldraledighetsperioder hos försäkringstagaren.


46 – Jämför punkterna 33 och 34 ovan i detta förslag till avgörande.


47 – Se, särskilt, domen i målet Defrenne II (ovan fotnot 2), punkterna 69–75 och då särskilt punkt 74, och domstolens dom av den 17 maj 1990 i mål C‑262/88, Barber (REG 1990, s. I‑1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407), punkterna 40–45 och då särskilt punkt 44.


48 – Domstolens dom av den 15 mars 2005 i mål C‑209/03, Bidar (REG 2005, s. I‑2119), punkt 67, av den 27 april 2006 i mål C‑423/04, Richards (REG 2006, s. I‑3585), punkt 40, och av den 6 mars 2007 i mål C‑292/04, Meilicke (REG 2007, s. I‑0000), punkt 35.


49 – Domarna i målen Bidar (ovan fotnot 48), punkt 69, och Richards (ovan fotnot 48), punkt 42.