Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Mål C-104/02

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Förbundsrepubliken Tyskland

”Fördragsbrott – Förordningarna (EEG) nr 2913/92 och nr 2454/93 – Extern gemenskapstransitering – Tullmyndigheter – Förfaranden för uppbörd av importtullar – Frister – Inte iakttagna – Gemenskapernas egna medel – Tillhandahållande – Frist – Inte iakttagen – Dröjsmålsränta – Berörd medlemsstat – Underlåtenhet att betala”

Förslag till avgörande av generaladvokat C. Stix-Hackl föredraget den 13 juli 2004 

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 14 april 2005 

Sammanfattning av domen

1.     Talan om fördragsbrott — Föremål för talan — Begäran som syftar till att ålägga en medlemsstat att vidta bestämda åtgärder — Avvisning

(Artikel 226 EG)

2.     Fri rörlighet för varor — Gemenskapstransitering — Extern gemenskapstransitering — Överträdelser eller oegentligheter — Medlemsstaternas skyldigheter — Underlåtenhet att iaktta de frister som föreskrivs i samband med förfaranden för uppbörd av importtullar — De egna medlen har fastställts och tillhandahållits för sent — Fördragsbrott

(Rådets förordningar nr 1552/89, artikel 2, och nr 2913/92, artiklarna 218.3, och 221.1)

1.     En talan som väcks enligt artikel 226 EG har till syfte att få fastställt att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Om ett sådant fördragsbrott fastställs föreligga är den aktuella medlemsstaten, enligt artikel 228 EG, skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom. Domstolen kan däremot inte förplikta denna stat att vidta vissa bestämda åtgärder.

Domstolen kan således inte, inom ramen för en talan om fördragsbrott, uttala sig om de grunder som framförs till stöd för yrkanden vilka avser att domstolen skall förplikta en medlemsstat att betala dröjsmålsränta. Sådana yrkanden kan inte upptas till sakprövning.

(se punkterna 49–51)

2.     Vad beträffar tullskulder som uppkommit till följd av oegentligheter som begåtts under den externa gemenskapstransiteringen framgår det av ordalydelsen av artikel 379.2 tredje meningen i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen att medlemsstaterna är skyldiga att inleda indrivningen enligt denna bestämmelse vid utgången av den frist på tre månader efter det att avgångstullkontoret lämnat en underrättelse om att sändningen inte uppvisats i rätt tid vid bestämmelsekontoret. Denna tolkning är även nödvändig för att garantera att de behöriga myndigheterna tillämpar bestämmelserna om uppbörd av tullskuld snabbt och enhetligt i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga.

Om en medlemsstat, i strid med artiklarna 218.3 och 221.1 i förordning nr 2913/92, har underrättat den huvudansvarige om det aktuella tullbeloppet för sent, medför detta nödvändigtvis att gemenskapens anspråk på de egna medlen fastställs för sent enligt artikel 2 i förordning nr 1552/89 om genomförande av beslut 88/376 om systemet för gemenskapernas egna medel.

(se punkterna 78, 89 och 91 samt punkt 1 i domslutet)







DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 14 april 2005 (*)

”Fördragsbrott – Förordningarna (EEG) nr 2913/92 och nr 2454/93 – Extern gemenskapstransitering – Tullmyndigheter – Förfaranden för uppbörd av importtullar – Frister – Inte iakttagna – Gemenskapernas egna medel – Tillhandahållande – Frist – Inte iakttagen – Dröjsmålsränta – Berörd medlemsstat – Underlåtenhet att betala”

I mål C‑104/02,

angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 20 mars 2002,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Wilms, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av W.‑D. Plessing och R. Stüwe, båda i egenskap av ombud, biträdda av D. Sellner, Rechtsanwalt,

svarande,

med stöd av:

Konungariket Belgien, företrätt av A. Snoecx, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenient,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna R. Schintgen och J.N. Cunha Rodrigues (referent),

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.‑F. Contet,

med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållts den 27 maj 2004,

och efter att den 13 juli 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Europeiska gemenskapernas kommission har genom sin ansökan yrkat att domstolen skall fastställa att

–       Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 i kommissionens förordning (EEG) nr 1214/92 av den 21 april 1992 om tillämpningsföreskrifter till förfarandet för gemenskapstransitering och vissa förenklingar av det förfarandet (EGT L 132, s. 1) eller artikel 379 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen), jämförda med artikel 2.1 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41), genom att tillhandahålla gemenskapens egna medel för sent,

–       Förbundsrepubliken Tyskland är skyldig att betala ränta till gemenskapsbudgeten på grund av försenad kreditering i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1552/89 för perioden till och med den 31 maj 2000 och i enlighet med artikel 11 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 2 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel för perioden efter den 31 maj 2000.

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga tullbestämmelserna

2       Skilda, men till sitt innehåll likadana, bestämmelser var successivt tillämpliga under den period som förevarande talan avser, nämligen perioden den 1 januari 1993–31 december 1996.

3       På området för gemenskapstransitering var rådets förordning (EEG) nr 2726/90 av den 17 september 1990 om gemenskapstransitering (EGT L 262, s. 1) och förordning nr 1214/92, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3712/92 av den 21 december 1992 (EGT L 378, s. 15) (nedan kallad förordning nr 1214/92), tillämpliga under år 1993.

4       Vad beträffar tullskuld var rådets förordning (EEG) nr 2144/87 av den 13 juli 1987 om tullskuld (EGT L 201, s. 15), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 4108/88 av den 21 december 1988 (EGT L 361, s. 2) (nedan kallad förordning nr 2144/87), och kommissionens förordning (EEG) nr 597/89 av den 8 mars 1989 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2144/87 (EGT L 65, s. 11) tillämpliga under år 1993.

5       På området för redovisning och uppbörd av tullskuld var rådets förordning (EEG) nr 1854/89 av den 14 juni 1989 om bokföring och betalningsvillkor för importtullar och exporttullar till följd av en tullskuld (EGT L 186, s. 1) tillämplig under år 1993.

6       Genom rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad kodexen) kodifierades de tillämpliga gemenskapsrättsliga tullbestämmelserna. Närmare bestämmelser om kodexen finns i tillämpningsförordningen. Dessa texter är i kraft sedan den 1 januari 1994.

7       Med hänsyn till att de skilda gemenskapsrättsliga tullbestämmelser som varit successivt tillämpliga under den period som avses med förevarande talan om fördragsbrott till sitt innehåll har varit likadana, har parterna i sin argumentation inför domstolen i huvudsak endast hänvisat till de bestämmelser som är tillämpliga från och med den 1 januari 1994, det vill säga till kodexen och till tillämpningsförordningen. Av denna anledning ges i följande tabell endast en översikt över de bestämmelser som successivt har varit tillämpliga under de relevanta perioderna. Däremot återges efter denna tabell ordalydelsen av kodexen och tillämpningsförordningen.

Kalenderåret 1993

Kalenderåren 1994 och 1995

artiklarna 1 och 3.2 a i förordning nr 2726/90

artikel 91.1 a och 91.2 a i kodexen

artikel 11.1 a och b i förordning nr 2726/90

artikel 96.1 a i kodexen

artikel 2.1 c i förordning nr 2144/87

artikel 203 i kodexen

artikel 2.1 d i förordning nr 2144/87

artikel 204 i kodexen

artikel 2.1 i förordning nr 1854/89

artikel 217.1 i kodexen

artikel 3.3 i förordning nr 1854/89

artikel 218.3 i kodexen

artikel 4 i förordning nr 1854/89

artikel 219 i kodexen

artiklarna 6.1 och 7 i förordning nr 1854/89

artikel 221.1 och 221.3 i kodexen

artikel 22.1 och 22.4 i förordning nr 2726/90

artikel 356.1 och 356.5 i tillämpningsförordningen

artikel 34.3 i förordning nr 2726/90

artikel 378 i tillämpningsförordningen

artikel 49 i förordning nr 1214/92

artikel 379 i tillämpningsförordningen

artikel 50 i förordning nr 1214/92

artikel 380 i tillämpningsförordningen

 Kodexen

8       Artikel 91.1 a och 91.2 a i kodexen har följande lydelse:

”1.      Förfarandet för extern transitering skall medge befordran från en plats till en annan inom gemenskapens tullområde av

a)      icke-gemenskapsvaror utan att dessa varor beläggs med importtullar och andra avgifter eller blir föremål för handelspolitiska åtgärder,

2.      Befordran enligt punkt 1 skall äga rum på något av följande sätt:

…       Enligt förfarandet för extern gemenskapstransitering.

…”

9       Artikel 96.1 a och b i kodexen har följande lydelse:

”1.      Den huvudansvarige är den ansvarige i fråga om förfarandet för extern gemenskapstransitering. Han skall vara ansvarig för

a)      att varorna företes i oförändrat skick vid bestämmelsetullkontoret inom föreskriven tid och med vederbörlig hänsyn tagen till de åtgärder som tullmyndigheterna vidtagit för att säkerställa identifiering,

b)      att föreskrifterna beträffande förfarandet för gemenskapstransitering iakttas.”

10     Av artikel 203 i kodexen framgår följande:

”1.      En tullskuld vid import uppkommer genom

–       olagligt undandragande från tullövervakning av importtullpliktiga varor.

2.      Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna undandras från tullövervakning.

3.      Följande personer skall vara gäldenärer:

–       Den som undandrog varorna från tullövervakning.

–       Var och en som medverkat till detta undandragande och som var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att varorna undandrogs från tullövervakning.

–       Var och en som förvärvat eller tagit hand om varorna i fråga och som vid förvärvet eller mottagandet av varorna varit medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att de undandragits från tullövervakning.

–       Då så är tillämpligt, den person som skall uppfylla de förpliktelser som är förenade med tillfällig förvaring av varorna eller med användning av det tullförfarande som varorna är hänförda till.”

11     Artikel 204 i kodexen har följande lydelse:

”1.      En tullskuld vid import uppkommer i andra fall än som avses i artikel 203 genom

a)      bristande uppfyllelse av någon av de förpliktelser som är förenade med tillfällig förvaring av importtullpliktiga varor eller med användning av det tullförfarande som varorna är hänförda till, eller

b)      åsidosättande av ett villkor som reglerar hänförandet av varorna till det aktuella tullförfarandet eller beviljandet av en nedsatt importtullsats eller nolltullsats på grund av varornas användning för särskilda ändamål,

såvida det inte kan fastställas att dessa försummelser inte haft någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av den tillfälliga förvaringen eller tullförfarandet i fråga.

2.      Tullskulden uppkommer antingen vid den tidpunkt då den förpliktelse vars underlåtelse ger upphov till tullskulden inte längre uppfylls, eller vid den tidpunkt då varorna hänförs till det berörda tullförfarandet, om det fastställs att ett villkor för hänförandet av varorna till nämnda tullförfarande eller för beviljandet av en nedsatt importtullsats eller nolltullsats på grund av varornas användning för särskilda ändamål i själva verket inte uppfylldes.

3.      Gäldenären är den person, som beroende på omständigheterna antingen skall uppfylla de förpliktelser som i fråga om tullpliktiga varor är förenade med tillfällig förvaring eller med användning av det tullförfarande som varorna är hänförda till eller skall uppfylla de villkor som gäller hänförandet av varorna till detta tullförfarande.”

12     Artikel 215 i kodexen har följande lydelse:

”1.      En tullskuld anses uppkomma på den plats där de omständigheter inträffar som förorsakar skulden.

2.      När det inte är möjligt att fastställa den plats som avses i punkt 1, skall tullskulden anses ha uppkommit på den plats som tullmyndigheterna konstaterar vara den plats där omständigheterna kring varorna är sådana att en tullskuld uppkommit.

3.      Om ett tullförfarande inte har avslutats för varor, skall tullskulden anses ha uppkommit på den plats där varorna

–       hänfördes till detta tullförfarande, eller

–       införs till gemenskapen enligt detta förfarande.

4.      Om de upplysningar som är tillgängliga för tullmyndigheterna gör det möjligt för dem att fastställa att tullskulden redan hade uppkommit då varorna fanns på en annan plats vid ett tidigare tillfälle, skall tullskulden anses ha uppkommit på den plats som kan fastställas vara den plats där varorna befann sig, då förekomsten av en tullskuld tidigast kan fastställas.”

13     Av artikel 217.1 i kodexen framgår följande:

”Varje belopp avseende importtullar eller exporttullar som kommer från en tullskuld, nedan kallat tullbelopp, skall av tullmyndigheterna beräknas så snart de fått nödvändiga uppgifter och föras in i räkenskaperna eller något annat likvärdigt medium (bokföring).”

14     Artikel 218.3 i kodexen har följande lydelse:

”Om en tullskuld uppkommer under andra omständigheter än de som avses i punkt 1, skall det aktuella tullbeloppet bokföras inom två dagar från den dag, då tullmyndigheterna har möjlighet att

a)      beräkna tullbeloppet i fråga, och

b)      fastställa vem som är gäldenären.”

15     Artikel 219 i kodexen har följande lydelse:

”1.      Tidsfristerna för bokföring enligt artikel 218 får förlängas

a)      av skäl som hänför sig till medlemsstaternas administrativa organisation, särskilt om bokföringen sker centralt, eller

b)      om särskilda omständigheter hindrar tullmyndigheterna att iaktta tidsfristerna.

En sådan förlängd tidsfrist skall inte överskrida 14 dagar.

2.      De tidsfrister som avses i punkt 1 skall inte gälla vid oförutsebara omständigheter eller i fall av force majeure.”

16     Artikel 221.1 och 221.3 i kodexen har följande lydelse:

”1.      Gäldenären skall på lämpligt sätt underrättas om tullbeloppet så snart detta bokförts.

3.      Underrättelse till den gäldenären skall inte ske senare än tre år efter den dag då tullskulden uppkom. Om till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder tullmyndigheterna inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas, får dock sådan underrättelse, så långt gällande bestämmelser medger, lämnas efter utgången av denna treårsperiod.”

17     I artikel 236.1 i kodexen föreskrivs följande:

”Import‑ eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.

Import‑ eller exporttullar skall efterges i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen bokfördes inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2.

Ingen återbetalning eller eftergift skall beviljas när de omständigheter som medförde betalning eller bokföring av ett belopp som inte var det som lagligen skulle betalas är en följd av en medveten handling av den person det gäller.”

 Tillämpningsförordningen

18     Artikel 356.1 och 356.5 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

”1.      Varorna och T1-dokumentet skall uppvisas vid bestämmelsekontoret.

5.      Om varorna uppvisas vid bestämmelsekontoret efter det att den tidsfrist som avgångskontoret fastställt har löpt ut, och försummelsen att iaktta tidsfristen beror på omständigheter som kan förklaras på ett för bestämmelsekontoret tillfredsställande sätt och inte kan anses bero på transportören eller den huvudansvariga, skall den senare anses ha iakttagit tidsfristen.”

19     Artikel 378 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

”1.      Om försändelsen inte har uppvisats på bestämmelsekontoret och platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kan fastställas och om inte inom den period som fastställs i artikel 379.2 bevis kan framläggas på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks, skall denna överträdelse eller denna oegentlighet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 215 i kodexen, anses ha begåtts

–       i den medlemsstat som avgångskontoret tillhör,

         eller

–       i den medlemsstat som transiteringskontoret vid införselplatsen till gemenskapen tillhör, till vilket transiteringsintyg har ingetts.

2.      Om inget sådant bevis kan framläggas och denna överträdelse eller oegentlighet därför kan anses ha begåtts i avgångsmedlemsstaten eller i den införselmedlemsstat som avses i första stycket andra strecksatsen, skall tullar och andra avgifter avseende varorna i fråga debiteras av den medlemsstaten i enlighet med gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser.

3.      Om det kan fastställas i vilken medlemsstat denna överträdelse eller oegentlighet verkligen begicks före utgången av en tid av tre år från den dag då T1-deklarationen registrerades, skall den medlemsstaten i enlighet med gemenskapsbestämmelser eller nationella bestämmelser driva in de tullar och andra avgifter (med undantag för de som tagits ut enligt punkt 2 som gemenskapens egna intäkter) som är tillämpliga för varorna i fråga. I detta fall skall de tullar och andra avgifter som från början togs ut för varorna (med undantag för de som tagits ut som gemenskapens egna intäkter) återbetalas, så snart bevis på denna indrivning lämnas.

4.      Säkerheten för transiteringen skall inte frigöras förrän den ovan nämnda treårsperioden är slut eller förrän tillämpliga tullar och andra avgifter i den medlemsstat där överträdelsen eller oegentligheten begicks har betalats.

Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa alla överträdelser eller oegentligheter och vidta effektiva påföljder.”

20     Av artikel 379 i tillämpningsförordningen framgår följande:

”1.      Om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, skall avgångskontoret underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

2.      Den underrättelse som avses i punkt 1 skall särskilt ange den tidsfrist inom vilken bevis […] antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks, skall framläggas för avgångskontoret på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt. Den tidsfristen skall vara tre månader från dagen då den underrättelse som avses i punkt 1 lämnades. Om detta bevis inte har lämnats vid utgången av den tidsfristen, skall den behöriga medlemsstaten vidta åtgärder för att driva in de tullar och andra avgifter som är tillämpliga. Om avgångskontoret inte ligger i den medlemsstaten skall avgångskontoret genast underrätta denna medlemsstat.”

21     Artikel 380 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

”Bevis för att en transitering har genomförts på ett regelmässigt sätt enligt artikel 378.1 skall framläggas, på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt bl.a genom

a)      uppvisande av ett dokument, bestyrkt av tullmyndigheterna, som fastställer att de ifrågavarande varorna uppvisats vid bestämmelsekontoret eller, om artikel 406 gäller, för den godkände mottagaren. Dokumentet skall innehålla tillräckliga uppgifter för att varorna skall kunna identifieras,

eller

b)      uppvisande av ett tulldokument utfärdat i ett tredje land, som visar att varorna övergått till fri konsumtion, eller en kopia eller fotokopia av detta. Denna kopia eller fotokopia skall bestyrkas av det organ som bestyrkte det ursprungliga dokumentet, av myndigheterna i det tredje landet i fråga eller av myndigheterna i en av medlemsstaterna såsom varande en riktig kopia. Dokumentet skall innehålla tillräckliga upplysningar för att varorna skall kunna identifieras.”

22     Artikel 859 i tillämpningsförordningen har följande lydelse:

”Följande försummelser skall inte anses ha någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av den tillfälliga förvaringen eller på tullförfarandet i fråga enligt artikel 204.1 i kodexen, under förutsättning att

–       de inte utgör ett försök att föra bort varorna olagligt från tullens övervakning,

–       de inte innebär en uppenbar försumlighet av personen i fråga, och

–       alla formaliteter som krävs för att åtgärda förhållandena kring varorna därefter genomförs:

1)      Överskridande av den tillåtna tidsfristen för att hänföra varorna till en av de godkända tullbehandlingar som är föreskrivna i samband med tillfällig förvaring eller tullförfarandet i fråga, om tidsgränsen skulle ha utsträckts om ansökan om förlängning gjorts i tid.

2)      För varor som hänförts till ett transiteringsförfarande, överskridande av tidsgränsen för uppvisande av varorna på bestämmelsekontoret, om varorna uppvisas senare.

3)      För varor som hänförts till tillfällig förvaring eller till förfarandet för lagring i tullager, hantering som inte godkänts i förväg av tullmyndigheterna, under förutsättning att denna hantering skulle ha godkänts om ansökan därom hade gjorts.

4)      För varor som hänförts till förfarandet för temporär import, annan användning av varan än den som föreskrivs i tillståndet, under förutsättning att denna användning skulle ha godkänts enligt det förfarandet, om ansökan därom hade gjorts.

5)      För varor i tillfällig förvaring eller vilka hänförts till ett tullförfarande, förflyttning av varorna utan tillstånd, under förutsättning att varorna kan uppvisas för tullmyndigheterna på deras begäran.

6)      För varor i tillfällig förvaring eller vilka hänförts till ett tullförfarande, bortförande av varorna från gemenskapens tullområde eller deras införande i en frizon eller frilager utan att de nödvändiga formaliteterna har fullgjorts.

7)      För varor som erhållit gynnsam behandling i tullhänseende på grund av deras användning för särskilda ändamål, överföring av varorna utan underrättelse till tullmyndigheterna, innan de utnyttjats för den avsedda användningen, förutsatt att

a)      överföringen registrerats i den överförande partens lagerbokföring, och

b)      den som tar emot varorna är tillståndshavaren för varorna i fråga.”

 Gemenskapernas egna medel

23     Artikel 2.1 a och b i rådets beslut 88/376/EEG, Euratom av den 24 juni 1988 om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 185, s. 24) har följande lydelse:

”Följande inkomster skall utgöra egna medel som redovisas i gemenskapernas budget:

a)      Avgifter, bidrag, tilläggs- eller utjämningsbelopp, fyllnadsbelopp eller liknande som fastställts eller kommer att fastställas av gemenskapernas institutioner för handel med tredje land inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, samt även bidrag och avgifter som föreskrivs inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

b)      Tullar enligt Gemensamma tulltaxan och andra avgifter som fastställts eller kommer att fastställas av gemenskapernas institutioner för handel med tredje land samt tullar på varor som omfattas av Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.”

24     Artikel 2 i förordning nr 1552/89 har följande lydelse:

”1.      Vid tillämpning av denna förordning skall gemenskapens anspråk på egna medel enligt artikel 2.1 a och b i beslut 88/376/EEG, Euratom anses fastställda så snart som medlemsstatens behöriga organ har underrättat den betalningsskyldige om det belopp som han skall betala. Sådan underrättelse skall lämnas så snart som den betalningsskyldige är känd och gemenskapens anspråk kan beräknas av de behöriga administrativa myndigheterna i enlighet med alla relevanta gemenskapsbestämmelser.

2.      Punkt 1 skall tillämpas när en underrättelse måste rättas.”

25     Av artikel 11 i samma förordning framgår följande:

”En försening av en kreditering på det konto som avses i artikel 9.1 medför att den berörda medlemsstaten skall betala ränta till den räntesats som på förfallodagen är tillämplig på medlemsstatens penningmarknad för kortfristig offentlig finansiering, ökad med två procentenheter. Denna räntesats skall ökas med 0,25 procentenheter för varje månad som krediteringen försenas. Den ökade räntesatsen skall tillämpas på hela förseningsperioden.”

 Det administrativa förfarandet

26     Genom skrivelse av den 12 januari 1996 tillsände kommissionen de tyska myndigheterna rapporten om den kontroll av de traditionella egna medlen vilken utförts av kommissionens tjänstemän i Tyskland mellan den 6 och den 17 mars 1995. I denna rapport konstaterade kommissionen, vad beträffar åren 1993 och 1994, vissa förseningar i samband med transitering som, enligt denna institution, har medfört att de egna medlen i fråga tillhandahållits för sent. Enligt kommissionen berodde dessa förseningar på att den frist på fjorton månader som föreskrivs i artikel 49 i förordning nr 1214/92 och artikel 379 i tillämpningsförordningen, jämförda med artikel 2.1 i förordning nr 1552/89, inte hade följts.

27     Kommissionen konstaterade att dröjsmålsränta skall utgå i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1552/89, när gemenskapernas egna medel tillhandahålls för sent, och anmodade de tyska myndigheterna bland annat att omedelbart inleda tullförfarandet i de regionala finansförvaltningarna med avseende på alla T1‑dokument som utfärdats för mer än fjorton månader sedan och ännu inte färdigbehandlats, att undersöka det sena tillhandahållandet av gemenskapernas egna medel och informera kommissionen härom, samt att inge en lista till kommissionen där det för varje regional förvaltning, med avseende på de transitförfaranden som inte avslutats efter den 1 januari 1993, anges i vilka fall uppbörden i efterhand är försenad.

28     Kommissionen utförde i november månad 1997 en andra kontroll som avsåg åren 1995 och 1996. Denna kontroll avslöjade att den frist på fjorton månader som avses i artikel 49 i förordning nr 1214/92 och i artikel 379 i tillämpningsförordningen hade överskridits i flera fall.

29     Det skäl som de tyska tullmyndigheterna anförde för att motivera denna försening, nämligen att de i syfte att erhålla betalning först försökte identifiera mottagaren av varorna eller avsändaren, godtogs inte av kommissionen på grund av den klara ordalydelsen av artikel 49 i förordning nr 1214/92 och av artikel 379 i tillämpningsförordningen.

30     Kommissionen anmodade de tyska myndigheterna att inleda tullförfarandet avseende alla T1-dokument som utfärdats under de senaste fjorton månaderna och som ännu inte hade färdigbehandlats, att informera kommissionen om de fall där fastställandet av tullbeloppet var försenat, att säkerställa att de förfaranden som rörde transitdokument som ännu inte färdigbehandlats i framtiden skulle inledas inom fjorton månader och att yttra sig över kommissionens föregående kontrollrapport.

31     I sin skrivelse av den 28 april 1998 bestred de tyska myndigheterna inte att fristen på fjorton månader hade överskridits, men gjorde gällande att de inte var skyldiga att uppbära importtullarna senast fjorton månader efter registreringen av T1‑dokumentet. Enligt de tyska myndigheterna innehåller artikel 379 i tillämpningsförordningen ingen tvingande frist, utan endast en vägledande frist. Avgångstullkontoret har ännu, med hänsyn till den frist på tre år som anges i artikel 221.3 i kodexen, tillräckligt med tid för att uppbära tullskulden hos gäldenären. Det kan således inte bli aktuellt att betala dröjsmålsränta med stöd av artikel 11 i förordning nr 1552/89.

32     Kommissionen upprepade i skrivelse av den 14 juli 1998 sin anmodan till de tyska myndigheterna att senast den 1 september 1998 lämna den de uppgifter den begärt i 1995 års kontrollrapport för att kunna beräkna dröjsmålsräntan i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1552/89.

33     I sin skrivelse av den 18 september 1998 upprepade och vidhöll de tyska myndigheterna de argument de redan framfört i sin skrivelse av den 28 april 1998 angående 1997 års kontrollrapport. De uppgifter som kommissionens inspektörer än en gång i denna rapport begärde att få har inte lämnats till dem.

34     Kommissionen sände den 15 november 1999 en formell underrättelse till de tyska myndigheterna, vari den på nytt redogjorde för sitt ställningstagande, i enlighet med vad som angivits ovan, samtidigt som den anmodade dem att yttra sig inom två månader.

35     I sitt svar av den 1 februari 2000, som inkom i skrivelse av den 24 februari samma år, vidhöll den tyska regeringen sitt ställningstagande att fristen på fjorton månader endast är vägledande, vilket innebär att uppbörd av tullbeloppen kan ske även efter utgången av denna frist om utredningsförfarandet har varat mer än elva månader. Den tyska regeringen gjorde dessutom gällande att undersökningsförfarandet i många fall inte kan slutföras inom fristen på elva månader, eftersom utbytet av upplysningar medlemsstaterna emellan kan ta längre tid. Dessutom beviljas alltid, i enlighet med artiklarna 217 och 221 i kodexen, en sammanlagd frist på tre år för att uppbära tullbelopp om det saknas nödvändiga uppgifter för att kunna beräkna och bokföra tullbeloppen.

36     I sitt motiverade yttrande av den 19 juli 2000 påpekade kommissionen bland annat att Förbundsrepubliken Tysklands argumentation inte är förenlig med den klara ordalydelsen av artikel 379 i tillämpningsförordningen. Det följer dessutom, enligt kommissionen, av meningen och syftet med denna bestämmelse att ett snabbare förfarande är nödvändigt för att snabbt kunna konstatera om det föreligger oegentligheter.

37     I ett meddelande av den 14 september 2000, överlämnat i skrivelse samma dag, informerade den tyska regeringen kommissionen om att den vidhöll sitt ställningstagande. Kommissionen beslutade därför att väcka förevarande talan.

 Talan

38     Kommissionen har väckt talan för att få fastställt att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt artikel 379.2 i tillämpningsförordningen, som trädde i kraft den 1 januari 1994, och artikel 49.2 tredje meningen i förordning nr 1214/92, som var tillämplig under år 1993, jämförda med artikel 2 i förordning nr 1552/89, genom att inte tillhandahålla gemenskapernas egna medel i tid i de fall då externa gemenskapstransiteringar under åren 1993–1996 avslutats för sent.

39     Kommissionen har även yrkat att domstolen skall förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ”till gemenskapsbudgeten betala ränta på grund av försenad kreditering” i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1552/89, för perioden till och med den 31 maj 2000, och i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1150/2000, för perioden efter den 31 maj 2000.

 Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

 Parternas argument

40     Den tyska regeringen har ifrågasatt om talan i dess helhet kan upptas till sakprövning. En talan om fördragsbrott syftar till att få befintliga fördragsbrott att upphöra. Förekomsten av ett fördragsbrott skall bedömas endast mot bakgrund av huruvida medlemsstaten vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet befann sig i en situation som inte var förenlig med gemenskapsrätten. Kommissionen har emellertid inte gjort gällande att Förbundsrepubliken Tyskland åsidosatte gemenskapsrätten vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet i september år 2000. Det är ostridigt att den tyska regeringen långt före detta datum tagit till sig de anmärkningar som kommissionens kontrollanter framställt och förordnat tullkontoren att ännu mer strikt iaktta de frister som föreskrivs i artikel 379 i tillämpningsförordningen, utan att för den skull överge sitt ställningstagande, enligt vilket dessa frister, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande, inte utgör tvingande frister.

41     Kommissionen anser tvärtom att talan kan upptas till sakprövning. Åsidosättandet pågår nämligen fortfarande, eftersom de räntor som skall utgå till följd av att betalningen har skett för sent inte har betalats till gemenskapsbudgeten, vilket innebär att det, enligt kommissionen, är klart att det rör sig om ett pågående fördragsbrott.

42     Den tyska regeringen har även ifrågasatt om talan kan tas upp till sakprövning i den del kommissionen, genom sitt andra yrkande, försöker tvinga svaranden att till gemenskapsbudgeten betala de räntor som förfallit till betalning på grund av att krediteringen skett för sent. Det framgår av artikel 228.1 EG att domstolen, när den dömer i ett mål om fördragsbrott, endast skall fastställa huruvida ett sådant föreligger och att det ankommer på de nationella organen att bedöma vilka åtgärder som skall vidtas till följd av detta fastställande, med det förbehållet att fördragsbrottet genast skall upphöra. Kommissionens andra yrkande bör således avvisas, eftersom kommissionen genom detta yrkande inte har gjort gällande något annat än en talan om betalning av de räntor som den påstår skall betalas.

43     Kommissionen har svarat att det i artikel 11 i förordning nr 1552/89 föreskrivs en tydlig och ovillkorlig skyldighet att betala dröjsmålsränta. Domstolen har redan uttalat sig om en sådan skyldighet i andra domar om fördragsbrott (dom av den 20 mars 1986 i mål 303/84, kommissionen mot Tyskland, REG 1986, s. 1171, punkt 19). Dessutom hindrar inte artikel 228 EG att domstolen uttalar sig på det sätt som är nödvändigt för att få ett konstaterat fördragsbrott att upphöra. Medlemsstaterna kan inte själva välja hur fördragsbrottet skall upphöra, eftersom det enda sättet att verkställa en dom i vilken ett fördragsbrott har fastställts är att betala den relevanta dröjsmålsräntan.

 Domstolens bedömning

44     Vad beträffar den första grunden som åberopats för att avvisa talan, nämligen att de tyska myndigheterna vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet iakttog de frister som föreskrivs i artikel 379 i tillämpningsförordningen, kan det påpekas att även om man antar att så är fallet så vägrar Förbundsrepubliken Tyskland att betala de dröjsmålsräntor som kommissionen har begärt för den period som förevarande talan avser, nämligen för åren 1993‑1996, trots att det fastställts att fristerna överskridits under denna period och Förbundsrepubliken Tyskland även medgett detta.

45     Det framgår av fast rättspraxis (se, bland annat, dom av den 16 maj 1991 i mål C‑96/89, kommissionen mot Nederländerna, REG 1991, s. I‑2461, punkt 38), att det finns ett oupplösligt samband mellan skyldigheten att fastställa gemenskapernas egna medel, skyldigheten att inom föreskrivna frister kreditera dessa medel på kommissionens konto och skyldigheten att betala dröjsmålsränta.

46     Om man antar att det finns fog för kommissionens invändning, nämligen att tullskulden bokförts för sent och att de motsvarande egna medlen krediterats på kommissionens konto för sent, kan det följaktligen inte uteslutas att det finns vissa verkningar av fördragsbrottet som inte har rättats till vid utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet, till exempel betalningen av dröjsmålsräntor enligt förordning nr 1552/89. Det finns således ett intresse av att få konstaterat huruvida ett fördragsbrott föreligger.

47     Den första avvisningsgrunden kan således inte godtas.

48     Vad beträffar den andra grunden som åberopats för att avvisa talan, vilken endast avser det andra yrkandet, erinrar domstolen om att kommissionen i denna del yrkat att domstolen skall förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ”till gemenskapsbudgeten betala ränta på grund av försenad kreditering”, i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1552/89, för perioden till och med den 31 maj 2000, och i enlighet med artikel 11 i förordning nr 1150/2000, för perioden efter den 31 maj 2000.

49     En talan som väcks enligt artikel 226 EG har till syfte att få fastställt att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Om ett sådant fördragsbrott fastställs föreligga är den aktuella medlemsstaten, enligt artikel 228 EG, skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom. Domstolen kan däremot inte förplikta denna stat att vidta vissa bestämda åtgärder.

50     Domstolen kan således inte, inom ramen för en talan om fördragsbrott, uttala sig om de grunder som framförs till stöd för yrkanden vilka, liksom i förevarande fall, avser att domstolen skall förplikta en medlemsstat att betala dröjsmålsränta.

51     Yrkandena i förevarande talan, till den del de avser betalning av dröjsmålsränta enligt artikel 11 i förordning nr 1552/89, kan under dessa omständigheter inte upptas till sakprövning och talan skall avvisas i den del den avser den grund som åberopats till stöd för denna del av yrkandena, nämligen att denna artikel åsidosatts.

52     Under dessa omständigheter skall prövningen av förevarande talan begränsas till att avse en bedömning av den grund enligt vilken Förbundsrepubliken Tyskland under åren 1993–1996, i strid med artikel 49 i förordning nr 1214/92 och artikel 379 i tillämpningsförordningen, jämförda med artikel 2.1 i förordning nr 1552/89, har tillhandahållit gemenskapernas egna medel för sent.

 Prövning i sak

 Parternas argument

53     Kommissionen har gjort gällande att det av ordalydelsen av artikel 379 i tillämpningsförordningen och artikel 49 i förordning nr 1214/92, samt av det ändamål som gemenskapslagstiftaren vill uppnå, framgår att dessa bestämmelser tvingar tullmyndigheterna att säkerställa att uppbörd i efterhand av tullskulder sker så snart som möjligt och senast vid utgången av fristen på fjorton månader, när dessa myndigheter vet vem som är betalningsskyldig och kan underrätta honom om vilket belopp han skall åläggas att betala (artikel 2.1 i förordning nr 1552/89).

54     Syftet med artikel 379 i tillämpningsförordningen är att uppmana tullmyndigheterna att agera så snabbt som möjligt för att förhindra att gemenskapsbudgeten påverkas negativt. Risken för att tullskulden inte kan fastställas ökar med tiden (det är inte möjligt att finna gäldenären eller denne har gått i konkurs). Fristen på fjorton månader, som endast undantagsvis är tillämplig, är således en längsta frist som, om den inte iakttas, medför att den berörda medlemsstaten tillhandahåller gemenskapernas egna medel för sent.

55     Om fristerna i artikel 379 i tillämpningsförordningen inte iakttas skadas gemenskapens intressen och även övriga medlemsstaters intressen, vilka i de fall gemenskapernas egna medel bokförs för sent måste kompensera för gemenskapsbudgetens eventuella finansiella behov.

56     Förbundsrepubliken Tyskland har gjort gällande att det varken i artikel 379 i tillämpningsförordningen eller i artikel 49 i förordning nr 1214/92 fastställs någon längsta frist eller någon tvingande frist för myndigheterna.

57     Redan ordalydelsen av artikel 379.1 i tillämpningsförordningen visar att det inte föreskrivits någon tvingande frist. Denna bestämmelse är inte heller avsedd att ta till vara gemenskapens intresse av en snabb uppbörd av tullar. Detta intresse regleras endast i artikel 217 och följande artiklar i kodexen. Bestämmelserna i artikel 378 och följande artiklar i tillämpningsförordningen, vilka grundar sig på artikel 215 EG, rör en fråga som föregår uppbörden, nämligen fastställandet av de uppgifter som ligger till grund för uppbörden, vilket av vissa omständigheter kan försenas.

58     Den tyska regeringen har påpekat att de tyska tullmyndigheterna inte kan iaktta fristen på elva månader om undersökningen tar för lång tid, vilket oftast beror på omständigheter som de inte kan lastas för, utan som tullförvaltningarna i andra medlemsstater är ansvariga för.

59     I artikel 379.2 i tillämpningsförordningen föreskrivs lika litet som i artikel 379.1 i samma förordning någon längsta frist. Det framgår av själva ordalydelsen av denna bestämmelse att gemenskapslagstiftaren inte kräver att myndigheterna skall ha uppburit tullarna och avgifterna redan vid utgången eller före utgången av en frist på tre månader.

60     Om bevis läggs fram kort tid före det att denna frist på tre månader löper ut, måste tullmyndigheterna kontrollera deras bevisvärde. Deklaranten kan dessutom lägga fram sådana alternativa bevis som avses i artikel 380 i tillämpningsförordningen. Tullmyndigheterna kan först efter det att dessa utredningar har avslutats konstatera huruvida det i det aktuella fallet föreligger en tullskuld och fastställa skuldens belopp samt den betalningsskyldiges identitet. Dessa kontroller kan emellertid ibland ta mycket lång tid att utföra.

61     Det finns inte heller något som tyder på att medlemsstaterna är skyldiga att uppbära och tillhandahålla gemenskapens egna medel, så länge som de alltjämt kan uppbära tullskulden hos den betalningsskyldige efter en frist på fjorton månader. Endast den frist på tre år som föreskrivs i artikel 221.3 i kodexen är tvingande för tullmyndigheterna.

62     Den tyska regeringen har även gjort gällande att dessa två frister, även om de skulle anses vara tvingande, inte kan läggas ihop, eftersom de är riktade till olika mottagare. Artikel 379.1 i tillämpningsförordningen har nämligen till syfte att få myndigheterna i medlemsstaterna att utföra utredningsarbetet så snabbt som möjligt och att agera snabbt i samarbetssituationer, medan artikel 379.2 i samma förordning riktar en uppmaning till den huvudansvarige att aktivt medverka till att klargöra sakförhållandena, vid äventyr av att annars få betala tullarna i den medlemsstat där avgångstullkontoret är beläget. Logiskt sett kan emellertid endast sådana längsta frister läggas ihop som riktar sig till samma mottagare.

63     Till de frister som föreskrivs i artikel 379.1 och 379.2 tillkommer för övrigt nödvändigtvis den frist inom vilken tullmyndigheterna skall undersöka och kontrollera de bevis som avses i artikel 380 i samma förordning.

64     Slutligen innehåller artiklarna 217–221 i kodexen bestämmelser om bokföring av och underrättelse om tullskulden. Så länge de uppgifter som är nödvändiga för att beräkna och bokföra avgifterna inte är tillgängliga, beviljar gemenskapslagstiftaren en frist på tre år för att uppbära tullen.

65     Enligt den belgiska regeringen, intervenient till stöd för svaranderegeringens yrkanden, utgör utgången av den fjortonde månaden inte någon yttersta frist, eller någon tvingande frist, utan en ordningsfrist som markerar inledningen av det förfarande genom vilket tullskulden skall fastställas av medlemsstaten.

66     Enligt samma regering förutsätter fastställelsen av tullskulden, i enlighet med artikel 220 och följande artiklar i kodexen, att medlemsstaten förfogar över tillräckligt med tid. Vid utgången av den fjortonde månaden förfogar avgångstullkontoret inte över alla uppgifter som krävs för att kunna beräkna den aktuella tullskulden.

 Domstolens bedömning

67     Domstolen påpekar till att börja med att den tyska regeringen inte har bestritt kommissionens påståenden avseende de faktiska omständigheter som rör de tullskulder som uppkommit till följd av oegentligheter som begåtts under den externa gemenskapstransiteringen, skulder som under den period som förevarande talan avser, det vill säga åren 1993–1996, inte har uppburits av de tyska tullmyndigheterna inom den frist på två dagar som anges i artikel 218 i kodexen efter utgången av den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 379.2 tredje meningen i tillämpningsförordningen och i de motsvarande bestämmelser som gällde tidigare. Denna regering anser emellertid inte, i motsats till kommissionen, att den genom att inleda uppbördsförfarandet flera månader efter utgången av denna frist på tre månader har åsidosatt sina skyldigheter enligt gemenskapens tullbestämmelser.

68     Det kan i detta avseende påpekas att avgångskontoret enligt artikel 379.1 i tillämpningsförordningen, om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, skall underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

69     Även om domstolen i punkt 40 i dom av den 14 november 2002 i mål C‑112/01, SPKR (REG 2002, s. I‑10655), fastställde att underlåtenheten att iaktta fristen på elva månader inte i sig kan förhindra att tullskulden kan drivas in hos den huvudansvarige, har den även, i punkt 34 i samma dom, uttalat att nämnda frist gäller för de administrativa myndigheterna och har till syfte att säkerställa att dessa myndigheter tillämpar bestämmelserna om indrivning av tullskulden snabbt och enhetligt för att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga. Iakttagelsen av fristen på elva månader är således, trots att den inte har någon betydelse för frågan huruvida tullskulden kan indrivas, tvingande för medlemsstaterna vad beträffar deras skyldigheter enligt gemenskapsrätten att tillhandahålla gemenskapernas egna medel.

70     Dessutom skall, i enlighet med artikel 379.2 i tillämpningsförordningen, i den underrättelse som avses i artikel 379.1 särskilt anges den frist inom vilken bevis, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller för på vilken plats överträdelsen verkligen begicks, skall framläggas för avgångskontoret på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt. Den fristen skall vara tre månader från dagen då den underrättelse som avses i artikel 379.1 lämnades. Om detta bevis inte har lämnats vid utgången av den fristen, skall den behöriga medlemsstaten ”vidta åtgärder för att driva in” de tullar och andra avgifter som är tillämpliga.

71     I punkterna 24 och 25 i dom av den 20 januari 2005 i mål C‑300/03, Honeywell Aerospace (REG 2005, s. I‑0000), fastställde domstolen att det av ordalydelsen av artiklarna 378.1 och 379.2 i tillämpningsförordningen framgår att den underrättelse som avgångskontoret skall lämna till den huvudansvarige, beträffande den frist inom vilken bevis skall framläggas, är obligatorisk och skall föregå indrivningen av en tullskuld. Denna frist syftar till att skydda den huvudansvariges intressen genom att denne medges en tremånadersfrist för att, i förekommande fall, framlägga bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende den plats där överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks. Under dessa omständigheter är den medlemsstat som avgångskontoret tillhör behörig att driva in importtullarna endast om den har underrättat den huvudansvarige bland annat om att han har tre månader på sig för att framlägga de bevis som krävs samt dessa bevis inte har framlagts vid utgången av den fristen.

72     Av ovanstående följer att avgångskontoret, i ett sådant fall som i förevarande mål, då de ifrågasatta försändelserna inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga, skall underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades. I denna underrättelse skall den berörda upplysas om att han har tre månader på sig att framlägga bevis för avgångskontoret på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks. Om detta bevis inte har lämnats vid utgången av den fristen, skall den behöriga medlemsstaten ”vidta åtgärder för att driva in” tullskulden.

73     Det är i detta sammanhang som det i artikel 217.1 i kodexen föreskrivs att varje belopp avseende importtullar eller exporttullar som kommer från en tullskuld skall ”beräknas” av tullmyndigheterna, så snart de ”fått nödvändiga uppgifter”, och ”föras in i räkenskaperna”.

74     Enligt artikel 218.3 i kodexen skall det ”aktuella tullbeloppet bokföras” inom två dagar från den dag, då tullmyndigheterna har ”möjlighet att … beräkna tullbeloppet i fråga, och … fastställa vem som är gäldenären”. I artikel 219 i kodexen medges att denna frist förlängs till längst fjorton dagar antingen av skäl som hänför sig till medlemsstaternas administrativa organisation eller om särskilda omständigheter hindrar tullmyndigheterna att iaktta fristerna. Enligt artikel 221.1 i kodexen skall ”[g]äldenären … underrättas om tullbeloppet så snart detta bokförts”.

75     Kommissionen har i detta mål i huvudsak gjort gällande att de tyska tullmyndigheterna inte inom två dagar efter det att fristen på tre månader i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen löpt ut inlett förfarandet för att driva in tullskulden. Kommissionen har närmare bestämt gjort gällande att de inte bokfört de aktuella tullbeloppen i enlighet med artikel 218.3 i kodexen och inte heller underrättat gäldenären om beloppet i enlighet med artikel 221.1 i samma kodex. Dessa åtgärder har nära samband med fastställandet av gemenskapernas egna medel i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1552/89.

76     Enligt den tyska regeringen är medlemsstaterna inte skyldiga att uppbära tullskulden omedelbart efter utgången av den frist på tre månader som följer på utgången av den frist på elva månader som avses i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen.

77     Detta påstående kan inte godtas.

78     Som kommissionen med fog har anfört framgår det av ordalydelsen av artikel 379.2 tredje meningen i tillämpningsförordningen att medlemsstaterna är skyldiga att inleda indrivningen enligt denna bestämmelse vid utgången av den frist på tre månader som där anges. Denna tolkning är även nödvändig för att garantera att de behöriga myndigheterna tillämpar bestämmelserna om uppbörd av tullskuld snabbt och enhetligt i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga.

79     Denna tolkning är inte heller oförenlig med artikel 221.3 i kodexen, enligt vilken en underrättelse om det tullbelopp som skall betalas kan lämnas under en period av tre år från det att tullskulden uppkom. Denna bestämmelse syftar nämligen särskilt till att garantera rättssäkerheten genom att det föreskrivs en längsta frist inom vilken gäldenären skall underrättas om tullskuldens belopp. Den påverkar inte de övriga skyldigheter tullmyndigheterna har gentemot gemenskapen enligt bestämmelserna i kodexen och i tillämpningsförordningen att säkerställa en snabb och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om uppbörd av tullskuld i syfte att ta till vara intresset av att gemenskapens egna medel snabbt finns tillgängliga.

80     I enlighet med artiklarna 217.1, 218.3 och 219 i kodexen skall det belopp som motsvarar sådana tullskulder som dem som avses i detta mål bokföras inom två dagar. Denna frist kan förlängas till totalt fjorton dagar. Underrättelsen till gäldenären om det tullbelopp som motsvarar denna skuld skall dessutom, enligt artikel 221.1 i kodexen, lämnas så snart det bokförts. Denna frist börjar löpa så snart tullmyndigheterna har de nödvändiga uppgifterna, och således har möjlighet att beräkna tullbeloppet och fastställa vem som är gäldenär. I motsats till vad den tyska regeringen har gjort gällande är detta just fallet senast vid utgången av den frist på tre månader som avses i artikel 379.2 i tillämpningsförordningen.

81     Vad beträffar fastställelsen av huruvida det föreligger en tullskuld kan det påpekas att, när sändningar som hänförts till ett förfarande för extern gemenskapstransitering, som i förevarande mål, inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret inom den frist som fastställts av avgångskontoret, tullskulden skall antas ha uppkommit och den huvudansvarige skall antas vara gäldenär. I ett sådant fall, och när platsen där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, skall avgångskontoret enligt artikel 379.1 i tillämpningsförordningen underrätta den huvudansvarige om detta inom en frist på elva månader från den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.

82     Enligt artikel 379.2 andra och tredje meningarna, skall i denna underrättelse anges den frist på tre månader som den berörde har på sig för att lägga fram bevis för att transiteringen har genomförts på ett regelmässigt sätt. Som angetts i punkt 71 i denna dom, kan de behöriga tullmyndigheterna endast uppbära skulden om de har upplyst den huvudansvarige om att denne har tre månader på sig för att lägga fram bevis för att transiteringen har genomförts på ett regelmässigt sätt och dessa bevis inte har lagts fram inom denna frist.

83     Som generaladvokaten har angett i punkt 50 i sitt förslag till avgörande finns det inget som tyder på att det med hänsyn till bedömningen av de bevis som lagts fram för att fastställa att transaktionen har genomförts på regelmässigt sätt, till exempel de bevis som ingår i den icke uttömmande uppräkningen i artikel 380 i tillämpningsförordningen, även om dessa bevis läggs fram den sista dagen av den tidigare angivna fristen på tre månader, är motiverat att avvika från bestämmelserna i artiklarna 218 och 219 i kodexen vad beträffar bokföringen av tullbeloppen och underrättelsen till gäldenären om dem enligt artikel 221.1 i kodexen.

84     Det kan härefter, vad gäller fastställelsen av vem som är skyldig att betala tullskulden, påpekas att den huvudansvarige i enlighet med artikel 379.1 och 379.2 i tillämpningsförordningen vid utgången av fristen på tre månader anses vara skyldig att betala tullskulden, oberoende av om det är möjligt att finna andra ansvariga personer. Tullmyndigheterna kan följaktligen senast vid utgången av fristen på tre månader identifiera den huvudansvarige som gäldenär för tullskulden.

85     Vad beträffar fastställelsen av tullbeloppet kan det påpekas, som generaladvokaten förklarade i punkterna 57–62 i sitt förslag till avgörande, att även om man inte kan kräva att avgångskontoret systematiskt skall beräkna beloppet av skulden avseende importtull varje gång en transitering påbörjas så snart transiteringsdeklarationen har ingetts, vilket utgör den tidpunkt från vilken kontoret i princip har tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att beräkna de aktuella tullarna, så är det i vart fall inget som hindrar att en sådan beräkning utförs så snart som den huvudansvarige har upplysts om att han har tre månader på sig att lägga fram bevis för att transaktionen har genomförts på ett regelmässigt sätt, det vill säga senast vid utgången av den frist på elva månader som anges i artikel 379.1 i tillämpningsförordningen.

86     Slutligen, vad gäller fastställelsen av vilka tullmyndigheter som är behöriga att uppbära tullskulden, innehåller artikel 378.1 och 378.2 i tillämpningsförordningen en presumtion om att den medlemsstat som avgångstullkontoret tillhör är behörig. Inom den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 379.2 i samma förordning kan den huvudansvarige lägga fram bevis för att överträdelsen har begåtts i en annan stat. Som kommissionen med fog har påpekat finns det inget som tyder på att bedömningen av handlingar som lagts fram i detta syfte, även om man antar att de lagts fram den sista dagen av fristen på tre månader, inte kan göras inom fristen på två dagar efter utgången av fristen på tre månader, vilken i särskilda fall som särskilt skall motiveras, kan förlängas med ytterligare tolv dagar till en längsta frist på fjorton dagar.

87     Härav följer att den tyska regeringens påstående, enligt vilket fristerna på elva och tre månader endast är vägledande och enligt vilket uppbördsförfarandet inte nödvändigtvis skall ha påbörjats vid utgången av fristen på tre månader, eftersom de behöriga tullmyndigheterna vid utgången av denna frist inte har någon praktisk möjlighet att omedelbart inleda förfarandet för att uppbära tullskulden, inte kan godtas.

88     Att den huvudansvarige skall underrättas om tullbeloppet omedelbart efter utgången av fristen på tre månader innebär inte någon oproportionerlig börda för denne. Om det senare visar sig att gemenskapstransiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt och inom de föreskrivna fristerna, eller att den avslutats för sent utan att någon annan oegentlighet förekommit, kan den huvudansvarige nämligen erhålla återbetalning av erlagda belopp. Det föreskrivs således uttryckligen sedan kodexen antogs, i artikel 236.1 i densamma, att återbetalning skall ske under förutsättning att det i enlighet med artikel 204.1 i kodexen, jämförd med artikel 859 i tillämpningsförordningen, fastställs att försummelsen inte har haft någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av tullförfarandet i fråga.

89     Om en underrättelse om det aktuella tullbeloppet i strid med artiklarna 221.1 och 218.3 i kodexen har lämnats för sent, i enlighet med det ovanstående, medför detta nödvändigtvis att gemenskapens anspråk på de egna medlen fastställs för sent enligt artikel 2 i förordning nr 1552/89. Enligt denna sistnämnda bestämmelse skall nämligen de aktuella anspråken anses fastställda ”så snart som” de behöriga myndigheterna har underrättat den betalningsskyldige om det belopp som han skall betala. En sådan underrättelse skall lämnas så snart som den betalningsskyldige är känd och tullbeloppet kan beräknas av de behöriga administrativa myndigheterna i enlighet med relevanta gemenskapsbestämmelser, i detta fall kodexen och tillämpningsförordningen.

90     Det finns således fog för den första anmärkningen mot bakgrund av såväl bestämmelserna i kodexen och tillämpningsförordningen som bestämmelserna i de till sitt innehåll likalydande författningar som var tillämpliga tidigare under den period som förevarande talan avser.

91     Av ovanstående följer att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 i förordning nr 1214/92 och artikel 379 i tillämpningsförordningen, jämförda med artikel 2.1 i förordning nr 1552/89, genom att tillhandahålla gemenskapens egna medel för sent.

 Rättegångskostnader

92     Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förbundsrepubliken Tyskland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland i väsentliga delar har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas. I enlighet med artikel 69.4 i rättegångsreglerna skall Konungariket Belgien bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar domstolen (andra avdelningen) följande dom:

1)      Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 i kommissionens förordning (EEG) nr 1214/92 av den 21 april 1992 om tillämpningsföreskrifter till förfarandet för gemenskapstransitering och vissa förenklingar av det förfarandet och artikel 379 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, jämförda med artikel 2.1 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel, genom att tillhandahålla gemenskapens egna medel för sent.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Förbundsrepubliken Tyskland skall ersätta rättegångskostnaderna.

4)      Konungariket Belgien skall bära sin rättegångskostnad.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: tyska.