Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Förenade målen C‑124/08 och C‑125/08

Gilbert Snauwaert m.fl.

mot

Belgische Staat

(begäran om förhandsavgörande från Hof van Cassatie)

”Förordning (EEG) nr 2913/92 – Gemenskapens tullkodex – Tullskuld – Tullbelopp – Underrättelse till gäldenären – Handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder”

Sammanfattning av domen

1.        Europeiska gemenskapernas egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand – Krav på att tullbelopp bokförts innan dess att gäldenären underrättas

(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 221.1)

2.        Europeiska gemenskapernas egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand – Preskriptionstid – Undantag

(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 221.3)

        Artikel 221.1 i rådets förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska tolkas på så sätt att den underrättelse om import- eller exporttull som tullmyndigheterna på lämpligt sätt ska lämna till gäldenären endast kan ha rättslig verkan om tullmyndigheterna dessförinnan har bokfört dessa tullbelopp. I syfte att undvika såväl särbehandling av avgiftsskyldiga som att en väl fungerande tullunion tar skada, ska nämligen ett sådant kronologiskt förlopp av förfarandena för bokföring och underrättelse om tullbeloppet till gäldenären iakttas.

(se punkterna 21–23 och punkt 1 i domslutet)

        Artikel 221.3 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska tolkas på så sätt att tullmyndigheterna kan, med rättslig verkan, underrätta gäldenären om det tullbelopp som lagligen ska betalas efter utgången av den treårsperiod som beräknas från och med den dag då tullskulden uppkom, om tullmyndigheterna till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder inte har kunnat fastställa det exakta beloppet. Detta gäller även när det inte är gäldenären som har begått detta handlande.

Denna tolkning, som följer av såväl ordalydelsen av som systematiken i denna bestämmelse, bekräftas för övrigt av användningen av uttrycket ”sådan underrättelse” i andra meningen i artikel 221.3 i tullkodexen, vilket hänvisar till orden ”[u]nderrättelse till den gäldenären” i den första meningen i denna bestämmelse. Enligt bestämmelsen är det således inte endast den gäldenär som begått det handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder som kan underrättas om den tull som ska betalas.

(se punkterna 30–32 och punkt 2 i domslutet)













DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 16 juli 2009 (*)

”Förordning (EEG) nr 2913/92 – Gemenskapens tullkodex – Tullskuld – Tullbelopp – Underrättelse till gäldenären – Handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder”

I de förenade målen C‑124/08 och C‑125/08,

angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, från Hof van Cassatie (Belgien), av den 26 februari 2008, som inkom till domstolen den 25 mars 2008, i målen

Gilbert Snauwaert,

Algemeen Expeditiebedrijf Zeebrugge BVBA,

Coldstar NV,

Dirk Vlaeminck,

Jeroen Den Haerynck,

Ann De Wintere (C‑124/08),

Géry Deschaumes (C‑125/08)

mot

Belgische Staat,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna K. Schiemann, J. Makarczyk (referent), P. Kūris och L. Bay Larsen,

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Gilbert Snauwaert, Algemeen Expeditiebedrijf Zeebrugge BVBA och Coldstar NV, genom J. Verbist, advocaat,

–        Jeroen Den Haerynck, genom E. Gevers, advocaat,

–        Ann De Wintere, genom H. Van Bavel och P. Wytinck, advocaten,

–        Belgiens regering, genom J.‑C. Halleux, i egenskap av ombud,

–        Greklands regering, genom S. Spyropoulos, Z. Chatzipavlou och V. Karra, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. van Beek och S. Schønberg, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

        Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 221.1 och 221.3 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad tullkodexen).

        Respektive begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, Gilbert Snauwaert, Algemeen Expeditiebedrijf Zeebrugge BVBA, Coldstar NV, Dirk Vlaeminck, Jeroen Den Haerynck och Ann De Wintere och, å andra sidan, Belgische Staat (belgiska staten) (mål C‑124/08), samt mellan Géry Deschaumes och belgiska staten (mål C‑125/08). Målen rör begäran om uppbörd i efterhand av importtullar.

 Tillämpliga bestämmelser

        I artikel 221 i tullkodexen föreskrivs följande:

”1.      Gäldenären skall på lämpligt sätt underrättas om tullbeloppet så snart detta bokförts.

3.      Underrättelse till den gäldenären skall inte ske senare än tre år efter den dag då tullskulden uppkom. Om till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder tullmyndigheterna inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen skall betalas, får dock sådan underrättelse, så långt gällande bestämmelser medger, lämnas efter utgången av denna treårsperiod.”

 Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

        Målen, såsom de har beskrivits av den nationella domstolen, rör flera bedrägerier som ägde rum i Belgien i mitten av 1990-talet vid import av kött som inte är tillåtet på den europeiska marknaden.

        Dessa bedrägerier begicks genom att billiga köttprodukter från tredjeland, som normalt sett inte var lämpliga som livsmedel enligt nationella och gemenskapsrättsliga standarder, salufördes på den europeiska marknaden. Bedrägerierna bestod vidare i att det otillbörligen gjordes anspråk på exportbidrag.

        Till följd av att bedrägerierna begicks betalades inte importtullar för de aktuella varorna. De behöriga tullmyndigheterna fick således inte tillgång till de upplysningar som krävdes för att importtullarna skulle kunna bokföras.

 Mål C‑124/08

        Det framgår av beslutet om hänskjutande i mål C‑124/08 att efter förfarandena, i första instans vid Correctionele rechtbank van Antwerpen (brottmålsdomstol i Antwerpen), och överklagandet i Hof van beroep te Antwerpen (appellationsdomstol i Antwerpen), förpliktades Gilbert Snauwaert, Dirk Vlaeminck, Jeroen Den Haerynck och Ann De Wintere att solidariskt betala icke erlagda importtullar och importavgifter jämte dröjsmålsränta. Algemeen Expeditiebedrijf Zeebrugge BVBA och Coldstar NV förklarades vara civilrättsligt ansvariga för de belopp som Gilbert Snauwaert respektive Jeroen Den Haerynck skulle betala.

        Den nationella domstolen angav att klagandena i målet bland annat åberopade bestämmelserna i artikel 221.1 och 221.3 i tullkodexen, till stöd för sina överklaganden mot den dom som meddelades av Hof van Beroep te Antwerpen den 25 oktober 2006. Vidare gjorde klagandena gällande att Hof van Beroep te Antwerpen för det första gjorde fel då den slog fast att den omständigheten att bokföring av import- eller exporttull, som ska betalas i enlighet med lag, inte skett eller skett för sent, inte inverkar på tullmyndigheternas behörighet att återkräva tullarna. För det andra gjorde klagandena gällande att det för frågan huruvida den treårsfrist som föreskrivs i artikel 221.3, vilken beräknas från och med dagen för tullskuldens uppkomst, kan överskridas, är irrelevant att undersöka vem som har begått det handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder och till följd av vilket tullmyndigheterna inte har kunnat fastställa beloppet.

        Mot denna bakgrund beslutade Hof van Cassatie (kassationsdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EG‑domstolen:

”1)      Ska artikel 221.1 i [tullkodexen] förstås på så sätt att underrättelsen om en tullskuld till den tullskyldige … endast kan ske med rättslig verkan efter att skulden har bokförts, det vill säga på så sätt att underrättelsen om en tullskuld till den tullskyldige … alltid ska föregås av bokföring av denna skuld för att ha rättslig verkan och för att den ska vara förenlig med [nämnda bestämmelse]?

2)      Ska artikel 221.3 i [tullkodexen] förstås på så sätt att tullmyndigheternas möjlighet att med rättslig verkan lämna underrättelse om det bokförda beloppet efter utgången av den treårsfrist som beräknas från och med den dag då tullskulden uppkom, när en skuld har uppkommit till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder, endast föreligger beträffande den person som utfört detta [handlande]?”

 Mål C‑125/08

      Det framgår av beslutet om hänskjutande i mål C‑125/08 att Géry Deschaumes, genom dom som meddelades av Hof van beroep te Antwerpen den 2 maj 2007, förpliktades att betala icke erlagda importtullar och importavgifter jämte dröjsmålsränta.

      Den nationella domstolen angav att Géry Deschaumes särskilt hade åberopat bestämmelserna i artikel 221.1 i tullkodexen till stöd för sitt överklagande av domen. Han gjorde därvid gällande att Hof van beroep te Antwerpen inte hade slagit fast att tullskulden hade bokförts innan underättelse om densamma lämnades. Vidare framgick inte av handlingarna i målet att tullskulden hade bokförts.

      Mot denna bakgrund beslutade Hof van Cassatie att vilandeförklara målet och ställa en tolkningsfråga till EG‑domstolen som var identisk med den första fråga som ställts i mål C‑124/08.

      Domstolens ordförande beslutade den 22 april 2008 att förena målen C‑124/08 och C‑125/08 vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Upptagande till sakprövning av respektive begäran om förhandsavgörande

      Europeiska gemenskapernas kommission har gjort gällande att respektive begäran om förhandsavgörande inte kan prövas i sak eftersom de är bristfälligt motiverade.

      Enligt fast rättspraxis krävs det att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen (se, bland annat, dom av den 21 september 1999, i mål C‑67/96, Albany, REG 1999, s. I‑5751, punkt 39, av den 11 april 2000 i de förenade målen C‑51/96 och C‑191/97, Deliège, REG 2000, s. I‑2549, punkt 30, samt av den 19 september 2006 i mål C‑506/04, Wilson, REG 2006, s. I‑8613, punkt 38).

      De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande ska inte bara göra det möjligt för EG‑domstolen att lämna användbara svar, utan även ge såväl medlemsstaternas regeringar som berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga. Det åligger EG‑domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt nyss nämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Albany, punkt 40, dom av den 12 april 2005 i mål C‑145/03, Keller, REG 2005, s. I‑2529, punkt 30, och domen i det ovannämnda målet Wilson, punkt 39).

      I förevarande fall ges tillräckliga upplysningar i besluten om hänskjutande för att medlemsstaternas regeringar samt berörda parter ska ges möjlighet att yttra sig. Det framgår för övrigt av de yttranden som den belgiska och den grekiska regeringen samt kommissionen inkommit med att de på ändamålsenligt sätt kunnat ta ställning till de frågor som ställts av den nationella domstolen.

      Dessutom anser EG‑domstolen att de uppgifter som förekommer i besluten om hänskjutande och i de yttranden som inkommit till domstolen ger tillräcklig information för att den ska kunna ge ett användbart svar på de frågorna.

      Av det anförda följer att domstolen ska svara på de frågor som ställts till den.

 Den första tolkningsfrågan i mål C‑124/08 och den enda tolkningsfrågan i mål C‑125/08

      Den nationella domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida artikel 221.1 i tullkodexen ska tolkas på så sätt att den underrättelse om import- eller exporttull som tullmyndigheterna på lämpligt sätt ska lämna till gäldenären, endast kan ha rättslig verkan om tullmyndigheterna dessförinnan har bokfört dessa tullbelopp.

      Det framgår av formuleringen i artikel 221.1 i tullkodexen att bokföringen, som enligt artikel 217.1 i kodexen består i att tullmyndigheterna för in tullbeloppen i räkenskaperna eller något annat likvärdigt medium, nödvändigtvis ska ske innan gäldenären underrättas om import- eller exporttullen (dom av den 23 februari 2006 i mål C‑201/04, Molenbergnatie, REG 2006, s. I‑2049, punkt 46).

      I syfte att undvika såväl särbehandling av avgiftsskyldiga som att en väl fungerande tullunion tar skada, ska nämligen ett sådant kronologiskt förlopp av förfarandena för bokföring och underrättelse om tullbeloppet till gäldenären som framgår redan av rubriken i avdelning VII kapitel 3 avsnitt 1 i tullkodexen, ”Bokföring och underrättelse om tullbeloppet till gäldenären”, iakttas (domen i det ovannämnda målet Molenbergnatie, punkt 47).

      Den första frågan i mål C‑124/08 och den enda frågan i mål C‑125/08 ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 221.1 i tullkodexen ska tolkas på så sätt att den underrättelse om import- eller exporttullen som tullmyndigheterna på lämpligt sätt ska lämna till gäldenären kan endast ha rättslig verkan om tullmyndigheterna dessförinnan har bokfört dessa tullbelopp.

 Den andra tolkningsfrågan i mål C‑124/08

      Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 221.3 i tullkodexen ska tolkas på så sätt, att tullmyndigheternas möjlighet att med rättslig verkan lämna underrättelse om tullbeloppet efter utgången av den treårsfrist som beräknas från och med den dag då tullskulden uppkom endast föreligger beträffande den person som utfört det handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder, om tullmyndigheterna till följd av detta handlande inte har kunnat fastställa det exakta belopp som ska betalas.

      Uttrycket ”handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder” som används i artikel 221.3 i tullkodexen avser handlingar som, enligt rättsordningen i den medlemsstat där de behöriga myndigheterna krävt uppbörd i efterhand, utgör överträdelser av den nationella strafflagstiftningen (se, analogt, avseende artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som inte har utkrävts av gäldenären, för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT L 197, s. 1), dom av den 27 november 1991 i mål C‑273/90, Meico-Fell, REG 1991, s. I‑5569, punkt 9).

      Domstolen har även slagit fast att tullmyndigheternas kvalificering av ett handlande som ett ”handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder” inte innebär att det fastställs att ett brott som är belagt med straffrättsliga påföljder verkligen har begåtts. Kvalificeringen görs endast inom ramen för och med avseende på ett förvaltningsförfarande, vars enda syfte är att göra det möjligt för nämnda myndigheter att avhjälpa en felaktig eller ofullständig uppbörd av import- eller exporttullar (se, analogt, avseende artikel 3 i förordning nr 1697/79, dom av den 18 december 2007 i mål C‑62/06, ZF Zefeser, REG 2007, s. I‑11995, punkt 28).

      I syfte att besvara den andra tolkningsfrågan ska det påpekas att enligt artikel 221.1 i tullkodexen ska underrättelse om den import- eller exporttull som ska betalas lämnas till gäldenären av tullskulden.

      Vidare föreskrivs i första meningen i punkten 3 i artikeln en preskriptionsregel enligt vilken denna underrättelse inte ska ske senare än tre år efter den dag då tullskulden uppkom.

      I andra meningen i punkt 3 föreskrivs ett undantag till denna regel. Om tullmyndigheterna, till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder, inte har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen ska betalas, får nämligen en sådan underrättelse, så långt gällande bestämmelser medger, lämnas efter utgången av denna treårsperiod.

      Det framgår följaktligen av såväl ordalydelsen av som systematiken i artikel 221 i tullkodexen att gäldenären kan underrättas om tullbeloppet efter utgången av treårsperioden, även när gäldenären inte har begått denna handling, om tullmyndigheterna, till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder, inte först har kunnat fastställa det exakta belopp som lagligen ska betalas.

      Denna tolkning bekräftas för övrigt av användningen av uttrycket ”sådan underrättelse” i andra meningen i artikel 221.3 i tullkodexen, vilket hänvisar till orden ”[u]nderrättelse till den gäldenären” i den första meningen i denna bestämmelse. Enligt bestämmelsen är det således inte endast den gäldenär som begått det handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder som kan underrättas om den tull som ska betalas.

      Den andra frågan som ställts i mål C‑124/08 ska således besvaras på följande sätt. Artikel 221.3 i tullkodexen ska tolkas på så sätt att tullmyndigheterna kan, med rättslig verkan, underrätta gäldenären om det tullbelopp som lagligen ska betalas efter utgången av den treårsperiod som beräknas från och med den dag då tullskulden uppkom, om tullmyndigheterna till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder inte har kunnat fastställa det exakta beloppet. Detta gäller även när det inte är gäldenären som har begått detta handlande.

 Rättegångskostnader

      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Artikel 221.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska tolkas på så sätt att den underrättelse om import- eller exporttull som tullmyndigheterna på lämpligt sätt ska lämna till gäldenären endast kan ha rättslig verkan om tullmyndigheterna dessförinnan har bokfört dessa tullbelopp.

2)      Artikel 221.3 i förordning nr 2913/92 ska tolkas på så sätt att tullmyndigheterna kan, med rättslig verkan, underrätta gäldenären om det tullbelopp som lagligen ska betalas efter utgången av den treårsperiod som beräknas från och med den dag då tullskulden uppkom, om tullmyndigheterna till följd av ett handlande som kan ge upphov till straffrättsliga påföljder inte har kunnat fastställa det exakta beloppet. Detta gäller även när det inte är gäldenären som har begått detta handlande.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: nederländska.