Denna förordning gäller sådana anspråk på ersättning för skador som riktas mot staten.

Förordningen gäller dock inte anspråk på ersättning som grundas på

1. påstående om att staten inte har fullgjort sina förpliktelser enligt ett avtal, eller

2. ett statligt anställningsförhållande.

Denna förordning tillämpas oavsett vad som gäller enligt bestämmelser i instruktioner eller andra författningar som har beslutats av regeringen.

Justitiekanslern handlägger anspråk på ersättning med stöd av

• 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken,

• 2 kap. 1 § eller 3 kap. 1, 2 eller 4 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,

• 23 § datalagen (1973:289),

• artikel 82 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) och 7 kap. 1 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning,

• 7 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177),

• 8 kap. 1 § lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter,

• 2 kap. 6 § lagen (2007:258) om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst och 2 kap. 5 § lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet,

• lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dock inte anspråk som avses i 8 § i den lagen,

• 5 kap. 3 § lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,

• 26 § lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser,

• 46 kap. 20 § skatteförfarandelagen (2011:1244), eller

• 28 § kamerabevakningslagen (2018:1200).

Justitiekanslern handlägger också andra anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av unionsrätten.

Av 4 § följer att vissa anspråk på ersättning med stöd av 3 kap. 1, 2 eller 4 § skadeståndslagen handläggs av Kammarkollegiet.

SFS 2019:1237

SFS 2003:611

Kammarkollegiet handlägger

1. anspråk på ersättning med stöd av

   • 18 kap. 4 eller 4 a § eller 19 kap. 37 eller 38 § jordabalken,

   • 51 eller 52 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

   • 19 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988),

   • 22 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009),

   • 5 kap. 1 eller 2 § lagen (2008:990) om företagshypotek,

   • 7 kap. 5 eller 6 § lagen (2011:1200) om elcertifikat,

   • 23 § lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser,

   • 21 § lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader,

   • 18 § lagen (2010:601) om ursprungsgarantier för el, eller

   • 3 kap. 1, 2 eller 4 § skadeståndslagen (1972:207), vid handläggning av eller beslut i inskrivningsärende enligt jordabalken eller vid utfärdande av pantbrev eller annat bevis på grundval av innehållet i fastighetsregistrets inskrivningsdel, om anspråket grundas på ett påstående om fel eller försummelse eller en överträdelse av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

2. ärenden som har överlämnats till Kammarkollegiet enligt 9 §, och

3. ärenden som ska handläggas av Kammarkollegiet på grund av en överenskommelse enligt 4 § förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering.

SFS 2020:1182

De förvaltningsmyndigheter som anges i bilagan till denna förordning handlägger andra anspråk än de som anges i 3 och 4 §§, om anspråket avser en skada som har inträffat inom myndighetens verksamhetsområde. I andra fall handläggs sådana anspråk av Justitiekanslern.

SFS 2014:1319

En myndighet hos vilken ett anspråk på ersättning handläggs förhandlar för statens räkning med den som kräver ersättning. Myndigheten för också statens talan inför domstol.

Om inte annat följer av 8 eller 9 §, får myndigheten på statens vägnar besluta i fråga om skadestånd.

En förvaltningsmyndighet som handlägger anspråk på ersättning som framställs med stöd av skadeståndslagen (1972:207), lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder eller 19 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter ska samråda med Justitiekanslern, om ärendet är av principiell natur eller av stor ekonomisk betydelse.

När det gäller åtaganden för staten att betala högre ersättning än 250 000 kronor ska myndigheten alltid samråda med Justitiekanslern.

Skyldigheten att samråda gäller inte för Kammarkollegiet.

SFS 2014:1319

[Upphävd g. F (2004:986).]

SFS 2004:986

En förvaltningsmyndighet ska, om inte annat följer av lag eller annan författning, överlämna ärenden om anspråk på ersättning för personskador till Kammarkollegiet. Om ett ärende avser även anspråk på ersättning för någon annan skada, ska hela ärendet överlämnas till kollegiet.

Ett ärende ska inte överlämnas till Kammarkollegiet enligt första stycket, om det avser anspråk på ersättning som framställs med stöd av

• 3 kap. 2 eller 4 § skadeståndslagen (1972:207),

• 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, eller

• 19 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

SFS 2018:25

Justitiekanslern får uppdra åt en annan myndighet att fullgöra de uppgifter som Justitiekanslern har enligt denna förordning. Justitiekanslern får även ta över handläggningen av ärenden som avses i förordningen.

SFS 2004:986

I ett ärende om reglering av personskada ska den handläggande myndigheten begära yttrande från Statens skaderegleringsnämnd när det är fråga om

1. ersättning för inkomstförlust under invaliditetstid, om den medicinska invaliditeten uppgår till minst tio procent eller den årliga förlusten beräknas uppgå till minst ett prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,

2. ersättning under invaliditetstid för kostnader eller för ideell skada i fall med sådan medicinsk invaliditetsgrad som avses under 1,

3. ersättning för förlust av underhåll, eller

4. omprövning av livränta eller engångsbelopp enligt 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen (1972:207).

Myndigheten ska även begära ett sådant yttrande om ärendet är av principiell natur.

SFS 2019:569

Nämnden skall höras även i andra ärenden om reglering av personskador, om den skadelidande begär det och den handläggande myndigheten inte finner det uppenbart obehövligt.

Oavsett bestämmelserna i 11 och 12 §§ får Kammarkollegiet besluta om förskott, om det är uppenbart att staten är ersättningsskyldig med minst förskottsbeloppet. Detsamma gäller en annan handläggande myndighet i fråga om förskott som understiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.

I ett ärende om regressanspråk från försäkringsföretag behöver nämndens yttrande inte begäras, om företaget begärt yttrande från den nämnd som avses i 6 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359).

SFS 2019:569

Justitiekanslern får besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende i den utsträckning kostnaderna inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

Om Justitiekanslern med stöd av 10 § har uppdragit åt en myndighet att i ett visst ärende fullgöra Justitiekanslerns uppgifter, får myndigheten besluta om ersättning enligt första stycket.

SFS 2004:986

Ett beslut i ett ärende som handläggs enligt denna förordning får inte överklagas.