Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 17 december 2009

Mål C‑197/09 RX-II

M

mot

Europeiska läkemedelsmyndigheten (Emea)

”Omprövning av domen i mål T-12/08 P – Ärende som är färdigt för avgörande – Rättvis rättegång – Den kontradiktoriska principen – Undergrävande av enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten”

Saken: Omprövning av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (avdelningen för överklaganden) meddelade den 6 maj 2009 i mål T‑12/08 P, M mot Emea, i vilken förstainstansrätten för det första upphävde det beslut som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 19 oktober 2007 i mål F-23/07, M mot Emea (REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000), dels ogiltigförklarade det beslut Emea fattat den 25 oktober 2006, och för det andra förpliktade Emea att utge skadestånd till M med 3 000 euro.

Avgörande: Enhetligheten och konsekvensen i gemenskapsrätten har undergrävts av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (avdelningen för överklaganden) meddelade den 6 maj 2009 i mål T‑12/08 P, M mot Emea. Detta då förstainstansrätten i egenskap av överklagandeinstans har tolkat begreppet ”ärende som är färdigt för avgörande”, i den mening som avses i artikel 61 i domstolens stadga och artikel 13.1 i bilagan till nämnda stadga, på så sätt att den kunnat pröva målet och avgöra yrkandet om ersättning för den påstådda ideella skadan i sak och förplikta Emea att utge ett skadestånd på 3 000 euro, trots att överklagandet avsåg en prövning av den första instansens behandling av en invändning om rättegångshinder och trots att den del av målet som prövades i sak inte hade varit föremål för något kontradiktoriskt förfarande, vare sig i förstainstansrätten eller i Europeiska unionens personaldomstol, som var första instans. Punkterna 3 och 5 i domslutet i den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (avdelningen för överklaganden) meddelade den 6 maj 2009 i mål T-12/08 P, M mot Emea, upphävs. Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal. M, Emea, Republiken Italien, Republiken Polen, Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen (de fem sista parterna har inkommit med skrivelser eller yttranden angående den fråga som ska omprövas) ska bära sina rättegångskostnader för omprövningsförfarandet.

Sammanfattning

1.        Överklagande – Överklagande som anses vara välgrundat – Överklagandeinstansen har prövat målet i sak – Villkor – Ärende som är färdigt för avgörande – Begrepp

(Domstolens stadga, artikel 61 första stycket och bilaga I, artikel 13.1)

2.        Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Den kontradiktoriska principen – Räckvidd

3.        Förfarande – Invändning om rättegångshinder – Föremål för talan – Skyldighet för den part som åberopar rättegångshinder att i sin inlaga lägga fram sina argument i sakfrågan – Föreligger inte

(Domstolens rättegångsregler, artikel 91, Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 114)

4.        Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91. 1)

5.        Omprövning – Konstaterande att enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten undergrävs – Bedömningskriterier – Konsekvenser

(Domstolens stadga, artikel 62b, första stycket)

        I princip är ett ärende inte färdigt att avgöras av överklagandeinstansen i den mening som avses i artikel 61 första stycket i domstolens stadga och artikel 13.1 i bilagan till stadgan, när den första instansen bifallit invändningen om rättegångshinder som svaranden framställt utan att göra en prövning i sak. Emellertid är det under vissa förhållanden möjligt att inom ramen för en prövning av ett överklagande pröva ärendet i sak. Så kan vara fallet när, för det första, upphävandet av den överklagade domen eller beslutet nödvändigtvis innebär en viss lösning i sak av det aktuella målet eller när, för det andra, prövningen i sak av talan om ogiltigförklaring grundar sig på den argumentation som parterna fört i samband med överklagandet till följd av den första instansens resonemang.

Förvisso har artikel 13.1 i bilaga I till domstolens stadga, i vilken regleras förstainstansrättens beslut i fall då överklagandet är välgrundat, inte exakt samma ordalydelse som artikel 61 första stycket i samma stadga, vilket är den bestämmelse som domstolen har att följa. I en sådan situation där det visar sig att domstolen i första instans felaktigt har bifallit en invändning om rättegångshinder och avvisat talan utan att låta beslutet i denna fråga anstå till den slutliga domen måste emellertid begreppet ”ärende som är färdigt för avgörande” i dessa två bestämmelser tolkas på ett identiskt sätt, oberoende av det faktum att nämnda artikel 61 till skillnad från denna artikel 13.1 ger domstolen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det är fråga om ett ärende som är färdigt för avgörande, Under dessa speciella omständigheter konstaterar domstolen att ärendet inte är färdigt att avgöras i sak och återförvisar målet till första instans, utan att använda sig av sitt utrymme för skönsmässig bedömning i denna fråga.

        I rätten till försvar ingår den kontradiktoriska principen. Denna princip är tillämplig på alla förfaranden som kan utmynna i ett beslut från en gemenskapsinstitution, som på ett märkbart sätt påverkar en persons intressen. Den innebär som huvudregel att parterna i ett förfarande har rätt att beredas tillfälle att ta ställning till de omständigheter och handlingar som domstolen kommer att grunda sitt avgörande på, liksom att yttra sig över de bevis och yttranden som inkommit till domstolen och de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på. För att de krav som är knutna till rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna nämligen ha möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande diskutera de såväl faktiska som rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång. Gemenskapsdomstolarna ska se till att den kontradiktoriska principen iakttas vid förfaranden inför dem, och de ska själva iaktta densamma. Alla parter, oavsett rättslig ställning, ska kunna dra nytta av den kontradiktoriska principen vid ett mål som prövas vid gemenskapsdomstolen. Gemenskapsinstitutionerna kan följaktligen också åberopa den kontradiktoriska principen när de är parter i ett sådant mål.

        En svarandepart kan följaktligen inte kritiseras för att frivilligt ha valt att avstå från att i första instans framföra sina argument avseende sakfrågan i ärendet, och begränsat sig till en invändning om rättegångshinder. En invändning om rättegångshinder utgör enligt artikel 91 i domstolens rättegångsregler och artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler en rättegångsfråga som gör det möjligt att av processekonomiska skäl i ett första skede begränsa diskussionen och prövningen till frågan huruvida talan i fråga kan tas upp till sakprövning. Denna rättegångsfråga gör det möjligt att undvika att parternas inlagor liksom domstolens prövning behandlar sakfrågan, när talan ändå inte kan prövas i sak. Om det däremot förklaras att talan kan tas upp till sakprövning till följd av att invändningen om rättegångshinder ogillas eller att rätten låter beslutet i frågan om rättegångshinder anstå till den slutliga domen, måste det i ett andra skede hållas en diskussion angående den sakfråga som talan gäller.

Det skulle således strida mot syftet med bestämmelserna avseende rättegångshinder att kräva att en svarande som åberopar ett sådant hinder för säkerhets skull samtidigt, eller – när svaranden vunnit i den första instansen – i sin svarsskrivelse på ett överklagande, ska lägga fram sina argument i sakfrågan.

        Den obegränsade behörighet som föreskrivs i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna innebär att domstolen ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt. Domstolen har i kraft av denna behörighet möjlighet att, även när ett regelrätt yrkande härom saknas, inte endast ogiltigförklara en rättsakt, utan även, om det finns anledning härtill, ex officio förplikta svaranden att utge skadestånd för den ideella skada som orsakats av dess fel i tjänsten. Gemenskapsdomstolen kan dock i princip inte låta sitt avgörande vila på en rättslig grund som prövats ex officio, inte ens om det rör sig om tvingande rätt, utan att dessförinnan ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden

Den obegränsade behörighet som gemenskapsdomstolarna getts i tvister av ekonomisk art mellan gemenskaperna och varje person som omfattas av tjänsteföreskrifterna kan följaktligen inte anses tillerkänna dessa domstolar befogenhet att i ett sådant ärende underlåta att tillämpa de handläggningsregler som är knutna till den kontradiktoriska principen.

        En dom i vilken tribunalen åsidosatt domstolens fasta praxis avseende två handläggningsregler som inte enbart rör den aktuella typen av mål och vilka är av stor betydelse i gemenskapernas rättsordning utgör ett beslut som undergräver enhetligheten och konsekvensen i gemenskapsrätten, i den mening som avses i artikel 62b första stycket i domstolens stadga, när en viss fråga behandlas för första gången i denna dom och således kan vara ett prejudikat för framtida mål.

Mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 62b första stycket i domstolens stadga kan domstolen inte begränsa sig till att konstatera att enhetligheten eller konsekvensen i gemenskapsrätten undergrävts utan att dra några konsekvenser av detta med avseende på målet i fråga. En sådan dom ska således upphävas och ärendet återförvisas till första instans.