Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén - Rättsliga ramar för mobil-TV-nät och -tjänster: Bästa praxis i fråga om tillståndsgivning – EU-modellen /* KOM/2008/0845 slutlig */



[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 10.12.2008

KOM(2008) 845 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Rättsliga ramar för mobil-TV-nät och -tjänster: Bästa praxis i fråga om tillståndsgivning – EU-modellen

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Rättsliga ramar för mobil-TV-nät och -tjänster: Bästa praxis i fråga om tillståndsgivning – EU-modellen

1. ba KGRUND OCH SYFTE

Efter det kraftfulla politiska budskapet som kommissionen gav i sitt meddelande av den 18 juli 2007 ” Att stärka den inre marknaden för mobil-TV ”[1], fastställs det i det här meddelandet några exempel på bästa praxis från medlemsstaternas lagstiftningsförfaranden för mobil-TV-nät och -tjänster. Även om det är upp till medlemsstaterna och de berörda tillsynsmyndigheterna att bestämma förfarandena för beviljande av tillstånd/licenser är kommissionen angelägen om att stödja införandet av mobil-TV i EU och i resten av världen genom att ge vägledning om lämplig tillsynspraxis för tillståndsgivning av sådana tjänster. Detta är ytterligare ett steg i kommissionens strategi för mobil-TV i europeiska unionen.

Mobil-TV är en ny tjänsteplattform för överföring av audiovisuellt innehåll – och tillhörande interaktiva tjänster, särskilt i samband med 3G-tjänster – till en mobil mottagare.[2] I meddelandet från 2007 angavs de centrala delarna i en europeisk strategi för mobil-TV i syfte att underlätta införandet av dessa innovativa tjänster i hela EU. En av de avgörande faktorerna är den rättsliga ramen. Den rättsliga säkerheten är av största betydelse för operatörer som ska fatta investeringsbeslut, särskilt avseende ny, innovativ teknik som mobil-TV. I synnerhet de tidiga investerarna måste försäkras om att de inte kommer att bli föremål för oförutsedda restriktioner vid en senare tidpunkt. Andra delar i EU-strategin inkluderar ett erkännande om att DVB-H kommer att vara standarden för markbaserad mobil-TV i Europa (DVB-H lades till förteckningen över Europeiska unionens officiella standarder den 17 mars 2008[3]), och uppmaningen om att frekvenser ska tilldelas mobil-TV-tjänster i UHF-bandet[4], särskilt när det gäller den ändrade utformningen av detta band inom sammanhanget för det frigjorda frekvensutrymmet (digital dividend)[5]. Å andra sidan behöver näringslivet fortfarande ta tag i driftskompatibilitetsfrågorna och kommissionens tjänstemän kommer noggrant att övervaka utvecklingen och bedöma behovet av ett nytt strategiinitiativ.

Eftersom framgången för mobil-TV huvudsakligen beror på tillgången till innehåll, anpassas dessutom reglerna för audiovisuellt innehåll i det nya direktivet om audiovisuella medietjänster[6] till utvecklingen av Europas audiovisuella landskap och det säkerställs att strategin mellan sändning – inklusive mobil sändning – och audiovisuella medietjänster på begäran blir plattformsneutral.

När kommissionen lanserade sitt initiativ om mobil-TV hade bara en del medlemsstater börjat ta itu med lagstiftningsfrågorna. Den första åtgärd som kommissionens tjänstemän vidtog syftade till att förtydliga den existerande lagstiftningssituationen i EU genom en studie som oberoende konsulter utförde för kommissionen. Den information som godkändes av de kommittéer bestående av nationella experter som inrättades i enlighet med ramen för elektronisk kommunikation[7] uppdateras regelbundet och offentliggörs på kommissionens webbplats[8]. Denna informationsinsamling har visat att det finns en hög grad av variation när det gäller det sätt som mobil-TV har behandlats i den nationella lagstiftningen.

Efter det att lagstiftningssituationen har förtydligats uppmanade kommissionen i sitt meddelande från 2007 medlemsstaterna att skapa gynnsamma villkor för mobil-TV-tjänster och samarbeta med varandra så att utbytet av bästa praxis i fråga om tillståndsgivning möjliggörs. Dessutom åtog sig kommissionen att ge vägledning om en enhetlig ram för tillståndsgivningen i EU genom att identifiera bästa praxis i EU och främja antagandet i medlemsstaterna. Detta godkändes i rådets (telekommunikation) slutsatser från november 2007 om mobil-TV, i vilka rådet uppmanade kommissionen att gå längre än en enkel informationsinsamling och ” identifiera bästa praxis vad gäller tillståndsgivning inom EU och genom lämplig vägledning främja att dessa konsekvent införs av medlemsstaterna ”[9].

Ett samråd med berörda parter organiserades i februari 2008 i samband med förberedandet av denna vägledning. Detta omfattade ett seminarium som kommissionen anordnade för näringslivet, vid vilket de berörda parterna uppmanades att lämna in skriftliga bidrag. Två viktiga branschorganisationer[10] och flera enskilda företag svarade på uppmaningen att lämna synpunkter. Dessutom har denna fråga lagts fram och diskuterats i flera möten med företrädare för medlemsstaterna inom ramen för kommunikationskommittén och dess sändningsexperters underkommitté (CBISS).

Mobil-TV har central betydelse för konvergensen . Detta innebär att på EU-nivå är mobil-TV föremål för två regelverk som styr överföring och innehåll: ramen för elektronisk kommunikation, inbegripet aspekter som har med spektrumpolitik att göra och det nya direktivet om audiovisuella medietjänster. I detta meddelande tas tillståndsmodeller på nationell nivå endast upp med hänvisning till de elektroniska kommunikationsaspekterna för nationella rättssystem , och de berör inte innehållslicenser. I meddelandet sammanfattas informationsinsamlingens viktigaste resultat och anges exempel på bästa praxis med avseende på de viktigaste faktorerna för tillståndssystemen för mobil-TV. Det är tänkt att detta ska tjäna som grund för ytterligare diskussioner och utbyte av bästa praxis bland de nationella myndigheterna.

2. TILLSTÅNDSGIVNING FÖR MOBIL-TV-NÄT OCH -TJÄNSTER I HELA EU: DE VIKTIGASTE MODELLERNA OCH BÄSTA PRAXIS

De rättsliga strategierna för tillståndsgivning av mobil-TV-nät och -tjänster varierar avsevärt i EU. I flera medlemsstater skulle det allmänna system som gäller för sändning underförstått eller uttryckligen utvidgas till sändning av mobil-TV. I andra finns det inga särskilda bestämmelser, eller så debatteras den rättsliga ramen för denna nya plattform fortfarande. Det finns än så länge inga erfarenheter av sändningstjänster som endast använder mobil överföring.

Såsom anges ovan är det av största vikt att undvika att det skapas ett rättsligt tomrum eller situationer som kännetecknas av en hög grad rättslig osäkerhet på nationell nivå som skulle avskräcka investeringar och potentiella mobil-TV-operatörer i den inre marknaden. Svårigheter i de nationella systemen är inte i sig något hinder för en framgångsrik lansering av mobil-TV-tjänster eftersom lagstiftningen kan behöva tillgodose nationella och t.o.m. lokala förhållanden. Mobil-TV är emellertid en trådlös tjänst och som sådan har den potential att få en gränsöverskridande dimension i framtiden. Ur detta perspektiv bör tillståndssystemen för mobil-TV-tjänster beaktas i de aspekter som rör den inre marknaden . Målet bör vara ett jämlikt spelfält där de olika aktörerna kan konkurrera på lika villkor. Lagstiftningen i hela EU måste vara enhetlig så att klarhet kan nås om vilka regler som tillämpas och för att den rättsliga ramen ska främja investeringar och innovation.

Lagstiftning för mobil-TV begränsas av bristen på spektrum och av behovet att underlätta marknadstillträdet för alla aktörer, både de som kommer från sändningsvärlden och de som kommer från telekommunikationsvärlden. I mobil-TV-kedjan kombineras flera lager, med början i nätdriften, driften av tjänsteplattformen och tillhandahållande av innehåll till distributionskedjan. För närvarande är det vanligast att tilldela spektrum till plattformsoperatören eller, mera sällan, till nätoperatören. I detta fall kommer den i praktiken också att fungera som plattformsoperatör eller så kan den lägga ut denna verksamhet på entreprenad.[11] Det är runt detta tillståndssystem – i vilket den licenserade operatörens rättigheter och skyldigheter definieras – som tillståndsmodellerna byggs upp.

Det är för närvarande möjligt att identifiera följande tre huvudsakliga tillståndsmodeller för mobil-TV-marknaden i Europa:

En modell baseras på utvidgningen av de existerande bestämmelserna för digital markbunden television till nya tjänster, på ett underförstått eller uttryckligt sätt (t.ex. Italien, Storbritannien). Även om denna modell har fördelen av en enkel och snabb tillämpning bör ett särskilt system för mobil-TV tillhandahållas i enlighet med den nationella lagstiftningen. En enkel utvidgning av bestämmelserna för digital markbunden television kan visa sig vara otillräcklig och/eller inadekvat efter en inledande period.

En andra modell är den vanliga grossistmodellen ( ”plain wholesale model”). Eftersom lagstiftningen är inriktad på operatören i grossistledet som spelar en nyckelroll i fråga om näthantering, spektrumförvärvande, licenstilldelning och eventuellt också insamling av innehåll, kan detta leda till ett dödläge, vilket hände i det finska fallet, om innehållsproducenterna saknar incitament för att göra innehållet tillgängligt. Nätoperatören behöver också tillämpa rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor för de tillhandahållare av mobil-TV-tjänster som finns med i dess nät. Dessutom kan den vanliga grossistmodellen i vilken spektrum tilldelas en enda operatör ge upphov till tvivel om konkurrensdirektivet verkligen följs[12], särskilt om tilldelningen av spektrum görs utan ett öppet och rättvist förfarande i enlighet med icke-diskriminerande bestämmelser[13].

I den tredje modellen, den ”samordnade strategin” , måste alla aktörer i mobil-TV-kedjan, inbegripet innehållsproducenter, hitta en överenskommelse om tjänsterna innan tillstånd beviljas (t.ex. Österrike).[14] Denna lagstiftningsmodell har fördelen av att den undviker dödlägen i värdekedjan. Vertikal integrering mellan aktörer fastställs på två sätt: För det första är ett av urvalskriterierna för nät/plattforms-operatören slutandet av avtal med programredaktörer och/eller sändare för att säkerställa en genomförbar affärsmodell. För det andra behöver innehållsproducenter en fast licens för digitaltelevision, som beviljas när bevis på kontrakt med multiplexoperatören kan visas upp.

I enlighet med denna modell kan ett samordnat val av tidpunkt för igångsättningen av den kommersiella driften för alla aktörer i värdekedjan säkerställas under förutsättning att gällande bestämmelser är enhetliga. Detta är anledningen till att den ”samordnade strategin” verkar fungera särskilt bra för att garantera en framgångsrik lansering av mobil-TV-tjänster.

Vägledning för bästa praxis: Varje nytt tillståndsgivningssystem för mobil-TV i enlighet med den nationella lagstiftningen bör syfta till att de olika aktörerna medverkar i värdekedjan samtidigt som överensstämmelse med EG:s och varje lands nationella konkurrensbestämmelser säkerställs.

3. ATT FASTSTÄLLA BÄSTA TILLSYNSPRAXIS PÅ DE OLIKA NIVÅERNA I RÄTTSSYSTEMET

För att fastställa bästa tillsynspraxis för mobil-TV är det viktigt att definiera de centrala delarna av rättssystemet som måste beaktas. För detta syfte har följande kategorier fastställts:

1. Den allmänna ramen

2. Tillståndsgivning

3. Tilldelningsförfaranden

4. Särskilda aspekter

Denna begreppsram diskuterades med medlemsstaterna och med företrädare för näringslivet i februari 2008. Delarna har sedan utvärderats med hänsyn till målen för tillståndsgivningen ur ett EU-perspektiv. Såsom angavs i meddelandet från 2007 bör det viktigaste målet för tillståndsgivningen vara ett skonsamt regelsystem, som gör det möjligt att lansera mobil-TV-tjänster utan onödiga hinder och förseningar. Marknadsaktörerna bör inte åläggas några onödiga skyldigheter. Samtidigt bör reglerna tillhandahålla de minimikrav som ska uppfyllas för att säkerställa att frekvenserna används på ett effektivt sätt.

3.1. Den allmänna ramen

I länder där särskild lagstiftning kommer att antas och även i länder där de befintliga sändningsreglerna fortfarande gäller för denna nya tjänsteplattform, bör de viktigaste egenskaperna för den allmänna regleringsramen för mobil-TV vara tydlighet , öppenhet och effektiva förfaranden. Ett lämpligt lagstiftningsförfarande är också en viktig faktor. Om lagstiftningen måste kompletteras med genomförandebestämmelser är det lämpligt att dessa bestämmelser antas snarast. Igångsättandet av mobil-TV-tjänster bör inte hindras på grund av att den relevanta lagstiftningen eller genomförandebestämmelserna inte antas i tid.

Det bör även påpekas att aktörerna i mobil-TV-kedjan kommer från olika delar av näringslivet. Det är därför viktigt att tillståndsförfarandet för denna nya tjänsteplattform inte begränsas till en kategori aktörer utan är öppen för alla ekonomiska aktörer som kan uppfylla de nödvändiga minimikraven.

Vägledning för bästa praxis: Tillståndsförfaranden bör vara öppna för alla aktörer på marknaden så att jämlika villkor säkerställs för de olika aktörerna i mobil-TV-kedjan.

3.1.1. Mekanismen för offentligt samråd

Eftersom de ekonomiska mobil-TV-operatörerna kan ha motstridiga intressen behöver regleringen av mobil-TV ta hänsyn till deras olika behov. Att tillhandahålla mekanismer för offentligt samråd , innan en särskild lag antas eller vid granskningen av de existerande bestämmelserna, kan underlätta anpassningen av bestämmelserna till marknadens behov och säkerställa att marknadsaktörerna uppfyller de nya bestämmelserna.

Vägledning för bästa praxis: Det offentliga samrådet med medborgare och alla intresserade parter bör organiseras på ett systematiskt sätt, parallellt med kommersiella försök, om bland annat de möjligheter som avser införandet av mobil-TV, användningen av det frigjorda frekvensutrymmet för mobil-TV-tjänster och finansieringsmodellerna.

3.1.2. Reg elbunden rapportering och översyn

Lagstiftningen för mobil-TV-tjänster måste inte bara vara tydliga och öppna utan också flexibla och finjusteras för att passa den nya utvecklingen i en innovativ och snabbt föränderlig teknisk miljö. Tillhandahållandet av en översynsklausul, såsom det fastställs i det franska systemet, är positivt i detta hänseende och det åtföljer dessutom den regelbundna rapporteringen av offentliga myndigheter om marknadsutvecklingen. En sådan översyn, som eventuellt är resultatet av en marknadsrapportering, bör hålla god balans mellan takten på förändringarna inom tekniken och förändringarna på marknaden och behovet av att säkerställa rättsäkerheten för marknadsaktörerna .

Vägledning för bästa praxis: Regelbunden rapportering av de offentliga myndigheterna om marknadsutvecklingen bör äga rum, tillsammans med lämpliga förslag om att anpassa de existerande bestämmelserna.

3.2. Tillståndsgivning

3.2.1 Ett tydligt förhållande mellan tillämpliga regler

Tillståndsgivningen är kärnan i lagstiftningsmiljön för mobil-TV. På grund av mobil-TV:s konvergerande natur är det nödvändigt att särskilt identifiera de rättigheter och skyldigheter som operatörerna har i egenskap av operatörer för elektronisk kommunikation och sändningstillhandahållare. I detta hänseende är det viktigt att förhållandet mellan elektronisk kommunikation, spektrum- och innehållsaspekterna definieras på ett tydligt sätt , för att undvika att lagstiftningen blir tvetydig eller överlappande.

Vägledning för bästa praxis: Förhållandet mellan elektronisk kommunikation, spektrum och innehållsbestämmelser bör tydligt definieras i syfte att främja tydlig och öppen tillståndsgivning.

3.2.2. System med en enda kontaktpunkt (”One-stop shopping”)

I de flesta medlemsstater ligger behörigheten för att bevilja tillstånd för mobil-TV hos fler än en myndighet – ministerium och/eller oberoende tillsynsmyndighet – beroende på separationen mellan elektroniska kommunikationer och mediaaspekter. Oberoende om tillsynsmyndigheten är konvergerad eller inte är det viktigt att det fastställs en tydlig och enhetlig ansvarsfördelning .

Systemet med en kontaktpunkt (”One-stop shopping”), varigenom operatörerna har en enda kontaktpunkt för att hantera olika typer av tillstånd, anses av de flesta marknadsaktörer som den bästa praxisen, under förutsättning att principerna för pluralism och kulturell mångfald respekteras. Fördelen med detta förfarande är den administrativa förenklingen och det samordnade valet av tidpunkt, i de fall där det behöver göras flera rensningar.

Vägledning för bästa praxis: De nationella bestämmelserna för mobil-TV bör säkerställa att strategin använder sig av en enda kontaktpunkt, ”one-stop-shop”, eller åtminstone begränsar till ett minimum antalet offentliga aktörer i besluten för att bevilja tillstånd för mobil-TV. I medlemsstater som har en subnationell nivå bör ett liknande eller samordnat förfarande för alla federala/regionala organ inrättas. System med en enda kontaktpunkt är särskilt viktiga när det finns krav på flera godkännanden.

3.3. Tilldelningsförfaranden

Tid är en nyckelfaktor för EU som helhet när det gäller konkurrenskraften på den globala marknaden. En nyckel för den snabba lanseringen av mobil-TV i alla medlemsstater är att det finns en tydlig tidtabell för tilldelningsförfarandet som är offentlig, öppen och definierad i förväg.

Vägledning för bästa praxis: En tydlig tidtabell för tilldelningsförfarandet bör annonseras senast då de kommersiella försöken för mobil-TV-tjänster dras igång.

3.3.1. Tilldelningstyp och -kriterier

Au ktioner och skönhetstävlingar är två alternativa sätt för de nationella myndigheterna att bevilja tilldelning på. Hittills har man tenderat att använda skönhetstävlingar för att bevilja plattformstilldelningen. Tilldelningskriterier är ett viktigt verktyg som de nationella myndigheterna har till sitt förfogande för att säkerställa att tjänsterna kommer att uppfylla vissa krav som garanterar att spektrum som är avsett för mobil-TV används på ett effektivt sätt.

Tilldelningsförfarandet bör också säkerställa att mobil-TV-driften startar i tid. Vissa villkor kan användas för att minimera risken av att det uppstår ett dödläge, t.ex. mellan plattformsoperatörer, innehållsproducenter och mobiloperatörer . Kraven för de ansökande kan därför omfatta överenskommelser mellan de olika aktörerna i värdekedjan, under förutsättning att de uppfyller konkurrensbestämmelserna.

När det gäller särskilda konkurrenskriterier är det värt att betona kvaliteten på tjänsten , som spelar en nyckelroll när det gäller konsumenternas förväntningar på mobil-TV, särskilt när det gäller täckningen inomhus och överföringskvaliteten.

Vägledning för bästa praxis: Objektiva, öppna och icke-diskriminerande tilldelningskriterier bör tillämpas i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Tilldelningsförfaranden bör främja ett samarbetsinriktat tillvägagångssätt mellan aktörerna, under förutsättning att det uppfyller konkurrensbestämmelserna. Kraven på god kvalitet på tjänsterna, inbegripet inomhustäckningen och en optimal spektrumanvändning, bör ingå i tilldelningsvillkoren.

3.3.2. Övriga villkor för tilldelning

I de flesta medlemsstater är eller kommer en enda multiplex att avsättas för mobil-TV – i Frankrike öppnar de pågående diskussionerna vägen för två multiplexer, på frekvenser från det frigjorda frekvensutrymmet (digital dividend), exempelvis frekvenser som frigörs genom den analoga ”nedsläckningen”. För att hindra spektrumhamstring kan lagstiftningen innehålla en bestämmelse om gräns för hur länge frekvenser får vara outnyttjade.

Vägledning för bästa praxis: Möjligheten att återkalla spektrum som har tilldelats mobil-TV som inte används inom en rimlig tidsperiod bör ingå i tilldelningsvillkoren.

3.4. Särskilda aspekter

Vid denna tidiga fas i utvecklingen av marknaden skulle det vara önskvärt att alla särskilda villkor som är knutna till auktorisationer är lämpliga och undviker att lägga onödiga bördor på operatörerna.

3.4.1. Skyldigheter om sändningsplikt (”must carry”).

I enlighet med den europeiska lagstiftningen[15] kan skyldigheter om sändningsplikt (“must-carry”) endast åläggas om ett stort antal slutanvändare av ett nät använder det som sitt huvudsakliga sätt för att ta emot radio- och tv-sändningar. För närvarande är mobil-TV fortfarande i sin igångsättningsfas. Skyldigheter om sändningsplikt får inte åläggas mobil-TV under denna fas . I vilket fall som helst är de kanaler som omfattas av sändningsplikten också ofta “must-have”-kanaler, vilket faktiskt ökar distributionstjänsternas kommersiella värde och det är troligt att de ingår i varje betydelsefullt mobil-TV-utbud.

I detta hänseende, och med tanke på den samarbetsinriktade strategi som förespråkas i detta meddelande, kan de nationella tillsynsmyndigheterna lämpligen tänka sig skyldigheter om erbjudningsplikt (”must offer”) för mobil-TV som en framväxande tjänst som behöver ett attraktivt innehåll.

Vägledning för bästa praxis: I varje medlemsstat och på EU-nivå bör skyldigheten om erbjudningsplikt (”must offer”) diskuteras.

3.4.2. Delning av nätinfrastruktur

Delning av nätinfrastruktur är en viktig faktor när det gäller att minimera etableringskostnaderna och öka täckningen och överföringskapaciteten.[16] Såsom fastställts i meddelandet från 2007 kan medlemsstaterna tänka sig att tillåta delning av nätinfrastruktur [17] och uppmuntra samlokalisering när detta behövs för att underlätta införande av nät. Samlokalisering kan också åläggas där det är nödvändigt för att ta itu med eventuella miljöproblem[18].

Vägledning för bästa praxis: Delning av nätinfrastruktur för mobil-TV-tjänster bör uppmuntras i den omfattning som tillåts av konkurrensreglerna.

3.4.3. Driftskompatibilitet och roaming

Målet om fullständig driftskompatibilitet över nät och mottagare är fortfarande viktigt för att möjliggöra EU-omfattande roaming där så är lämpligt och driftskompatibla lösningar bör uppmuntras. Marknadsutvecklingen har visat att driftskompatibilitet kan uppnås då de berörda parterna agerar tillsammans för att nå det gemensamma målet att införa en teknisk standard som DVB-H. Det vidtas för närvarande åtgärder i detta hänseende i industri- och standardiseringsfora, med särskild fokus på tjänster och tillämpningslager.

Mobil-TV:s trådlösa karaktär innebär dessutom att det är rimligt att konsumenterna förväntar sig att mottagarna fungerar över gränserna vilket är fallet med ”roaming” mobiltelefoni. Det är troligt att EU-omfattande mobil-TV-roaming blir alltmer betydelsefull i takt med att införandet av tjänster växer i Europa. Det bör också påminnas om att en del gränsöverskridande eller alleuropeiska kanaler redan finns tillgängliga idag och de kan fungera som viktig försöksverkstad för framtida alleuropeiska tjänster.[19] Lanseringen av DVB-SH-baserade mobila satellit-TV-tjänster förväntas påbörjas i Europa nästa år.

Vägledning för bästa praxis: Vederbörlig hänsyn bör tas till aspekter som avser driftskompatibilitet och roaming för mobil-TV med tanke på tjänsternas trådlösa natur.

4. SLUTSATSER OCH UPPFÖLJNING

Det är tydligt att det måste ske ett utbyte av bästa lagstiftningpraxis om den ska vara effektiv . I detta sammanhang ska kommissionen fortsätta att främja utbyte av information, erfarenhet och bästa praxis mellan nationella myndigheter och andra berörda parter. Den information om lagstiftningen av mobil-TV som medlemsstaterna lämnar in är offentligt tillgänglig på kommissionens webbplats[20] och den kommer regelbundet att uppdateras. Utbyte av information och bästa praxis kommer att äga rum, särskilt genom de kommittéer som består av experter från medlemsstaterna, som kommunikationskommittén och dess underkommittéer om tillstånd och sändning. Kommissionens tjänstemän kommer också regelbundet att rapportera till Europaparlamentet och rådets arbetsgrupper om denna fråga.

[1] KOM(2007) 409, nedan kallad "meddelande från 2007".

[2] Det finns flera mottagare tillgängliga för att ta emot mobil-TV, men den vanligaste är mobiltelefonen.

[3] Kommissionens beslut 2008/286/EG av den 17 mars 2008 om ändring av beslut 2007/176/EG om en förteckning över standarder och/eller specifikationer för elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter och tjänster (EUT L 93, 4.4.2008, s. 24).

[4] Enligt den ram som är tillämplig för sändningsspektrum i UHF-bandet får medlemsstaterna inte bevilja eller bibehålla "exklusiva eller särskilda rättigheter att nyttja radiofrekvenser" (artikel 4 i direktiv 2002/77/EG), säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser (artikel 8.2 d i ramdirektiv 2002/21/EG) och måste säkerställa en effektiv konkurrens (artikel 8.1) och utan någon onödig diskriminering (artikel 8.3 c). Sammantaget innebär dessa artiklar att det finns en skyldighet att tilldela spektrum på ett effektivt sätt .

[5] En del medlemsstater, exempelvis Frankrike, Italien och Österrike, har redan fattat beslut om att tilldela UHF-spektrum för användning av mobil-TV och de flesta återstående medlemsstaterna planerar också att göra det.

[6] Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 (EUT L 332, 18.12.2007, s. 27).

[7] Kommunikationskommittén (COCOM) och dess undergrupper om auktoriserings- (AUTH) och sändningsfrågor (CBISS).

[8] http://ec.europa.eu/information_society/policy/ecomm/doc/current/broadcasting/mobile_tv/table_mobile_tv_auth_web_july08.pdf

[9] Rådets slutsatser – Att stärka den inre marknaden för mobil-TV, 29 november 2007.

[10] UMTS Forum och GSM Association Mobil-TV Joint Work Group; BMCOforum.

[11] Det är endast i Tyskland som en verksamhetslicens för nät beviljades separat från plattformstjänstlicensen.

[12] Kommissionens direktiv 2002/77/EG av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (Text av betydelse för EES) (EGT L 249, 17.9.2002, s. 21–26).

[13] Se även artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet 2002/20/EG ( EGT L 108, 24.04.2002, s. 21).

[14] Privatfernsehgesetz (PrTV-G) [BGBl. I No 84/2001] ändrade genom BGBl. I Nr 52/2007, avsnitt 23, punkt 3, tredje stycket.

[15] Artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002, direktiv om samhällsomfattande tjänster (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51–77).

[16] En liknande ståndpunkt stöds på internationell nivå, t.ex. vid 8th Global Symposium for Regulators on 13 mars 2008, Pattaya, Thailand.

[17] Sådana avtal har funnits på plats i vissa marknader inom ramen för GSM- och/eller UMTS-infrastruktur och fått dispens av kommissionen i enlighet med EU:s konkurrensbestämmelser. T.ex. kommissionens beslut av den 16 juli 2003 (Mål COMP/38.369: T-Mobile Deutschland/O2 Tyskland: Network Sharing Rahmenvertrag - EUT L 75, 12.3.2004, s. 32) och förstainstansrättens dom av den 2 maj 2006 (Mål T-328/03).

[18] I enlighet med artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002, ramdirektiv (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33–50).

[19] Exempelvis, Euronews, Arte, 3 Sat, Eurosport, France 24 och BBC World.

[20] Idem fotnot 8.