Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.


DÁMASO RUIZ-JARABO COLOMER

föredraget den 16 mars 2004(1)





Mål C-136/02 P



Mag Instruments Inc.

mot

Byrån för harmonisering av den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

















Bakgrund 1.       Den 29 mars 1996 ingav Mag Instrument Inc., med säte i Ontario (USA), med stöd av rådets förordning (EG) nr 40/94 (2) fem ansökningar om registrering av tredimensionella gemenskapsvarumärken till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (nedan kallad harmoniseringsbyrån). 2.       De tredimensionella varumärken som registreringsansökningarna avsåg utgjorde former av cylindriska ficklampor som säljs av sökanden. 3.       De varor som omfattades av registreringsansökningarna ingår, efter den ändring som sökanden gjorde i detta avseende den 18 november 1997, i klasserna 9 och 11 i Niceöverenskommelsen av den 15 juni 1957 om klassificering av varor och tjänster för varumärkesregistrering, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning:
”Tillbehör till apparater för belysning, speciellt ficklampor”

och

”Apparater för belysning, speciellt ficklampor, inklusive reservdelar och tillbehör till nämnda varor”.
4.       Genom tre beslut av den 11 mars 1999 och två beslut av den 15 mars 1999 avslog handläggaren vid harmoniseringsbyrån ansökningarna med stöd av artikel 38 i förordning nr 40/94, eftersom varumärkena ansågs sakna särskiljningsförmåga. 5.       Den 11 maj 1999 överklagade Mag Instrument Inc. samtliga granskarens fem beslut till harmoniseringsbyrån i enlighet med artikel 59 i förordning nr 40/94. Överklagandena avslogs av överklagandennämnden genom beslut av den 14 februari 2000, eftersom den ansåg att formen i sig bara kan utgöra ett särskiljande kännetecken för varans ursprung om den har egenskaper som tillräckligt skiljer sig från de former som är gängse för varans art och därmed leder till att en eventuell konsument först och främst ser den som ett uttryck för varans ursprung och inte som en återgivning av själva varan. Om en sådan skillnad inte föreligger är formen beskrivande och faller inom tillämpningsområdet för artikel 7.1 c i förordning nr 40/94. 6.       Enligt överklagandenämnden är den huvudsakliga frågan huruvida en återgivning av ett av de omtvistade varumärkena omedelbart upplyser genomsnittskonsumenten om en ficklampas ursprung eller om den enbart beskriver varans egenskaper. Överklagandenämnden tillade dessutom följande:
för det första innebär inte den omständigheten att designen är tilltalande nödvändigtvis att den i sig är särskiljande,
för det andra gäller följande: avslag på varumärkesansökan med stöd av artikel 7.1 b, med motiveringen att det saknar särskiljningsförmåga, innebär inte att minsta antydan på att sådan förmåga finns räcker för registrering. Det framgår nämligen av själva kärnan i förordning nr 40/94 att den grad av särskiljningsförmåga som krävs skall vara sådan att varumärket kan tjäna som ursprungsbeteckning.
Enligt överklagandenämnden hade inte någon av de föreslagna formerna den erforderliga särskiljningsförmågan för en genomsnittlig konsument av ficklampor, trots att varje form hade flera tilltalande egenskaper (punkterna 11­18 i det ifrågasatta beslutet). Den överklagade domen 7.       Mag Instrument åberopade vid förstainstansrätten endast en grund avseende åsidosättande av artikel 7.1 b i förordning nr 40/94. 8.       Sökanden gjorde med den grunden gällande att det inte finns någon ”vanlig form” för en ficklampa och att de former som motsvarar de begärda varumärkena inte utgör någon ”generisk form” för dessa varor. Sökanden invände mot överklagandenämndens beslut för att det inte innehöll någon uppgift om vilka kriterier ett tredimensionellt varumärke skall uppfylla för att det skall anses ha särskiljningsförmåga och framhöll särskilt att nämnden inte hade motiverat sitt påstående att en ficklampas form saknar nämnda särskiljningsförmåga eller i vilka fall en genomsnittskonsument kan uppfatta en ficklampas form som ett uttryck för varans ursprung. 9.       Överklagandenämnden underlät att beakta ett antal uppgifter som visar att de begärda varumärkena har särskiljningsförmåga: ett expertutlåtande avseende de berörda formernas originalitet, kreativitet och särskiljningsförmåga och en begäran att experten skulle höras som vittne; att de berörda lamporna omnämnts i facklitteraturen, att lamporna förekommer i flera museers samlingar och att de erhållit internationella priser samt beslut från olika domstolar och registreringsmyndigheter i några länder. Sökanden åberopade för samma ändamål bevis för att den fått sig tillsänt kopior av dålig kvalitet för reparation samt att kopior av sökandens produkter marknadsfördes med löftet att den ”har samma design som kultlampan Mag Lite”. 10.     Förstainstansrättens fjärde avdelning ogillade talan genom dom av den 7 februari 2002, Mag Instrument Inc. mot harmoniseringsbyrån, (3) och konstaterade inledningsvis att varumärkets grundläggande funktion är att för konsumenten eller slutanvändaren garantera ursprunget i fråga om den vara eller tjänst som bär varumärket. I artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 görs i detta avseende inte någon åtskillnad mellan olika slags varumärken, varför skäl saknas att tillämpa strängare kriterier på tredimensionella varumärken som utgörs av formen av själva varan än på andra slags varumärken. (4) Ett varumärkes särskiljningsförmåga skall dessutom bedömas med beaktande av de förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha. (5) 11.     Förstainstansrätten påpekade, vid sin konkreta bedömning av de berörda varumärkena, att de kännetecknas av att de är cylindriska, vilket är en av de vanliga formerna vad beträffar ficklampor, varav fyra utvidgas i den ände där glödlampan sitter medan lampan i den femte ansökan är helt cylindrisk. Alla dessa former används allmänt av andra tillverkare av ficklampor, och de ger således konsumenten en upplysning om varan men gör det inte möjligt att individualisera den eller förknippa den med ett visst kommersiellt ursprung. (6) 12.     Genom deras estetiska kvaliteter och deras sällsynt originella design framstår de snarare som varianter av den normala yttre formen på ficklampor än som former som kan särskilja de berörda varorna och påvisa ett visst kommersiellt ursprung. (7) 13.     Slutligen godtogs i den överklagade domen möjligheten att genomsnittskonsumenten kunde ha vant sig vid att identifiera sökandens varor endast på grundval av formen samtidigt som det betonades att denna möjlighet endast kan beaktas vid en tillämpning av artikel 7.3 i förordning nr 40/94, vilken inte åberopades vid något tillfälle under förfarandet. Alla de uppgifter som lagts fram av sökanden för att visa de begärda varumärkenas särskiljningsförmåga rör dock användningen av ficklamporna och kan därför inte anses relevanta inom ramen för en bedömning av deras inneboende särskiljningsförmåga. (8) Förfarandet vid domstolen 14.     Överklagandet inkom till domstolens kansli den 11 april 2002. 15.     Mag Instrument och harmoniseringsbyrån har yttrat sig skriftligen och var närvarande vid förhandlingen som hölls den 5 februari 2004. Bedömning av grunderna för överklagandet 16.     Mag Instrument har åberopat sju grunder till stöd för sitt överklagande, varav de flesta avser ett påstått åsidosättande av artikel 7.1 b i förordning nr 40/94. De kan förenklat beskrivas på följande sätt:
den första grunden: felaktig bedömning av särskiljningsförmågan hos tecknet som helhet;
den andra grunden: underlåtenhet att beakta relevanta bevis;
den tredje grunden: åsidosättande av rätten att yttra sig;
den fjärde grunden: felaktig bedömning av särskiljningsförmågan på grundval av godtyckliga antaganden;
den femte grunden: felaktig bedömning av särskiljningsförmågan på grundval av generella, icke styrkta antaganden;
den sjätte grunden: felaktig bedömning av särskiljningsförmågan genom en tillämpning av alltför strikta kriterier;
den sjunde grunden: felaktig bedömning av särskiljningsförmågan genom konstaterandet att de berörda formerna är vanliga.
17.     Prövningen bör ske med en indelning av grunderna efter den typ av åsidosättande som de avser. Inledande anmärkningar 18.     Som framgår av artikel 7.1 i förordning nr 40/94 räcker det att ett av de uppräknade absoluta registreringshindren föreligger för att kännetecknet i fråga inte skall kunna registreras som gemenskapsvarumärke. (9) 19.     Överklagandenämnden fann att de omtvistade tecknen inte kunde registreras eftersom de absoluta registreringshindren i artikel 7.1 b och 7.1 c i förordning nr 40/94 förelåg. Trots detta grundades talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten enbart på artikel 7.1 b, varför domstolen endast skall ta ställning till relevansen av det registreringshinder som anges däri. Om domstolen således kommer till slutsatsen att den överklagade domen skall upphävas därför att tecknen har tillräcklig konkret särskiljningsförmåga, innebär detta inte att alla hinder för registreringen av dessa undanröjts. Det måste fortfarande prövas om överklagandenämnden felaktigt tillämpade artikel 7.1 c. 20.     Som jag framhöll i mitt förslag till avgörande av den 6 november 2003 i målet Henkel mot harmoniseringsbyrån, (10) är det lämpligt att tecken som består av varans form inledningsvis bedöms enligt artikel 7.1 c i förordningen, så att handläggaren kontrollerar om det tecken som omfattas av registreringsansökan inte i väsentliga delar sammanfaller med genomsnittskonsumentens bild av varan, och att registrering i så fall skall nekas på grundval av punkt c, eftersom tecknet är en ny grafisk avbildning av produkten. 21.     Bedömningen av överensstämmelsen med nämnda punkt c har även fördelen att det ovedersägligen blir möjligt att åberopa kravet på tillgänglighet, vilket medför att handläggaren kan beakta överväganden med sikte på framtiden vid bedömningen av om en form är lämplig som varumärke. Det förefaller emellertid tveksamt om dessa krav på tillgänglighet kan åberopas i samtliga fall inom ramen för artikel 7.1 b i förordningen. Den första, den sjätte och den sjunde grunden för överklagandet: felaktig bedömning av den konkreta särskiljningsförmågan 22.     Klaganden har med dessa grunder ifrågasatt förstainstansrättens sätt att bedöma de omtvistade tecknens förmåga att konkret utvisa att varorna är av ett visst kommersiellt ursprung. 23.     Klaganden har för det första invänt mot att det samlade intrycket av de berörda tredimensionella tecknen inte beaktades i domen. Förstainstansrätten borde klart ha angivit vilka visuella och estetiska kriterier som kännetecknar vart och ett av varumärkena, betraktade i sin helhet. Beskrivningen av var och en av ficklamporna var dessutom ofullständig. Mag Instrument hade lämnat en ingående beskrivning under följande rubriker: ”Form”, ”Ytans struktur”, ”Ytans kvalitet” och ”Sammantaget intryck”. 24.     Talan skall inte bifallas på denna grund. För det första avåg inte prövningen i den överklagade domen varje enskild del av de omtvistade tecknen utan hänsyn till intrycket av dessa betraktade som en helhet. Det fastslogs endast att dessa former (helt cylindrisk kropp eller kropp med en utvidgning i ena änden) var vanliga för ficklampor, och att de därmed inte gjorde det möjligt för konsumenten att särskilja varan eller att förknippa den med ett visst kommersiellt ursprung. För det andra framgår det inte av handlingarna att klaganden skulle ha begärt att förstainstansrätten skulle grunda sin bedömning på särskilda kriterier eller ta fasta på särskilda aspekter av varumärkena, vilket skulle innebära att grunden i detta avseende är ny och inte kan tas upp till prövning eftersom den inte åberopades vid förstainstansrätten. 25.     Den sjätte grunden för överklagandet riktas mot att de kriterier som tillämpades i den överklagade domen för bedömningen av särskiljningsförmågan hos ett varumärke bestående av varans form, var striktare än dem som tillämpas för övriga typer av varumärken. 26.     Enligt klaganden betonades det i punkterna 32 och 34 i den överklagade domen helt korrekt att samma slags kriterier eller krav skall tillämpas för alla slags varumärken och att det är tillräckligt att varumärket har ett minimum av särskiljningsförmåga för att det absoluta registreringshindret i artikel 7.1 b i förordningen inte skall kunna tillämpas, varpå det endast konstaterades, att de berörda tecknen snarast framstod som ”varianter av en av de vanliga formerna för ficklampor”. Enligt förstainstansrätten borde domen av den 20 september 2001 i målet Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån, ”Baby-dry”, (11) ha lett förstainstansrätten till slutsatsen att i fråga om varumärken bestående av varans form räcker varje märkbar avvikelse från vanligen förekommande varor för att ge dem tillräcklig särskiljningsförmåga för registrering. Om det är fråga om ”varianter” av en form – fortsätter klaganden – råder ingen tvekan om att det finns skillnader eller avvikelser mellan en form och en annan, vilket innebär att förstainstansrätten, genom att inte erkänna särskiljningsförmågan, tillämpade ett striktare kriterium än det som tillämpas för ordmärken. 27.     Denna grund bygger på en missuppfattning av den överklagade domen och finner i alla händelser inget stöd i den rättspraxis som åberopats. 28.     När förstainstansrätten förklarar att de åberopade tredimensionella tecknen framstår som ”varianter” av en av de vanliga formerna för ficklampor, är avsikten i själva verket att klargöra att dessa tecken inte är något annat än ”utryck för” denna vanliga form. Av samma skäl förklarar den därefter att formerna inte kan särskilja varorna. Samma sak framgår av punkt 36 i den överklagade domen där det slås fast att i samtliga ansökningar ”motsvarar varumärkena de former som allmänt används av andra tillverkare av ficklampor på marknaden”. 29.     Men även om man godtar att förstainstansrätten genom denna formulering konstaterat en viss skillnad mellan de omtvistade formerna och varor som är vanliga på marknaden, så betyder inte detta att förstainstansrätten genom att bortse från denna skulle ha åsidosatt artikel 7.1 b i förordningen. 30.     Visserligen kan kriteriet ”varje märkbar skillnad” mellan jämförelseobjekten omfatta ”varje skillnad, hur liten den än må vara”. Nämnda minimitest framstår emellertid inte som tillräckligt för att garantera att varumärkena fyller sin identifierande uppgift. 31.      Jag föreslog därför i mitt förslag till avgörande av den 31 januari 2002 i målet Koninklijke KPN Nederland, ”Postkantoor”, (12) att en skillnad skall anses vara märkbar när den avser viktiga delar, antingen i tecknets form eller i dess betydelse. Beträffande formen skulle en sådan skillnad föreligga om nybildningen, genom kombinationens ovanliga eller fantasifulla karaktär, överträffar summan av dess delar. När det gäller betydelsen skall skillnaden för att vara märkbar innebära att den bild som det sammansatta tecknet ger upphov till inte sammanfaller exakt med summan av upplysningarna av de beskrivande delarna. (13) 32.     Generaladvokaten Jacobs har också i sitt förslag till avgörande av den 10 april 2003 i målet harmoniseringsbyrån mot Wrigley, ”Doublemint”, (14) förordat att de skillnader som skall krävas för registreringen av ett varumärke skall vara ”mer än minimala”. (15) 33.     Domstolen har nyligen, med avseende på artikel 5.1 a i varumärkesdirektivet, slagit fast att identitet råder mellan ett tecken och ett varumärke, (16) när avvikelserna mellan dem, betraktade som helhet, är så obetydliga att de inte uppfattas av genomsnittskonsumenten. (17) 34.     I domen i det ovannämnda målet Postkantoor slog domstolen fast att en märkbar skillnad mellan ordet och en ren summering av dess delar innebär: antingen att ordet, på grund av sammansättningens ovanliga karaktär i förhållande till nämnda varor eller tjänster, ger upphov till ett intryck som är tillräckligt avlägset från det intryck som ges genom att de upplysningar som erhålls genom att de delar som ordet består av endast förenas, så att ordet blir en större enhet än summan av nämnda delar, eller att det blivit en del av det dagliga språkbruket och därvid fått en egen betydelse så att ordet hädanefter är autonomt i förhållande till de delar som det består av. I det senare fallet skall det kontrolleras huruvida det ord som erhållit en egen betydelse i sig inte har beskrivande karaktär i den mening som avses i samma artikel. (18) 35.     Vidare bekräftades i dom av den 19 september 2002, DKV mot harmoniseringsbyrån, ”Companyline”, (19) och i beslut av den 5 februari 2004, Telefon & Buch mot harmoniseringsbyrån, ”Universaltelefonbuch, Universalkommunikationsverzeichnis”, (20) och Streamserve mot harmoniseringsbyrån, ”Streamserve”, (21) förstainstansrättens bedömning i fråga om ord som innehöll en mindre, märkbar skillnad med avseende på hur de respektive produkterna betecknades. 36.     Även under antagandet att förstainstansrätten skulle ha medgivit att det förelåg vissa skillnader mellan de omtvistade varumärkena och det vanliga sättet att presentera de berörda varorna, tillämpade den alltså inte några kriterier för tecken bestående av varans form som var striktare än de kriterier som tillämpas på andra typer av varumärken. 37.     Den sjunde grunden riktas mot konstaterandet i punkt 37 i den överklagade domen att ”[g]enomsnittskonsumenten är van att se former som liknar de omtvistade, med en stor designvariation”. Enligt klaganden visar denna uppgift att genomsnittskonsumenten fäster avseende vid bilden av varorna, och således dess olika varianter, som ursprungsangivelse. 38.     Denna grund kan inte tillmätas någon betydelse. Förstainstansrätten har inte givit detta konstaterande den generella räckvidd som det tillskrivs, utan endast konstaterat att de omtvistade ficklamporna inte skiljer sig tillräckligt från övriga ficklampor. 39.     Av ovan angivna skäl skall den första, den sjätte och den sjunde grunden således underkännas. Den andra, den fjärde och den femte grunden för överklagandet: felaktigt fastställande av faktiska omständigheter beträffande särskiljningsförmågan 40.     Genom den andra grunden för överklagandet har Mag Instrument gjort gällande att förstainstansrättens prövning innebär en felaktig rättstillämpning då åberopade relevanta omständigheter, såväl faktiska som bevismässiga, inte beaktades. Klaganden syftar särskilt på expertutlåtandet, hänvisningarna till viss litteratur, att lamporna förekommer i flera museers samlingar, att de erhållit internationella priser och det faktum att kopior av bolagets produkter tillskrivs bolaget, även om de inte försetts med varumärket.22 –Se ovan punkt 10. 41.     Enligt klagandens uppfattning var det fel av förstainstansrätten att inte ta hänsyn till dessa omständigheter, med motiveringen att de endast var relevanta i samband med förvärv av särskiljningsförmåga genom bruk, enligt artikel 7.3 i förordningen, när de i själva verket avser särdrag som är specifika för ficklamporna, såsom deras originalitet, kreativitet och särskiljningsförmåga. De kan därför inte förknippas med denna typ av förvärv av en immaterialrättighet genom hävd som föreskrivs i nämnda artikel 7.3, som endast skulle vara tillämplig på de kopior som tillskrivits klaganden, om allmänheten förknippar imitationernas form med klaganden genom dess användning i handeln. 42.     Enligt Mag Instruments fjärde grund utgick förstainstansrättent vid sin bedömning av särskiljningsförmågan, enligt artikel 7.1 b i förordningen, från godtyckliga antaganden, och inte från det sätt på vilket konsumenterna faktiskt uppfattar varumärkena. Klaganden har i detta avseende hänvisat till det sjunde skälet i förordning nr 40/94, där det förklaras att varumärkets huvudfunktion är att ange ursprunget, samt till artikel 7.1, som nämner kännetecknens funktion ”i handeln” [punkt b] och risken för att ”allmänheten” skall vilseledas [punkt g]. Enligt klagandens uppfattning leder dessa uttryck till ett krav på att ett teckens särskiljningsförmåga skall fastställas med utgångspunkt från hur det faktiskt uppfattas av den berörda allmänheten. Domstolen skall, i punkt 42 i sin dom i målet Baby-dry,23 –Se ovan punkt 11. där den konstaterar att det är lämpligt ”att utgå från en engelskspråkig konsuments synvinkel”, i likhet med vad förstainstansrätten gjort vid flera tillfällen,24 –Förstainstansrättens domar av den 31 januari 2001 i mål T-135/99, Taurus-Film mot OHMI, ”Cine Action” (REG 2001, s. II-379), punkt 27, och av den 31 januari 2001 i mål T-331/99, Mitsubishi HiTec Paper Bielefeld mot harmoniseringsbyrån, ”Giroform” (REG 2001, s. II-433), punkt 24. ha bekräftat att denna tolkning är korrekt. 43.     Denna kritik vidareutvecklas inom ramen för den femte grunden. Enligt klaganden innebär den överklagade domen ett underkännande av de berörda tecknens särskiljningsförmåga på grund av generella antaganden, som inte stöds av faktiska konstateranden. Av artikel 45 i förordning nr 40/94 (registrering skall ske ”[o]m en ansökan är i överensstämmelse med bestämmelserna i denna förordning”), samt av förstainstansrättens dom av den 11 december 2001, Erpo Möbelwerk mot harmoniseringsbyrån, ”Das Prinzip der Bequemlichkeit”,25 –Dom av den 11 december 2001 i mål T-138/00, Erpo Möbelwerk mot Tusky (REG 2001, s. II‑3739), punkt 46. anser Mag Instrument att det går att härleda en skyldighet för den myndighet som ansvarar för registreringen och, i tillämpliga fall, för förstainstansrätten att ange bevis för att varumärket saknar särskiljningsförmåga, vilket förutsätter ett konstaterande av faktiska omständigheter. I förevarande mål skulle förstainstansrätten inte ha grundat sitt beslut angående det vanliga hos de former för vilka registrering söktes på någon faktisk omständighet. Vidare skulle den ha underlåtit att bedöma inlagorna i målet, vilka visade på de omtvistade tecknens originalitet, kreativitet och särskiljningsförmåga. 44.     Dessa tre grunder bygger på en felaktig tolkning av gemenskapsdomstolarnas tillvägagångssätt vid bedömningen av ett teckens särskiljningsförmåga. 45.     Alltsedan dom meddelades den 16 juli 1998 i målet Gut Springenheide och Tusky, (26) har domstolen tillämpat ett enhetligt, allmängiltigt kriterium för att fastställa om en beteckning, ett varumärke eller en reklamuppgift, sannolikt kan vilseleda köparen, nämligen de förväntningar som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan tänkas ha , och det är inte nödvändigt att inhämta sakkunnigutlåtanden eller låta utföra en konsumentenkät. (27) 46.     Detta kriterium har genom likalydande formuleringar bekräftats i ett flertal domar som meddelats inom olika områden, (28) och givetvis även inom varumärkesområdet. (29) 47.     Vidare har domstolen nyligen slagit fast att särskiljningsförmågan hos ett tecken som består av en varas form skall bedömas på grundval av samma kriterium. (30) 48.     Om ett teckens särskiljningsförmåga kan bedömas med utgångspunkt från antagandet om vad en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument kan uppfatta, förefaller det onödigt att inhämta ytterligare utredningar, analyserande eller jämförande studier, expertutlåtanden eller statistiska undersökningar. Vidare befriar alla dessa bevis, om de existerar, varken granskaren eller domstolen från skyldigheten att använda sin egen skönsmässiga bedömning, baserad på modellen avseende genomsnittskonsumenten, såsom den definieras i gemenskapsrätten. (31) 49.     Detta slags test är det korrekta, framför allt i fråga om tecken som riktar sig till allmänheten i stort. Det innebär inte en faktisk jämförelse mellan de tecken för vilka registrering sökts och tecken som finns i handeln, utan en jämförelse med en tänkt modell sammansatt av faktorer som spontant kommer i åtanke när man föreställer sig varans form. 50.     Bedömningen av särskiljningsförmågan hos ett tecken som symboliserar varor eller tjänster som är avsedda för genomsnittskonsumenten skall ske med utgångspunkt från denna modell, som grundas på en, om än objektiv, presumtion. Endast i tveksamma fall, eller inom specialområden, är registreringsmyndigheten, och i förekommande fall domstolen, skyldig att pröva extern bevisning, såsom utredningar eller yttranden. (32) 51.     Därför kunde förstainstansrätten utan att åsidosätta någon som helst rättsregel slå fast att de olika bevismedel som åberopades i förfarandet var överflödiga. Följaktligen skall den fjärde och den femte grunden underkännas. 52.     Den andra grunden kan inte heller tillmätas betydelse eftersom den riktas mot skälen för vägran att beakta bevis som under alla omständigheter inte var nödvändiga. Den tredje grunden för överklagandet: åsidosättande av rätten att yttra sig 53.     Enligt den tredje grunden för överklagandet underlät förstainstansrätten att pröva de faktiska omständigheter och bevismedel som lades fram för att styrka den inneboende särskiljningsförmågan hos de omtvistade varumärkena. Därmed kränktes den rätt för klaganden att yttra sig som följer av en samlad läsning av artikel 6 EU, artikel 6.2 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 41.2 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 54.     Som jag har förklarat i föregående avsnitt kunde förstainstansrätten med giltig verkan besluta att dessa bevis saknade relevans. Således har rätten att yttra sig inte åsidosatts. Rättegångskostnader 55.     Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Följaktligen skall klaganden, om de grunder som denne har åberopat i enlighet med mitt förslag underkänns, förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Förslag till avgörande 56.     Då jag anser att samtliga grunder som har åberopats av ovan angivna skäl saknar relevans, föreslår jag att domstolen skall ogilla förevarande överklagande av förstainstansrättens dom, samt förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
1
Originalspråk: spanska.

2
Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3).

3
Dom av den 7 februari 2002 i mål T-88/00, Mag Instrument mot harmoniseringsbyrån (REG 2002, s. II-467).

4
Punkterna 31 och 32 i den överklagade domen.

5
Punkt 35 i den överklagade domen.

6
Punkt 36 i den överklagade domen.

7
Punkt 37 i den överklagade domen.

8
Punkt 39.

9
Dom av den 19 september 2002 i mål C-104/00 P, DKV mot harmoniseringsbyrån, ”Companyline” (REG 2002, s. I-7561), punkt 29.

10
Förenade målen C-456/01 P och C-457/01 P, i vilket mål dom ännu inte meddelats.

11
Dom av den 20 september 2001 i mål C-383/99, Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån (REG 2001, s. I-6251) (nedan kallad domen i målet Baby-dry).

12
Dom meddelades den 12 februari 2004 i mål C-363/99 (REG 2004, s. I-0000), nedan kallad domen i målet Postkantoor.

13
Punkt 70 i förslaget till avgörande.

14
Dom meddelades den 23 oktober 2003 i mål C-191/00 (REG 2003, s. I-0000).

15
Punkt 76 i förslaget till avgörande.

16
Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178).

17
Dom av den 20 mars 2003 i mål C-291/00, LTJ Diffusion (REG 2003, s. I-2799), punkt 53.

18
Domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Postkantoor, punkt 100.

19
Nämnt ovan i fotnot 9.

20
Beslut av den 5 februari 2004 i mål C-326/01 P, Telefon & Buch mot harmoniseringsbyrån (REG 2004, s. I-0000).

21
Beslut av den 5 februari 2004 i mål C-150/02 P, Streamserve mot harmoniseringsbyrån (REG 2004, s. I‑0000).

22
Se ovan punkt 10.

23
Se ovan punkt 11.

24
Förstainstansrättens domar av den 31 januari 2001 i mål T-135/99, Taurus-Film mot OHMI, ”Cine Action” (REG 2001, s. II-379), punkt 27, och av den 31 januari 2001 i mål T-331/99, Mitsubishi HiTec Paper Bielefeld mot harmoniseringsbyrån, ”Giroform” (REG 2001, s. II-433), punkt 24.

25
Dom av den 11 december 2001 i mål T-138/00, Erpo Möbelwerk mot Tusky (REG 2001, s. II‑3739), punkt 46.

26
Dom av den 16 juli 1998 i mål C-210/96, Gut Springenheide och Tusky (REG 1998, s. I-4657).

27
Ibidem, punkt 31.

28
Se dom av den 28 januari 1999 i mål C-303/97, Sektkellerei Kessler (REG 1999, s. I-513), punkt 36, av den 13 januari 2000 i mål C-220/98, Estée Lauder (REG 2000, s. I-117), punkt 27, och av den 21 juni 2001 i mål C-30/99, kommissionen mot Irland (REG 2001, s. I-4619), punkt 32.

29
Se dom av den 22 juni 1999 i mål C-342/97, Lloyd Schuhfabrik (REG 1999, s. I-3819), punkt 26.

30
Domstolens dom av den 18 juni 2002 i mål C-299/99, Philips (REG 2001, s. I-5475), punkt 63.

31
Se punkt 29 i generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande av den 16 september 1999 i det ovan i fotnot 28 nämnda målet C-220/98, Estée Lauder (REG 1999, s. I-117).

32
Vilket förstainstansrätten gör i domen i målet Giroform, ovan fotnot 24.