Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Rådets förordning (EG) nr 1251/1999 av den 17 maj 1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor



Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 160 , 26/06/1999 s. 0001 - 0014



RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1251/1999

av den 17 maj 1999

om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 36 och 37 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande(2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande(4),

med beaktande av Europeiska revisonsrättens yttrande(5), och

av följande skäl:

1. Syftet med den gemensamma jordbrukspolitiken är att nå de mål som anges i artikel 33 i fördraget, med hänsyn till marknadssituationen.

2. För att säkerställa en bättre balans på marknaden infördes en ny stödordning genom rådets förordning (EEG) nr 1765/92 av den 30 juni 1992 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor(6).

3. Efter 1992 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken har balansen på marknaden förbättrats avsevärt.

4. Arealuttag enligt det stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor, som år 1992 infördes i kombination med en sänkning av interventionspriset, har bidragit till att produktionen har kunnat hållas under kontroll, samtidigt som ökad priskonkurrens har medfört att betydande extra spannmålskvantiteter har använts på hemmamarknaden, huvudsakligen till foder.

5. Stödet enligt det system som infördes 1992 bör behållas, dock under beaktande av utvecklingen på marknaden och de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av det nuvarande systemet.

6. Medlemsstaterna får under vissa omständigheter låta gräsensilage berättiga till arealersättning enligt detta system.

7. I reformeringen av stödsystemet måste gemenskapens internationella förpliktelser tas i beaktande.

8. Det bästa sättet att uppnå balans på marknaden är att närma gemenskapens spannmålspriser till världsmarknadspriserna och att bevilja icke grödspecifika arealersättningar.

9. Arealersättningen bör ses över om marknadsvillkoren skiljer sig från dem som för närvarande förutses.

10. De arealer som berättigar till detta stöd bör begränsas till arealer med jordbruksgrödor eller tidigare offentligt finansierade uttag av arealer.

11. När den sammanlagda areal för vilken ersättning begärs enligt systemet överskrider basarealen bör en minskning ske av den stödberättigande arealen per jordbruksföretag för att säkerställa balansen på marknaden.

12. Medlemsstaterna får använda sig av en eller flera nationella basarealer. Det anses lämpligt att de medlemsstater som väljer detta alternativ får dela upp varje nationell basareal i delbasarealer. När en nationell basareal har överskridits bör den berörda medlemsstaten tillåtas att koncentrera tillämpningen av åtgärderna helt eller delvis till de områden där överskridandet har konstaterats.

13. Arealersättningen bör avspegla de särskilda strukturella särdrag som påverkar avkastningen, och det bör överlåtas åt medlemsstaterna att utarbeta regionaliseringsplaner baserade på objektiva kriterier. I regionaliseringsplanerna bör enhetliga genomsnittsavkastningar fastställas. Planerna måste, med hänsyn till strukturella skillnader mellan produktionsregionerna, överensstämma med genomsnittsavkastningen i varje enskild region under en viss period. Ett särskilt förfarande bör fastställas för att dessa planer skall kunna granskas på gemenskapsnivå.

14. En differentiering av avkastningen kan tillåtas för bevattnade och icke-bevattnade arealer, under förutsättning att en separat basareal upprättas för bevattnade grödor och att detta inte innebär någon utvidgning av den totala basarealen.

15. Majs har en annan avkastning och skiljer sig därigenom från andra spannmålsslag, vilket kan motivera en särskild behandling.

16. För beräkningen av arealersättningen bör ett grundbelopp per ton multipliceras med den "genomsnittsavkastning av spannmål" som fastställts för den berörda regionen. När olika avkastningar bestäms för majs och för andra spannmålsslag bör särskilda basarealer fastställas för majs.

17. Ett enda grundbelopp bör fastställas för jordbruksgrödor. Grundbeloppen per ton bör ökas med beaktande av sänkningen i flera etapper av interventionspriset för spannmål. Ett särskilt stöd bör inrättas för proteingrödor för att bevara deras konkurrenskraft gentemot spannmålen.

18. I händelse av en slutgiltig sänkning av interventionspriset skall grundbeloppet ökas, varvid samma kompensationssats som under regleringsåren 2000/2001 och 2001/2002 skall tillämpas.

19. En särskild ordning för durumvete bör upprättas som garanterar en nivå på durumveteproduktionen som är tillräcklig för att försörja användarindustrin samtidigt som budgetutgifterna hålls i schack. Detta mål kan uppnås genom att det för varje berörd medlemsstat införs ett tillägg som begränsas till en maximal areal för durumvete. Ett eventuellt överskridande av dessa arealer bör medför en justering av inlämnade ansökningar.

20. I vissa medlemsstater finns det dessutom en väl etablerad produktion av durumvete i regioner utanför de traditionella produktionsområdena. Det är önskvärt att en viss produktionsnivå bevaras i dessa regioner genom att ett särskilt stöd beviljas.

21. För att komma i åtnjutande av arealersättningen bör producen terna ta en förutbestämd procentuell andel av sin brukade areal ur produktion. Den mark som tas ur produktion skall skötas på ett sådant sätt att vissa minimikrav från miljösynpunkt uppfylls. De arealer som tas ur produktion bör också kunna användas för annan produktion än livsmedelsproduktion, förutsatt att effektiva kontrollsystem kan tillämpas.

22. Under rådande marknadssituation bör kravet på uttag minskas till 10 % för perioden 2000-2006. Andelen bör prövas på nytt så att hänsyn kan tas till produktions- och marknadsutvecklingen.

23. En skyldighet att ta jordbruksareal ur produktion bör medföra skälig kompensation. Denna bör motsvara arealersättningen för spannmål.

24. Inget krav på uttag av areal bör åläggas små producenter, vars ansökan om arealersättning ligger under en viss nivå. Denna nivå bör fastställas.

25. För frivilliga arealuttag får producenterna beviljas ersättning för ytterligare uttag av areal; en högsta arealgräns bör fastställas av medlemsstaterna.

26. Arealersättningen bör betalas ut en gång om året för en viss areal. Arealer som inte odlats omedelbart före ikraftträdandet av den ordning som upprättades genom förordning (EEG) nr 1765/92 bör inte berättiga till ersättning. För att beakta vissa särskilda förhållanden, där denna bestämmelse är alltför restriktiv, bör vissa undantag medges; dessa bör förvaltas av medlemsstaterna.

27. Det är nödvändigt att fastställa vissa villkor för ansökan om arealersättning och att närmare ange när producenterna skall få betalt.

28. Tidpunkter för utbetalning bör fastställas för att garantera en jämn fördelning av försäljningen av jordbruksgrödor under regleringsåret.

29. Tidpunkterna för sådd bör anpassas till de naturliga villkoren i de olika produktionsområdena.

30. Det är nödvändigt att meddela övergångsbestämmelser för att avskaffa grödspecifika ersättningar för oljeväxter från och med regleringsåret 2002/2003; vissa av de befintliga bestämmelserna på detta område måste behållas med hänsyn till gemenskapens internationella förpliktelser.

31. Medlemsstaternas utgifter till följd av de skyldigheter som tillämpningen av denna förordning medför bör finansieras av gemenskapen i enlighet med artiklarna 1 och 2 i rådets förordning (EG) nr 1258/1999 av den 17 maj 1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken(7).

32. Det är nödvändigt att meddela övergångsbestämmelser och att ge kommissionen möjlighet att, om nödvändigt, besluta om ytterligare övergångsbestämmelser.

33. Anpassningarna av stödsystemet för jordbruksgrödor bör införas från och med regleringsåret 2000/2001.

34. Mot bakgrund av de aktuella anpassningarna av det gällande stödsystemet och av tidigare ändringar, bör förordning (EEG) nr 1765/92 av tydlighetsskäl ersättas med en ny förordning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Genom denna förordning upprättas ett system med arealersättning till producenter av jordbruksgrödor.

2. I denna förordning

- omfattar regleringsåret perioden 1 juli-30 juni,

- avses med jordbruksgrödor de produkter som förtecknas i bilaga I.

3. Medlemsstater där majs inte är en traditionell gröda får låta gräsensilage berättiga till arealersättning för jordbruksgrödor på samma villkor som de som gäller för jordbruksgrödor.

KAPITEL I

Artikel 2

1. Gemenskapens producenter av jordbruksgrödor får ansöka om arealersättning enligt de villkor som anges i denna förordning.

2. Arealersättningen skall fastställas per hektar och differentieras regionalt.

Arealersättningen skall beviljas för den areal där jordbruksgrödor odlas eller som tas ur produktion i enlighet med artikel 6, och som inte överstiger en regional basareal. Denna fastställs som det genomsnittliga antal hektar inom en region, där jordbruksgrödor odlas eller, i tillämpliga fall, som lagts i träda enligt en offentligt finansierad ordning under 1989, 1990 och 1991. Med en region avses i detta sammanhang en medlemsstat eller en region inom en medlemsstat, alltefter den berörda medlemsstatens eget val.

3. Producenter som ansöker om arealersättning är skyldiga att ta en del av den areal som deras jordbruksföretag omfattar ur produktion och skall få ersättning för detta åtagande.

4. När den sammanlagda areal, för vilken ersättning begärs enligt systemet för jordbruksgrödor - inklusive det uttag av areal som föreskrivs enligt systemet - överskrider basarealen, skall den stödberättigande arealen per jordbrukare minskas proportionellt för all ersättning som enligt denna förordning beviljas i regionen i fråga under samma regleringsår.

Arealer som inte är föremål för en ansökan om ersättning enligt denna förordning, men som ligger till grund för en ansökan om stöd enligt rådets förordning (EG) nr 1254/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött(8) skall också beaktas vid beräkning av de arealer för vilka ersättning begärs.

5. Om en medlemsstat låter gräsensilage berättiga till arealersättning för jordbruksgrödor skall en särskild basareal fastställas. Om basarealen för jordbruksgrödor eller gräsensilage inte uppnås under ett visst regleringsår skall resterande hektar tilldelas motsvarande basareal för samma regleringsår.

6. Om en medlemsstat har valt att upprätta en eller flera nationella basarealer får den indela varje nationell basareal i delbasarealer i enlighet med objektiva kriterier som skall definieras av medlemsstaten.

Vid tillämpningen av denna punkt skall Secano- och Ragadíobasarealerna betraktas som nationella basarealer.

När en nationell basareal överskrids får den berörda medlemsstaten i enlighet med objektiva kriterier koncentrera den åtgärd som är tillämplig enligt punkt 4 helt eller delvis till de delbasarealer för vilka överskridandet har noterats.

De medlemsstater som har beslutat att tillämpa de möjligheter som anges i denna punkt skall senast den 15 september underrätta producenterna och kommissionen om sina val samt om de närmare bestämmelserna för deras tillämpning.

Artikel 3

1. I syfte att fastställa den genomsnittsavkastning som skall användas vid beräkning av arealersättningen skall varje medlemsstat upprätta en regionaliseringsplan som innehåller relevanta objektiva kriterier för fastställandet av de särskilda produktionsregionerna för att det skall bli möjligt att komma fram till specifika och homogena områden.

Medlemsstaterna skall ta vederbörlig hänsyn till särskilda förhållanden när de upprättar sina regionaliseringsplaner. De får i synnerhet anpassa genomsnittsavkastningen till eventuella strukturella skillnader mellan produktionsregionerna.

2. Medlemsstaterna får också tillämpa en annan avkastningsnivå för majs än för andra spannmålsslag i sina regionaliseringsplaner.

a) I de fall då avkastningen för majs är högre än för andra spannmålsslag skall en basareal enligt artikel 2.2 fastställas separat för majs och basarealen skall omfatta en eller flera majsproduktionsregioner efter medlemsstatens eget val.

Medlemsstaterna får i ifrågavarande regioner också fastställa separata basarealer för andra jordbruksgrödor än majs. I sådana fall, och om basarealen för majs inte uppnås under ett visst regleringsår, skall resterande hektar tilldelas motsvarande basareal för andra jordbruksgrödor än majs för samma regleringsår.

b) I de fall då avkastningen för majs är lika stor som eller mindre än avkastningen för andra spannmålsslag kan en basareal också fastställas separat för majs i enlighet med punkt a. I sådana fall, och om medlemsstaten väljer att fastställa en basareal för "andra jordbruksgrödor än majs" skall

- resterande hektar, om basarealen för "majs" inte uppnås under ett visst regleringsår, tilldelas motsvarande basarealer för andra grödor för samma regleringsår.

- resterande hektar, om basarealen för "andra jordbruksgrödor än majs" inte uppnås under ett visst regleringsår, tilldelas den berörda basarealen för "majs" för samma regleringsår.

Om dessa basarealer överskrids, skall artikel 2.4 tillämpas.

3. Medlemsstaterna får i sina regionaliseringsplaner fastställa olika avkastning för bevattnade och icke-bevattnade arealer. I sådana fall skall medlemsstaterna upprätta en särskild basareal för arealer med bevattnade grödor.

Den bevattnade basarealen skall motsvara genomsnittet för bevattnade arealer under åren 1989 till 1991 för skörd av jordbruksgrödor, inklusive de ökningar som gjorts enligt artikel 3.1 fjärde stycket sista meningen i förordning (EEG) nr 1765/92. Den bevattnade basarealen i Portugal skall emellertid gradvis ökas med upp till 60000 ha i de områden där det har fastställts att bevattningsinvesteringar har påbörjats efter den 1 augusti 1992. Denna ökning får helt eller delvis läggas till den bevattnade majsbasareal som avses i artikel 3.2.

Upprättandet av den bevattnade basarealen får inte leda till en ökning av den sammanlagda basarealen i den berörda medlemsstaten. Om den bevattnade basarealen överskrids skall artikel 2.4 tillämpas.

Om den bevattnade basarealen inte uppnås under ett visst regleringsår, skall resterande hektar tilldelas motsvarande icke-bevattnade basareal för samma regleringsår.

4. Regionaliseringsplanen skall alltid säkerställa att den genomsnittsavkastning som fastställs för den berörda medlemsstaten för perioden i enlighet med de kriterier som avses i punkt 5 iakttas.

5. För varje produktionsregion skall medlemsstaten lämna närmare upplysningar om arealer med jordbruksgrödor och om avkastningen för jordbruksgrödor som producerats i den regionen under femårsperioden 1986/1987-1990/1991. Genomsnittsavkastningen för spannmål skall beräknas separat för varje region, varvid året med den högsta och året med den lägsta avkastningen utesluts.

Denna skyldighet får dock, när det gäller

- portugisisk spannmål, fullgöras genom att upplysningar har lämnats i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 3653/90 av den 11 december 1990 om fastställande av övergångsbestämmelser för den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål och ris i Portugal(9),

- de fem nya tyska förbundsländerna, fullgöras genom angivande av den genomsnittsavkastning som gäller för de andra tyska delstaterna,

- Italien och Spanien, fullgöras genom att referensavkastningen fastställs till 3,9 respektive 2,9 ton/hektar.

Om en medlemsstat beslutar att behandla

- majs separat från övriga spannmålsslag, skall den genomsnittliga spannmålsavkastningen, som inte skall ändras, anges särskilt för majs och för andra spannmålsslag,

- bevattnade arealer separat från icke-bevattnade arealer, skall motsvarande genomsnittsavkastning, som inte skall ändras, anges särskilt för båda dessa arealkategorier.

6. Medlemsstaterna skall överlämna sina regionaliseringsplaner till kommissionen senast den 1 augusti 1999 tillsammans med allt nödvändigt underlag. För att fullgöra denna skyldighet får de hänvisa till den regionaliseringsplan de överlämnade till kommissionen i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1765/92.

Kommissionen skall granska de regionaliseringsplaner som medlemsstaterna överlämnar och se till att varje plan grundas på relevanta och objektiva kriterier och att den överensstämmer med tillgängliga upplysningar om tidigare år. Kommissionen får göra invändningar mot planer som inte är förenliga med ovannämnda kriterier, särskilt när det gäller en medlemsstats genomsnittsavkastning. I så fall skall den berörda medlemsstaten justera planen efter samråd med kommissionen.

Regionaliseringsplanen får ändras av den berörda medlemsstaten på begäran av kommissionen eller på medlemsstatens eget initiativ i enlighet med samma förfarande som anges i denna artikel.

7. Om en medlemsstat i enlighet med punkt 1 väljer att upprätta produktionsregioner vars gränser inte motsvarar gränserna för de regionala basarealerna, skall den till kommissionen översända en sammanfattning av alla ansökningar om ersättning och av de avkastningar som är hänförliga till dessa. Om det av dessa uppgifter framgår att den genomsnittsavkastning som följer av regionaliseringsplanen för 1993, eller när det gäller Österrike, Finland och Sverige, den genomsnittsavkastning som följer av planen för 1995 eller, när det gäller Italien och Spanien, den avkastning som anges i artikel 3.5, överskrids i en medlemsstat, skall all ersättning som skall betalas ut i den medlemsstaten under följande regleringsår sänkas i proportion till det konstaterade överskottet. Denna bestämmelse skall emellertid inte tillämpas om den kvantitet för vilken ansökningarna gjordes, uttryckt i ton spannmål, inte överskrider den kvantitet som utgörs av produkten av medlemsstatens samtliga basarealer och ovannämnda genomsnittsavkastning.

Medlemsstaterna kan välja att fastställa om eventuella överskridanden har skett av genomsnittsavkastningen för varje basareal. I sådana fall skall bestämmelserna i denna punkt tillämpas på den ersättning som skall betalas ut för varje berörd basareal.

Artikel 4

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10, skall arealersättningen beräknas genom att grundbeloppet per ton multipliceras med den genomsnittliga spannmålsavkastning som fastställs i regionaliseringsplanen för den berörda regionen.

2. Beräkningen i punkt 1 skall göras med hjälp av den genomsnittliga spannmålsavkastningen. Om majs behandlas separat skall emellertid "majs"-avkastningen användas för majs och avkastningen från "andra sädesslag än majs" användas för spannmål, oljeväxter och oljelin.

3. Grundbeloppet skall fastställas enligt följande:

För proteingrödor

- 72,50 euro/ton från och med regleringsåret 2000/2001.

För spannmål, gräsensilage och arealuttag

- 58,67 euro/ton för regleringsåret 2000/2001,

- 63,00 euro/ton från och med regleringsåret 2001/2002.

För oljelin

- 88,26 euro/ton för regleringsåret 2000/2001,

- 75,63 euro/ton för regleringsåret 2001/2002,

- 63,00 euro/ton från och med regleringsåret 2002/2003.

För oljeväxter

- 63,00 euro/ton från och med regleringsåret 2002/2003 och framåt.

Beloppet 63,00 euro/ton kan komma att ökas från och med regleringsåret 2002/2003 mot bakgrund av den slutgiltiga sänkning av interventionspriset på spannmål som anges i artikel 3.4 i förordning (EEG) nr 1766/92.

Denna ökning av arealersättningarna kommer att utgöra samma andel av interventionsprissänkningen som den som tillämpas för 2000/2001 och 2001/2002.

4. I Finland och i Sverige norr om den 62:a breddgraden och några sådana närliggande områden söder om den breddgraden där det råder liknande klimatförhållanden vilka gör det särskilt svårt att driva jordbruk skall för spannmål och oljeväxter tillämpas ett tilläggsbelopp till arealersättningen på 19 euro/ton, som skall multipliceras med den avkastning som används för arealersättningarna.

Artikel 5

Ett tillägg till arealersättningen på 344,50 euro per hektar skall betalas ut för den areal där durumvete odlas i de traditionella produktionsområden som förtecknas i bilaga II, inom de gränser som fastställs i bilaga III.

Om summan av de arealer, för vilka ett tillägg till arealersättningen begärs under ett regleringsår, skulle överstiga ovan angivna gräns, skall den areal per producent för vilken tillägget får betalas ut sänkas i proportion därtill.

Medlemsstaterna får dock, med iakttagande av de gränser för en medlemsstat som fastställs i bilaga III, fördela de arealer som anges i den bilagan mellan de produktionsområden som definieras i bilaga II, eller, om det är nödvändigt, de produktionsregioner som avses i artikel 3, beroende på den omfattning som odlingen av durumvete hade under perioden 1993 till 1997. Om summan av de arealer, för vilka det inom ett produktionsområde har ansökts om ett tillägg till arealersättningen under ett regleringsår, skulle överskrida motsvarande regionala gräns, skall den areal per producent till vilken tillägget får betalas minskas proportionellt. Denna sänkning skall genomföras sedan det inom en medlemsstat har skett en överföring av arealer från regioner som inte har nått upp till gränsen för sin region till regioner som har överskridit denna gräns.

I andra områden än de som anges i bilaga II och som har en väl etablerad produktion av durumvete, skall ett särskilt stöd på 138,90 euro per hektar beviljas upp till en gräns när det gäller antalet hektar som anges i bilaga IV.

Artikel 6

1. Kravet på arealuttag för varje producent som ansöker om arealersättning skall fastställas till en andel av dennes areal med jordbruksgrödor för vilken en ansökan lämnats in och som tagits ur produktion i enlighet med denna förordning.

Kravet på arealuttag fastställs till 10 % från och med regleringsåret 2000/2001 till och med regleringsåret 2006/2007.

2. Medlemsstaterna skall vidta de miljöåtgärder som är lämpliga med hänsyn till den uttagna arealens särskilda beskaffenhet.

3. Den uttagna arealen får användas för produktion av material för framställning inom gemenskapen av produkter som inte i första hand är avsedda som livsmedel eller foder, förutsatt att effektiva kontrollsystem används.

Medlemsstaterna skall ha rätt att utbetala nationellt stöd med upp till 50 % av kostnaden för anläggning av fleråriga grödor avsedda för produktion av biomassa på mark som tagits ur produktion.

4. När olika avkastningar fastställs för bevattnade och icke-bevattnade arealer, skall de ersättningar som motsvarar uttag av icke-bevattnade arealer tillämpas. För Portugal skall det vid utbetalning av ersättning tas hänsyn till det stöd som beviljats enligt förordning (EEG) nr 3653/90.

5. Producenter får beviljas ersättning för arealuttag när det gäller areal som frivilligt tagits ur produktion utöver kravet på uttag. Medlemsstaterna skall tillåta jordbrukare att ur produktion ta upp till åtminstone 10 % av den areal med jordbruksgrödor för vilken en ansökan om ersättning lämnats in och som har tagits ur produktion i enlighet med denna förordning. En medlemsstat får fastställa högre procentsatser med hänsyn till särskilda situationer och till att en tillräckligt stor del av jordbruksmarken utnyttjas.

6. Ersättning för arealuttag får beviljas för flera år, dock längst fem år.

7. Producenter som ansöker om ersättning för en areal som inte överstiger den areal som behövs för att producera 92 ton spannmål, på grundval av den avkastning som fastställts för deras region, är inte bundna av kravet på arealuttag. Punkterna 5 och 6 skall gälla för dessa producenter.

8. Utan att det påverkar artikel 7 får arealer

- som tas ut enligt reglerna om miljövänligt jordbruk (artiklarna 22-24 i rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar(10) och som varken används för jordbruk eller i andra vinstgivande syften än sådana som är tillåtna för andra arealer som är uttagna i enlighet med denna förordning, eller

- som beskogas enligt reglerna om beskogning (artikel 31 i rådets förordning (EG) nr 1257/1999),

till följd av en ansökan som görs efter den 28 juni 1995 och upp till en gräns per jordbruksföretag som den berörda medlemsstaten får fastställa, anses vara uttagna i enlighet med kravet på uttagen areal i punkt 1. Gränsen skall fastställas endast i den mån detta är nödvändigt för att undvika att en oproportionerligt stor del av den för den ifrågavarande ordningen tillgängliga budgeten koncentreras till ett litet antal jordbruksföretag.

Dock skall, såvitt avser dessa arealer, den arealersättning som anges i artikel 4 inte beviljas och det stöd som beviljas enligt artikel 24.1 eller artikel 31.1 andra strecksatsen i förordning (EG) nr 1257/1999 begränsas till ett belopp som högst skall motsvara den ersättning för arealuttag som anges i artikel 4.3.

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa den ordning som anges i detta stycke på en ny sökande i en region där det finns en kontinuerlig risk för påtagligt överskridande av den regionala basarealen.

Artikel 7

Ansökningar om ersättning får inte göras med avseende på arealer som den 31 december 1991 utnyttjades för permanent bete eller fleråriga grödor eller som var skogbevuxen eller utnyttjades för andra ändamål än jordbruk.

Medlemsstaterna får, på villkor som skall fastställas, under vissa särskilda omständigheter avvika från dessa bestämmelser, särskilt för arealer som ingår i omstruktureringsprogram eller för arealer med normal växtföljd för fleråriga jordbruksgrödor med de grödor som förtecknas i bilaga I. I sådana fall skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att förhindra varje betydande ökning av den sammanlagda stödberättigande jordbruksarealen. Detta kan särskilt innebära att arealer som tidigare berättigade till stöd bedöms såsom icke-stödberättigande.

Medlemsstaterna får också avvika från bestämmelserna i första stycket under vissa särskilda omständigheter i samband med olika slag av offentliga åtgärder, som när en jordbrukare på grund av sådana åtgärder, och i syfte att fortsätta sin normala jordbruksverksamhet, börjar odla grödor på mark som tidigare inte ansågs stödberättigande och den aktuella åtgärden innebär att mark som ursprungligen var stödberättigande inte längre är det, så att den sammanlagda mängden stödberättigande areal inte ökar avsevärt.

Medlemsstaterna får vidare, i vissa fall som inte omfattas av de två föregående styckena, avvika från det första stycket om de i en plan som lämnas till kommissionen kan visa att den sammanlagda mängden stödberättigande areal är oförändrad.

Artikel 8

1. Utbetalning skall göras mellan den 16 november och den 31 januari efter skörden. Dock skall, i fall då artikel 6.3 är tillämplig, arealersättning för arealer som tas ur produktion, betalas mellan den 16 november och den 31 mars.

2. För att vara berättigad till arealersättning skall en producent ha sått utsädet senast den 31 maj före den aktuella skörden och ha lämnat in en ansökan senast den 15 maj.

3. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att påminna de sökande om behovet av att följa miljölagstiftningen.

Artikel 9

Tillämpningsföreskrifter för detta kapitel skall antas i enlighet med förfarandet i artikel 23 i rådets förordning (EEG) nr 1766/92 av den 30 juni 1992 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål(11), särskilt

- sådana som avser upprättande och förvaltning av basarealer,

- sådana som avser upprättande av regionaliseringsplaner för produktionen,

- sådana som avser gräsensilage,

- sådana som avser beviljande av arealersättning,

- sådana föreskrifter som rör den minimiareal som berättigar till ersättning; i dessa föreskrifter skall särskild hänsyn tas till kraven vad avser övervakning och den aktuella ordningens önskade effektivitet,

- sådana som, för durumvete, avgör rätten till tillägg till den arealersättning som avses i artikel 5 och kraven för rätt till det särskilda stöd som avses i den artikeln, och särskilt bestämmandet av vilka regioner som skall beaktas,

- sådana som avser arealuttag, särskilt de som hänför sig till artikel 6.3; dessa villkor får inbegripa odling av produkter utan ersättning,

- sådana som avser villkoren för tillämpning av artikel 7; i dessa villkor skall fastställas under vilka omständigheter artikel 7 kan åsidosättas samt medlemsstaternas skyldighet att hänskjuta de planerade åtgärderna till kommissionen för godkännande,

- sådana som avser förenlighet med den samförståndsförklaring om vissa oljeväxter mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Amerikas förenta stater inom ramen för GATT, som godkändes genom beslut 93/355/EEG(12).

Kommissionen får i enlighet med samma förfarande

- antingen uppställa vissa villkor för beviljande av ersättning, som användning av särskilt utsäde, certifierat utsäde när det gäller durumvete, vissa sorter när det gäller oljeväxter, durumvete och oljelin, eller ge medlemsstaterna möjlighet att uppställa sådana villkor för beviljande av ersättning,

- göra det möjligt att ändra de tidpunkter som avses i artikel 8.2 för vissa områden där klimatförhållandena gör att de normala tidpunkterna inte kan tillämpas,

- göra det möjligt, med förbehåll för budgetsituationen, att, genom undantag från artikel 8.1, tillåta utbetalningar före den 16 januari i vissa regioner på högst 50 % av arealersättningen och av ersättningen för arealuttaget under år då exceptionella klimatförhållanden har medfört en sådan minskning av skördarna att producenterna konfronteras med stora ekonomiska svårigheter.

KAPITEL II

Artikel 10

1. För regleringsåren 2000/2001 och 2001/2002 skall arealersättningen för oljeväxter beräknas genom att följande belopp multipliceras med den genomsnittliga arealavkastning för spannmål som fastställs i regionaliseringsplanen för den berörda regionen:

- 81,74 euro/ton för regleringsåret 2000/2001.

- 72,37 euro/ton för regleringsåret 2001/2002.

Medlemsstaterna skall emellertid ha möjlighet att fortsätta att fastställa ersättningen för oljeväxter på grundval av den regionala avkastningen för oljeväxter under tidigare år. I detta fall skall avkastningen multipliceras med 1,95.

2. För regleringsåren 2000/2001 och 2001/2002 skall en maximal garantiareal (MGA) på 5482000 hektar fastställas för den grödspecifika arealersättningen för oljeväxter, minskat med procentsatsen för obligatoriska uttag för nämnda regleringsår, eller med 10 % om nämnda procentsats är mindre än 10 %. Om den maximala garantiarealen överskrids efter tillämpningen av artikel 2, skall kommissionen sänka de belopp som avses i punkt 1, i enlighet med bestämmelserna i punkterna 3 och 4.

3. Om den oljeväxtareal som redan har fastställts som berättigande till grödspecifika arealersättningar under något år överskrider den maximala garantiarealen, skall kommissionen sänka basbeloppet för det aktuella året med 1 % för varje procentenhet med vilken den maximala garantiarealen överskrids. Om den maximala garantiarealen överskrids med mer än en tröskelprocentsats, skall särskilda bestämmelser gälla. Upp till denna tröskelprocentsats skall sänkningen av beloppet vara enhetlig i samtliga medlemsstater. Om denna tröskelprocentsats överskrids skall lämpliga ytterligare sänkningar tillämpas i de medlemsstater som har överskridit de nationella referensarealer som anges i bilaga V, minskade med den procentsats som anges i punkt 4. När det gäller Tyskland kan emellertid den lämpliga ytterligare sänkningen helt eller delvis anpassas på Tysklands begäran i enlighet med den regionala basarealen. Om denna möjlighet utnyttjas skall Tyskland genast sända in uppgifter till kommissionen om hur sänkningarna har beräknats.

Kommissionen skall i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 23 i förordning (EEG) nr 1766/92 fastställa storleken och fördelningen av de sänkningar som skall tillämpas och skall särskilt se till att den vägda genomsnittliga sänkningen för gemenskapen som helhet är lika med den procentsats med vilken den maximala garantiarealen har överskridits.

4. Den tröskelprocentsats som avses i punkt 3 bör vara 0 %.

5. Om arealersättningen för oljeväxter sänks i enlighet med bestämmelserna i punkterna 3 och 4, skall kommissionen sänka de relevanta basbeloppen för det påföljande regleringsåret med samma procentsats såvida den maximala garantiarealen inte överskrids under nämnda år, i vilket fall kommissionen får besluta att en sådan sänkning inte skall gälla.

6. Om den maximala garantiarealen för gemenskapen överskrids under regleringsåret 2000/2001 skall kommissionen minska det relevanta basbeloppet för regleringsåret 2000/2001 med samma procentsats som den som tillämpas på de regionala referensbeloppen för regleringsåret 1999/2000.

7. Trots bestämmelserna i denna artikel, får de medlemsstater i vilka det finns en avsevärd risk för att den nationella referensareal som anges i bilaga V väsentligen överskrids under det följande regleringsåret, begränsa den areal för vilken en enskild producent kan få den arealersättning för oljeväxter som avses i denna artikel. Denna begränsning skall beräknas som en procentsats av den odlingsareal som antingen i medlemsstaten eller i den regionala basarealen berättigar till den arealersättning som föreskrivs i denna förordning och skall tillämpas på producentens bidragsberättigande odlingsareal. Denna begränsning kan differentieras mellan regionala basarealer eller delbasarealer på grundval av objektiva kriterier. Medlemsstaterna skall meddela en sådan begränsning senast den 1 augusti under regleringsåret före det regleringsår för vilket arealersättning begärs, eller vid en tidigare tidpunkt i de medlemsstater eller i de regioner inom en medlemsstat där sådden inför regleringsåret i fråga sker före den 1 augusti.

8. Den sänkning som är en följd av överskridandet av den maximala garantiarealen, tillämpad i enlighet med bestämmelserna i denna artikel, får inte leda till ett belopp som understiger

- 58,67 euro/ton för regleringsåret 2000/2001,

- 63,00 euro/ton för regleringsåret 2001/2002.

9. Producenter av solrosfrön avsedda att användas i konditorivaror, som såtts för att skördas, skall uteslutas från det stöd som avses i denna artikel.

10. Inom två år efter tillämpningen av denna artikel skall kommissionen lägga fram en rapport till rådet om hur marknaden för oljefrön har utvecklats. Vid behov skall denna rapport åtföljas av lämpliga förslag om produktionspotentialen allvarligt skulle försämras.

Artikel 11

Beloppen för arealersättningen och ersättningen för arealuttag samt den procentuella arealandel som skall tas ur produktion enligt denna förordning, får ändras mot bakgrund av produktions-, produktivitets- och marknadsutvecklingen i enlighet med förfarandet i artikel 37.2 i fördraget.

Artikel 12

Om särskilda åtgärder skulle bli nödvändiga för att underlätta övergången från det gällande systemet till det som upprättas genom denna förordning, skall sådana åtgärder antas i enlighet med förfarandet i artikel 23 i förordning (EEG) nr 1766/92.

Artikel 13

De åtgärder som anges i denna förordning skall betraktas som interventioner för stabilisering av jordbruksmarknaderna enligt artikel 1.2 b i rådets förordning (EG) nr 1258/1999.

Artikel 14

Förordning (EEG) nr 1765/92 och förordning (EEG) nr 1872/94 upphävs härmed.

Artikel 15

1. Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Denna förordning skall tillämpas från och med regleringsåret 2000/2001.

3. Förordning (EEG) nr 1765/92 och förordning (EG) nr 1872/94 skall fortsätta att tillämpas såvitt avser regleringsåren 1998/1999 och 1999/2000.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 17 maj 1999.

På rådets vägnar

K.-H. FUNKE

Ordförande

(1) EGT C 170, 4.6.1998, s. 4.

(2) Yttrandet avgivet den 6 maj 1999 (ännu ej offentliggjort i EGT).

(3) EGT C 284, 14.9.1998, s. 55.

(4) EGT C 93, 6.4.1999, s. 1.

(5) EGT C 401, 22.12.1998, s. 3.

(6) EGT L 181, 1.7.1992, s. 12. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1624/98 (EGT L 210, 28.7.1998, s. 3).

(7) Se sidan 103 i detta nummer av EGT.

(8) Se sidan 21 i detta nummer av EGT.

(9) EGT L 362, 27.12.1990, s. 28. Förordningen senast ändrad genom kommissionen förordning (EG) nr 1664/95 (EGT L 158, 8.7.1995, s. 13).

(10) Se sidan 80 i detta nummer av EGT.

(11) EGT L 181, 1.7.1992, s. 21. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 923/96 (EGT L 126, 24.5.1996, s. 37).

(12) EGT L 147, 18.6.1993, s. 25.

BILAGA I

PRODUKTBESKRIVNING

>Plats för tabell>

BILAGA II

TRADITIONELLA PRODUKTIONSOMRÅDEN FÖR DURUMVETE

GREKLAND

Namn på följande regioner

Centrala Grekland

Peloponnesos

Joniska öarna

Thessalien

Makedonien

Egeiska öarna

Trakien

SPANIEN

Provinser

Almería

Badajoz

Burgos

Cádiz

Córdoba

Granada

Huelva

Jaén

Málaga

Navarra

Salamanca

Sevilla

Toledo

Zamora

Zaragoza

ÖSTERRIKE

Pannonien

FRANKRIKE

Regioner

Midi-Pyrénées

Provence-Alpes-Côte d'Azur

Languedoc-Roussillon

Departement(1)

Ardèche

Drôme

ITALIEN

Regioner

Abruzzerna

Basilicata

Kalabrien

Kampanien

Latium

Marche

Molise

Umbrien

Apulien

Sardinien

Sicilien

Toskana

PORTUGAL

Distrikt

Santarém

Lissabon

Setúbal

Portalegre

Evora

Beja

Faro

(1) Vart och ett av dessa departement kan anknytas till en av regionerna ovan.

BILAGA III

MAXIMAL GARANTIAREAL SOM FÅR TILLÄGG TILL AREALERSÄTTNINGEN FÖR DURUMVETE

>Plats för tabell>

BILAGA IV

MAXIMAL GARANTIAREAL SOM FÅR SÄRSKILT STÖD FÖR DURUMVETE

>Plats för tabell>

BILAGA V

NATIONELLT REFERENSOMRÅDE

>Plats för tabell>