Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.
Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.;

Enligt riksdagens beslut1 föreskrivs2 i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.3

dels att rubriken till lagen, 1 kap. 1, 2 och 4 §§, 2 kap. 1–8, 10–14, 17–21 a och 23–25 §§, 3 kap. 1 och 21 §§, 4 kap. 4 och 14 §§ samt rubrikerna närmast före 2 kap. 1 § och 2 kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 1 a och 21 b §§, av följande lydelse.

Kulturmiljölag

1 kap.

1 kap. 1 §

Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.
Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.
Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer.

1 kap. 2 §

4 I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och återlämnande av kulturföremål.
Länsstyrelsen har ansvar för det statliga kulturmiljöarbetet i länet.
Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt 1–5 kap.
Bestämmelser om kulturmiljön finns också i bland annat miljöbalken, plan- och bygglagen (2010:900) och skogsvårdslagen (1979:429).

1 kap. 4 §

Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed iakttas. Det innebär att
  • – hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
  • – ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
  • – påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
  • – namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.
Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal verksamhet användas i sin godkända form.

2 kap.

Fornlämningar och fornfynd

2 kap. 1 §

Fornlämningar är skyddade enligt denna lag.
Fornlämningar är följande lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna:
  • 1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser,
  • 2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar,
  • 3. kors och minnesvårdar,
  • 4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål,
  • 5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,
  • 6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra byggnader och byggnadsverk,
  • 7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, och
  • 8. fartygslämningar.
Fornlämningar är också naturbildningar som ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna till liksom lämningar efter äldre folklig kult.

2 kap. 1 a §

Det som sägs i 1 § gäller inte om det kan antas att lämningen tillkommit eller, i fråga om fartygslämning, förlist 1850 eller senare.
En lämning som avses i första stycket får förklaras för fornlämning av länsstyrelsen om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde.

2 kap. 2 §

Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.
När en fråga om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde uppkommer, prövas frågan av länsstyrelsen.
När ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon annan än ägaren av området, ska ägaren underrättas om ärendet och ges tillfälle att yttra sig i saken. Underrättelsen ska ske genom delgivning.

2 kap. 3 §

Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som
  • 1. påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna, eller
  • 2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från tiden före 1850.

2 kap. 4 §

Fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten.
Fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han eller hon är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud) om
  • 1. fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar, eller
  • 2. fornfyndet består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans.
Fornfynd som påträffas på havsbotten eller dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige tillfaller staten.
En fartygslämning som påträffas på havsbotten eller dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige tillfaller staten, om det kan antas att fartyget förlist före 1850.

2 kap. 5 §

Den som påträffar ett fornfynd, som ska tillfalla eller hembjudas staten, ska snarast anmäla fornfyndet till länsstyrelsen eller en polismyndighet. Fornfynd som hör till fartygslämning kan även anmälas till Kustbevakningen.
Upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet mot kvitto samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades.

2 kap. 6 §

Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning.

2 kap. 7 §

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Åtgärderna får avse exempelvis flyttning, iordningställande och inhägnad av fornlämningen eller röjning. Åtgärden får även avse en fornlämning som infogats i ett byggnadsverk.
Länsstyrelsen får uppdra åt någon annan att vidta sådana åtgärder som avses i första stycket på de villkor som länsstyrelsen bestämmer. En åtgärd som innebär att fornlämningen rubbas eller förändras får dock inte vidtas utan att länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan åtgärd.
Innan någon åtgärd vidtas ska den som äger eller har särskild rätt till marken eller byggnadsverket underrättas genom delgivning. Detsamma ska gälla i fråga om vattenområde.
Om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren eller någon annan, har han eller hon rätt till skälig ersättning av allmänna medel. Beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen och delges den som berörs av beslutet.

2 kap. 8 §

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får undersöka en fornlämning, bärga en fartygslämning som är en fornlämning samt undersöka en plats där fornfynd påträffats.
Länsstyrelsen får lämna tillstånd till någon annan att företa en sådan undersökning eller bärgning på de villkor som länsstyrelsen bestämmer.
Vid undersökningen eller bärgningen gäller bestämmelserna om underrättelse och ersättning enligt 7 § tredje och fjärde styckena.
Bärgas en fartygslämning som är en fornlämning, ska den tillfalla staten, om den saknar ägare.

Ingrepp i fornlämning

2 kap. 10 §

Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid genom att inhämta information från länsstyrelsen ta reda på om någon fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med länsstyrelsen.
Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet ska omedelbart anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

2 kap. 11 §

5 Om det behövs en arkeologisk utredning för att ta reda på om en fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, ska kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenverksamhet och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål.
Ett beslut om arkeologisk utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska i beslutet ange vem som ska utföra utredningen. Då gäller inte lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Länsstyrelsen ska beakta att utredningen ska vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna.

2 kap. 12 §

Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning ska ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.
När det gäller ägaren av en fartygslämning eller ett fornfynd som hör till en fartygslämning får tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot det.
Om någon annan än ägaren av marken eller vattenområdet eller ägaren av fartygslämningen ansöker om tillstånd, ska ansökan avslås om ägaren motsätter sig åtgärden och det inte finns synnerliga skäl för att lämna tillstånd.

2 kap. 13 §

6 Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa skäliga krav på
  • 1. arkeologisk undersökning för att dokumentera fornlämningen, ta till vara fornfynd och förmedla resultaten, eller
  • 2. särskilda åtgärder för att bevara fornlämningen.
I beslutet om tillstånd ska om möjligt den kostnad anges som åtgärderna beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på arkeologisk undersökning.
Länsstyrelsen ska i beslutet om arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning ange vem som ska utföra undersökningen. Då gäller inte lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Länsstyrelsen ska beakta att undersökningen ska vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna.

2 kap. 14 §

Den som utför ett arbetsföretag som berör en fornlämning svarar för kostnaden för åtgärder enligt 13 §.
Företagaren svarar dock inte för kostnad som
  • 1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,
  • 2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § andra stycket,
  • 3. hänför sig till arkeologisk förundersökning enligt 13 § tredje stycket, om länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt 12 § andra stycket, eller
  • 4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.
Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företagaren.

2 kap. 17 §

Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt.
Detta gäller även fartygslämningar som avses i 4 § fjärde stycket.

2 kap. 18 §

En apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan (metallsökare) får inte användas utan tillstånd.
En metallsökare får inte heller medföras utan tillstånd på fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten.
Tillstånd krävs inte för
  • 1. Riksantikvarieämbetet,
  • 2. den som efter medgivande av länsstyrelsen enligt 8 § andra stycket, 11 § andra stycket eller 13 § fjärde stycket utför sådana undersökningar av fornlämningar eller platser där fornfynd har påträffats,
  • 3. medförande och användning i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd, och
  • 4. användning i en myndighets verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.

2 kap. 19 §

Tillstånd att använda och medföra metallsökare får lämnas endast för verksamhet som
  • 1. avser sökning efter annat än fornfynd, eller
  • 2. ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna.
Ett tillstånd får förenas med de villkor som är nödvändiga för att säkerställa att metallsökare inte används i strid med denna lag.
Ett beslut om tillstånd ska innehålla uppgift om
  • 1. det ändamål metallsökaren får användas för,
  • 2. den person som tillståndet gäller för,
  • 3. den tid tillståndet gäller, och
  • 4. det geografiska område metallsökaren får användas och medföras inom.

2 kap. 20 §

Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd att använda och medföra metallsökare.

2 kap. 21 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för fornminnesbrott den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
  • 1. tillägnar sig, förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller avyttrar föremål som enligt 4 § ska tillfalla staten eller hembjudas till staten, eller
  • 2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fornlämning.
Om brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om
  • 1. gärningsmannen har använt särskild utrustning eller på annat sätt visat särskild förslagenhet, eller
  • 2. gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne.
För försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

2 kap. 21 a §

7 Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
  • 1. inte anmäler fornfynd enligt 5 §,
  • 2. inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket, eller
  • 3. bryter mot 18 §.

2 kap. 21 b §

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av 9 §.

2 kap. 23 §

Ett beslut enligt 1 a § andra stycket gäller omedelbart.
I ärenden enligt 2 § andra stycket och 9 § får länsstyrelsen, om det behövs, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt.

2 kap. 24 §

8 Beslut av Riksantikvarieämbetet enligt 17 § får överklagas hos regeringen.
Övriga beslut enligt detta kapitel får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om inte annat följer av 25 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Kommunen får överklaga beslut enligt 1 a § andra stycket, 2 § andra stycket, 9 § första-tredje styckena och 12 § andra stycket.

2 kap. 25 §

9 Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller
  • 1. ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket,
  • 2. ersättning enligt 8 § tredje stycket,
  • 3. beslut om kostnad för arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning enligt 14 § andra stycket, eller
  • 4. ersättning enligt 15 § första stycket.
Den som är missnöjd med ett beslut som avses i första stycket får väcka talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det att han eller hon fick del av länsstyrelsens beslut.
Ersättning som beslutats av domstol enligt 15 § första stycket ska deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket.

3 kap.

3 kap. 1 §

En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på parker, trädgårdar eller andra anläggningar.
I fråga om en byggnad av sådant värde som avses i första stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till en annan ägare än staten, ska det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.
Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag.

3 kap. 21 §

Beslut enligt 1, 5 och 6 §§ gäller omedelbart.

4 kap.

4 kap. 4 §

Om länsstyrelsen beslutar det, ska 3 § om tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad eller en kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som har ett högt kulturhistoriskt värde.

4 kap. 14 §

Om länsstyrelsen beslutar det, ska 13 § tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller har ett högt kulturhistoriskt värde.

SFS 2013:548

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
På regeringens vägnarLENA ADELSOHN LILJEROTHMaria Eka(Kulturdepartementet)
Prop. 2012/13:96, bet. 2012/13:KrU9, rskr. 2012/13:273.
Se Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 31998L0034), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning 1025/ 2012/EU (EUT L 316, 14.11.2012, s. 12–33, Celex 32012R1025).
Lagen omtryckt 2002:620.
Senaste lydelse 2011:782.
Senaste lydelse 2007:1097.
Senaste lydelse 2007:1097.
Senaste lydelse 2002:913.
Senaste lydelse 2002:913.
Senaste lydelse 2010:933.