Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 6december2001. - Konungariket Belgien mot Europeiska kommissionen. - Överklagande - EKSG-fördraget - Statligt stöd - Femte regelverket för stöd till stålindustrin - Kommissionens beslut 97/271/EKSG om förbud mot vissa finansiella stödåtgärder till förmån för ett stålföretag - Artikel 33 i EKSG-fördraget - Åsidosättande. - Mål C-197/99 P.



Rättsfallssamling 2003 s. I-08461



Generaladvokatens förslag till avgörande



1. År 1996 antog de belgiska myndigheterna en rad finansiella åtgärder till förmån för stålföretaget Forges de Clabecq SA (nedan kallat Forges de Clabecq). Kommissionen förklarade genom ett beslut av den 18 december 1996 att de omtvistade åtgärderna utgjorde statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden och förordnade om att det olagligt utbetalade stödet skulle återbetalas.

2. Detta beslut har varit föremål för talan om ogiltigförklaring vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt vid flera tillfällen. Konungariket Belgien har nu begärt att förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999, genom vilken den talan som hade väckts av Forges de Clabecq ogiltigförklarades, skall upphävas.

I - Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser

3. I EKSG-fördraget förbjuds i princip statligt stöd till stålföretag. I artikel 4 c anges att "subventioner eller statliga stödåtgärder eller särskilda pålagor som ålagts av staterna oavsett i vilken form det sker" är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål och därför förbjudna inom gemenskapen på det sätt som anges i detta fördrag.

4. I artikel 95 första stycket i EKSG-fördraget anges följande:

"I alla i detta fördrag inte förutsedda fall, som synes kräva ett beslut eller en rekommendation av Höga myndigheten för att inom ramen för den gemensamma marknaden för kol och stål och i enlighet med artikel 5 förverkliga någon av de i artikel 2-4 närmare angivna målsättningarna för gemenskapen, kan detta beslut fattas eller denna rekommendation lämnas med rådets enhälliga samtycke och efter att den rådgivande kommittén hörts."

5. Kommissionen grundade sig på ovannämnda bestämmelser i artikel 95 när den, i syfte att uppfylla de krav som omstruktureringen av stålindustrin ställde, i slutet av 1980-talet införde ett gemenskapssystem för stöd i vilket det tilläts att stålindustrin beviljades statligt stöd i ett begränsat antal fall. Det gemenskapssystem som gällde under den tidsperiod som är i fråga i förevarande mål infördes genom kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin (kallat femte regelverket om stöd till stålindustrin).

6. Enligt artikel 1.1 i regelverket får "[s]töd till stålindustrin ... som finansierats av medlemsstaterna eller regionala eller lokala myndigheter eller genom statliga medel ... betraktas som gemenskapsstöd och därmed förenligt med en väl fungerande gemensam marknad endast om det uppfyller kraven i artiklarna 2-5".

7. Med avseende på förfarandet föreskrivs det i artikel 6.2 i regelverket att kommissionen skall underrättas i god tid om medlemsstaters eller regionala eller lokala myndigheters eller andra organs alla planer på att överföra statliga medel till stålföretag. Enligt artikel 6.4 i regelverket får den berörda medlemsstaten endast verkställa de planerade åtgärderna med kommissionens godkännande.

II - Bakgrund till tvisten

8. Den 25 juni 1996 underrättade de belgiska myndigheterna i enlighet med artikel 6.2 i regelverket kommissionen om en omstruktureringsplan som skulle göra det möjligt för Forges de Clabecq att fortsätta sin verksamhet. Planen omfattade olika åtgärder, bland annat en tillförsel av kapital uppgående till 1,5 miljarder BEF och en omläggning av företagets skulder. Det är bara den sistnämnda finansiella åtgärden som har ifrågasatts i förevarande mål.

9. Forges de Clabecqs skulder var följden av flera krediter som hade beviljats av två belgiska företag, Société nationale de crédit à l'industrie (nedan kallat SNCI) och Compagnie belge pour le financement de l'industrie SA (nedan kallat Belfin).

10. Under den första hälften av 1980-talet beviljade SNCI Forges de Clabecq fyra krediter. Den första krediten uppgick till 1,5 miljarder BEF och bestod av två successiva delbetalningar: en första delbetalning på 820 miljoner BEF och en andra delbetalning på 680 miljoner BEF. Den andra krediten gällde ett belopp på 850 miljoner BEF. Den tredje krediten uppgick till 1,5 miljarder BEF och den fjärde krediten, som beviljades år 1985, gällde 650 miljoner BEF.

11. Kommissionen godkände genom två beslut av den 16 december 1982 och av den 31 juli 1985 delar av dessa SNCI-krediter på vissa villkor.

12. Belfin beviljade även flera krediter till Forges de Clabecq av medel som hade lånats från kreditinstitut. En första kredit, som beviljades år 1991, uppgick till 300 miljoner BEF och en andra kredit, som beviljades år 1994, gällde ett belopp på 200 miljoner BEF.

13. Den 5 juli 1996 skrev kommissionen till de belgiska myndigheterna för att få veta om de hade antagit andra finansiella åtgärder än dem som hade anmälts. Den underströk även att anmälan inte innehöll någon information om villkoren för omläggningen av Forges de Clabecqs skulder.

14. De belgiska myndigheterna svarade kommissionen i en skrivelse av den 23 juli 1996. De bifogade flera handlingar rörande en principöverenskommelse med SNCI och Belfin om att förlänga återbetalningsfristen för lånen med tre år.

15. I ett meddelande enligt artikel 6.4 i regelverket om stöd, vilket offentliggjordes den 11 oktober 1996, riktade kommissionen en formell underrättelse till den belgiska regeringen och uppmanade denna och samtliga berörda personer att inkomma med synpunkter. Konungariket Belgien svarade på denna formella underrättelse med en skrivelse av den 23 oktober 1996.

16. Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 18 december 1996. Den förklarade att samtliga interventionsåtgärder som Belgien hade vidtagit till förmån för Forges de Clabecq utgjorde statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden.

17. Vad gäller omläggningen av företagets skulder konstaterade kommissionen att lånen från SNCI och Belfin omfattades av en statlig garanti. Dessa garantier utgjorde enligt kommissionen statligt stöd som skulle ha anmälts i enlighet med artikel 6.2 i regelverket. Kommissionen uppgav dessutom att förlängningen av den statliga garantin med ytterligare tre år utgjorde en ökning av det stöd som omfattades av garantin. Den fastslog att "[g]arantierna för lånen från Belfin och SNCI och förlängningen av dessa till de uppskjutna förfallodagarna utgör statligt stöd" och att detta "stöd ... dessutom [är] olagligt eftersom det beviljats utan [dess] godkännande i förväg".

18. Kommissionen uppmanade följaktligen de belgiska myndigheterna att upphäva samtliga stödåtgärder och att kräva återbetalning av det stöd som utbetalats olagligt.

19. Den 19 december 1996, det vill säga dagen efter antagandet av det omtvistade beslutet, ingav Forges de Clabecqs styrelse en konkursansökan till Tribunal de commerce de Nivelles (Belgien).

III - Förfarandet vid förstainstansrätten

20. Forges de Clabecq ingav genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 februari 1997, ett överklagande av det omtvistade beslutet. Konungariket Belgien intervenerade till stöd för sökandens yrkanden.

21. Den belgiska regeringen anförde särskilda argument till bestridande av kommissionens bedömning enligt vilken "[de statliga g]arantierna för lånen från Belfin och SNCI och förlängningen av dessa till de uppskjutna förfallodagarna utgör statligt stöd".

22. Konungariket Belgien åberopade fyra grunder för ogiltigförklaring, nämligen 1) åsidosättande av motiveringsskyldigheten, 2) åsidosättande av kommissionens beslut av den 16 december 1982 och av den 31 juli 1985, 3) åsidosättande av artikel 6 i regelverket om stöd och 4) uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av artikel 4 c i EKSG-fördraget.

IV - Den överklagade domen

23. Konungariket Belgien gjorde som första grund gällande att det omtvistade beslutet inte var tillräckligt motiverat med hänsyn till artikel 15 i EKSG-fördraget. Det framhöll att kommissionen hade underkänt "lånen från SNCI och Belfin" utan att ange exakt vilka lån den avsåg. Den belgiska regeringen ansåg att det i avsaknad av ett sådant förtydligande inte gick att förstå beslutet, enligt vilket "Belgien skall upphäva det stöd som nämns ... och kräva återbetalning av det stöd som utbetalats olagligt".

24. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på den första grunden varvid den angav följande:

"110 ... [D]en belgiska regeringen [har] fel när den hävdar att det inte går att avgöra vilka lån som det rör sig om. Det framgår klart av det ifrågasatta beslutet att det är samtliga garantier för samtliga lån från Belfin och SNCI som avses."

25. Den andra grunden för ogiltigförklaring rörde de statliga garantier som var knutna till lånen från SNCI.

Konungariket Belgien underströk att de statliga garantier som ifrågasattes i det omtvistade beslutet avsåg dels den andra delbetalningen på 680 miljoner BEF av den första SNCI-krediten, dels den fjärde SNCI-krediten på 650 miljoner BEF.

Konungariket Belgien påpekade dock att den statliga garanti som var knuten till den första SNCI-krediten - inklusive den andra delbetalningen på 680 miljoner BEF - uttryckligen hade godkänts genom kommissionens beslut av den 16 december 1982 (nedan kallat 1982 års beslut). Även den statliga garanti som var knuten till den fjärde SNCI-krediten på 650 miljoner BEF hade godkänts genom beslutet av den 31 juli 1985 (nedan kallat 1985 års beslut).

Under dessa omständigheter kunde kommissionen inte, utan att åsidosätta sina tidigare beslut, ompröva dessa interventionsåtgärder med tillämpning av det gällande regelverket om stöd och därvid förklara att de var rättsstridiga och att de skulle återbetalas. Den belgiska regeringen förklarade att den hade iakttagit de villkor för godkännande som kommissionen hade uppställt i sina beslut år 1982 och år 1985.

26. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på den andra grunden varvid den anförde följande:

"97 Enligt fast rättspraxis syftar rättssäkerhetsprincipen till att säkerställa förutsebarheten rörande de situationer och rättsförhållanden som omfattas av gemenskapsrätten ... För detta ändamål är det väsentligt att gemenskapsinstitutionerna respekterar att de rättsakter som de har antagit, vilka påverkar rättssubjektens rättsliga och faktiska ställning endast kan ändras i enlighet med gällande bestämmelser om behörighet och förfarande ...

98 De rättssubjekt vars rättsliga och faktiska ställning påverkas av rättsakten i fråga kan emellertid inte framgångsrikt åberopa att denna princip har åsidosatts, om de inte själva har respekterat villkoren i densamma ...

99 I förevarande fall kan det konstateras att år 1996 omfattades de statliga garantierna för lånen från SNCI och Belfin inte längre av kommissionens godkännande i 1982 års och 1985 års beslut. Under tiden efter nämnda beslut hade de belgiska myndigheterna nämligen gjort betydande ändringar i villkoren för återbetalning av dessa lån, vilka var särskilt förmånliga för sökanden. Det framgår exempelvis av den belgiska regeringens förklaringar i detta avseende (interventionsansökan, punkt 12) att belgiska staten hade avskrivit 198 miljoner BEF vad avser krediten på 680 miljoner BEF och att den hade förlängt återbetalningsfristen med flera år för olika krediter som SNCI hade beviljat och förlängt giltighetstiden för därtill knutna statliga garantier.

100 Dessa ändringar hade inte anmälts till kommissionen och kan inte anses vara förenliga med villkoren för de godkännanden som meddelades år 1982 och år 1985. I 1982 års beslut hade kommissionen upplyst den belgiska regeringen om att godkännandet av den delgivna åtgärden var avhängigt av att sökanden slutade att söka lösa sina problem genom hjälp från staten. Detta villkor för godkännandet har klart åsidosatts genom de belgiska myndigheternas senare ändringar av den tillåtna åtgärden. I 1985 års beslut preciserade kommissionen att det godkända stödet skulle ha lämnats före den 31 december 1985. Detta villkor utgjorde hinder för senare betydande ändringar till sökandens förmån i de godkända lånen till sökandens förmån. Kommissionens godkännande av statligt stöd kan hur som helst endast omfatta de åtgärder som har anmälts till den och kan inte anses ha fortsatta verkningar efter utgången av den tidsfrist som ursprungligen hade föreskrivits för verkställighet av åtgärderna."

27. Den tredje grunden för ogiltigförklaring avsåg åsidosättande av artikel 6 i regelverket om stöd.

Konungariket Belgien erinrade om att kommissionen i det omtvistade beslutet hade ansett att förlängningen med en period av ytterligare tre år av de statliga garantier som var knutna till lånen från SNCI och Belfin utgjorde ett olagligt stöd för att den hade beviljats utan föregående godkännande från kommissionen. Belgien ansåg att denna bedömning var oriktig eftersom den omtvistade förlängningen hade anmälts till kommissionen i vederbörlig ordning den 25 juni 1996 och aldrig verkställts, i enlighet med artikel 6.2 och 6.4 i regelverket.

28. Förstainstansrätten tog inte ställning till den grunden.

29. Konungariket Belgien hävdade genom sin fjärde grund att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att Belfins lån till sökanden omfattades av en statlig garanti. Den belgiska regeringen anmärkte att det endast var de lån som tagits av Belfin vid bankerna som omfattades av denna garanti, och inte Belfins lån till de mottagande företagen.

30. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall på denna fjärde grund, varvid den anförde följande:

"70 Vad avser SNCI:s och Belfins lån konstaterar förstainstansrätten inledningsvis att kommissionen inte har betecknat dem som stöd i sig, utan hävdat att de statliga garantierna för lånen utgjorde stöd. Förstainstansrätten konstaterar vidare att den belgiska regeringens argument om att det inte förekom någon statlig garanti för lånen från Belfin, motsägs av en skrivelse av den 25 juni 1996 som Belfin tillställt sökanden och som SWS bifogat sin skrivelse av den 23 juli 1996 till kommissionen, av vilken framgår att principöverenskommelsen om tre års förlängning av återbetalningsfristen för de krediter Belfin hade beviljat sökanden var avhängig av 'statens beslut (statlig kredit) att utsträcka sin garanti till att omfatta den förlängda återbetalningsfristen'. Att garantierna var statliga kan inte heller med fog bestridas."

31. Förstainstansrätten ansåg inte heller att talan kunde bifallas på de grunder som åberopats av Forges de Clabecqs och övriga intervenerande parter. Talan ogillades därför i sin helhet.

V - Överklagandet

32. Konungariket Belgien har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 26 juni 1999, ingivit förevarande överklagande. Belfin har genom ett beslut av den 24 januari 2000 tillåtits intervenera till stöd för klagandens yrkanden. Båda parterna har yrkat att den överklagade domen skall upphävas och att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras.

33. De har åberopat sex grunder till stöd för sina yrkanden. Två grunder rör både lånen från SNCI och lånen från Belfin (punkt A), två grunder rör särskilt lånen från SNCI (punkt B) och två andra grunder rör särskilt lånen från Belfin (punkt C).

A - Grunderna angående lånen från SNCI och Belfin

1. Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

a) Klagandens argument

34. Konungariket Belgien har inom ramen för sin första grund för upphävande ifrågasatt punkterna 70 och 110 i den överklagade domen. Det har åberopat följande argument:

"4 Det framgår av det ovan anförda att ... förstainstansrätten inte har identifierat de lån från SNCI och Belfin, i synnerhet från SNCI, som kommissionen avsåg, trots att sökanden hade kritiserat just bristen på motivering av [det omtvistade] beslutet i det avseendet (jfr punkt 21 i interventionsansökan).

Förstainstansrätten har i likhet med kommissionen hänvisat till dessa lån som 'lånen från SNCI och Belfin' utan att precisera vilka lån det handlar om. En sådan identifiering är emellertid nödvändig, eftersom flera krediter har beviljats Forges de Clabecq, vilket förstainstansrätten har påpekat ...

5 I avsaknad av en tillräcklig motivering i [det omtvistade] beslutet har sökanden dragit slutsatsen att de lån som berörs, vad avser lånen från SNCI, är den andra delbetalningen på 680 [miljoner BEF] av den första investeringskrediten på 1 500 [miljoner BEF] och den sista investeringskrediten på 650 [miljoner BEF]. Vad avser Belfin-lånen har sökanden tagit upp två krediter, den ena på 300 [miljoner BEF] och den andra på 200 [miljoner BEF].

6 Förstainstansrätten hade att ta ställning till avsaknaden av precisering av vilka lån kommissionen åsyftade med sitt fördömande. Förstainstansrättens slutsats att kommissionen hade identifierat dessa lån tillräckligt stöds inte av någon tillräcklig motivering i domen.

Därmed är domen behäftad med bristfällig motivering."

b) Bedömning

35. Konungariket Belgiens argumentation förefaller enligt min mening oklar och tvetydig. Det är svårt att veta om den avser den motiveringsskyldighet som åligger förstainstansrätten eller den motiveringsskyldighet som åligger kommissionen.

36. Å ena sidan syftar den belgiska regeringen på en bristande eller otillräcklig motivering av den överklagade domen. Den har gjort gällande att "domen är behäftad med bristfällig motivering" med motiveringen att "förstainstansrätten ... inte har fastställt vilka lån från SNCI och Belfin som kommissionen avsåg".

37. Å andra sidan har den belgiska regeringen även ifrågasatt förstainstansrättens slutsats att det omtvistade beslutet är tillräckligt motiverat. Den har understrukit att "förstainstansrättens slutsats att kommissionen hade identifierat dessa lån [inte] tillräckligt stöds av någon tillräcklig motivering".

38. Konungariket Belgien har på så sätt blandat ihop två olika grunder för upphävande.

39. Den första grunden rör det formella kravet på motivering. Den syftar till att domstolen skall bestraffa att det saknas eller endast finns en bristfällig motivering av den överklagade domen och grundas i förevarande fall på ett åsidosättande av artiklarna 30 och 46 i EKSG-stadgan för domstolen. I artikel 30 i EKSG-stadgan - tillämplig på förstainstansrätten enligt artikel 46 i nämnda stadga - anges att "[d]omar skall ange skälen för domsluten".

40. Den andra grunden rör däremot den överklagade domens lagenlighet i sak. Grunden innebär att det föreligger en felaktig rättstillämpning och syftar till att domstolen skall fastslå att förstainstansrätten har feltolkat räckvidden av den motiveringsskyldighet som åligger kommissionen. I detta fall har Konungariket Belgien gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att motiveringen av det omtvistade beslutet i fråga om identifieringen av lånen från SNCI och Belfin var i överensstämmelse med kraven i artikel 15 i EKSG-fördraget.

41. Eftersom det inte går att exakt avgöra syftet med den grund som Konungariket Belgien har åberopat, skall jag successivt undersöka de två hypoteser som nämnts ovan.

i) Den första hypotesen: Grunden avser åsidosättande av artiklarna 30 och 46 i EKSG-stadgan

42. I den första hypotesen har Konungariket Belgien gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad eftersom förstainstansrätten inte har identifierat de lån från SNCI och Belfin som avses i det omtvistade beslutet.

43. Motiveringen av den överklagade domen är mycket riktigt lakonisk i det hänseendet. Förstainstansrätten uppgav bara att "den belgiska regeringen [har] fel när den hävdar att det inte går att avgöra vilka lån det rör sig om. Det framgår klart av det ifrågasatta beslutet att det är samtliga garantier för samtliga lån från Belfin och SNCI som avses".

44. Jag anser ändå inte, tvärtemot Konungariket Belgien, att man kan anklaga förstainstansrätten för att ha underlåtit att identifiera de lån från SNCI och Belfin som avsågs i det omtvistade beslutet.

45. Jag vill nämligen erinra om att förstainstansrätten i punkt 8 i den överklagade domen har beskrivit lånen från SNCI på följande sätt:

"Under den första delen av 1980-talet upprättades en rekonstruktionsplan för [Forges de Clabecq] och inom denna ram beviljades sökanden flera investeringskrediter. ... Den första krediten uppgick till 1,5 miljarder [BEF], den andra till 850 miljoner [BEF] och den tredje till 1,5 miljarder [BEF]. Den fjärde och sista krediten i denna serie beviljades år 1985 och uppgick till 650 miljoner [BEF]. Dessa krediter ... kallas vanligen 'SNCI-krediter' (krediter från Société nationale du crédit à l'industrie)."

46. På samma sätt har förstainstansrätten i punkt 9 i den överklagade domen beskrivit lånen från Belfin på följande sätt:

"Även Compagnie belge pour le financement de l'industrie (nedan kallat Belfin) ... beviljade [Forges de Clabecq] flera lån av medel som lånats från kreditinstitut: 104 miljoner [BEF] år 1988 och 196 miljoner [BEF] år 1989, vilka ersattes av ett lån på 300 miljoner [BEF] år 1991, och 200 miljoner [BEF] år 1994, som ersatte ett lån från år 1987."

47. Härav följer att den överklagade domen gör det möjligt att identifiera de lån från SNCI och Belfin som avses i det omtvistade beslutet. Förstainstansrätten har funnit att kommissionen hade underkänt de statliga garantier som var knutna till fyra lån från SNCI och de garantier som är knutna till två lån från Belfin - det vill säga lånet på 300 miljoner BEF och lånet på 200 miljoner BEF.

48. Under dessa omständigheter anser jag att förstainstansrätten har uppfyllt det krav på motivering som åläggs den enligt artiklarna 30 och 46 i EKSG-stadgan. Talan kan därför inte bifallas på den första grunden såvida den avser åsidosättande av dessa bestämmelser.

ii) Den andra hypotesen: Grunden avser felaktig rättstillämpning

49. I den andra hypotesen anser Konungariket Belgien att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att motiveringen av det omtvistade beslutet var i överensstämmelse med de krav som uppställs i artikel 15 i EKSG-fördraget. Enligt Konungariket Belgien har förstainstansrätten inte med fog kunnat anse att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat i fråga om identifieringen av lånen från SNCI och Belfin.

50. Det skall erinras om att frågan om motiveringsskyldighetens räckvidd är en rättsfråga som kan bli föremål för domstolens prövning i mål om överklagande. En grund som avser felbedömning av räckvidden av denna skyldighet kan prövas även om den med nödvändighet förutsätter att de omständigheter som förstainstansrätten har lagt till grund för sin slutsats omfattas.

51. Vad beträffar den motivering som krävs enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) har domstolen uppställt följande principer.

52. Motiveringen skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det skall klart och tydligt framgå hur institutionen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering skall bedömas mot bakgrund av bland annat rättsaktens innehåll och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till eller andra berörda personer kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området.

53. Enligt rättspraxis tillämpas samma principer på den motiveringsskyldighet som åligger kommissionen enligt artikel 15 i EKSG-fördraget.

54. I förevarande fall har de lån från SNCI och Belfin vars statliga garanti ifrågasätts inte identifierats särskilt i det omtvistade beslutet. Kommissionen angav i detta beslut bara att garantierna för "lånen från SNCI och Belfin" och förlängningen av deras giltighet utgjorde olagligt stöd, utan att precisera vilka lån den syftade på.

55. I motsats till den belgiska regeringen anser jag ändå inte att denna omständighet kan innebära att det omtvistade beslutet är bristfälligt motiverat.

56. I enlighet med ovannämnda rättspraxis skall motiveringen av en rättsakt bedömas utifrån sammanhanget och samtliga regler på det ifrågavarande området. När det gäller statligt stöd har domstolen således förklarat att hänsyn måste tas till kommissionens eventuella tidigare beslut och innehållet i det meddelande genom vilket den inledde undersökningsförfarandet.

57. I förevarande fall identifierades just de ifrågasatta lånen från SNCI och Belfin i beslutet om att inleda en undersökning. I sitt meddelande 96/C 301/03 enligt artikel 6.4 i regelverket framhöll kommissionen att den hade uppmanat de belgiska myndigheterna att lämna närmare upplysningar om omläggningen av Forges de Clabecqs skulder och angav följande:

"I sitt svar av den 26 juli 1996 ... uppgav de belgiska myndigheterna att ... för lånen från SNCI (680 miljoner BEF) och från Belfin (bland annat ett på 200 miljoner BEF) har ett anstånd på tre år ... beviljats för alla avbetalningar."

58. I beslutet om att inleda en undersökning utpekas således två lån från SNCI som de omtvistade lånen - ett lån på 680 miljoner BEF och ett lån på 650 miljoner BEF - samt lånen från Belfin - bland annat ett lån på 200 miljoner BEF.

59. Därigenom upprepade kommissionen de upplysningar som lämnats i de handlingar som de belgiska myndigheterna hade bifogat sin skrivelse av den 23 juli 1996. Bland dessa handlingar fanns en skrivelse av den 25 juni 1996 från Belfin till Forges de Clabecq, ett tillägg undertecknat av Belfin och Forges de Clabecq den 3 maj 1996 samt en skrivelse av den 23 maj 1996 från Belgiens finansminister till SNCI.

I det första dokumentet uppgavs att Belfin hade beviljat Forges de Clabecq två krediter. Det andra dokumentet innehöll information om beloppet på en av dessa två krediter, nämligen 200 miljoner BEF. Av det tredje dokumentet framgick att SNCI hade beviljat Forges de Clabecq två krediter, nämligen ett lån på 680 miljoner BEF och ett annat lån på 650 miljoner BEF.

60. Härav följer att det omtvistade beslutet, sett i sitt sammanhang och mot bakgrund av beslutet om att inleda en undersökning, gör det möjligt att identifiera de lån från SNCI och Belfin som avsågs. Kommissionen anmärkte på de statliga garantier som var knutna till den andra delbetalningen av det första lånet från SNCI (680 miljoner BEF), det fjärde lånet från SNCI (650 miljoner BEF) samt de två lånen från Belfin (300 miljoner BEF och 200 miljoner BEF).

61. De argument som anförts av Konungariket Belgien bekräftar dessutom att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat i det hänseendet. Det framgår nämligen av överklagandet att de belgiska myndigheterna har identifierat de lån som kommissionen avsåg korrekt.

62. Under dessa omständigheter har förstainstansrätten inte gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansett att motiveringen av det omtvistade beslutet uppfyllde kraven i artikel 15 i EKSG-fördraget. Talan kan därför inte bifallas på den första grunden, såvida den avser felaktig rättstillämpning.

2. Den andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 30 och 46 i EKSG-stadgan

a) Klagandens argument

63. Konungariket Belgien har som andra grund för upphävande gjort gällande att den överklagade domen har en bristfällig motivering.

Det har erinrat om att det inför förstainstansrätten bestred det omtvistade beslutets lagenlighet eftersom det i detta beslut uppgavs att förlängningen av de statliga garantier som var knutna till lånen från SNCI och Belfin utgjorde statligt stöd. Konungariket Belgien har understrukit att förstainstansrätten inte tog ställning till den grunden.

b) Bedömning

64. Det är ostridigt att förstainstansrätten inte har tagit ställning till den grund som Konungariket Belgien åberopade i första instans. Frågan uppkommer därför om förstainstansrätten var skyldig att bemöta det argumentet.

65. Domstolen har sällan tagit tillfället i akt att definiera innehållet i den motiveringsskyldighet som åligger förstainstansrätten. En analys av de domar som avkunnats i den frågan visar att den föredrar att avgöra från fall till fall huruvida förstainstansrätten i det aktuella fallet i tillräcklig grad har motiverat det avgörande den kommit fram till. Det går emellertid att utläsa vissa principer ur aktuell rättspraxis.

66. Det kan anses att förstainstansrättens resonemang skall framgå klart och otvetydigt av motiveringen av en dom, så att de som berörs kan få kännedom om skälen för beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. När det gäller en talan som grundas på artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) medför kravet på motivering uppenbarligen att förstainstansrätten skall pröva de grunder för ogiltigförklaring som sökanden åberopar och ange skälen för att talan inte kan bifallas på den grunden eller för att den klandrade rättsakten skall ogiltigförklaras.

67. I domen i målet Connolly mot kommissionen ställde domstolen dock upp gränser för denna skyldighet att bemöta de grunder som åberopats. Den ansåg att motiveringen av en dom skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i målet och man kan inte kräva att förstainstansrätten i detalj skall bemöta varje argument som åberopats av sökanden. Enligt generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande har domstolen förklarat att förstainstansrätten inte var skyldig att bemöta argument som inte är "tillräckligt klar[a] och precis[a]" och inte stöds av "tillräckligt utförlig bevisning".

68. Om man grundar sig på rättspraxis rörande artikel 190 i fördraget, kan man även anse att förstainstansrätten inte kan vara skyldig att bemöta argument som uppenbarligen är irrelevanta eller som uppenbart saknar direkt samband med saken.

69. Med hänsyn till dessa principer anser jag att förstainstansrätten har varit skyldig att bemöta den grund som Konungariket Belgien åberopade i detta fall.

70. För det första var sökandens argument "tillräckligt klart och precist" i den mening som avses i domen i målet Connolly mot kommissionen. Den belgiska regeringen hävdade att förlängningen med en period av ytterligare tre år av de statliga garantier som var knutna till lånen från SNCI och Belfin inte utgjorde ett olagligt stöd eftersom den hade anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 6.2 i regelverket om stöd. Argumentet stöddes dessutom av "tillräckligt utförlig bevisning", eftersom akten innehöll den anmälan som de belgiska myndigheterna hade gjort till kommissionen den 25 juni 1996.

71. För det andra kan man knappast anse att Konungariket Belgiens argument var "uppenbarligen irrelevant" eller "uppenbart sakna[de] direkt samband med saken".

72. Det skall nämligen erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 6.4 i regelverket inte får verkställa sina stödprojekt innan dessa har godkänts av kommissionen. Även om domstolen ännu inte uttryckligen har konstaterat detta är det uppenbart att denna bestämmelse har direkt effekt och ger upphov till rättigheter till förmån för enskilda som nationella domstolar är skyldiga att skydda.

73. Enskilda kan därför åberopa åsidosättande av förbudet i artikel 6.4 i regelverket vid nationella domstolar. Enligt rättspraxis är dessa domstolar skyldiga att säkerställa att samtliga följder av ett sådant åsidosättande beaktas fullt ut i enlighet med nationell rätt.

74. På det nationella planet kan ett fastställande av att ett statligt stöd är olagligt få flera viktiga följder.

För det första kan enskilda som har ett berättigat intresse begära att den nationella domstolen skall förordna att det stöd som har beviljats i strid med förbudet i artikel 6.4 i regelverket återbetalas. Domstolen har, tvärtemot kommissionen, förklarat att de nationella domstolarna har befogenhet att besluta om återbetalning av ett stöd endast på den grunden att den inte har underrättats.

För det andra kan den nationella domstolen, oavsett innehållet i kommissionens slutliga beslut, fastslå att den rättsakt varigenom stödet inrättats är olaglig och att de åtgärder som har vidtagits för genomförandet är olagliga. Härav följer att giltigheten av samtliga åtgärder som rör genomförandet av stödet kan påverkas av detta. Denna konsekvens innebär särskilda problem när stöd har beviljats i form av en statlig garanti, eftersom stödets olaglighet i så fall kan få återverkningar på det rättsliga sambandet mellan staten och kreditgivaren. Kommissionen anser för övrigt att frågan om i vilken mån stödets olaglighet påverkar det rättsliga sambandet mellan staten och tredje man skall bedömas enligt nationell lagstiftning.

Slutligen kan överträdelsen av förbudet mot verkställighet anses vara "tillräckligt klar" i den mening som avses i domen i målet Brasserie du pêcheur för att staten skall vara ansvarig. Det är således möjligt att fastställandet av att stödet är olagligt utgör grund för den nationella domstolen att förplikta staten att betala skadestånd för de skador som det omedelbara utbetalandet av stödet kan ha vållat. Talan om skadestånd skulle kunna väckas inte enbart av stödmottagaren, utan även av dennes konkurrenter om åberbetalningen av stödet inte kan återställa den situation som förelåg före utbetalningen.

75. Härav följer att den grund som Konungariket Belgien åberopade i första instans var av uppenbart intresse. Genom att bestrida att förlängningen av de statliga garantierna var olaglig ville den belgiska regeringen undvika konsekvenserna av den direkta effekten av artikel 6.2 i regelverket, i synnerhet möjligheten att mot den föra talan om skadeståndsansvar på grund av åsidosättandet av gemenskapsrätten och om ogiltigförklaring av de offentliga och privata handlingar som rörde den omtvistade förlängningen.

76. Jag anser följaktligen att förstainstansrätten har åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att underlåta att bemöta den grund som åberopades av Konungariket Belgien. Jag föreslår därför att domstolen skall upphäva den överklagade domen på den punkten.

B - De särskilda grunderna beträffande lånen från SNCI

77. Mot bakgrund av det ovan anförda finns det inte längre anledning att pröva de andra grunderna om upphävande. Om den överklagade domen, som jag anser, skall upphävas på den grunden att förstainstansrätten har åsidosatt sin motiveringsskyldighet, fyller nämligen de andra grunder som Konungariket Belgien har åberopat inte längre någon funktion. Jag fortsätter därför min undersökning i andra hand.

78. Konungariket Belgien har åberopat två grunder om upphävande beträffande lånen från SNCI. Den första grunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Den andra grunden gäller bristfällig motivering av den överklagade domen.

1. Den första grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

a) Klagandens argument

79. Klaganden har som första grund klandrat förstainstansrätten för att den funnit att de belgiska myndigheterna inte kunde åberopa 1982 års och 1985 års beslut. Den har hävdat att förstainstansrättens resonemang är ett uttryck för en felaktig rättstillämpning i dubbel bemärkelse.

80. För det första anser klaganden att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättslig bedömning av de fastställda omständigheterna. Den har ansett att 1982 års beslut innebar att godkännandet av den statliga garanti som var knuten till det första lånet från SNCI förutsatte att Forges de Clabecq inte mottog något senare finansiellt stöd från den belgiska staten. Denna uppgift fanns dock inte med bland de villkor som kommissionen hade uppställt för godkännande av den omtvistade garantin. Denna felaktiga rättsliga bedömning har inneburit ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, eftersom den föranlett förstainstansrätten att vägra de belgiska myndigheterna möjligheten att åberopa 1982 års beslut.

81. För det andra anser klaganden att förstainstansrätten haft fel när den förklarat att ändringarna av det fjärde lånet från SNCI stred mot villkoren i 1985 års beslut. De omtvistade ändringarna innebar nämligen enligt klaganden i verkligheten bara att vissa återbetalningsfrister för krediten förlängdes, utan att amorteringsperioden ändrades.

b) Bedömning

82. I punkterna 97-101 i den överklagade domen har förstainstansrätten förklarat att de belgiska myndigheterna inte kunde åberopa 1982 års och 1985 års beslut av den anledningen att de genom att göra betydande ändringar i villkoren för återbetalning av lånen från SNCI hade åsidosatt de villkor för godkännande som uppställs i dessa beslut.

83. Jag anser att den överklagade domen är behäftad med en felaktig rättstillämpning på den punkten. Förstainstansrätten har enligt min mening underlåtit att fastställa att det omtvistade beslutet inte var tillräckligt motiverat med avseende på artikel 15 i EKSG-fördraget.

84. Det följer av fast rättspraxis att grunden om åsidosättande av en institutions skyldighet att motivera en rättsakt utgör tvingande rätt, vilken gemenskapsdomstolen skall pröva ex officio. När förstainstansrätten underlåter att ex officio ta upp grunden till prövning, då det ifrågasatta beslutet inte uppfyller motiveringskraven, begår den en felaktig rättstillämpning mot vilken domstolen bör vidta sanktionsåtgärder.

85. I förevarande fall hade den belgiska regeringen enligt 1982 års beslut tillstånd att upprätta en statlig garanti för det första lånet från SNCI på 1,5 miljarder BEF. 1985 års beslut var en följd av en anmälan från de belgiska myndigheterna av den 31 maj 1985. I enlighet med detta fick de tillstånd att upprätta en garanti för det fjärde lånet från SNCI på 650 miljoner BEF. Genom dessa två beslut hade kommissionen således förklarat att de statliga garantierna utgjorde lagligt stöd och var förenliga med den gemensamma marknaden.

86. Det är ostridigt att kommissionen ändrade denna bedömning i det omtvistade beslutet. Den ansåg följande:

"En statlig garanti för finansiella lån utgör i princip ett statligt stöd, som borde ha anmälts till kommissionen och som inte får tillämpas utan kommissionens godkännande ... Det har inte varit fallet för de lån som Forges de Clabecq mottagit. ...

Garantierna för lånen från Belfin och SNCI ... utgör statligt stöd. Detta stöd är dessutom olagligt eftersom det beviljats utan kommissionens godkännande i förväg."

87. Tvärtemot de krav som uppställs i rättspraxis framgår det dock inte av det omtvistade beslutet vilka skäl kommissionen hade att upphäva sina beslut från 1982 och 1985. Det innehåller ingen uppgift som ger besked om varför kommissionen retroaktivt upphävde godkännandet av de statliga garantier som godkändes 1982 och 1985. Motiveringen till det omtvistade beslutet ger därför inte berörda parter möjlighet att få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden eller för gemenskapsdomstolen att utöva sin prövningsrätt.

88. Under dessa omständigheter anser jag att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att ex officio ta upp grunden om åsidosättande av motiveringsskyldigheten till prövning. Genom att ange skälen för att de belgiska myndigheterna enligt förstainstansrätten inte kunde åberopa 1982 års och 1985 års beslut har förstainstansrätten ersatt kommissionens motivering med sin egen. Den har därför även överskridit gränserna för sin behörighet enligt artikel 33 i EKSG-fördraget i fråga om granskningen av kommissionens rättsakters lagenlighet. Av dessa skäl föreslår jag därför att domstolen skall upphäva den överklagade domen.

89. För det fall domstolen skulle besluta att inte välja den lösningen gör jag i andra hand en kortfattad prövning av Konungariket Belgiens argument.

90. 1982 års beslut antogs under följande omständigheter. Den 4 november 1980 underrättade de belgiska myndigheterna kommissionen om sin avsikt att ställa en statlig garanti för den första delbetalningen av det första lånet från SNCI (820 miljoner BEF). Den 11 augusti 1982 underrättade dessa myndigheter kommissionen om sitt beslut att utsträcka garantin till att omfatta hela lånet. Denna underrättelse avsåg även andra åtgärder som den belgiska staten hade planerat till förmån för stålsektorn.

91. Genom ett meddelande av den 11 oktober 1982 som antogs i enlighet med artikel 8.3 i beslut nr 2320/81/EKSG beslutade kommissionen att inleda undersökningsförfarandet och att ge berörda parter tillfälle att inkomma med synpunkter.

92. Den 16 december 1982 fattade den beslut angående fyra förfaranden som inletts mellan den 19 december 1980 och den 25 november 1982 avseende stöd för investeringar, brådskande åtgärder och ett driftstöd till förmån för Forges de Clabecq. Kommissionen godkände beviljandet av ett belopp av 1,985 miljarder BEF som garanti, varav 1,5 miljarder BEF för den första etappen av investeringsprogrammet. Beslutet hade följande lydelse:

"Under dessa omständigheter, och tills vidare, godkänner kommissionen endast att 1,985 miljarder garanteras (varav 1,5 miljarder för den första etappen av investeringsprogrammet och 485 miljoner i driftstöd). Detta godkännande är dock förenat med följande villkor:

i) Er regering skall avstå från att bevilja de andra stöd som ursprungligen planerats för investeringarna (räntesubvention och skattelättnader för den första etappen och garanti för den andra).

ii) Garantibeloppet för den sistnämnda åtgärden (SID/B/18) får inte överstiga 820 miljoner belgiska franc.

iii) Forges de Clabecq skall rätta sig efter de bestämmelser som kommissionen fastställer för att undvika att det stöd som på så sätt frigörs utnyttjas av företaget för att täcka förluster som uppstår på grund av att det inte iakttar bestämmelserna i fråga om priser. Kommissionen förväntar sig dessutom att den belgiska regeringen ger den sitt stöd för att säkerställa att Forges de Clabecq uppfyller sina skyldigheter vad gäller produktionskvoter.

Kommissionen kommer att fatta beslut om de återstående garantier som är föremål för förfarandet enligt artikel 8.3 så snart den har mottagit synpunkter från dem som berörs inom ramen för nämnda förfarande. Den kommer för det ändamålet att ta hänsyn till de motprestationer som erbjudits och som har gjort det möjligt att anta detta beslut.

Kommissionen fäster den belgiska regeringens uppmärksamhet på den omständigheten att frigörandet av ett sådant stödbelopp utgör hinder för Clabecq att komma i åtnjutande av annat offentligt stöd oavsett utvecklingen på dessa marknader. Det skall dock noteras att även om de uppgifter som tillställts kommissionen bekräftar Clabecqs lönsamhet, kommer företaget att vara ytterst känsligt för fluktuationerna på dessa marknader. Det är därför lämpligt att det snarast söker efter specialiseringar som kan utgöra en bättre grund för denna lönsamhet, eftersom de problem som ännu skulle kunna uppkomma för företaget inte längre kan lösas med finansiellt stöd från staten."

93. I 1982 års beslut uppställs således tre villkor för godkännande av den statliga garanti som är knuten till det första lånet från SNCI.

För det första skall de belgiska myndigheterna avstå från att bevilja vissa stöd som de hade planerat från början. För det andra skall de belgiska myndigheterna begränsa den statliga garanti som är knuten till det tredje lånet från SNCI på 1,5 miljarder BEF till ett belopp av 820 miljoner BEF. För det tredje får inte Forges de Clabecq utnyttja stödet för att täcka förluster som kan uppkomma på grund av att det inte iakttar kommissionens bestämmelser i fråga om priser. De skall dessutom uppfylla sina skyldigheter i fråga om produktionskvoter.

94. Av detta framgår att kommissionen, tvärtemot vad förstainstansrätten har ansett, inte uppställde något villkor om att "godkännandet av den delgivna åtgärden var avhängigt av att [Forges de Clabecq] slutade att söka lösa sina problem genom hjälp från staten".

95. Någon sådan uppgift förekommer inte annat än i form av en slutanmärkning i 1982 års beslut, inte som villkor för godkännande av den statliga garantin. Om kommissionen verkligen hade velat ställa ett sådant villkor för godkännandet, skulle den ha tagit med det i uppräkningen av villkoren för godkännandet. Kommissionens anmärkning kan i sämsta fall endast vara en ren förmaning, som ett uttryck för en negativ inställning till ett nytt ingripande av de belgiska myndigheterna till förmån för Forges de Clabecq.

96. Det framgår av akten att den omtvistade uppgiften inte kunde utgöra ett villkor för godkännande av den statliga garantin. Genom 1985 års beslut gav nämligen kommissionen den belgiska regeringen tillstånd att bevilja Forges de Clabecq ett nytt stöd om 2 253 miljoner BEF, varav 650 miljoner enligt den statliga garantin för det fjärde lånet från SNCI. Man kan svårligen anse att 1982 års beslut innehöll ett villkor som förbjöd allt ytterligare stöd från den belgiska staten, eftersom kommissionen tre år senare själv godkände ett nytt stöd till förmån för Forges de Clabecq.

97. Jag anser därför att förstainstansrätten har gjort en felaktig rättslig bedömning när den förklarat att 1982 års beslut innehöll ett villkor som förbjöd varje ytterligare stöd från den belgiska staten till Forges de Clabecq. I den mån förstainstansrätten, när den inte tillät de belgiska myndigheterna att åberopa 1982 års beslut, grundade sig på att detta villkor hade åsidosatts, åsidosatte den även rättssäkerhetsprincipen.

98. Jag föreslår därför att domstolen skall upphäva den överklagade domen, utan att sökandens övriga argument behöver prövas.

2. Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

99. Konungariket Belgien har som andra grund gjort gällande att den överklagade domen är behäftad med bristfällig motivering. Med hänsyn till det ovan anförda har denna grund förlorat sitt syfte.

C - De särskilda grunderna beträffande lånen från Belfin

100. Konungariket Belgien och Belfin har åberopat två grunder om upphävande beträffande lånen från Belfin. Den första grunden gäller en förvanskning av den bevisning som lagts fram vid förstainstansrätten. Den andra grunden gäller en brist på motivering av den överklagade domen.

1. Den första grunden: Förvanskning av bevisning

a) Belfins argument

101. Belfin har som första grund klandrat förstainstansrätten för att den förklarat att den statliga garantin avsåg de lån som Belfin hade beviljat Forges de Clabecq.

102. I punkt 70 i den överklagade domen har förstainstansrätten ansett att "den belgiska regeringens argument om att det inte förekom någon statlig garanti för lånen från Belfin, motsägs av en skrivelse av den 25 juni 1996 som Belfin tillställt [Forges de Clabecq] ..., av vilken framgår att principöverenskommelsen om tre års förlängning av återbetalningsfristen för de krediter Belfin hade beviljat [Forges de Clabecq] var avhängig av 'statens beslut (statlig kredit) att utsträcka sin garanti till att omfatta den förlängda återbetalningsfristen'".

103. Enligt Belfin bevisar inte skrivelsen av den 25 juni 1996 på något sätt att den belgiska statens garanti var knuten till de krediter som den hade beviljat Forges de Clabecq. Den bekräftar enbart att statens godkännande krävdes för att förlänga återbetalningsfristerna för de lån som Belfin hade tagit upp hos sina egna långivare.

104. Belfin har tillagt att den belgiska regeringen inför förstainstansrätten lade fram utförlig bevisning för att endast de lån som upptagits av Belfin omfattades av en garanti från den belgiska staten. Under dessa omständigheter anser Belfin att förstainstansrätten förvanskat den bevisning som lagts fram för den. Den överklagade domen är även behäftad med en uppenbar felaktighet.

b) Bedömning

105. Enligt ordalydelsen i artikel 32d i EKSG-fördraget, som är identisk med artikel 168a i EG-fördraget (nu artikel 225 EG) föreligger rätt att överklaga till domstolen endast i rättsfrågor. Ett överklagande kan således endast avse en prövning av om rättsregler har åsidosatts och inte en bedömning av de faktiska omständigheterna.

106. Det följer emellertid av fast rättspraxis att domstolen är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta, då de innehållsmässiga felaktigheterna beror på handlingarna i målet. Domstolen har förklarat att det i detta fall krävs att felaktigheten på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet, utan att det behöver företas en ny bedömning av de faktiska omständigheterna.

107. Domstolen har dessutom upprepade gånger fastslagit att, även om förstainstansrätten är ensam behörig att bedöma värdet av bevisningen, är frågan om bevisningen förvanskats en rättsfråga som kan prövas av domstolen i mål om överklagande.

108. I den mån den första grunden är baserad på sådana anmärkningar, bör det förklaras att den kan tas upp till sakprövning i enlighet med ovannämnda rättspraxis.

109. Konungariket Belgien hävdade inför förstainstansrätten att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att lånen från Belfin omfattades av en statlig garanti. Den har flera gånger upprepat att endast de lån som Belfin hade tagit upp hos finansinstituten omfattades av en sådan garanti.

110. Den belgiska regeringen lade inför förstainstansrätten fram flera handlingar som bevis för detta. Den grundade sig på en kunglig förordning av den 29 juni 1981 som syftade till att bilda ett belgiskt bolag för finansiering av industrin, enligt överenskommelse mellan Belfins aktieinnehavare av den 31 juli 1981 och enligt tillägg nr 3 till denna överenskommelse undertecknad den 25 april 1994.

111. Jag anser för min del, tvärtemot vad förstainstansrätten ansett, att alla dessa handlingar tillsammans visar att den belgiska statens garanti omfattade de lån som tagits av Belfin och inte de lån som beviljats Forges de Clabecq.

112. I artikel 2 i den kungliga förordningen av den 29 juni 1981 beskrivs Belfins uppdrag så att Belfin skall "bidra ... till finansiering av investeringar som skall genomföras inom ramen för omstrukturering och utveckling av olika sektorer ... av det belgiska näringslivet".

I artikel 5.1 i samma förordning anges att "den statliga garantin beviljas genom denna förordning till hela beloppet, med lånebelopp, räntor och bidrag, obligationer som skall emitteras och lån som skall tas upp av Société Belfin inom ramen för dess uppdrag såsom det beskrivs i artikel 2".

I artikel 5.2 tilläggs att "[d]et totala lånebeloppet för emitterade obligationer och upptagna lån som omfattas av den statliga garantin får aldrig överstiga 30 miljarder belgiska franc".

113. I Belfins bolagsordning preciseras och utvecklas de bestämmelser som anges i den kungliga förordningen av den 29 juni 1981. I artikel 8 anges att "Belfin skall ha till uppdrag att, främst genom lån, förbinda sig att göra upp till tre successiva delbetalningar om 10 miljarder belgiska franc vardera ... Belfin skall låna ut dessa belopp till låntagare [som] kallas ... slutliga mottagare".

I artikel 9 i bolagsordningen anges att "[s]taten förbinder sig att redan från början till 100 procent garantera samtliga lån, med lånebelopp, räntor och bidrag, som tas av Belfin inom 10 år ..., varvid Belfins samtliga långivare skall behandlas lika". I samma bestämmelse anges att "[s]taten förbinder sig att för varje lån som tas av Belfin ... inom fem vardagar efter ansökan från Belfin utställa en garantiförbindelse till detta bolag i enlighet med långivarens begäran".

114. Tillägg nr 3 till bolagsordningen undertecknades den 25 april 1994 för att möjliggöra en omläggning av vissa av Forges de Clabecqs skulder. Där anges följande:

"Inom ramen för en gemensam ansträngning av Forges de Clabecqs kreditgivare av långsiktiga lån ... har bolaget Belfin uppmanats att förlänga en kredit på 200 miljoner BEF som förfaller den 8 maj 1994. För att genomföra denna konsolidering ges bolaget Belfin tillstånd att, genom undantag från artikel 9 i bolagsordningen ..., med garanti från den belgiska staten teckna ett lån på 200 miljoner BEF med sju års giltighetstid och att låna ut denna summa 'back to back' till Forges de Clabecq med samma giltighetstid och på samma villkor."

115. Skrivelsen av den 25 juni 1996 låg till grund för förstainstansrättens fastställande av att lånen från Belfin omfattades av en statlig garanti. I skrivelsen uppges följande:

"[Belfins] styrelse bemyndigar efter överläggningar enhälligt P. Gérardin att förhandla om tre års förlängning av återbetalningsfristen för de krediter som Belfin har beviljat Forges de Clabecq, varvid gäller att en sådan överenskommelse under alla omständigheter är förenad med följande villkor:

1. ...

2. ...

3. ...

4. Statens medgivande (statlig kredit) att utsträcka sin garanti till att omfatta den förlängda återbetalningsfristen."

116. Jag anser, tvärtemot förstainstansrätten, att den ovannämnda skrivelsen inte vederlägger sökandens övriga bevisning.

117. Det är riktigt att denna skrivelse, tagen ur sitt sammanhang, kan ge intryck av att den statliga garantin omfattar lånen från Belfin. I det inledande stycket och i punkt 4 i skrivelsen används ord som förefaller avse samma sak. Eftersom det i det inledande stycket talas om en "förlängning" av återbetalningen av "de krediter som ... har beviljat Forges de Clabecq", kan man av punkt 4 dra slutsatsen att den statliga garantin är knuten till de krediter som Belfin har beviljat, eftersom denna förlängning är förenad med villkoret att staten utsträcker sin garanti till att omfatta den "förlängda återbetalningsfristen".

118. Man behöver emellertid bara jämföra den omtvistade skrivelsen med Konungariket Belgiens övriga bevisning för att slå fast att punkt 4 avser återbetalningsfristen för de lån som har tagits av Belfin.

Det framgår av de handlingar som klaganden har lagt fram att Belfin har lagligt uppdrag att säkerställa finansieringen av investeringar inom flera sektorer av näringslivet. För detta ändamål tar Belfin lån vid finansinstitut och lånar i sin tur ut dessa belopp till mottagande företag. Enligt belgisk rätt beviljas lån som tagits av Belfin automatiskt den statliga garantin.

Härav följer att de lån som Belfin beviljat motsvaras av lån som har tagits i syfte att säkerställa finansieringen av dessa. I tillägg nr 3 till Belfins bolagsordning, undertecknat den 25 april 1994, bekräftas att när Belfin uppmanas att "förlänga en kredit" ges det samtidigt "tillstånd ... att med garanti från den belgiska staten teckna ett lån" till samma belopp.

119. Symmetrin mellan lånen från Belfin och "lånen till Belfin" gör det således möjligt att klargöra innebörden av punkt 4 i skrivelsen av den 25 juni 1996. Eftersom Belfin, för att åstadkomma den "förlängning" av återbetalningsfristen för de lån det har beviljat Forges de Clabecq, måste förhandla om en förlängning av återbetalningsfristen för sina egna lån vid finansinstituten, har Belfin förenat sitt godkännande med villkoret att den belgiska staten utsträcker sin garanti till att omfatta den "förlängda återbetalningsfristen". Härav följer att punkt 4 i skrivelsen av den 25 juni 1996, sedd i sitt sammanhang och mot bakgrund av sökandens övriga bevisning, avser återbetalningsfristen för de lån som Belfin tagit upp och inte för de lån som beviljats Forges de Clabecq.

120. Under dessa omständigheter anser jag att förstainstansrätten inte har kunnat grunda sig enbart på skrivelsen av den 25 juni 1996 för att dra slutsatsen att den statliga garantin gällde lånen från Belfin. Genom att dra sin slutsats mot bakgrund av denna handling, trots att denna tolkning vederlades av tre andra handlingar, förvanskade förstainstansrätten den övriga bevisning som den belgiska regeringen hade lagt fram. Jag föreslår därför att domstolen av detta fjärde skäl skall upphäva den överklagade domen.

2. Den andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 30 och 46 i EKSG-stadgan

a) Parternas argument

121. Som andra grund har Konungariket Belgien och Belfin hävdat att den överklagade domen är behäftad med brist på motivering.

122. De har erinrat om att den belgiska regeringen inför förstainstansrätten ifrågasatte det omtvistade beslutet i den del det däri angavs att den statliga garantin för de lån som Belfin tagit utgjorde statligt stöd. Sökanden hade förklarat att den statliga garantin för de belopp som Belfin lånat alltid i sin tur skulle garanteras genom att de slutliga låntagarna ställde säkerhet. Enligt artikel 11 i Belfins bolagsordning var låntagarna nämligen skyldiga att betala avgifter till en "garantifond" som inrättats inom Belfin. Enligt artikel 10 i samma bolagsordning täcks statens krav mot Belfin dessutom av garantin för utlånade belopp upp till de belopp som ingår i "garantifonden". Under dessa omständigheter ansåg sökanden att, även om Belfins lån omfattades av en garanti, denna garanti var av privat natur och inte kunde utgöra statligt stöd.

123. I punkt 70 i den överklagade domen har förstainstansrätten nöjt sig med att fastslå att omständigheten "[a]tt garantierna var statliga kan inte heller med fog bestridas". Klaganden och intervenienten anser inte att denna bedömning är tillräckligt motiverad.

b) Bedömning

124. I punkterna 66-68 i detta förslag till avgörande har jag redogjort för de principer som enligt min mening kan definiera innehållet i den motiveringsskyldighet som åligger förstainstansrätten.

125. Jag har uppgivit att förstainstansrättens resonemang skall framgå klart och otvetydigt av motiveringen av en dom, så att de som berörs kan få kännedom om skälen för beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Motiveringsskyldigheten skall emellertid bedömas med hänsyn till omständigheterna i målet. Den kan inte innebära en skyldighet för förstainstansrätten att bemöta argument som inte är "tillräckligt klar[a] och precis[a]" eller argument som "uppenbart saknar direkt samband med saken".

126. I förevarande fall anser jag att punkt 70 i den överklagade domen inte uppfyller motiveringskraven.

127. Det skall nämligen erinras om att begreppet "stödåtgärd" i artikel 4 c i EKSG-fördraget är "mer allmänt än begreppet subvention, eftersom det inte enbart omfattar sådana konkreta förmåner som subventioner utan även ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget".

128. Domstolen har även förklarat att begreppet stöd "med nödvändighet [innebär] fördelar som ges direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel eller som utgör en ytterligare belastning för staten eller för de organ som utsetts eller inrättats för detta ändamål". Härav framgår att inte alla fördelar som beviljas en stat nödvändigtvis utgör statligt stöd. Endast fördelar som beviljas direkt eller indirekt genom statliga medel skall betraktas som "stödåtgärder" i den mening som avses i artikel 4 c i EKSG-fördraget.

129. I förevarande fall har förstainstansrätten dock inte anfört några konkreta skäl till att de statliga garantierna avseende de lån som tagits av Belfin var fördelar som beviljats direkt eller indirekt genom statliga medel. Den har bara rent allmänt uppgivit att det inte kan bestridas att garantierna var statliga.

130. Konungariket Belgien hade dock formellt ifrågasatt det omtvistade beslutet i det avseendet. Det hade gjort gällande att på grund av de avgifter som de slutliga mottagarna av lånen från Belfin betalade till garantifonden hade den belgiska statens garantier avseende de lån som tagits av Belfin inte beviljats genom statliga medel, utan genom privata medel. De yttranden som kommissionen ingivit bekräftar dessutom att en prövning av det argumentet krävde en viss redogörelse. Kommissionen har nämligen utförligt argumenterat mot den belgiska regeringens påstående och hävdat att den mekanism som innebär att låntagarna i sin tur ställer säkerhet och som införts genom Belfins bolagsordning utgjorde en "skyddskonstruktion".

131. Under dessa omständigheter anser jag att förstainstansrätten inte har fullgjort den motiveringsskyldighet som åligger den. Av detta femte skäl föreslår jag att domstolen skall upphäva den överklagade domen.

VI - Prövning av målet efter upphävandet

132. I artikel 54 första stycket i EKSG-stadgan anges att domstolen om överklagandet är välgrundat skall upphäva förstainstansrättens avgörande. I så fall kan domstolen antingen själv avgöra ärendet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande.

133. I förevarande fall förefaller målet enligt min mening vara färdigt för avgörande. Jag föreslår därför att domstolen skall pröva det och slutligt avgöra tvisten.

VII - Prövning i sak av tvisten

134. Konungariket Belgien har begärt att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras, i den del det avser "[de statliga g]arantierna för lånen från Belfin och SNCI och förlängningen av dessa till de uppskjutna förfallodagarna".

135. Till stöd för sina yrkanden har det åberopat fyra grunder om ogiltigförklaring. Dessa grunder avser: 1) åsidosättande av motiveringsskyldigheten, 2) åsidosättande av 1982 års beslut och 1985 års beslut, 3) åsidosättande av artikel 6 i regelverket om stöd samt 4) uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av artikel 4 c i EKSG-fördraget.

1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 15 i EKSG-fördraget

136. Konungariket Belgien har hävdat att det omtvistade beslutet inte är tillräckligt motiverat mot bakgrund av artikel 15 i EKSG-fördraget.

Kommissionen har nämligen ifrågasatt "lånen från SNCI och Belfin" utan att ange exakt vilka lån den avsåg. Konungariket Belgien anser att det utan en sådan angivelse inte går att förstå beslutet, enligt vilket "Belgien skall upphäva det stöd som nämns i artikel 1 och kräva återbetalning av det stöd som utbetalats olagligt".

137. I punkterna 51-62 i detta förslag till avgörande har jag redovisat skälen för att det omtvistade beslutet är tillräckligt motiverat i det hänseendet. Genom beslutet går det att förstå att kommissionen har ifrågasatt de statliga garantier som var knutna till den andra delbetalningen av det första lånet från SNCI (680 miljoner BEF), till det fjärde lånet från SNCI (650 miljoner BEF) och till de två lånen från Belfin (300 miljoner BEF och 200 miljoner BEF). Jag föreslår följaktligen att domstolen skall förklara att talan inte kan vinna bifall på den första grunden om ogiltigförklaring.

2. Den andra grunden: Åsidosättande av 1982 års beslut och 1985 års beslut

138. Konungariket Belgien har påpekat att de statliga garantier som var knutna till det första och det fjärde lånet från SNCI hade godkänts i 1982 års beslut och 1985 års beslut. Kommissionen hade förklarat att dessa åtgärder var lagliga och förenliga med den gemensamma marknaden.

139. I det omtvistade beslutet undersökte kommissionen på nytt samma åtgärder mot bakgrund av bestämmelserna i regelverket. Enligt dessa bestämmelser var åtgärderna olagliga och oförenliga med den gemensamma marknaden. Konungariket Belgien anser att kommissionen därvid åsidosatte sina tidigare beslut.

140. Vid prövning av överklagandet drog jag slutsatsen att det omtvistade beslutet inte var tillräckligt motiverat på den punkten.

141. Jag har konstaterat att den belgiska regeringen genom 1982 års beslut fick tillstånd att upprätta en statlig garanti avseende det första lånet från SNCI på 1,5 miljarder BEF. På samma sätt var 1985 års beslut en följd av en anmälan från de belgiska myndigheterna av den 31 maj 1985 och innebar att de tilläts att upprätta en statlig garanti avseende det fjärde lånet från SNCI på 650 miljoner BEF.

142. Det är ostridigt att kommissionen i det omtvistade beslutet ändrade denna bedömning. Den ansåg att "[e]n statlig garanti för finansiella lån ... i princip [utgör] ett statligt stöd, som borde ha anmälts till kommissionen och som inte får tillämpas utan kommissionens godkännande ... Det har inte varit fallet för de lån som Forges de Clabecq mottagit".

143. Tvärtemot de krav som har uppställts i rättspraxis framgår det dock inte av det omtvistade beslutet vilka skäl kommissionen hade för att upphäva sina beslut från 1982 och 1985. Det innehåller ingen uppgift som ger besked om varför kommissionen retroaktivt upphävde godkännandet av de statliga garantier som godkändes 1982 och 1985.

144. Eftersom de som berörs av beslutet inte kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen inte ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt, är det omtvistade beslutet inte tillräckligt motiverat mot bakgrund av artikel 15 i EKSG-fördraget.

145. Skälen till att kommissionen ändrade sina tidigare beslut framkom först i målet om överklagande. Kommissionen har i sin svarsinlaga hävdat att de belgiska myndigheterna inte kunde åberopa 1982 års och 1985 års beslut med den motiveringen att de hade gjort betydande ändringar i villkoren för återbetalning av lånen från SNCI. Det är uppenbart att en sådan förklaring - även om man antog att den är berättigad - kommer för sent och inte med fog kan "försvara" avsaknaden av motivering av det omtvistade beslutet. Jag föreslår därför att domstolen skall ogiltigförklara detta beslut på grund av bristfällig motivering.

146. Enligt artikel 34 i EKSG-fördraget är kommissionen skyldig att vidta de åtgärder som krävs för verkställigheten av en dom. Det ankommer således på den att kontrollera bland annat att de belgiska myndigheterna har uppfyllt de villkor för godkännande av de omtvistade garantierna som uppställs i 1982 års och 1985 års beslut. Om så inte är fallet kan kommissionen besluta att upphäva besluten. Detta upphävande skall dock ske i enlighet med de regler för förfarandet som föreskrivs i EKSG-fördraget och i regelverken om stöd till stålindustrin.

3. Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 6 i regelverket om stöd

147. Mot bakgrund av det ovan anförda finns det ingen anledning att pröva de andra grunderna för ogiltigförklaring. Om det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras av den anledningen att kommissionen har åsidosatt artikel 15 i EKSG-fördraget, vilket jag anser, blir nämligen de andra grunder som Konungariket Belgien har anfört verkningslösa. Det är därför i andra hand som jag går vidare med min analys.

148. Konungariket Belgien har klandrat kommissionen för att ha ansett att förlängningen med en period av ytterligare tre år av de statliga garantier som var knutna till lånen från SNCI och Belfin utgjorde ett olagligt stöd. Det anser att denna bedömning var oriktig eftersom den omtvistade förlängningen anmäldes till kommissionen den 25 juni 1996 och aldrig verkställdes, i enlighet med artikel 6.2 och 6.4 i regelverket.

149. På den punkten erinrar jag om att lagligheten av ett beslut avseende statligt stöd skall bedömas mot bakgrund av den information som kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet. Domstolen har förklarat att en medlemsstat för att bestrida lagligheten av ett beslut om statligt stöd inte kan åberopa uppgifter som den har underlåtit att meddela kommissionen under det administrativa förfarandet. Så är uppenbarligen fallet när staten har underlåtit att besvara en uttrycklig begäran om upplysningar som härrör från kommissionen.

150. Det skall även påpekas att medlemsstaterna enligt artikel 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG) är skyldiga att samarbeta vid genomförandet av artikel 93 i EG-fördraget. Denna samarbetsskyldighet kräver att medlemsstaterna lämnar kommissionen alla uppgifter som behövs för att göra det möjligt för den att fullgöra sina uppgifter, i synnerhet för att göra det möjligt för den att bedöma det ifrågavarande stödets förenlighet. En medlemsstat som inte fullgör sin samarbetsskyldighet under den administrativa fasen kan inte senare klandra kommissionen för att ha gjort en uppenbart felaktig bedömning eller för att ha motiverat sitt beslut otillräckligt.

151. Samma principer gäller för stöd till stålindustrin eftersom medlemsstaterna i artikel 86 i EKSG-fördraget åläggs en skyldighet till lojalt samarbete som motsvarar den som föreskrivs i artikel 5 i EG-fördraget.

152. Jag skall därför undersöka om kommissionen, med tanke på de upplysningar som de belgiska myndigheterna meddelade under det administrativa förfarandet, gjorde en uppenbar felbedömning när den ansåg att förlängningen av de statliga garantier som var knutna till lånen från SNCI och Belfin verkställdes utan dess föregående godkännande.

153. De handlingar som översändes av de belgiska myndigheterna under den administrativa fasen innehöll flera upplysningar.

En första omgång handlingar rörde SNCI:s och Belfins överenskommelse om att förlänga återbetalningsfristen med tre år för de lån de hade beviljat Forges de Clabecq. De avslöjade att finansinstitutens överenskommelse var avhängig av villkoret att de belgiska myndigheterna samtyckte till att utsträcka den statliga garantin till att omfatta den förlängda återbetalningsfristen. Det gick dock inte att av någon av dessa handlingar dra slutsatsen att de belgiska myndigheterna redan hade förlängt de omtvistade garantierna.

Däremot tydde en andra omgång handlingar på att Belgiens finansminister hade godtagit finansinstitutens förslag. Av dessa framgick att den behöriga ministern hade undertecknat ett tillägg till låneavtalet mellan Belfin och Forges de Clabecq för att kunna förlänga återbetalningsfristen till den 16 december 1996.

154. Kommissionen ansåg på grundval av dessa upplysningar att de belgiska myndigheterna redan hade förlängt de omtvistade garantierna vid tidpunkten för anmälan av den 25 juni 1996. Den tog därför med denna faktiska omständighet i beslutet om att inleda undersökningen och uppgav att "omförhandling av långfristiga lån (löptiden förlängs med tre år och räntan sänks)" redan vidtagits.

155. De belgiska myndigheterna bestred dock inte någon gång under det administrativa förfarandet kommissionens bedömning. Trots att de hade avgivit yttranden om den formella underrättelsen, bestred de belgiska myndigheterna aldrig att de omtvistade garantiernas giltighet hade förlängts före anmälan av den 25 juni 1996.

156. Härav följer att kommissionen med hänsyn till de upplysningar som de belgiska myndigheterna hade meddelat under det administrativa förfarandet med rätta kunde anse att de statliga garantierna hade förlängts utan dess föregående godkännande.

157. Under dessa omständigheter gjorde inte kommissionen någon uppenbart felaktig bedömning när den betraktade den omtvistade stödåtgärden som olagligt stöd. Talan kan därför inte bifallas på den tredje grunden.

4. Den fjärde grunden: Uppenbart felaktig bedömning och åsidosättande av artikel 4 c i EKSG-fördraget och av artikel 1.2 i regelverket om stöd

158. Konungariket Belgien har hävdat att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fastslog att lånen från Belfin omfattades av en statlig garanti. Den har framhållit att endast de lån som tagits av Belfin i banker beviljas en sådan garanti, inte de lån som beviljats de mottagande företagen av Belfin. Det anser att kommissionens misstag var desto värre eftersom denna kände till Belfins interventionsmekanism genom en tidigare anmälan som avsåg ett stöd som beviljats företaget Cockerill-Sambre.

I andra hand anser den belgiska regeringen att kommissionen har åsidosatt artikel 4 c i EKSG-fördraget när den ansåg att de omtvistade garantierna utgjorde statligt stöd. Den har förklarat att den statliga garantin för de belopp som Belfin lånat alltid i sin tur skall garanteras genom att de slutliga låntagarna ställer säkerhet. Enligt artikel 11 i Belfins bolagsordning är mottagarna nämligen skyldiga att betala avgifter till en "garantifond" som inrättats inom Belfin. Enligt artikel 10 i samma bolagsordning täcks dessutom statens krav mot Belfin av garantin för utlånade belopp upp till de belopp som ingår i "garantifonden". Även om Belfin-lånen garanteras av staten, är denna garanti därför av privaträttslig art och utgör inte ett statligt stöd.

159. Jag har vid prövningen av överklagandet dragit slutsatsen att den överklagade domen skall upphävas på den grunden att förstainstansrätten förvanskat den bevisning som Konungariket Belgien lagt fram. Denna bevisning visade enligt min mening att den statliga garantin avsåg de lån som Belfin tagit upp, inte de lån som Belfin beviljat.

160. Den slutsatsen kan emellertid inte överföras på den bedömning som kommissionen gjorde i det omtvistade beslutet.

161. Vi har nämligen sett att lagenligheten av ett beslut avseende statligt stöd skall bedömas mot bakgrund av den information som kommissionen hade tillgång till när den antog det. Jag har även anfört att den skyldighet till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 86 i EKSG-fördraget kräver att medlemsstaterna lämnar kommissionen alla uppgifter som behövs för att göra det möjligt för den att bedöma förekomsten och förenligheten av ett stöd. En medlemsstat som inte fullgör sin samarbetsskyldighet under det administrativa förfarandet kan inte senare klandra kommissionen för att ha gjort en uppenbart felaktig bedömning.

162. I förevarande fall lade de belgiska myndigheterna inte fram någon information som gjorde det möjligt för kommissionen att få vetskap om att enbart de lån som Belfin tagit upp omfattades av en statlig garanti. Det framstår tvärtom av de handlingar som de belgiska myndigheterna översände under det administrativa förfarandet att kommissionen med rätta kunde anse att den statliga garantin avsåg lånen från Belfin.

163. Dessa handlingar innehöll följande information.

164. För det första uppgavs följande i skrivelsen av den 19 juni 1996 från Belgiens finansminister till Belfin:

"När det gäller Forges de Clabecq kan jag redan meddela att för förvaltningens del kan principen om en förlängning av återbetalningsfristen för beloppen ... med tre år försvaras, om detta överensstämmer med en allmän omstruktureringsplan, som kommer att ge företaget en chans att överleva. Detta gäller för krediterna från Belfin, liksom för krediterna [från SNCI] med statlig garanti."

165. För det andra förklarades följande i skrivelsen av den 25 juni 1996 från Belfin till Forges de Clabecq:

"[Belfins] styrelse bemyndigar efter överläggningar enhälligt P. Gérardin att förhandla om tre års förlängning av återbetalningsfristen för de krediter Belfin har beviljat Forges de Clabecq, varvid gäller att en sådan överenskommelse under alla omständigheter är förenad med följande villkor:

1. ...

2. ...

3. ...

4. Statens beslut (statlig kredit) att utsträcka sin garanti till att omfatta den förlängda återbetalningsfristen."

166. Slutligen uppgavs följande i skrivelsen av den 25 juni 1996 från finansministern till den vallonska regeringens ministerpresident:

"Jag hänvisar till vårt telefonsamtal idag och bekräftar att

1. förfallodagen den 15 december 1995 för de SNCI-krediter som garanterats av staten skjuts upp till den 16 december 1996 (jfr bifogade kopia),

2. och att detta även gäller för förfallodagen den 9 maj 1996 för Belfin-krediten (jfr bilaga).

Till och med den 16 december 1996 är det därför inget problem med den statliga garantin ...

Vad gäller förlängningen med tre år av återbetalningsfristen för de långfristiga krediterna ... har Belfin redan fattat ett principbeslut. Beträffande statens ståndpunkt anser förvaltningen ... att förlängningen är berättigad ... på villkor att alla delar av omstruktureringsplanen sätts i verket ... Så snart detta sker kommer förvaltningen att förelägga finansministern akten för godkännande tillsammans med ett positivt yttrande."

167. Jag anser att dessa olika upplysningar, tagna ur det sammanhang som jag har beskrivit i det föreliggande förfarandet, med fog kunnat föranleda kommissionen att anse att den belgiska statens garanti avsåg de lån som beviljats av Belfin.

168. Tvärtemot vad den belgiska regeringen har hävdat visar inte handlingarna i målet att kommissionen kände till Belfins interventionsmekanism före anmälan av den 25 juni 1996. Texten i beslutet av den 29 juni 1983 bevisar visserligen att kommissionen ombads bedöma om investeringsstöd till stålföretaget Cockerill-Sambre var förenligt med den gemensamma marknaden. Ingenting tyder dock på att omstruktureringsplanen delvis finansierades av den belgiska fond för finansiering av industrin som senare blev Belfin.

169. Under dessa omständigheter anser jag att kommissionen, med hänsyn till den information den hade tillgång till, inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den ansåg att lånen från Belfin omfattades av en garanti från den belgiska staten.

170. Konungariket Belgiens andrahandsargument bör underkännas av samma skäl. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att de belgiska myndigheterna inte vid något tillfälle under det administrativa förfarandet beskrev att det fanns en mekanism, införd genom Belfins bolagsordning, som innebar att den statliga garantin i sin tur garanterades genom att låntagarna ställde säkerhet eller hur denna mekanism fungerade. Konungariket Belgien kan därför inte med fog klandra kommissionen för att ha åsidosatt artikel 4 c i EKSG-fördraget genom att anse att de statliga garantierna utgjorde statligt stöd.

171. Jag föreslår därför att domstolen skall förklara att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden om ogiltigförklaring.

VIII - Rättegångskostnader

172. Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet är befogat och domstolen själv slutligt avgör tvisten.

173. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 i samma rättegångsregler kan domstolen besluta att kostnaderna skall delas om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Enligt artikel 69.4 kan domstolen besluta att en intervenient skall bära sina rättegångskostnader.

174. Jag har i förevarande fall funnit att nästan samtliga grunder för överklagandet är välgrundade. Däremot visar utredningen att endast en av de fyra grunder som åberopats i första instans utgör grund för ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet. Det synes därför skäligt att förordna att kommissionen, förutom att bära sina egna kostnader, skall ersätta Konungariket Belgiens och Belfins kostnader i målet om överklagande. Jag finner att det i övrigt varken finns skäl att göra ändring i domslutet i den överklagade domen eller att göra avsteg från rättegångsreglerna.

IX - Förslag till avgörande

175. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall fastställa att:

"1) Förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999 i mål T-37/97, Forges de Clabecq mot kommissionen, upphävs.

2) Kommissionens beslut 97/271/EKSG av den 18 december 1996, Stål EKSG - Forges de Clabecq, ogiltigförklaras i den del det avser de statliga garantier som är knutna till de lån som Société nationale de crédit à l'industrie (SNCI) har beviljat Forges de Clabecq SA.

3) Europeiska gemenskapernas kommission skall, förutom att den skall bära sina egna kostnader, ersätta Konungariket Belgiens och Compagnie belge pour le financement de l'industrie SA:s (Belfin) kostnader i målet om överklagande.

4) Konungariket Belgien skall bära sina kostnader i målet vid förstainstansrätten.

5) Forges de Clabecq SA, Région wallonne och Société wallonne pour la sidérurgie SA (SWS) skall bära sina egna kostnader."