Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.
RÄTTEGÅNGSBALK (1942:740) RBRättegångsbalkenGIVEN SÄRÖ DEN 18 JULI 1942SFS 1942:740.Förarbeten1942:740Prop. 1942:5, rskr. 1942:4211970:391Prop. 1970:106, 1LU 43, rskr 264.1970:429Prop. 1970:13, 1LU 17, rskr 101.1970:1002Prop. 1970:145, 3LU 81, rskr 444.1971:218Prop. 1971:45, JuU 7, rskr 163.1971:240Prop. 1971:100, JuU 11, rskr 166.1971:317Prop. 1971:105, JuU 12, rskr 203.1971:480Prop. 1971:12, LU 9, rskr 125.1971:497Prop. 1971:20, LU 11, rskr 126.1971:875Prop. 1971:143, LU 25, rskr 299.1971:1060Prop. 1971:151, CU 28, rskr 319.1972:147Prop. 1972:21, JuU 9, rskr 122.1972:218Prop. 1972:5, LU 10, rskr 192.1972:430Prop. 1972:4, JuU 12, rskr 205.1973:45Prop. 1972:146, JuU 1973:3, rskr 1973:23.1973:240Prop. 1973:30, JuU 1973:17, rskr 1973:168.1973:649Prop. 1973:32, LU 1973:20, rskr 1973:256.1974:239Prop. 1974:44, LU 1974:12, rskr 1974:169.1974:573Prop. 1974:35, KU 1974:21, rskr 1974:160.1974:574Prop. 1974:35, KU 1974:21, rskr 1974:160.1974:831Prop. 1974:154, JuU 1974:37, rskr 1974:352.1974:1067Prop. 1974:124, JuU 1974:29, rskr 1974:298.1975:240Prop. 1975:19, JuU 1975:12, rskr 1975:90.1975:403Prop. 1975:106, JuU 1975:23, rskr 1975:213.1975:502Prop. 1974:149, JuU 1975:1, rskr 1975:1.1975:589Prop. 1975:26, InU 1975:6, rskr 1975:160.1975:670Prop. 1975:78, JuU 1975:22, rskr 1975:212.1975:1288Prop. 1975/76:64, JuU 1975/76:18, rskr 1975/76:124.1976:21Prop. 1975/76:3, JuU 1975/76:14, rskr 1975/76:22.1976:560Prop. 1975/76:153, 1975/76:191, JuU 1975/76:44, JuU 1975/76:47, rskr 1975/76:396.1976:567Prop. 1975/76:191, JuU 1975/76:47, rskr 1975/76:395.1976:602Prop. 1975/76:105 (bil. 2), InU 1975/76:45, rskr 1975/76:404.1976:1137Prop. 1975/76:148, JuU 1976/77:11, rskr 1976/77:90.1977:943Prop. 1977/78:2, JuU 1977/78:10, rskr 1977/78:21.1977:1020Prop. 1977/78:62, KU 1977/78:20, rskr 1977/78:78.1977:1145Prop. 1977/78:67, JuU 1977/78:15, rskr 1977/78:106.1979:166Prop. 1978/79:86, JuU 1978/79:27, rskr 1978/79:216.1979:242Prop. 1978/79:90, JuU 1978/79:30, rskr 1978/79:268.1979:289Prop. 1978/79:132, JuU 1978/79:33, rskr 1978/79:289.1979:681Prop. 1978/79:212, JuU 1978/79:38, rskr 1978/79:408.1979:927Prop. 1979/80:20, KU 1979/80:7, rskr 1979/80:4.1980:101Prop. 1979/80:2, KU 1979/80:37, rskr 1979/80:179.1980:262Prop. 1979/80:87, JuU 1979/80:37, rskr 1979/80:283.1980:378Prop. 1979/80:96, AU 1979/80:27, rskr 1979/80:378.1981:22Prop. 1979/80:1, SoU 1980/81:15, rskr 1980/81:130.1981:214Prop. 1980/81:76, JuU 1980/81:25, rskr 1980/81:211.1981:228Prop. 1980/81:76, JuU 1980/81:25, rskr 1980/81:211.1981:510Prop. 1980/81:84, 1980/81:164, KU 1980/81:24, rskr 1980/81:363.1981:741Prop. 1980/81:10, NU 1980/81:30, rskr 1980/81:429.1981:828Prop. 1980/81:84, LU 1980/81:24, rskr 1980/81:351.1981:1065Prop. 1980/81:114, JuU 1981/82:7, rskr 1981/82:34.1981:1088Prop. 1980/81:154, JuU 1981/82:10, rskr 1981/82:44.1981:1093Prop. 1980/81:175, JuU 1981/82:6, rskr 1981/82:33.1981:1285Prop. 1981/82:41, JuU 1981/82:21, rskr 1981/82:107.1981:1289Prop. 1981/82:28, JuU 1981/82:19, rskr 1981/82:105.1981:1294Prop. 1980/81:201, JuU 1981/82:13, rskr 1981/82:54.1981:1295Prop. 1980/81:201, JuU 1981/82:13, rskr 1981/82:54.1981:1312Prop. 1981/82:34, JuU 1981/82:17, rskr 1981/82:103.1982:184Prop. 1981/82:41, JuU 1981/82:33, rskr 1981/82:160.1982:201Prop. 1981/82:57, JuU 1981/82:34, rskr 1981/82:181.1982:283Prop. 1981/82:105, JuU 1981/82:45, rskr 1981/82:273.1982:522Prop. 1981/82:164, KU 1981/82:31, rskr 1981/82:409.1982:1114Prop. 1982/83:42, JuU 1982/83:12, rskr 1982/83:84.1982:1123Prop. 1982/83:41, JuU 1982/83:11, rskr 1982/83:83.1983:91Prop. 1982/83:42, KU 1982/83:18, rskr 1982/83:135.1983:154Prop. 1982/83:61, JuU 1982/83:19, rskr 1982/83:172.1983:370Prop. 1982/83:126, JuU 1982/83:32, rskr 1982/83:314.1983:497Prop. 1982/83:137, KU 1982/83:34, rskr 1982/83:333.1983:920Prop. 1983/84:23, JuU 1983/84:7, rskr 1983/84:50.1983:999Prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr 1983/84:35.1984:131Prop. 1983/84:78, JuU 1983/84:15, rskr 1983/84:152.1984:388Prop. 1983/84:111, JuU 1983/84:27, rskr 1983/84:331.1984:400Prop. 1983/84:105, JuU 1983/84:25, rskr 1983/84:332.1984:955Prop. 1983/84:187, JuU 1984/85:6, rskr 1984/85:37.1985:13Prop. 1984/85:3, JuU 1984/85:10, rskr 1984/85:72.1985:267Prop. 1984/85:109, JuU 1984/85:23, rskr 1984/85:216.1985:355Prop. 1985/85:90, NU 1984/85:19, rskr 1984/85:243.1985:374Prop. 1984/85:167, KU 1984/85:33, rskr 1984/85:294.1985:415Prop. 1984/85:178, JuU 1984/85:39, rskr 1984/85:360.1985:657Prop. 1984/85:133, KU 1984/85:29, rskr 1984/85:396.1985:934Prop. 1984/85:215, JuU 1985/86:1, rskr 1985/86:17.1985:1058Prop. 1984/85:208, KU 1985/86:7, rskr 1985/86:74.1986:120Prop. 1985/86:23, JuU 1985/86:13, rskr 1985/86:110.1986:649Prop. 1985/86:9, JuU 1985/86:24, rskr 1985/86:213.1986:1010Prop. 1986/87:6, JuU 1986/87:7, rskr 1986/87:43.1987:238Prop. 1986/87:72, LU 1986/87:23, rskr 1986/87:270.1987:448Prop. 1986/87:26, JuU 1986/87:13, rskr 1986/87:89.1987:681Prop. 1986/87:90, LU 1986/87:32, rskr 1986/87:320.1987:747Prop. 1986/87:89, JuU 1986/87:31, rskr 1986/87:278.1987:792Prop. 1986/87:86, LU 1986/87:26, rskr 1986/87:247.1987:1097Prop. 1987/88:7, JuU 1987/88:8, rskr 1987/88:34.1987:1211Prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr 1987/88:30.1987:1345Prop. 1987/88:23, JuU 1987/88:15, rskr 1987/88:85.1988:6Prop. 1987/88:1, JuU 1987/88:14, rskr 1987/88:81.1988:167Prop. 1987/88:26, JuU 1987/88:18, rskr 1987/88:192.1988:214Prop. 1987/88:73, JuU 1987/88:21, rskr 1987/88:193.1988:257Prop. 1987/88:89, JuU 1987/88:35, rskr 1987/88:238.1988:610Prop. 1987/88:107, JuU 1987/88:33, rskr 1987/88:318.1988:616Prop. 1987/88:138, JuU 1987/88:38, rskr 1987/88:360.1988:820Prop. 1987/88:135, JuU 1987/88:36, rskr 1987/88:403.1988:943Prop. 1987/88:120, JuU 1987/88:45, rskr 1987/88:404.1988:1260Prop. 1987/88:124, 1988/89:LU9, rskr 1988/89:10.1988:1328Prop. 1987/88:124, 1988/89:LU9, rskr 1988/89:10.1988:1369Prop. 1988/89:2, 1988/89:JuU4, rskr 1988/89:24.1988:1370Prop. 1988/89:2, 1988/89:JuU4, rskr 1988/89:24.1988:1451Prop. 1987/88:58, 1988/89:JuU7, rskr 1988/89:33.1989:113Prop. 1988/89:66, 1988/89:KU26, rskr 1988/89:134.1989:352Prop. 1988/89:78, 1988/89:JuU20, rskr 1988/89:260.1989:650Prop. 1988/89:124, 1988/89:JuU25, rskr 1988/89:313.1989:656Prop. 1988/89:95, 1988/89:JuU23, rskr 1988/89:288.1990:319Prop. 1989/90:14, 1989/90:SkU17, rskr 1989/90:216.1990:443Prop. 1989/90:71, 1989/90:JuU32, rskr 1989/90:292.1990:747Prop. 1989/90:85, 1989/90:JuU31, rskr 1989/90:311.1990:1128Prop. 1990/91:32, 1990/91:JuU7, rskr 1990/91:62.1990:1411Prop. 1990/91:11, 1990/91:JuU8, rskr 1990/91:90.1991:241Prop. 1990/91:68, 1990/91:JuU10, rskr 1990/91:155.1991:364Prop. 1990/91:116, 1990/91:JuU37, rskr 1990/91:261.1991:666Prop. 1990/91:129, 1990/91:JuU36, rskr 1990/91:324.1991:847Prop. 1990/91:126, 1990/91:LU34, rskr 1990/91:332.1991:1139Prop. 1990/91:58, 1990/91:JuU34, rskr 1990/91:330.1991:1549Prop. 1990/91:194, 1991/92:LU11, rskr 1991/92:42.1991:1561Prop. 1990/91:179, 1991/92:KU7, rskr 1991/92:37.1991:1819Prop.1990/91:66, 1991/92:JuU3, rskr 1991/92:23.1992:340Prop. 1991/92:85, 1991/92:KU32, rskr 1991/92:222.1992:1511 Prop. 1992/93:64, bet. 1992/93:JuU13, rskr. 1992/93:73.Jfr EES-avtalet bilaga VII avsnitt I och rådets direktiv 89/48/EEG (EGT nr L19, 24.1.1989, s. 16) m.fl.1993:10Prop. 1992/93:109, bet. 1992/93:JuU12, rskr. 1992/93:104.1993:200 Prop. 1992/93:4 , bet. 1992/93:JuU19 , rskr. 1992/93:223.1993:348 Prop. 1992/93:25 , bet. 1992/93:JuU29 , rskr. 1992/93:326.1993:393Prop. 1992/93:159, bet. 1992/93:SoU19, rskr. 1992/93:321.1993:512 Prop. 1992/93:213 , bet. 1992/93:JuU32 , rskr. 1992/93:371.1993:514 Prop. 1992/93:216 , bet. 1992/93:JuU34 , rskr. 1992/93:373.1993:515 Prop. 1992/93:216 , bet. 1992/93:JuU34 , rskr. 1992/93:373.1993:602 Prop. 1992/93:200 , bet. 1992/93:TU30 , rskr. 1992/93:443.1993:1408 Prop. 1993/94:24 , bet. 1993/94:JuU7 , rskr. 1993/94:67.1994:420 Prop. 1993/94:143 , bet. 1993/94:JuU25 , rskr. 1993/94:320.1994:452 Prop. 1993/94:159 , bet. 1993/94:SfU17 , rskr. 1993/94:338.1994:1034 Prop. 1993/94:190 , bet. 1993/94:JuU30 , rskr. 1993/94:377.1994:1412 Prop. 1994/95:23 , bet. 1994/95:JuU2 , rskr. 1994/95:40.1994:1435 Prop. 1993/94:251 , bet. 1994/95:LU3 , rskr. 1994/95:29.1994:1620 Prop. 1994/95:87 , bet. 1994/95:KU21 , rskr. 1994/95:69.1995:315 Prop. 1994/95:133 , bet. 1994/95:JuU9 , rskr. 1994/95:196.1995:491 Prop. 1994/95:124 , bet. 1994/95:JuU20 , rskr. 1994/95:331.1995:495 Prop. 1994/95:100 bil. 3, bet. 1994/95:JuU15 , rskr. 1994/95:255.1995:637 Prop. 1994/95:188 , bet. 1994/95:JuU22 , rskr. 1994/95:379.1995:1230 Prop. 1994/95:227 , bet. 1995/96:JuU1 , rskr. 1995/96:17.1995:1310 Prop. 1995/96:21 , bet. 1994/95:JuU9 , rskr. 1995/96:58.1996:142 Prop. 1995/96:117 , bet. 1995/96:SoU12, rskr. 1995/96:170.1996:157 Prop. 1995/96:116 , bet. 1995/96:JuU16 , rskr. 1995/96:173.1996:247 Prop. 1995/96:115 , bet. 1995/96:JuU17 , rskr. 1995/96:193.1996:415 Prop. 1995/96:180 , bet. 1995/96:JuU20 , rskr. 1995/96:233.1996:1024 Prop. 1995/96:211 , bet. 1996/97:JuU2 , rskr. 1996/97:18.1996:1462 Prop. 1996/97:8 , bet. 1996/97:JuU4 , rskr. 1996/97:39.1996:1624 Prop. 1996/97:9 , bet. 1996/97:JuU3 , rskr. 1996/97:55.1997:228 Prop. 1996/97:108 , bet. 1996/97:BoU13, rskr. 1996/97:228.1997:273 Prop. 1996/97:134 , bet. 1996/97:JuU18 , rskr. 1996/97:217.1997:298 Prop. 1996/97:97 , bet. 1996/97:KU18 , rskr. 1996/97:207.1997:314Prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264.1997:391 Prop. 1996/97:133 , bet. 1996/97:JuU17 , rskr. 1996/97:216.1997:726 Prop. 1996/97:156 , bet. 1997/98:SoU5, rskr. 1997/98:6.1998:24 Prop. 1996/97:175 , bet. 1997/98:JuU7 , rskr. 1997/98:138.1998:601 Prop. 1997/98:104 , bet. 1997/98:JuU22 , rskr. 1997/98:227.1998:605 Prop. 1997/98:96 , bet. 1997/98:JuU21 , rskr. 1997/98:2751998:1573 Prop. 1997/98:168 , bet. 1998/99:LU2 , rskr. 1998/99:211998:1800 Prop. 1998/99:1 utg. omr. 4, bet. 1998/99:JuU1 , rskr. 1998/99:801999:72 Prop. 1997/98:181 , bet. 1998/99:JuU7 , rskr. 1998/99:133.1999:84 Prop. 1998/99:37 , bet. 1998/99:JuU13 , rskr. 1998/99:143.1999:117 Prop. 1998/99:35 , bet. 1998/99:JuU12 , rskr. 1998/99:142.1999:293 Prop. 1998/99:38 , bet. 1998/99:KU18 , rskr. 1998/99:176.1999:791 Prop. 1998/99:108 , bet. 1998/99:JuU24 , rskr. 1999/2000:4.Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisation erhölls (EGT L 77, 14.3.1998, s. 36, Celex 398L0005).2000:172 Prop. 1999/2000:26 , bet. 1999/2000:JuU10, rskr. 1999/2000:151.2000:299 Prop. 1999/2000:67 , bet. 1999/2000:JuU18, rskr. 1999/2000:201.2000:564 Prop. 1999/2000:61 , bet. 1999/2000:JuU19, rskr. 1999/2000:216.2000:1234 Prop. 1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2, rskr. 2000/01:28.2000:1455 Prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:JuU1, rskr. 2000/01:78.2001:57 Prop. 2000/01:55, bet. 2000/01:UU6, rskr. 2000/01:137.2001:177 Prop. 2000/01:32, bet. 2000/01:JuU16, rskr. 2000/01:185.2001:235 Prop. 2000/01:108, bet. 2000/01:JuU28, rskr. 2000/01:225.2001:280 Prop. 2000/01:92, bet. 2000/01:JuU23, rskr. 2000/01:207.2001:355 Prop. 2000/01:109, bet. 2000/01:KU17, rskr. 2000/01:235.2001:364 Bet. 2000/01:LU21 , rskr. 2000/01:246.2001:366 Prop. 2000/01:105, bet. 2000/01:LU21, rskr. 2000/01:246.2001:455 Prop. 2000/01:80, bet. 2000/01:SoU18, rskr. 2000/01:259.2002:144Jfr prop. 2000/01:55, bet. 2000/01:UU6, rskr. 2000/01:137.2002:334 Prop. 2001/02:92, bet. 2001/02:JuU20, rskr. 2001/02:247.2002:381 Prop. 2001/02:111, bet. 2001/02:JuU23, rskr. 2001/02:225.2002:440 Prop. 2001/02:147, bet. 2001/02:JuU24, rskr. 2001/02:249.2002:996 Prop. 2002/03:4, bet. 2002/03:JuU2, rskr. 2002/03:21.2003:163Prop. 2002/03:17, bet. 2002/03:LU11, rskr. 2002/03:122.2003:338 Prop. 2002/03:113, bet. 2002/03:JuU19, rskr. 2002/03:210.2003:391 Prop. 2002/03:110, bet. 2002/03:TU6, rskr. 2002/03:228.2003:1146Prop. 2002/03:74, bet. 2003/04:JuU2, rskr. 2003/04:14.2003:1149Prop. 2003/04:23, bet. 2003/04:JuU11, rskr. 2003/04:111.2004:402Prop. 2003/04:78, bet. 2003/04:JuU23, rskr. 2003/04:204.2004:504Prop. 2003/04:89, bet. 2003/04:JuU26, rskr. 2003/04:234.2004:1264Prop. 2004/05:26, bet. 2004/05:JuU11, rskr. 2004/05:107.2005:72Prop. 2004/05:41, bet. 2004/05:JuU10, rskr. 2004/05:159.2005:195Prop. 2004/05:63, bet. 2004/05:JuU26, rskr. 2004/05:185.2005:282Prop. 2004/05:135, bet. 2004/05:JuU31, rskr. 2004/05:237.2005:438Prop. 2004/05:137, bet. 2004/05:LU25, rskr. 2004/05:284.2005:504Prop. 2004/05:143, bet. 2004/05:JuU28, rskr. 2004/05:274.2005:683Prop. 2004/05:131, bet. 2004/05:JuU29, rskr. 2004/05:307.2005:878Prop. 2005/06:29, bet. 2005/06:JuU7, rskr. 2005/06:58.2005:1059Prop. 2005/06:10, bet. 2005/06:JuU4, rskr. 2005/06:55.2006:47Prop. 2005/06:35, bet. 2005/06:JuU8, rskr. 2005/06:145.2006:83Prop. 2005/06:33, bet. 2005/06:JuU9, rskr. 2005/06:146.2006:284Prop. 2005/06:59, bet. 2005/06:JuU13, rskr. 2005/06:169.2006:459Prop. 2005/06:99, bet. 2005/06:LU27, rskr. 2005/06:309.2006:465Prop. 2005/06:99, bet. 2005/06:LU27, rskr. 2005/06:309.2006:501Prop. 2005/06:187, bet. 2005/06:JuU41, rskr. 2005/06:263.2006:513Prop. 2005/06:138, bet. 2005/06:JuU36, rskr. 2005/06:297.2006:850Prop. 2005/06:180, bet. 2005/06:JuU32, rskr. 2005/06:272.2006:859Prop. 2005/06:149, bet. 2005/06:JuU31, rskr. 2005/06:298 och prop. 2005/06:161, bet. 2005/06:KU35, rskr. 2005/06:336.2006:890Prop. 2005/06:165, bet. 2005/06:JuU34, rskr. 2005/06:294.2006:902Prop. 2005/06:194, bet. 2005/06:JuU38, rskr. 2005/06:300.2006:940Prop. 2005/06:149, bet. 2005/06:JuU31, rskr. 2005/06:298.2007:74Prop. 2006/07:35, bet. 2006/07:JuU11, rskr. 2006/07:109.2007:981Prop. 2005/06:178 och 2006/07:133, bet. 2007/08:JuU3, rskr. 2007/08:11.2008:67Prop. 2007/08:47, bet. 2007/08:JuU11, rskr. 2007/08:131.2008:156Prop. 2007/08:54, bet. 2007/08:CU16, rskr. 2007/08:148.2008:376Prop. 2007/08:68, bet. 2007/08:JuU18, rskr. 2007/08:203.2008:420Prop. 2007/08:113, bet. 2007/08:JuU21, rskr. 2007/08:217.2008:649Prop. 2007/08:139, bet. 2007/08:JuU31, rskr. 2007/08:251.2008:795Bet. 2008/09:JuU2, rskr. 2008/09:1.2008:855Prop. 2007/08:163, bet. 2008/09:JuU3, rskr. 2008/09:6.2009:63Prop. 2008/09:70, bet. 2008/09:JuU13, rskr. 2008/09:163.2009:344Prop. 2008/09:117, bet. 2008/09:JuU16, rskr. 2008/09:213.2009:401Prop. 2008/09:150, bet. 2008/09:KU24, rskr. 2008/09:237.2009:774Prop. 2008/09:165, bet. 2008/09:JuU23, rskr. 2008/09:290.2009:1171Prop. 2008/09:227, bet. 2009/10:JuU5, rskr. 2009/10:34.2009:1252Prop. 2008/09:232, bet. 2009/10:JuU6, rskr. 2009/10:65.2010:300Prop. 2009/10:78, bet. 2009/10:JuU22, rskr. 2009/10:234.2010:363Prop. 2009/10:85, bet. 2009/10:JuU19, rskr. 2009/10:255.2010:575Prop. 2009/10:182, bet. 2009/10:JuU23, rskr. 2009/10:293.2010:980Prop. 2009/10:215, bet. 2009/10:JuU27, rskr. 2009/10:364.2010:1056Prop. 2009/10:202, bet. 2009/10:NU20, rskr. 2009/10:383.2010:1202Prop. 2009/10:222, bet. 2010/11:SfU4, rskr. 2010/11:7.2010:1391Prop. 2009/10:181 och 2010/11:24, bet. 2010/11:JuU3, rskr 2010/11:31.2010:1936Prop. 2009/10:237, bet. 2010/11:JuU2, rskr. 2010/11:30.2011:861Prop. 2010/11:128, bet. 2010/11:JuU23, rskr. 2010/11:300.Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 24.5.2008, s. 3, Celex 32008L0052).2012:45Prop. 2011/12:10, bet. 2011/12:JuU9, rskr. 2011/12:120.2012:46Prop. 2011/12:10, bet. 2011/12:JuU9, rskr. 2011/12:120.2012:126Prop. 2010/11:46, bet. 2011/12:JuU28, rskr. 2011/12:165.2012:281Prop. 2011/12:55, bet. 2011/12:JuU8, rskr. 2011/12:212.2012:326Prop. 2011/12:126, bet. 2011/12:JuU25, rskr. 2011/12:223.2012:659Prop. 2011/12:156, bet. 2012/13:JuU3, rskr. 2012/13:29.2013:81Prop. 2012/13:45, bet. 2012/13:JuU15, rskr. 2012/13:154.2013:663Prop. 2012/13:132, bet. 2012/13:JuU23, rskr. 2012/13:286.Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1, Celex 32010L0064).2013:834Prop. 2012/13:170, bet. 2013/14:JuU4, rskr. 2013/14:30.2013:876Prop. 2012/13:182, bet. 2013/14:JuU5, rskr. 2013/14:37.2014:249Prop. 2013/14:77, bet. 2013/14:JuU20, rskr. 2013/14:210.2014:257Prop. 2013/14:157, bet. 2013/14:JuU26, rskr. 2013/14:222.Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1, Celex 32012L0013).2014:320Prop. 2013/14:170, bet. 2013/14:JuU29, rskr. 2013/14:254.2014:384Prop. 2013/14:51, bet. 2013/14:KU29, rskr. 2013/14:259.2014:649Prop. 2013/14:110, bet. 2013/14:JuU23, rskr. 2013/14:262.2014:904Prop. 2013/14:169, bet. 2013/14:JuU32, rskr. 2013/14:391.2014:1410Prop. 2013/14:232, bet. 2014/15:JuU3, rskr 2014/15:23.2014:1419Prop. 2013/14:237, bet. 2014/15:JuU2, rskr. 2014/15:22.2015:79Prop. 2014/15:25, bet. 2014/15:JuU9, rskr. 2014/15:102.2015:429Prop. 2014/15:77, bet. 2014/15:JuU21, rskr. 2014/15:258.2015:445Prop. 2014/15:94, bet. 2014/15:JuU25, rskr. 2014/15:260.2015:684Prop. 2015/16:11, bet. 2015/16:CU8, rskr. 2015/16:37.2016:37Prop. 2015/16:39, bet. 2015/16:JuU2, rskr. 2015/16:141.2016:93Prop. 2015/16:78, bet. 2015/16:JuU17, rskr. 2015/16:143.2016:244Prop. 2015/16:56, bet. 2015/16:JuU3, rskr. 2015/16:153.2016:492Prop. 2015/16:151, bet. 2015/16:JuU30, rskr. 2015/16:241.2016:502Prop. 2015/16:144, bet. 2015/16:KU22, rskr. 2015/16:237.2016:510Prop. 2015/16:113, bet. 2015/16:JuU16, rskr. 2015/16:234.2016:546Prop. 2015/16:68, bet. 2015/16:JuU11, rskr. 2015/16:232.2016:562Prop. 2015/16:72, bet. 2015/16:TU18, rskr. 2015/16:253.2016:929Prop. 2015/16:187, bet. 2016/17:JuU2, rskr. 2016/17:23.Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet, i den ursprungliga lydelsen.2017:176Prop. 2016/17:68, bet. 2016/17:JuU10, rskr. 2016/17:151.2017:435Prop. 2016/17:165, bet. 2016/17:JuU29, rskr. 2016/17:274.2017:542Prop. 2016/17:174, bet. 2016/17:JuU26, rskr. 2016/17:287.2017:1024Prop. 2016/17:209, bet. 2017/18:JuU3, rskr. 2017/18:27.2018:120Prop. 2017/18:58, bet. 2017/18:JuU12, rskr. 2017/18:162.Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/343/EU av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.2018:411Prop. 2017/18:88, bet. 2017/18:JuU27, rskr. 2017/18:256.2018:499Prop. 2017/18:126, bet. 2017/18:JuU31, rskr. 2017/18:264.2018:533Prop. 2017/18:86, bet. 2017/18:JuU24, rskr. 2017/18:288.2018:559Prop. 2017/18:200, bet. 2017/18:CU24, rskr. 2017/18:315.2018:602Prop. 2017/18:123, bet. 2017/18:JuU32 och prop. 2017/18:177, bet. 2017/18:JuU29, rskr. 2017/18:303.2018:619Prop. 2017/18:177, bet. 2017/18:JuU29, rskr. 2017/18:302.2018:1252Prop. 2017/18:250, bet. 2017/18:JuU30, rskr. 2017/18:378.2018:1624Bet. 2018/19:JuU2, rskr. 2018/19:2.2018:1700Prop. 2017/18:269, bet. 2018/19:JuU3, rskr. 2018/19:10.2018:1908Prop. 2017/18:260, bet. 2018/19:KU3, rskr. 2018/19:17.2018:1909Bet. 2018/19:KU3, rskr. 2018/19:17. SFS 2018:1909 Publicerad den 30 november 20182018:1951Prop. 2017/18:302, bet. 2018/19:JuU7, rskr. 2018/19:42.2019:33Prop. 2018/19:16, bet. 2018/19:FöU4, rskr. 2018/19:130.2019:243Prop. 2018/19:60, bet. 2018/19:JuU17, rskr. 2018/19:196.2019:263Prop. 2018/19:71, bet. 2018/19:JuU21, rskr. 2018/19:206.2019:298Prop. 2018/19:81, bet. 2018/19:JuU23, rskr. 2018/19:227.Kommentaren uppdaterad per 1 april 2019 SFS 2018:1252 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 49 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Peter Borgström: Förutvarande punkt 10 i 49 kap. 5 § har, som en följd av det antagna förslaget till ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och upphörandet av 33 kap. BrB, utgått per den 1 april 2019 (se – förutom SFS 2018:1252 och SFS 2018:1909 – 2018/19:KU 3 s. 5 och s. 8 f.) samt prop. 2017/18:250 – En ny strafftidslag, s. 195. SFS 2018:1624 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 49 kap. 5 § rättegångsbalken i stället för lydelsen enligt lagen (2018:1252) om ändring i rättegångsbalken ska ha följande lydelse. SFS 2018:1909 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 49 kap. 5 § rättegångsbalken i stället för lydelsen enligt lagen (2018:1624) om ändring i lagen (2018:1252) om ändring i rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Peter Borgström: Genom SFS 2018:1909 samordnades tidigare under år 2018 vidtagna ändringar av 49 kap. 5 § (2018/19:KU 3 s. 5 och s. 8 f.) SFS 2019:33 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 7 kap. 9 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Gunnel Lindberg: Paragrafen har ändrats med anledning av att det har införts en ny lag, kustbevakningslagen, som reglerar Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet. Paragrafen har alltså inte ändrats i sak.Kommentaren uppdaterad per 1 januari 2019 SFS 2018:1700 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 28 kap. 12 a och b §§ rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Gunnel Lindberg: Ändringarna består endast i ändrade hänvisningar – polisdatalagen har ersatts av lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. SFS 2018:1908 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 36 kap. 5 och 8 §§ och 49 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Peter Borgström: Ändringen består av vissa justeringar när det gäller hänvisningar till tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i 36 kap. 5 och 8 §§ samt 49 kap. 5 § (som dessutom ändrats redaktionellt i en punkt). De materiella ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som kommit till stånd på grundval av propositionen Ändrade mediegrundlagar (prop. 2017/18:49) får genom ändringen genomslag även i rättegångsbalken. Såvitt avser 49 kap. 5 § p.10, är SFS 2018:1908 överspelad genom SFS 2018:1909 (2018/19:KU 3 s. 5 och 8 f.). SFS 2018:1951 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 48 kap. 2 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Kent Madstedt: Ändringen av 48 kap. 2 § innebär att möjligheten till s.k. direktförverkande i samband med föreläggande av ordningsbot har återinförts.Kommentaren uppdaterad per 1 juli 2018 SFS 2018:411 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 2 kap. 4 b § ska betecknas 2 kap. 4 c §, dels att 1 kap. 1 och 4 §§, 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 §, 4 kap. 5 och 8 §§, 16 kap. 1 och 4 §§ och 29 kap. 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 3 f §, 2 kap. 4 b §, 3 kap. 5 c § och 4 kap. 11 a §, av följande lydelse. SFS 2018:499 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 17 kap. 10 §, 30 kap. 8 § och 48 kap. 9, 17 och 18 §§ rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Kent Madstedt: Kommentar avseende 48 kap. 9, 17 och 18 §§: 48 kap. 9 och 17 §§ har i sak ändrats genom att nya stycken införts som ger en möjlighet att godkänna ett föreläggande elektroniskt. 18 § har ändrats genom att orden ”stryka över” (godkännandet) ersatts med ”återta”. Härigenom ges bestämmelsen en teknikneutral innebörd och innebär att möjligheten att rätta ett föreläggande också kan tillämpas efter godkännande som har skett elektroniskt. SFS 2018:533 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 21 kap. 6 §, 31 kap. 1 §, 48 kap. 2 § och 49 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse. Av Kent Madstedt: Kommentar avseende 48 kap. 2 §: 48 kap. 2 § har i sak ändrats genom att uppräkningen av kostnader som kan upptas i ett strafföreläggande kompletterats med kostnad för provtagning och analys av saliv. Tillägget får tillämpas avseende prov som har tagits efter juni 2018. Av Peter Borgström: Kommentar avseende 49 kap. 5 §: I 7 p. av 49 kap. 5 § har införts en uttrycklig regel som gäller beslut om byte av biträde eller offentlig försvarare. Någon ändring i förhållande till tidigare praxis vad gäller möjligheten att överklaga beslut om byte av biträde eller försvarare avses inte.I övrigt har 9 p. i paragrafen endast moderniserats språkligt.Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2018, prop. 2017/18:86, 2017/18:JuU 24, rskr. 2017/18:288. SFS 2018:559 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 27 kap. 2 och 33 §§ rättegångsbalken ska ha följande lydelse. SFS 2018:602 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 27 kap. 20 d § rättegångsbalken ska ha följande lydelse. SFS 2018:619 – Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 23 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.KM:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava följande lydelse. [Senare ändrad på det sätt som anges nedan.]FÖRSTA AVDELNINGENOm domstolsväsendet1 kap.Om allmän underrätt 1 §1 §Tingsrätten är allmän underrätt och, om något annat inte är föreskrivet, första domstol. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om tingsrätternas domkretsar. Lag (2018:411). Jfr 2:2, 3:3, RP 4 § – F (1982:996) om rikets indelning i domsagor. Ang. första domstol i sjörättsmål se SjöL 21: 1 – Arbetsdomstolen är första domstol i vissa arbetstvister; se Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2: 1 efter MBL. 2 §2 §I en tingsrätt skall det finnas en lagman.Om regeringen inte bestämmer något annat skall det i en tingsrätt även finnas en eller flera rådmän. I de tingsrätter som regeringen bestämmer skall det också finnas en eller flera chefsrådmän.Lagmän, chefsrådmän och rådmän skall vara lagfarna. En tingsrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en avdelning är lagmannen eller en chefsrådman.Vid en tingsrätt skall det finnas ett kansli, som hålls öppet för allmänheten på bestämda tider. Lag (2013:81). 3 §3 §Tingsrätten skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en lagfaren domare. Lag (1989:656). Jfr 3 a–3 d och 8 §§, TF 12: 3, YGL 10: 1, Lag (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 8: 4 och 9: 1 inf. efter YGL, ÄktB 14: 17, FB 20: 1, Lag (1996:242) om domstolsärenden 3 §, efter RP, BrB 38: 6, F (1996:381) med tingsrättsinstr. 18 § sista st. och 22–24 §§, efter detta kap., Lag (1988:688) om kontaktförbud 18 §, efter BrB 4:, KonkL 16: 3, Patentlag (1967:837) 66 §. Bih., Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. 53 §. Bih., Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar 2:, inf. under MB 20:. 3 a §3 a § Vid huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om något annat inte är föreskrivet. Rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form. I annat fall än som avses i andra stycket är rätten vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt att en domare sitter i rätten. Om rätten består av tre lagfarna domare och någon av dessa får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med två lagfarna domare. Lag (2016:244). Ang. huvudförhandling i förenklad form se 42:20.3 b §3 b § Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot.Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Lag (1997:391). Ang. notariemål se F (1996:381) med tingsrättsinstr. 18 § sista st., efter detta kap.Fråga om ”förfall” för nämndeman inträffat H 1973: 113.3 c §3 c § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får tingsrätten ha den sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet. Lag (1989:656). 3 d §3 d § I tvistemål där förlikning om saken är tillåten skall tingsrätten alltid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.Första stycket gäller inte, om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet överlämnas till tingsrätt senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts.Med värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna. Lag (2010:1202). Jfr 10:8 a, 18:8 a, 49:12, 14, 15 och 54:8 samt Rättshjälpslag (1996:1619) 11 § 4 efter 18:. Rättsfall ang. motsvarande bestämmelser i äldre lag (lagen 1974:8): När käranden yrkar att få ut visst belopp, är storleken av detta direkt avgörande vid prövningen enl. 1 st. H 1976: 470 – Kvittningsinvändning, som gjorts så snart svaranden haft tillfälle därtill, har ansetts skola beaktas vid beräkningen av tvisteföremålets värde enl. denna § H 1983: 487 – I mål om fordran avses med värdet summan av yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta fram till värderingstidpunkten H 1984: 290 – Fråga om mål ang. fastställelsetalan i visst fall borde handläggas enl. denna lag H 1979: 591 – Att HovR, sedan talan fullföljts i ett i ordinär ordning handlagt tvistemål, övergått att handlägga målet enl. denna lag ansågs vara rättegångsfel H 1982: 723 (jfr 2009: 832 anm. vid 51:30) – Ang. övergång från ordinär till förenklad handläggning H 2012: 30.Ang. 2 st. H 1990: 152, 2010:336.3 e §3 e § Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän domstol, en allmän förvaltningsdomstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra än domare när de utför åtgärder enligt första stycket. Lag (2017:542). 3 f §3 f §Om tingsrätten består av fler än en lagfaren domare gäller följande i fråga om rättens ordförande.Behörig att vara ordförande är den somär eller har varit ordinarie domare i tingsrätt eller hovrätt, ellerregeringen för en viss tid har anställt som lagman eller chefsrådman i tingsrätt.Den av de behöriga domarna som har högst befattning ska vara ordförande. Bland behöriga domare med samma befattning ska den som har längst tjänstgöringstid vara ordförande. Om det finns särskilda skäl får någon annan av de behöriga domarna än den som har högst befattning eller längst tjänstgöringstid vara ordförande. Lag (2018:411). 4 §4 §Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska fastställa hur många nämndemän som ska finnas i varje domkrets. Tingsrätten ska fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. Lag (2018:411). 5 §5 §En tingsrätt skall ha kansli på den eller de orter som regeringen bestämmer. Tingsrätten skall ha tingsställe på den eller de orterna om regeringen inte bestämmer annat. Tingsrätten får också ha tingsställe på annan ort som regeringen bestämmer. Lag (2000:1455). 6 §6 §Tingsrätt skall hålla sammanträde så ofta det kräves för arbetet. Sammanträde för huvudförhandling (ting) skall hållas på tingsställe, om ej särskilda skäl tala för att sammanträdet hålles på annan ort. Lag (1975:502). 7 §7 § Upphävd g. Lag (1990:443). 8 §8 § Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans, en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden,en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.Om någon eller några av rättens ledamöter får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, gäller 3 b § första stycket andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå av fler lagfarna domare än nämndemän. Lag (1997:391). 9 §9 § har upphävts genom lag (2000:172). Jfr 43:11 och 46:11.10 §10 § Upphävd g. Lag (1975:502). 2 kap.Om hovrätt1 §1 §Hovrätten är överrätt i mål och ärenden som överklagas från tingsrätten. Lag (2018:411). Att arbetsdomstolen är överrätt i vissa mål som upptagits vid tingsrätt, se Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2: 3, efter MBL. 2 §2 § Hovrätt skall som första domstol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av domare i allmän underrätt.Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka detta föreskrivs i lag. Lag (2008:156). Fråga, om brott mot tystnadsplikt begåtts av nämndeman i utövningen av uppdraget som nämndeman eller vid sidan därav H 2001: 813.3 §3 §I varje hovrätt skall det finnas en hovrättspresident, en eller flera hovrättslagmän samt hovrättsråd av vilka en eller flera skall vara vice ordförande. De skall vara lagfarna. En hovrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.Vid varje hovrätt skall det finnas ett kansli som hålls öppet för allmänheten på bestämda tider. Lag (1998:1800). 4 §4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och om det i målet inte är fråga om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats. Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän domstol, en allmän förvaltningsdomstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket. Lag (2017:542). Särskilda bestämmelser om hovrätts sammansättning i vissa mål: Lag (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 11: 4 efter YGL; ÄktB 14: 18; FB 20: 1; Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar 2:, inf. under MB 20: – Ang. prövningstillstånd se 49:12 f.Vid avvisande av för sent inkomna besvär över beslut att vägra prövningstillstånd skall HovR bestå av minst 3 lagfarna ledamöter H 1988: 268 – H 1994: 545 anm. vid 55:15 – Att lagfaren domare avträtt under huvudförhandling i brottmål med åberopande av jäv innebar ej att domstolen ej var domför när förhandlingen inleddes; bestämmelsen i 2 st. om fortsatt domförhet vid förhinder för en ledamot ansågs tillämplig H 2008: 1184. F (1996:379) med hovrättsinstr. 4 a §4 a § Utöver vad som följer av 4 § får i hovrätten som särskilda ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om ekonomiska förhållanden,en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Lag (1985:415). Förutv. 4 a § nu 4 b §.4 b §4 b § Om hovrätten består av fler än en lagfaren domare gäller följande i fråga om rättens ordförande.Behörig att vara ordförande är den somär eller har varit ordinarie domare i hovrätt, ellerregeringen för en viss tid har anställt som hovrättspresident, hovrättslagman eller hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning.Den av de behöriga domarna som har högst befattning ska vara ordförande. Bland behöriga domare med samma befattning ska den som har längst tjänstgöringstid vara ordförande. Om det finns särskilda skäl får någon annan av de behöriga domarna än den som har högst befattning eller längst tjänstgöringstid vara ordförande. Lag (2018:411). Förutv. 4 b § nu 4 c §.4 c §4 c §Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i hovrättens domkrets för tjänstgöring i hovrätten.Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem. Lag (2018:411). Tidigare beteckning 4 b §, dessförinnan 4 a §. F (1983:382) om antalet nämndemän etc. inf. vid 1:4.5 §5 § Hovrätt skall sammanträda på den ort där den har sitt säte.Sammanträde får också hållas på någon annan ort om det finns skäl till det.Sammanträde skall hållas så ofta det krävs för arbetet. Lag (1993:514). 6 §6 § Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland.Om hovrätternas domkretsar förordnar regeringen. Lag (1974:573). Enl. F (1992:128) om hovrätternas domkretsar, i lydelse enl. F 2010:988, har hovrätterna följande domkretsar. Svea hovrätt: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Dalarnas län, Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Örebro län samt Essunga, Falköpings, Grästorps, Gullspångs, Götene, Hjo, Karlsborgs, Lidköpings, Mariestads, Skara, Skövde, Tibro, Tidaholms, Töreboda och Vara kommuner, Hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge och Skåne län, Hovrätten för Västra Sverige: Hallands och Värmlands län samt Ale, Alingsås, Bengtsfors, Bollebygds, Borås, Dals-Eds, Färgelanda, Göteborgs, Herrljunga, Härryda, Kungälvs, Lerums, Lilla Edets, Lysekils, Marks, Melleruds, Munkedals, Mölndals, Orusts, Partille, Sotenäs, Stenungsunds, Strömstads, Svenljunga, Tanums, Tjörns, Tranemo, Trollhättans, Uddevalla, Ulricehamns, Vårgårda, Vänersborgs, Åmåls och Öckerö kommuner, Hovrätten för Nedre Norrland: Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, Hovrätten för Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län. – I lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar finns särskilda bestämmelser om överdomstol.Se Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar 1:1.7 §7 § har upphävts genom lag (1975:502). 3 kap. Om Högsta domstolenRubriken har denna lydelse enl. Lag 2009:344. 1 §1 §Högsta domstolen är överrätt i mål och ärenden som överklagas från hovrätten. Lag (2018:411). 2 §2 §Att i Högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets styrelse eller annat samfundets organ, stadgas i 8 kap. 8 §. Lag (2009:344). 3 §3 § Högsta domstolen skall som första domstol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av anställningen eller uppdraget begåtts av statsråd, justitieråd, någon av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern, riksåklagaren, domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol eller den som utövar något av dessa ämbeten eller av hovrättsdomare eller justitiesekreterare i Högsta domstolen.Högsta domstolen skall vidare som första domstol pröva om justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen skall skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Högsta domstolen är i övrigt första domstol i mål beträffande vilka detta föreskrivs i lag. Lag (2010:1391). 4 §4 § I Högsta domstolen ska det finnas fjorton justitieråd eller det högre antal som behövs. Justitieråden ska vara lagfarna. De får inte inneha eller utöva något annat ämbete.Ett av justitieråden ska vara domstolens ordförande.Högsta domstolen får vara indelad i avdelningar. Om Högsta domstolen är indelad i avdelningar, är Högsta domstolens ordförande även ordförande på en avdelning. Ett av de övriga justitieråden är ordförande på annan avdelning.När ett justitieråd på grund av sjukdom eller därmed jämförlig omständighet inte kan tjänstgöra i Högsta domstolen, får den som har avgått med ålderspension från sin anställning som justitieråd förordnas att tillfälligt tjänstgöra som ersättare. Det som i lag eller annan författning föreskrivs om justitieråd ska även tillämpas på ersättare.Högsta domstolen får förordna den som är justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen att tjänstgöra i Högsta domstolen. Lag (2017:542). 5 §5 §Rätten ska, om inte något annat följer av andra eller fjärde stycket eller 5 a § andra stycket 1–3, bestå av minst fem ledamöter vid prövning av själva saken imål där prövningstillstånd har beviljats av Högsta domstolen,mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans,mål där talan har väckts i hovrätt och överklagande har skett till Högsta domstolen,mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en justitieombudsman, ochärenden om resning, återställande av försutten tid eller klagan överdomvilla, om prövningen inte är enkel.Om en framställning i ett mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans inte innefattar laga skäl för talan eller det annars är uppenbart att talan är ogrundad, får rätten bestå av tre eller fyra ledamöter när dom i målet meddelas utan att stämning har utfärdats.När Högsta domstolen avger ett sådant yttrande som avses i 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden ska rätten bestå av minst tre ledamöter.Det som sägs i tredje stycket gäller också vid prövning av själva saken i ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte något annat följer av 5 a § andra stycket 4, och i ärenden enligt 34 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Lag (2019:243). Tidigare beteckning 6 §. Förutv. 5 § nu 6 §.Se även Lag (1974:579) om handläggningen av nådeärenden inf. vid RF 12:9.5 a §5 a § I andra fall än sådana som avses i 5 § beslutar Högsta domstolen för varje mål eller ärende hur många ledamöter som ska ingå i rätten.Det som sägs i första stycket gäller även vid prövning avfrågor om beviljande av prövningstillstånd i hovrätt,frågor om återförvisning av mål till hovrätt,överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 §, ochfrågor om tvångsmedel enligt 16 § femte stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott. Lag (2019:243). 5 b §5 b § Fler än sju ledamöter får inte ingå i rätten, om inte annat följer av 6 §. Lag (2009:344). 5 c §5 c §Om rätten består av fler än en ledamot ska den ordinarie ledamot som har högst befattning vara rättens ordförande. Bland ordinarie ledamöter med samma befattning ska den som har längst anställningstid vara ordförande. Lag (2018:411). 6 §6 § Om det vid överläggning till dom eller beslut framkommer att den mening som råder i rätten avviker från en rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av Högsta domstolen, får rätten besluta att målet eller, om det är lämpligt, en viss fråga i målet skall avgöras av Högsta domstolen i dess helhet. Ett sådant beslut får också meddelas om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller en viss fråga avgörs av Högsta domstolen i dess helhet.Om det i olika domar eller beslut av Högsta domstolen har gjort sig gällande mot varandra stridande åsikter i fråga om en viss rättsgrundsats eller lagtolkning, gäller första stycket första meningen endast om rätten finner att den rådande meningen avviker från den dom eller det beslut som meddelades senast.Första stycket gäller inte mål som angår den som är häktad eller mål som annars enligt särskild föreskrift kräver ett skyndsamt avgörande, om målet inte utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.När ett mål eller en fråga avgörs av Högsta domstolen i dess helhet skall alla justitieråd som inte har förhinder delta i avgörandet. Lag (2009:344). Tidigare beteckning 5 §. Förutv. 6 § nu 5 §.Jfr ang. måls företagande utan huvudförhandling 55:11.6 a §6 a § Om rätten består av fler än två ledamöter och en av dessa får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför. Lag (2009:344). 7 §7 § När Högsta domstolen behandlar en ansökan om resning eller en klagan över domvilla i ett mål som har avgjorts av Högsta domstolen, får inte någon ledamot som deltagit i det tidigare avgörandet ingå i rätten, om ett tillräckligt antal ledamöter ändå finns tillgängligt inom domstolen. Lag (2009:344). 8 §8 §För beredning och föredragning av mål i Högsta domstolen finns hos domstolen särskilda tjänstemän. Lag (2009:344). Lag (2003:333) om Lagrådet inf. efter RF 8:. F (1996:377) med instr. för Högsta domstolen. 4 kap.Om domare 1 §1 §Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Ej må den utöva domarämbete, som är i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar regeringen. Lag (1988:1260). F 2007:386: Såsom kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst gäller juristexamen enligt bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100) eller motsvarande äldre examen. Det som i lag eller annan författning sägs om lagfaren eller lagkunnig avser den som har avlagt sådan examen. – Med svensk juristexamen jämställs fullbordad juristutbildning som till övervägande del har ägt rum i Danmark, Finland, Island eller Norge. Om denna utbildning skulle vara mer än ett år kortare än den svenska utbildningen, skall sökanden genomgå en kompletteringsutbildning som avslutas med ett kunskapsprov. F (2010:1793) med instr. för Domarnämnden. 2 §2 §I lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare finns bestämmelser om utnämning av sådana domare som avses i 1 kap. 2 §, 2 kap. 3 § och 3 kap. 4 §. Lag (2010:1391). 3 §3 § har upphävts genom lag (1964:646). 4 §4 §Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av regeringen. Lag (1974:573). Jfr F (1996:379) med hovrättsinstr. 36, 37 och 43 §§, anm. vid 2:4, och F (1996:381) med tingsrättsinstr. 39, 47 och 48 §§, inf. efter 1:. 5 §5 § Nämndemän utses genom val.Om det i en domkrets ingår mer än en kommun eller, utöver en eller flera kommuner, en del av en annan kommun, ska tingsrätten fördela antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till kommunernas respektive kommundelens folkmängd.Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska för varje län eller del av län inom en hovrätts domkrets fastställa det antal nämndemän i hovrätten som ska utses. Lag (2018:411). Jfr F 1983:382 1 § inf. vid 1:4.6 §6 § Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare som inte är underårig, är i konkurstillstånd eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. För att vara valbar till nämndeman i en tingsrätt krävs vidare att han eller hon är folkbokförd i kommunen eller den del av kommunen som hör till tingsrätten och i en hovrätt att han eller hon är folkbokförd i länet eller den del av länet som hör till hovrätten. Den som är lagfaren domare, anställd vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller någon annan som har till yrke att föra andras talan inför domstol får inte vara nämndeman.Ingen får samtidigt vara nämndeman i en hovrätt och i en tingsrätt.Till nämndeman får endast den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget.Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.Domstolen skall kontrollera behörigheten och, i fråga om laglydnad, lämpligheten hos den som har utsetts till nämndeman. Lag (2014:904). 7 §7 § Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av kommunfullmäktige.Val av nämndeman i hovrätt förrättas av landstingsfullmäktige. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun.Valet skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal man får om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt.Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som tjänstgjort kortast tid. Lag (2006:850). Lag (1992:339) om proportionellt valsätt anm. vid kommunallagen (2017:725) 5:58. Bih.7 a §7 a § En nämndeman har rätt till ledighet från anställning i den utsträckning som behövs för att han eller hon skall kunna utföra sitt uppdrag. Lag (2006:850). 8 §8 § En nämndeman utses för fyra år. Den som har fyllt sextio år får avgå som nämndeman. Domstolen får entlediga en nämndeman som visar giltigt hinder.Domstolen ska entlediga en nämndeman som genom att begå brott eller på annat sätt har visat sig olämplig för uppdraget.Om en nämndeman inte längre är valbar eller behörig upphör nämndemannens uppdrag. Fullmäktige får dock besluta att en nämndeman som till följd av ändrad folkbokföring inte längre är valbar får ha kvar sitt uppdrag under resten av tjänstgöringstiden.Om en nämndemans uppdrag upphör under tjänstgöringstiden utses en ny nämndeman för den tid som återstår. Om antalet nämndemän inom domkretsen ändras får en nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer av första stycket. Lag (2018:411). 8 a §8 a § Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen om han eller honär föremål för ett ärende om entledigande,är föremål för förundersökning eller står under åtal för ett brott som vid fällande dom kan antas leda till entledigande, elleri övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.Ett beslut om avstängning enligt första stycket 3 skall gälla för viss tid, dock högst sex månader. Lag (2006:850). 8 b §8 b § Beslut om entledigande och avstängning av nämndemän får överklagas till en särskild statlig nämnd. Nämndens beslut får inte överklagas.Regeringen meddelar föreskrifter om nämnden. Lag (2006:850). F (2007:1081) med instr. för Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag. 9 §9 §En nämndeman som entledigats eller avgått är, om han eller hon alltjämt är valbar, skyldig att fullgöra uppdraget till dess domstolen fått besked om att annan blivit vald samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars handläggning han eller hon tidigare har deltagit. Detta gäller dock inte den som entledigats enligt 8 § andra stycket eller som avgått sedan ett ärende om sådant entledigande eller om avstängning har inletts. Lag (2006:850). 10 §10 §Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, äge rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämndeman för domkretsen.10 a §10 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §.Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet upphör att gälla, skall förordnandet ändå gälla i det pågående målet.Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Lag (2013:81). 11 §11 §Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed: ”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.”Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Lag (1975:1288). 11 a §11 a §En fördelning av mål och ärenden mellan enskilda domare ska vara baserad på objektiva kriterier som domstolen fastställt i förväg. Fördelningen får inte vara ägnad att påverka målens eller ärendenas utgång. Lag (2018:411). 12 §12 §De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller de som på liknande sätt äro varandra närstående må ej samtidigt sitta som domare i rätten. Lag (1973:240). Med syskon avses även halvsyskon H 1914: 193.13 §13 §Domare är jävig att handlägga mål: Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada; om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller om han på liknande sätt är part närstående; om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 4;om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig; om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed; vid huvudförhandling i brottmål om han före denna huvudförhandling har prövat frågan om den tilltalade har begått gärningen; om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; ellerom eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Lag (1993:348). Ang. p. 8: Domare, vilka i beslut om rättspsykiatrisk undersökning funnit övertygande bevisning mot den tilltalade, ansågs jäviga då de inför fortsatt huvudförhandling avvisat av den tilltalade åberopad ny bevisning H 1998: 82 – Ang. p. 10 (förutv. p. 9) H 1978: 464; 1993: 571 anm. även vid 15 §; R 1993: 31 och 2009: 8 anm. vid 41 § förvaltningsprocesslagen under FörvProc; H 1994: 678; 1998: 228; 2010: 274; jfr även H 2002: 88 anm. vid SkadestL 3:2 – Fråga om domare i Miljööverdomstolen, som prövat ansökan avseende del av Citybanan, var jäviga att handlägga mål avseende annan del av banan H 2008: 893 – Åklagare ansågs jävig att som adj. ledamot i hovrätten handlägga brottmål H 2014: 482.14 §14 § Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om att domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, om den omständighet, varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.Fråga om jäv mot domare i lägre rätt får inte upptagas i högre rätt, med mindre jävet i den högre rätten görs av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är berättigad därtill, eller överklagande sker av beslut, varigenom jävet ogillats. Lag (1983:370). Ang. talan mot beslut rörande jäv se 49:4, 8, 54:4 och 8.Domare ej berättigad att klaga över domvilla betr. jävsförklaring H 2002: 375 anm. även vid 59:1.15 §15 §Sedan fråga om jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas, ehuru han förklarats jävig.Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt beslut däröver.I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i rätten. Se anm. vid 14 §.Ang. 3 st. H 1993: 571 anm. äv. vid 13 §.5 kap. Om offentlighet och ordning m.m. vid domstolRubriken har denna lydelse enligt Lag 2005:683. 1 §1 § En förhandling vid domstol skall vara offentlig. Kan det antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften skall hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen eller, när det gäller domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag. En förhandling skall alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjs vid förhandlingen. Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar. Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, skall det gälla. Lag (2009:401). Ang. 4 st. se bl.a. Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 27 § efter RB 23:; Lag (1971:1078) om försvarsuppfinningar 20 §, inf. efter lagen 1967:837. Bih.; SjöL 18: 13.2 §2 §Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år. Lag (1974:239). 3 §3 §Rättens ordförande får tillåta att en anställd vid domstolen, eller någon som tjänstgör där i utbildningssyfte, får närvara vid ett sammanträde som hålls inom stängda dörrar. Om det finns särskilda skäl, får ordföranden tillåta även andra att närvara vid ett sådant sammanträde. Lag (2019:298). 4 §4 §Har en förhandling hållits inom stängda dörrar och har det då lagts fram uppgift, för vilken det hos domstolen gäller sekretess som avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten besluta att uppgiften inte får uppenbaras. Lag (2009:401). Ang. straff se 9:6.5 §5 § Överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rätten inte finner att det kan ske offentligt. Hålls överläggning inom stängda dörrar, får, förutom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman som har att ta befattning med målet. När det finns särskilda skäl får rätten tillåta även annan att närvara vid sådan överläggning. Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. I den utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som omfattas av beslut om sekretess enligt 43 kap. 8 § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), skall dock avkunnandet ske inom stängda dörrar. Lag (2016:502). 6 §6 §Om en part, ett vittne eller någon annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte behärskar svenska, skall en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Rätten skall, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall skall en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, skall han eller hon anlitas. Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas.Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet får inte anlitas som tolk. Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen. Lag (2015:429). Ang. rätt att använda minoritetsspråk vid förvaltningsmyndigheter och domstolar se Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk inf. efter lagen 2009:600. Bih. – Lag (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare inf. vid BrB 20:3. H 1974: 221 (felaktigheter i tolks översättning).7 §7 §Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom. Finnes anledning antaga att den som förordnas att biträda som tolk skall erhålla ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga ed som avser även framtida uppdrag. Lag (1975:1288). 8 §8 §En tolk har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning. Ersättningen betalas av allmänna medel. Lag (1984:131). 9 §9 §Rättens ordförande ska upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och besluta de ordningsregler som behövs. Ordföranden får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel.Det finns särskilda föreskrifter om säkerhetskontroll i domstol. Lag (2019:298). Ang. straff se 9:5.Beslut om förbud mot ljudupptagning kan ej överklagas genom ordinärt rättsmedel H 1993: 591 – Ang. resning H 1990: 576, anm. vid 58:4, och nyssnämnda 1993: 591.9 a §9 a §Rättens ordförande får från rättssalen utvisa den som stör ett sammanträde eller på något annat sätt uppträder olämpligt. En part som utvisas ska om möjligt få följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Om detta inte kan ske, ska det som inträffar vid sammanträdet återges i den omfattning som behövs när parten åter är närvarande. Parten ska få möjlighet att ställa frågor till en person som hörs i partens frånvaro.Om en åhörare återvänder till rättssalen efter att ha utvisats eller i övrigt inte rättar sig efter en tillsägelse av ordföranden, får ordföranden besluta att åhöraren ska avvisas från domstolens lokaler eller de andra lokaler som används vid sammanträdet. Om ordföranden inte bestämmer något annat, upphör ett beslut om utvisning att gälla när sammanträdet har avslutats och ett beslut om avvisning när sammanträdet har avslutats för dagen. Lag (2019:298). 9 b §9 b §Vid rättens sammanträden är det förbjudet att med tekniskt hjälpmedel ta upp bild i eller in i rättssalen, om inte något annat följer av lag.Förbudet hindrar inte att domstolen tar upp bild i rättssalen när domstolens överfallslarm har utlösts. Lag (2019:298). Ang. straff se 9:5 a9 c §9 c §Rättens ordförande får förbjuda ljudupptagning eller ljudöverföring som görs av någon annan än rätten under ett förhör, om det kan antas att upptagningen eller överföringen besvärar den som hörs i sådan grad att det påverkar utredningen negativt. Lag (2019:298). Se anm. vid 9 §.9 d §9 d §Elektronisk utrustning som åhörare har med sig i rättssalen och som kan störa ordningen eller användas för att ta upp bild ska vara avstängd och undanstoppad. Om det finns skäl för det får rättens ordförande besluta om undantag. Lag (2019:298). 10 §10 §Den som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.Om det finns skäl för det, får rätten besluta att den som ska delta i ett sammanträde ska delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Rättens ordförande får besluta i frågan om den uppkommer under ett sammanträde.Vid bedömningen av om det finns skäl för ett deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beaktade kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen,om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla för att vara närvarande i rättssalen,om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet utsätts för påtryckningar, ochom det är nödvändigt av säkerhetsskäl.Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter.Den som deltar i ett sammanträde genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska anses ha inställt sig inför rätten. Lag (2019:298). Äldre rätt: Det ansågs ej lämpligt att förhör med målsäganden hållits på telefon när det var enda bevisning mot den tilltalade H 1997: 822 anm. även vid 49:14 – Sedan tre medtilltalade dömts för grova narkotikabrott m.m. och två överklagat TR:ns dom, ansågs förhör med den tredje på telefon utgöra rättegångsfel H 1998: 862 – Ang. ny eller fortsatt huvudförhandling med stöd av 46:17 H 2005: 864 anm. vid 46:17.Fråga om det inneburit rättegångsfel att en målsägande förhörts vid huvudförhandling i brottmål genom ljud- och bildupptagning utan att framträda i bild H 2017: 955.11 §11 § Om det finns skäl för det, får rätten besluta att syn skall hållas genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det är olämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter. Lag (2005:683). 12 §12 §Rätten ska se till att de som ska delta i ett sammanträde och som inte får plats i rättssalen, kan följa sammanträdet genom ljud- och bildöverföring i en lokal som ställts i ordning för detta ändamål (sidosal).Rätten får även låta åhörare som inte får plats i rättssalen följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring i en sidosal.Rättens ordförande får besluta att sidosal ska användas om frågan uppkommer under ett sammanträde. Lag (2019:298). 13 §13 §Om det finns skäl för det får rätten besluta att samtliga åhörare ska följa sammanträdet genom ljud- och bildöverföring i en sidosal. Rättens ordförande får besluta i frågan om den uppkommer under ett sammanträde.Vid bedömningen av om det finns skäl för ett beslut om sidosal ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beaktaom det kan antas att åhörarna kommer att störa sammanträdet eller på något annat sätt uppträda olämpligt i rättssalen,om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla på grund av åhörarnas närvaro,om det kan antas att någon som ska delta i sammanträdet utsätts för påtryckningar av åhörarna, ochom det är nödvändigt av säkerhetsskäl.Om det finns särskilda skäl får åhörare undantas från ett beslut om sidosal. Lag (2019:298). 14 §14 §Bestämmelserna i 9–9 d §§ ska tillämpas också i fråga om en sidosal. Lag (2019:298). 15 §15 §Om rättens ordförande vid ett sammanträde är förhindrad att upprätthålla ordningen enligt 9 § på grund av rättssalens utformning eller för att en sidosal används, får en polisman eller ordningsvakt ges i uppdrag att utföra den uppgiften. Innan en polisman ges ett sådant uppdrag, ska samråd ske med Polismyndigheten.Uppdraget får inte omfattaavvisning av en åhörare enligt 9 a § tredje stycket,förbud mot ljudupptagning eller ljudöverföring enligt 9 c §,beslut om undantag från skyldigheten att ha elektronisk utrustning avstängd och undanstoppad enligt 9 d §, ellerandra uppgifter som bör utföras av en lagfaren domare.Om en polisman eller ordningsvakt har beslutat om utvisning enligt 9 a § första stycket ska han eller hon skyndsamt anmäla det till ordföranden som snarast ska pröva frågan. Lag (2019:298). 6 kap.Om registrering av uppgifter och handlingar Kapitlet infört g. Lag 2000:172 (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10). Förutv. 6 kap. samtidigt upphävt.1 §1 §Vid domstolen ska det föras register över alla mål. Registret ska utvisa tiden då varje mål kommit in, de åtgärder som vidtagits med målet, tiden för målets avgörande och, om missnöje anmälts eller överklagande kommit in, dagen då det skett och de åtgärder som vidtagits.Handlingarna i målet ska föras samman till en akt. När en part, en ställföreträdare, ett ombud, en försvarare eller ett biträde får ta del av en handling som innehåller sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2017:176). Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 14 och 15 §§ inf. efter detta kap.2 §2 §Av målregistret eller av akten skall det framgådomstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem eller vilka som svarar för beslutet, samtvem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar.När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå av målregistret eller av akten. Lag (2000:172). 3 §3 §Vid ett sammanträde skall följande antecknas:tid och ställe för sammanträdet,vilka som deltar i sammanträdet,rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till det,parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller bestridanden av motpartens yrkanden,yrkanden av andra än parter samt parternas medgivanden eller bestridanden av sådana yrkanden,den utredning som läggs fram,vad som iakttas vid en syn på stället, samtdet som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån det kan ha betydelse för parterna eller för högre rätt att det antecknas.Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör anteckningarna. Lag (2000:172). 4 §4 §Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett mål och som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad som anges i 3 § följande antecknas:i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt motpartens yttrande över dessa omständigheter,de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis, samtdet som i övrigt behövs inför målets avgörande. Lag (2005:683). 5 §5 §När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall det upprättas ett protokoll över vad som förekommer. Lag (2000:172). 6 §6 § I tingsrätt skall en berättelse som lämnas i bevissyfte dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre rätt får dokumenteras på samma sätt.Om en berättelse som lämnas i bevissyfte inför domstol inte dokumenteras enligt första stycket, skall den dokumenteras genom en ljudupptagning eller, i den omfattning berättelsen kan antas vara av betydelse i målet, skrivas ned. Detta gäller dock inte vid huvudförhandling i Högsta domstolen.Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts genast få tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som lämnat berättelsen skall tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. En invändning som inte leder till någon ändring skall antecknas. Därefter får det som skrivits inte ändras. Lag (2005:683). 6 a §6 a §I tingsrätt ska det som iakttas vid syn dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Det som iakttas vid syn i högre rätt får dokumenteras på samma sätt. Lag (2016:37). 7 §7 §Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som handläggs enligt denna balk. Lag 2000:172. 7 kap. Om åklagare och om jäv mot anställda vid brottsbekämpande myndigheterRubriken har denna lydelse enl. Lag 2014:649. 1 §1 §Allmänna åklagare är: riksåklagaren och vice riksåklagaren,överåklagare och vice överåklagare, samt chefsåklagare, vice chefsåklagare och kammaråklagare.Närmare bestämmelser om åklagarväsendet meddelas av regeringen. Lag (2001:280). Åklagarförordning (2004:1265) inf. efter detta kap.2 §2 §Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare och har ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet. Vice riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare. I övrigt får vice riksåklagaren i den omfattning som riksåklagaren bestämmer utföra de åklagaruppgifter som riksåklagaren får utföra.Om det finns särskilda skäl får regeringen, efter anmälan av riksåklagaren, förordna en överåklagare att för viss tid fullgöra åklagaruppgifter som får utföras av vice riksåklagaren. Under riksåklagaren har överåklagare ansvaret för åklagarverksamheten inom särskilda områden. Lag (2004:1264). 3 §3 §Riksåklagaren och vice riksåklagaren anställs med fullmakt genom beslut av regeringen. Lag (2001:280). 4 §4 §Allmänna åklagare utför åklagaruppgifter i tingsrätt och hovrätt. Endast riksåklagaren är emellertid allmän åklagare i hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första stycket.Riksåklagaren är allmän åklagare i Högsta domstolen. Riksåklagaren får förordna en annan allmän åklagare att utföra talan i Högsta domstolen. Lag (2004:402). 5 §5 §Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare får överta uppgifter som skall utföras av lägre åklagare. Lag (2004:1264). 6 §6 §Om det för åklagare beträffande visst brott finns omständighet som skulle utgöra jäv mot domare, får han eller hon inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet eller annan åtgärd enligt denna balk. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra åklagaruppgifter. Jäv får inte grundas på åtgärd som en åklagare har vidtagit på tjänstens vägnar, eller gärning som förövats mot honom eller henne i eller för hans eller hennes tjänst.Även om en åklagare är jävig, får han eller hon vidta åtgärder som inte utan fara kan uppskjutas.En fråga om jäv mot åklagare prövas av en överåklagare. Jäv mot vice riksåklagaren och biträdande åklagare till riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare prövas dock av riksåklagaren. Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller henne. Lag (2004:1264). Ang. domarjäv se 4:13.7 §7 § Inom åklagarväsendet får det finnas biträdande åklagare. Dessa åklagare får i den omfattning som regeringen bestämmer utföra uppgifter som skall utföras av allmän åklagare. Väckande eller fullföljande av åtal i Högsta domstolen får dock inte beslutas av någon annan än riksåklagaren. Det får även finnas extra åklagare inom åklagarväsendet. Regeringen bestämmer i vilken omfattning extra åklagare får förordnas att utföra uppgifter som skall utföras av annan allmän åklagare än riksåklagaren eller vice riksåklagaren. Riksåklagaren får förordna extra åklagare att utföra talan i Högsta domstolen. Lag (2004:1264). Förutv. 7 § upphävd g. Lag 1983:999. 8 §8 §För särskilda åklagare gäller vad som är föreskrivet för dem. Ingen annan särskild åklagare än justitiekanslern eller en justitieombudsman får besluta att åtal skall väckas eller fullföljas i Högsta domstolen. Lag (2001:280). Lag (2005:73) om rätt för Justitiekanslern att överklaga vissa beslut, inf. efter 49:. Lag (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn – F (1975:1345) med instr. för Justitiekanslern. 9 §9 §Det som anges i 6 § om åklagare tillämpas även på anställda vid Skatteverket eller Tullverket och andra anställda än åklagare vid Ekobrottsmyndigheten som har att vidta åtgärd eller meddela beslut i brottsbekämpande verksamhet. En fråga om jäv prövas av respektive myndighet.Bestämmelser om jäv för anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen finns i 7 § polislagen (1984:387). Bestämmelser om jäv för anställda vid Kustbevakningen finns i 2 kap. 2 § kustbevakningslagen (2019:32). Lag (2019:33). 8 kap.Om advokater 1 §1 §För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet fastställas av regeringen. Advokat är den som är ledamot av samfundet. Lag (1974:573). Enl. KBr (1963:580) till Sveriges advokatsamfund har KM:t fastställt stadgar för advokatsamfundet. Stadgarna återges på samfundets webbplats www.advokatsamfundet.se.2 §2 § Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas somhar hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete, har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning, har gjort sig känd för redbarhet, ochäven i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från antagningskraven såvitt gäller första stycket 1. Detsamma gäller antagningskraven enligt första stycket 2 och 3 beträffande den som är auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande bestämmelser. Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han eller hon har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses uppfylla kraven enligt första stycket 2 och 3. Detsamma gäller den som registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk rätt eller att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt, den registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att antas till ledamot i samfundet. Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven enligt första stycket 2–5. Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall är förbjuden att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde.Ordinarie domare, allmän åklagare eller kronofogde får inte antas till ledamot. Detsamma gäller den som annars är anställd hos någon annan än advokat, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag. Lag (2008:420). Ang. innebörden av kravet i 1 st. 3 på praktisk utbildning H 1996: 221 – Den som på egen begäran till följd av sjukdom utträtt ur advokatsamfundet ansågs berättigad att på nytt vinna inträde då han efter tillfrisknande kunde återgå till advokatverksamhet H 1997: 851 – Det ankommer inte på HD att pröva frågor om dispens från kunskapskravet i 1 st. 2 H 1998: 22, från kravet på viss tids verksamhet enl. 1 st. 3 2000: 135 eller från kravet att samfundsledamot inte får vara anställd av annan än advokat H 2010: 204 – Krav utöver vad som fordras enl. 3 st. fick ej ställas för inträde i advokatsamfundet H 2000: 214 – Fråga om lämplighet (1 st. 5) med hänsyn till tidigare brottslighet H 2002: 129 – Ang. 3 st. första meningen: kompletterande prov kunde ej krävas av norsk advokat, då väsentliga skillnader ej förelåg mellan norsk och svensk rätt (art. 4 i rådets direktiv 89/48 EEG den 21.12.1988) H 2002: 130 – Anledning saknades att ifrågasätta vad advokatsamfundets stadgar kräver om viss praktisk juridisk verksamhet H 2004: 730 – Verksamhet som franchisetagare ej praktisk utbildning H 2016: 841.Ang. frågor om ömsesidigt erkännande i 3 st. första meningen, se C-118/09 Koller (nationell utbildning har erkänts som behörighetsgrundande i annan medlemsstat). Ang. kraven i 6 st.: Restriktionerna betr. annan anställning får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att förebygga intressekonflikter och måste tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt C-225/09 Jakubowska.2 a §2 a §Den som är auktoriserad som advokat i en annan stat inom Europeiska unionen och utövar stadigvarande advokatverksamhet i Sverige under sitt hemlands titel, skall vara registrerad hos advokatsamfundet. En sådan advokat skall uppfylla de villkor som anges i 2 § sjätte stycket. Lag (1999:791). Ang. 2 st. se anm. vid 2 §. F (2002:143) om registrering av den som är auktoriserad som advokat i Schweiz. 3 §3 §Ansökan om inträde i advokatsamfundet eller registrering enligt 2 a § prövas av dess styrelse. Lag (1999:791). 4 §4 §En advokat skall i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed. En advokat är skyldig att förtiga vad han får kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat vara delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag. En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv. Lag (2000:172). Ang. 1 st. andra meningen jfr BrB 20: 3 samt TF 7: 20, 22 och 23 jämförda med offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 44:2 – Lag (1944:181) om redovisningsmedel vid HB 1: – Ang. vittnesplikt se 36:5.Jfr H 1946: 493 (ang. klandertid enl. HB 18:9) – Preskriptionsbestämmelsen i HB 18:9 ej tillämplig på skadeståndsanspråk mot advokat H 2000: 137 – Fråga vid förskingringsbrott av advokat, huruvida advokatförsäkringen omfattade även dröjsmålsränta från tidpunkten för förskingringen H 2000: 225 – Ang. betydelsen i visst fall av att advokat bedrev sin verksamhet i aktiebolag H 2001: 872 anm. vid KonkL 7:23 – Fråga om advokat gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande vårdslöshet i entreprenadmål H 2018: 414.5 §5 § har upphävts genom lag (1972:430). 6 §6 §Advokatväsendet står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd. Styrelsen och disciplinnämnden ska se till att en advokat uppfyller sina skyldigheter när han eller hon utför talan i domstol och utövar sin advokatverksamhet i övrigt. Frågor om disciplinära ingripanden mot advokater enligt 7 § första–fjärde styckena och 7 a § prövas av disciplinnämnden och, i enlighet med vad som bestäms i stadgarna, av styrelsen. En advokat är skyldig att lämna de uppgifter till samfundet som behövs för tillsynen. Justitiekanslern får begära att disciplinnämnden vidtar åtgärder mot en advokat som inte uppfyller sina skyldigheter och att styrelsen vidtar åtgärder mot den som inte längre är behörig att vara advokat. Den som har deltagit i handläggningen av ett tillsynsärende hos advokatsamfundet får inte obehörigen röja vad han eller hon då har fått veta om någons personliga eller ekonomiska förhållanden. Lag (2017:1024). Jfr 12:5, 6.Advokat fick ej föra talan mot domstols beslut att tillställa samfundet kopia av inlaga från honom på grund av att uttalanden i denna ansågs strida mot god advokatsed H 1973: 444 – Fråga om jäv vid handläggningen hos advokatsamfundets disciplinnämnd H 1995: 11.7 §7 §En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller en sådan advokat som avses i 2 a § skall registreringen upphävas. Är omständigheterna mildrande, får advokaten i stället tilldelas en varning.En advokat som annars åsidosätter sina plikter som advokat får meddelas en varning eller erinran. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får advokaten uteslutas ur samfundet eller, i fråga om en sådan advokat som avses i 2 a §, registreringen upphävas. En advokat som tilldelas en varning får, om det finns särskilda skäl, även åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst femtiotusen kronor. Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för att tilldela en advokat erinran, göra ett uttalande om att advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig. En advokat är skyldig att genast träda ur samfundet om det inträffar en sådan omständighet som gör att han eller hon enligt 2 § femte eller sjätte stycket inte får antas till ledamot av samfundet, om inte styrelsen i fall som avses i 2 § sjätte stycket andra meningen medger undantag. Om advokaten inte träder ur samfundet, trots att han eller hon är skyldig att utträda, skall styrelsen förordna om hans eller hennes uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte längre uppfyller hemvistkravet enligt 2 § första stycket 1 och styrelsen inte medger att han eller hon får stå kvar som ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som är registrerad enligt 2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat där han eller hon är auktoriserad, skall styrelsen upphäva registreringen.I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att beslutet genast skall verkställas. Detsamma gäller ett beslut att upphäva en registrering.Brott mot tystnadsplikt enligt 4 § första stycket andra meningen får inte åtalas av någon annan än Justitiekanslern. Åtal får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Lag (2008:420). Ang. straff för den som obehörigen ger sig ut för advokat se 10 § nedan, förut BrB 17: 15.Ang. 1 st. H 1949: 238; 1994: 688 (advokat, som låtit upprätta fakturor med oriktigt innehåll, ansågs ha förfarit oredligt); 2016: 1031 (samma bedömning i fråga om advokat som uppmanat en klient att begå misshandel) – Ang. 2 st. H 1965: 107; 1985: 856 (ang. advokats skyldighet att övervaka hos honom anställd biträdande jurist); 1991: 293 (offentlig försvarares biträde åt misstänkt vid sidan av försvararuppdraget), 1992: 139 (advokat lämnade tillsammans med sina huvudmän pågående huvudförhandling av processtaktiska skäl) – Uteslutning pga. att advokat såsom offentlig försvarare mot gällande restriktioner vidarebefordrat uppgifter från häktad klient H 2001: 535 – Ang. advokatkontors principalansvar för biträdande jurist resp. anställd advokat H 2000: 380 och 639, båda anm. vid SkadestL 3:1 – Beslut om uteslutning med omedelbar verkställighet enl. denna § kan bli föremål för inhibition H 2016: 140.7 a §7 a §En advokat som, i andra fall än som avses i 7 § första stycket, genom att begå brott har visat sig uppenbart olämplig att vara advokat ska uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller en sådan advokat som avses i 2 a § ska registreringen upphävas.I samband med ett beslut om uteslutning eller upphävande av registrering enligt första stycket får det bestämmas att beslutet ska verkställas genast. Lag (2017:1024). Lagen 2017:1024, med ikraftträdande 1 jan. 2018, innehåller även:2. Bestämmelserna i den nya 8 kap. 7 a § tillämpas inte när det gäller brott som har begåtts före ikraftträdandet.8 §8 § Den som har fått avslag på en ansökan om inträde i advokatsamfundet eller som har uteslutits ur advokatsamfundet får överklaga beslutet till Högsta domstolen. Detsamma gäller den som har fått avslag på en ansökan om registrering enligt 2 a § eller som har fått sin registrering upphävd enligt 7 eller 7 a §. Justitiekanslern får överklaga ett beslut enligt 7 eller 7 a § till Högsta domstolen. Lag (2017:1024). Ang. överklagande se 56:12.På HD ankommer ej att pröva fråga om dispens enl. 3 § 2 st. i stadgarna för advokatsamfundet H 1957: 629 – Vid prövning av besvär över vägrat inträde har samfundets bedömning av lämplighetsfrågan ansetts böra frångås endast om särskilt förhållande föranleder därtill H 1991: 232 – Beslut av advokatsamfundets disciplinnämnd kan bli föremål för resning; advokat ägde söka resning, när disciplinnämnden vägrat uppta ärende om erinran mot advokaten till förnyad prövning H 1993: 405; även 2001: 239 – Av disciplinnämnden i HD åberopade omständigheter, som saknade samband med förhållanden till grund för nämndens beslut om uteslutning, beaktades ej vid HD:s prövning H 1998: 888 – Fråga i resningsärende om disciplinnämndens tillämpning varit uppenbart rättsstridig H 2003: 403 – Prövning enligt RF 11:11 av fråga om resning betr. disciplinansvar skall ske med utgångspunkt i reglerna om resning i brottmål och med analog tillämpning av 37 b § förvaltningsprocesslagen H 2007: 82 – Den huvudsakliga uteslutningsgrunden ej styrkt vid HD:s prövning H 2011: 732 – Återförvisning till disciplinnämnden när JK i HD anförde nya omständigheter H 2014: 23.9 §9 § Vad i rättegångsbalken eller i någon annan lag föreskrivs om advokater skall i tillämpliga delar gälla även den som är auktoriserad som advokat i någon annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz när denne är verksam i Sverige. Därvid skall han använda den yrkesbeteckning som används i den stat där han är auktoriserad, uttryckt på denna stats språk och med hänvisning till den yrkesorganisation som han tillhör eller till den domstol vid vilken han enligt den statens lag får tjänstgöra. Om rätten kräver det, skall den som uppger sig uppfylla kraven i första meningen förete bevis härför.Första stycket första meningen omfattar bestämmelsen i 4 § andra stycket om advokatverksamhet i bolag endast i fråga om den som är skyldig att vara registrerad enligt 2 a §.Advokatsamfundets styrelse skall underrätta behörig myndighet eller organisation i den stat där advokaten är auktoriserad om beslut i vilket det har konstaterats att han åsidosatt sina plikter som advokat. Lag (2001:57). 10 §10 §Den som utan att vara behörig till det utger sig för att vara auktoriserad som advokat i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, döms till böter. Lag (2001:57). Äldre rätt: H 1948: 650, 1956: 384.11 §11 §Regeringen får föreskriva att bestämmelserna i detta kapitel om registrering av den som är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska unionen också skall omfatta den som är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz. Lag (2001:57). Domstolsverkets föreskrifter om advokatberedskap (DVFS 2014:23), anm. vid 21:3 a.9 kap.Om straff, vite och hämtning Rubriken har denna lydelse enl. Lag 1984:131. 1 §1 §En part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål, döms till böter. Lag (1991:241). Jfr 20:1; 45:2 – Ang. forum se 19:5. H 1950: 526; 1967: 348.2 §2 §Om en part mot bättre vetande för talan mot dom eller beslut, döms han till böter. Lag (1991:241). Jfr anm. vid 1 §.Jfr äldre rättsfall H 1934: 402 (ansvar ådömt den som utan att inneha fullmakt ingivit besvärsskrift).3 §3 § Försöker en part i tvistemål eller en målsägande i brottmål förhala rättegången genom påståenden eller invändningar, som är uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis eller någon annan otillbörlig åtgärd, döms han till böter. Vad nu sagts om part gäller också intervenient, även om han inte har ställning som part. Lag (1991:241). Ang. intervenient se 14:9–13 – Jfr anm. vid 1 § – Ang. ersättningsskyldighet se 18:6; 31:4.4 §4 §Vad i 1–3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare så ock ombud eller biträde. Jfr 18:7; 31:5.Ang. innebörden av begreppet biträde H 1953: 699 – Fråga huruvida ombud gjort sig skyldig till rättegångsförseelse H 1985: 622.5 §5 §Den som vid ett sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller bryter mot en ordningsregel eller ett förbud som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 §eller 9 c § döms till penningböter. Till samma straff döms den som muntligen inför rätten eller i en rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.Första stycket ska tillämpas också i fråga om en sådan sidosal som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2019:298). Jfr 19:5; 20:1 och BrB 25: 1. H 1950: 177 A anm. vid 19:5 – ERD Ravnsborg mot Sverige (1994, fråga om tillämplighet av art. 6.1 Europakonventionen) – Påstående att tingsrättens ledamöter var rasister ansågs otillbörligt H 2018: 215.5 a §5 a §Den som tar upp bild i strid med 5 kap. 9 b § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.Första stycket ska tillämpas också i fråga om en sådan sidosal som avses i 5 kap. 12 eller 13 §.I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Lag (2019:298). 6 §6 § Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande inte får uppenbaras, döms han till böter. Lag (1991:241). Jfr 5:4; 23:10 7 st.; 27:9.7 §7 § Rätten får, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla. Skall ett föreläggande, som enligt särskild föreskrift skall förenas med vite, delges någon som vistas utom riket, får rätten underlåta att förelägga vite, om delgivning annars inte kan ske i den främmande staten. Om något vite inte har satts ut, får den förelagde inte åläggas något ansvar för de kostnader som kan ha uppstått till följd av att föreläggandet inte följts. Föreläggandet skall i övrigt vid den fortsatta handläggningen av målet anses jämställt med ett vitesföreläggande. Lag (2000:564). Ang. vite se Lag (1985:206) om viten under FörvProc. 8 §8 § Vite får inte föreläggas när straff är utsatt. Staten får inte föreläggas vite. Lag (1987:747). 9 §9 § Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till ett sammanträde skall föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite skall inte heller föreläggas om den som skall kallas fyllt femton men inte arton år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran. Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts. Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lag (2002:381). Förutv. 9 § upphävd g. Lag 1999:84 – Bestämmelsen i förutv. 9 § motsvaras nu av 32:7.10 §10 § Ska någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han eller hon, om inte annat följer av det som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han eller hon skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Om ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats, eller det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till det, får rätten eller Polismyndigheten besluta att han eller hon får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall äga rum högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket Vid rättens prövning skall det särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten. Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på den plats som bestäms av Polismyndigheten. Om den omhändertagne skall inställas i brottmål som tilltalad får han eller hon tas i förvar. Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. Lag (2014:649). Oriktig tillämpning av 2 st. (tjänstefel) H 1992: 555.ANDRA AVDELNINGENOm rättegången i allmänhet I. Om rättegången i tvistemål10 kap. Om laga domstol 1 §1 § Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist.Är svaranden folkbokförd i Sverige anses som hans hemvist den ort där han var folkbokförd den 1 november föregående år.För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan menighet.Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft hemvist eller uppehållit sig. Lag (1991:485). Jfr 15 §.Ang. sista st. H 1974: 311 (fråga om hemvist utom riket förelåg) – H 1980: 116 anm. vid 10 §.2 §2 §Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka talan i målet, har sitt säte. 3 §3 § Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom, må han sökas där egendomen finnes. Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.Ang. 1 st. H 1950: 464 (skyldighet att utge underhåll på grund av äktenskap sådan betalningsskyldighet som här avses); H 1962: 354 anm. vid 16 §; H 1966: 450; 1970: 487; 1981: 386 (att utlänning här hade för sitt personliga bruk under tillfällig vistelse avsedd egendom grundade ej behörighet enl. 1 st. för svensk domstol); 1988: 440 (konossement ansågs sakna förmögenhetsvärde sedan godset utlämnats utan att det företetts) – H 1987: 790 anm. vid 15:5 – Fråga, om en i konkurs bevakad fordran var värdelös och därför ej kunde grunda forum enl. 2 st. andra meningen H 1998: 361 – Fråga, huruvida utländsk svarande hade egendom (rätt till försäkringsersättning) i Sverige H 1999: 16 – 1 st. 1 meningen ej tillämplig på aktier i svenskt aktiebolag för vilka aktiebrev ej utfärdats H 2004: 891 – Svensk domsrätt i mål om betalning pga. en borgensförbindelse förelåg inte på den grunden att svaranden hade en kontofordran på ett mindre belopp mot svensk bank, däremot pga. tvistens anknytning till Sverige H 2016: 779.4 §4 § Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.Fråga om förbindelse ingåtts här i riket H 1940: 354 – Denna § tillämpad betr. skatteskuld; skulden ansågs uppkommen i den ort där debiteringen skett H 1980: 340 – Avtal ansågs ingånget i Sverige då både anbud och accept lämnats i Stockholm, oavsett att anbudsgivaren vid tiden för accepten lämnat Sverige H 2001: 800 – Svensk domsrätt ansågs föreligga vid återvinningstalan av ett svenskt konkursbo mot norsk svarande H 2013: 22.5 §5 § Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.Jfr 15 §.Fast driftställe? H 1992: 3.6 §6 § Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga om gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad eller dylikt.Jfr 15 §.7 §7 § Tvist på grund av förmyndares, god mans eller förvaltares förvaltning får väckas vid rätten i den ort där den omyndige eller den för vilken god man eller förvaltare är eller varit förordnad har sitt hemvist, eller också vid rätten i den ort där förvaltningen förts.Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort där förvaltningen förts. Lag (1994:1435). 8 §8 § Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.Ang. skadeståndstalan i samband med åtal för brott se 22:1 – Lag (1922:382) ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart 7 §, inf. efter SkadestL – Lag (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg 8 § under BB 5:.Talan om betalningsskyldighet enl. skattebetalningslagen 12:6 ansågs ej som ”talan i anledning av skadegörande handling” H 2001: 336.8 a §8 a § I tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får talan mot näringsidkaren väckas vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. Detta gäller dock endast om målet i tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d §. Lag (1989:656). 9 §9 § Tvist om arv eller testamente skall tas upp av den rätt där den döde hade att svara i tvistemål i allmänhet. Tvist om bodelning mellan makar eller sambor skall tas upp av den rätt där någon av dem skall svara i tvistemål i allmänhet. Har någon av dem avlidit, skall en bodelningstvist tas upp av den rätt där den döde hade att svara i tvistemål i allmänhet.Finns det inte någon domstol som är behörig enligt första eller andra stycket, skall målet tas upp av Stockholms tingsrätt.I fråga om klander av bodelning eller arvskifte som har förrättats av bodelningsförrättare eller skiftesman finns särskilda bestämmelser. Lag (1987:792). Jfr 17 § – Se Lag (2015:417) om arv i internationella situationer 3: 10, inf. under ÄP – Ang. forum för äktenskapsmål se ÄktB 14: 3, för mål om faderskap, adoption, vårdnad, umgänge och underhåll se FB 3: 3 och 7, 4: 12, 6: 17 och 7: 12. H 1973: 472 (tvist om ränta på legat); 1974: 144 (tvist rörande avtal om blivande bodelning i sammanhang med skillnadsmål).10 §10 § Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall tas upp av rätten i den ort, där fastigheten ligger. Detsamma gäller om tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra något som åligger honom eller henne i denna egenskap eller, då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, det är fråga om vederlag för upplåtelsen, byggnads underhåll eller annat dylikt. Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter under skilda domstolar, skall tvisten tas upp av den rätt under vilken huvuddelen av fastigheterna ligger. Lag (2010:980). Jfr 17 § – Se ang. arrendetvist JB 8: 32 – Ang. mål om stängselskyldighet se Lag (1933:269) om ägofred 46 §, under BB 5: – Jfr Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster efter MB 11:. H 1952: 77; 1969: 539 – Ang. immunitet för främmande stat betr. talan om ogiltighet av fång till fastighet som användes för härvarande ambassad H 1957: 195; vid talan grundad på avtal om hyra av lokal för ambassad 2009: 905 – Fråga om svensk domsrätt i mål om ogiltigförklaring av avtal om köp av fast egendom utomlands H 1968: 78; i mål om att fullgöra en på avtal om köp av utländsk fastighet grundad förpliktelse alternativt att utge skadestånd 1979: 151; i mål mot svenskt resebyråföretag om betalning till utländskt hotellbolag 1970: 267; betr. talan mellan parter med hemvist i Sverige att vissa byggnader i Finland tillhörde käranden, sedan vid finsk domstol väckt talan i saken avvisats 1985: 832 – Tvist om muntlig upplåtelse hänförlig till arrendetvist H 1973: 139 – Ang. tvist om bättre rätt till arrende H 1973: 337 – Tvist om arrendeavtals giltighet har ansetts utgöra arrendetvist H 1976: 711 – Ej fastighetsforum utan allmänt tvistemålsforum för mål om fordran på kommunala renhållningsavgifter H 1980: 116; likaså när fastighetsägare som grund för talan om utfående av vissa pantbrev i fastigheten åberopat att de tillhörde honom och svaranden invänt att de pantförskrivits till honom 1987: 31 – Talan om fastställelse att viss överenskommelse innebar arrendeavtal ansågs vara arrendetvist H 1983: 331 – Negativ fastställelsetalan om att arrendeförhållande inte förelåg ansågs vara arrendetvist H 1983: 724 – Tvist som gällde borgensmans regresskrav mot arrendator ej arrendetvist H 1990: 631 – Vattenmål eller allmänt mål? H 1991: 449 (äldre rätt; anm. även vid 7:2 lagen 1998:812 med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet).11 §11 § Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:tvist om köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;talan mot ägare av fast egendom om skyldighet att personligen svara för gäld, för vilken egendomen utgör pant, om betalning samtidigt sökes ur egendomen;tvist om skada eller annat intrång å fast egendom;talan om ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; ellertalan om ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.Åberopar en kärande flera alternativa grunder för ett yrkande och är domstolen behörig att pröva någon av dem, är domstolen behörig att pröva även de övriga grunderna om ingen av dessa omfattas av ett exklusivt forum H 2014: 838.12 §12 §Som fast egendom anses vid tillämpning av detta kapitel även byggnad å annans grund samt gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.Jfr JB 1: och 2: – Minerallag (1991:45) 8: 11 och 16: 1. anm. i Bih.13 §13 § Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas vid den rätt, som först dömt i målet. Ang. fördelning av rättegångskostnad se 18:11; 31:7.14 §14 § Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara.Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit huvudmålet. Jfr 14:2–5 – Ang. kvittningsinvändning i högre rätt se 50:25; 55:13; jfr även 16–18 §§ i detta kap.Svensk medborgare med hemvist utomlands har i visst fall, med analog tillämpning av denna §, ansetts skyldig pga. sin anknytning till Sverige att jämte svenska rättssubjekt svara vid svensk domstol H 1986: 729 – Se även H 1989: 36 anm. vid 15 § – Talan mot åklagare och polistjänstemän om skadestånd pga. fel och försummelse i tjänsten kunde inte prövas av HovR i samband med en därmed sammanhängande talan mot domare i TR H 2003: 531.15 §15 §Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan. Jfr 13:4.Ursprunglig brist i fråga om lokal behörighet för tingsrätt har ansetts botad genom att under målets anhängighet inträtt förhållande som gjorde rätten behörig H 1974: 144 – Fråga om svensk domstols behörighet betr. genkäromål, när huvudmålet avskrivits pga. återkallelse och huvudkäranden här inte hade annat forum än rekonventionsforum H 1989: 36.16 §16 §Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse, om ej annat är stadgat. Jfr 17 §.Frågor om avtal att tvist härflytande ur visst rättsförhållande skulle avgöras av utländsk domstol hindrade tvistens upptagande vid svensk domstol H 1949: 724; 1969: 529 – Fråga om svensk domstol på grund av påstått derogationsavtal var obehörig att upptaga tvist samt, vid nekande svar, om stadgandet om förmögenhetsforum i 10:3 ägde tillämplighet H 1962: 354 – Fråga om jurisdiktionsklausul i ett mellan lastägare och huvudtransportör gällande konossement hade betydelse för lastägarens talan mot undertransportör H 1977: 796 – Giltig prorogation till svensk domstol? H 1980: 188 – Se även H 1973: 628 (fullgörelsedom på grundval av grekisk dom, som meddelats med stöd av prorogationsavtal) – Konkursbo kunde inte åberopa gäldenärens prorogationsavtal vid talan om återvinning H 2010: 734 – Ang. prövning av motfordran som omfattas av samma tvistlösningsavtal som huvudfordringen H 2013: 477.17 §17 §Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga: tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän; tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning är ensam behörig att upptaga sådan tvist; tvist, som enligt lag må upptagas allenast av vissa särskilda tingsrätter, om tvisten väckes vid annan domstol;tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol; äktenskapsmål;tvist, som angår utmätt egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling och för vilken behörig domstol är särskilt stadgad; ellertvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven; vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.Yrkande om kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran. Lag (1981:828). Jfr 34:1 – KonkL 13: 7 samt 17: 2 och 3 – Ang. p. 6 se UB 2: 24 samt Lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören etc. 3 §, efter HB 1: – Ang. måls överlämnande till arbetsdomstolen se Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2: 5, efter MBL. Vid tillämpning av 1 st. 1 är fastighetsdomstol att anse som ”särskild domstol” H 1979: 107 (plenum) och där anm. rättsfall; jfr 1986: 28 – 1 st. 1 ej hinder för delägare i samfällighet enl. anläggningslagen att vid allmän domstol föra talan mot samfällighetsföreningen om fastställelse att viss ledning omfattades av anläggningsbeslutet H 1984: 757 – Talan om förpliktande för staten att betala ut av myndighet beviljat statligt sysselsättningsstöd togs upp av allmän domstol; statens invändning om kvittning mot skatter och andra avgifter utom allmän domstols område avvisades enl. 3 st. H 1982: 502 – Det ansågs inte ankomma på allmän domstol att överpröva regeringens beslut om verkställighet av riksdagens anslagsbeslut H 1988: 15 – Allmän domstol behörig pröva av låntagare till statligt bostadslån väckt negativ fastställelsetalan rörande av länsbostadsnämnd beslutad återbetalningsskyldighet betr. vissa räntebidrag H 1988: 552 – Ang. 3 st. (ehuru det omvända fallet): Fastighetsdomstol ansågs ej behörig att pröva invändning om kvittning för fordran, rörande vilken tvist skall upptas av allmän domstol; officialprövning H 1992: 424 – Tvist om rätt till visst inkomststöd och bidrag till jordbrukare har ansetts gälla sådana civila rättigheter som avses i art. 6 i Europakonventionen men ej höra under allmän domstols behörighet H 1994: 657; däremot ägde allmän domstol behörighet att pröva krav på återbetalning av liknande bidrag 1996: 202 – Likaså ansågs allmän domstol behörig att pröva tvist om återbetalning av avgifter för barnomsorg (daghemsavgifter) H 1998: 656 I; men inte kommuns talan mot staten ang. avgifter enl. lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting 1998: 656 II – Ang. kompetenskonflikt i visst fall mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol ang. återbetalning av omställningsstöd till jordbrukare H 2001: 22 – Frågor om kompetensfördelningen mellan allmän domstol och presstödsnämnden H 2002: 288 – Ang. behörighet att pröva talan om förbud mot störande verksamhet grundad på JB 3:1 H 2004: 743 anm. även vid JB 3:1 – Ang. allmän domstols behörighet att pröva tvist om nättariffs skälighet H 2006: 410 anm. även vid ellagen (1997:857) 4:1 – H 2013: 1103 anm. vid ellagen 13:5 – Allmän domstol hade att pröva talan om förbud för kommun och kommunalt bolag att betala statsstöd i strid med art. 88.3 i EG-fördraget (numera art. 108 i fördraget om EU:s funktionssätt) H 2009: 625; likaså en talan om kompensation för mervärdesskatt som påförts i strid med unionsrätten H 2017: 589 – Fråga om behörighet för allmän domstol att pröva tvist ang. preskription av skattefordringar H 2016: 933.17 a §17 a §I lagen (1999:116) om skiljeförfarande finns särskilda bestämmelser om hinder mot rättegång. Dessa skall beaktas endast efter invändning av en part. Lag (1999:117). Se Lag (1999:116) om skiljeförfarande 4, 5 och 49 §§ inf. under RP. Fråga om påstått vållande genom brott, som åberopats såsom grund för skadeståndstalan, hade sådan anknytning till avtal med skiljeklausul att grunden ej kunde prövas av domstol H 2007: 475.18 §18 § Är rätten av annan grund än i 17 eller 17 a § sägs obehörig att upptaga tvist, som där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, om ej svaranden i rätt tid gjort invändning om domstolens behörighet eller uteblivit från första inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål, skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, tagas för god, om svaranden erhållit del därav och anledning ej förekommer, att den är oriktig. Lag (1999:117). Ang. rätt tid för invändning se 34:2.Ang. invändning om skiljeavtal se H 1920: 375; 1929: 73; 1973: 480 (alternativa invändningar som ej alla omfattades av skiljeavtalet); 1982: 738 (då svaranden i mål om mönsterintrång invänt, att han haft rätt till de omtvistade åtgärderna enl. licensavtal med skiljeklausul, förelades käranden att inom viss tid visa att skiljeförfarande inletts vid äventyr att käromålet avvisades) – Fråga om bestämmelse i försäkringsvillkor om behandling av tvist utgjorde rättegångshinder; bl.a. ang. betydelsen av att flertalet skiljemän skulle utses av ena parten H 1974: 573 – H 1956: 410; 1957: 430 – Tvist om giltigheten av arrendeavtal innehållande skiljedomsklausul H 1976: 125 – H 1989: 638 anm. vid SjöL 13:61 – I leveransavtal intagen skiljeklausul ansågs bindande för den som (genom s.k. singularsuccession) förvärvat rättigheter enl. avtalet H 1997: 866 anm. även vid 34:2.19 §19 §Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän. Jfr 34:2 – Ang. fullföljd av talan se 49:; 54: – Ang. mål enl. MB se lagen 2010:921 3:1–3 – Jfr rättsfall vid 54:16.Vid tillämpning av denna § är fastighetsdomstol att anse som ”särskild domstol” H 1979: 107 (plenum) och där anm. rättsfall.20 §20 § Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig. Har flera domstolar genom lagakraftvunna beslut förklarats obehöriga, får Högsta domstolen, om någon av domstolarna ändå är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen. I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av Högsta domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en rättegång, gäller vad Högsta domstolen bestämmer. Lag (2009:344). Jfr Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2: 6 st. 2 och 3, efter MBL. H 1966: 205; 1969: 539; 1970: 431 (tillämpning av 2 st.) – Ang. verkan betr. klanderfrist av hänvisning enl. 1 st. H 1975: 75 – Ang. rättegångskostnad vid hänvisning enl. 2 st. H 1976: 711 anm. vid 18:15, vid hänvisning enl. 1 st. 1999: 258 anm. vid 18:15 – Tillämpning av 2 st. H 1986: 247 – HovR hade bort hänvisa arrendetvist till fastighetsdomstol H 1993: 119 – När hänvisning enl. 1 st. har begärts i samband med överklagande måste HovR:n bevilja prövningstillstånd H 2012: 179.20 a §20 a §Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. Lag (1996:247). Ansökan om stämning mot staten beträff. olika pensionsförmåner, som kunde prövas av skilda instanser, ansågs ej kunna överlämnas AD 1997: 70 – Denna § analogiskt tillämplig på återställande av försutten tid H 2012: 139, 2015: 82.21 §21 §Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om laga domstol, vare de gällande. Enl. Lag (1952:532) om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg äger Konungen under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.Jfr bl.a. ang. vissa arbetstvister Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 2: 2 st. 3, efter MBL; Sjömanslag (1973:282) 75 §; Lag (1974:610) om inrikes vägtransport 42 §. Bih.; Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden 8 § 1 st. Bih.; SjöL 21: 2 – Se även förf:ar anm. vid 9 § och Lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar, inf. under MB 20:. Förordnande enl. denna lag har meddelats g. KK 1952:776 betr. fartyg med hemort i Storbritannien och Nordirland med kolonier, i Syd-Rhodesia eller i brittiskt protektorat, g. KK 1958:402 betr. fartyg med hemort i Frankrike eller annat Franska Unionen tillhörigt område och g. F 1975:309 betr. fartyg med hemort i Rumänien.11 kap. Om part och ställföreträdare 1 §1 §Envar kan vara part i rättegång.Råder ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som han ej själv äger ingå, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Om talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning. Underårig ansågs i vårdnadsmål vara part med särskilt förordnad förmyndare såsom ställföreträdare H 1968: 292 – Talan mot sinnessjuk i förmögenhetsrättsligt mål, vari åberopas tidigare utfärdad fullmakt H 1970: 550 – Ang. parts- och processbehörighet jfr anm. vid 34:1 – Se även H 1983: 277 II anm. vid ÄktB 9:8.2 §2 §Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegång. Lag samma vare i fråga om kronan samt kommun eller annan sådan menighet. För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Lag (1947:616). Ang. ställföreträdare för bolag m.fl. jfr rättsfall vid 20:8, för stiftelse H 1966: 149 anm. vid Stiftelselag (1994:1220) 2:16. Bih. – Partrederi kan uppträda som part i rättegång H 1992: 110 – Sedan bolag försatts i likvidation anfördes besvär över konkursbeslut av obehörig ställföreträdare för bolaget; HovR hade bort bereda likvidatorn tillfälle att inträda som behörig företrädare i stället för att utan vidare avvisa besvären H 1992: 518 II anm. även vid ABL 25:11 – Fråga om legitimations- och bevisverkan av uppgift i bolagsregistret om kärandebolagets ställföreträdare och om domstolens utredningsskyldighet; även fråga om verkan av beslut av styrelse, som valts vid bolagsstämma vid vilken brister förekommit i förfarandet H 2008: 796 – H 2009: 646 anm. vid stiftelselagen 1:4 – Se vidare ang. aktiebolag rättsfall vid ABL 25:50 och 51 – Ang. främmande stats rätt att åberopa immunitet (i tvistemål) H 1999: 821 (jfr rättsfall vid RB 10:10 och UB 4:1); utländsk statsturistorganisation AD 2001: 96; utländskt institut för utrikeshandel AD 2004: 26.3 §3 §Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan, äge dock föra talan här i riket, om han enligt svensk lag är behörig därtill. Jfr Lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 4 kap. 5 §, efter ÄktP – Växellag (1932:130) 79 § och Checklag (1932:131) 58 §, båda i Bih.4 §4 §Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, erfordras ej, med mindre rätten finner bevis böra företes. Jfr 12:9. H 1959: 195 anm. vid 34:1.5 §5 § En part skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt, om inte hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är en part skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling är en part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet. Vad nu sagts om en parts skyldighet att infinna sig personligen gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera ställföreträdare för en part, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra sin talan, är han ändå skyldig att infinna sig personligen, om rätten finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.Är en part eller hans ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, skall rätten förordna om detta. Lag (2009:344). 6 §6 §En part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om parten är en fysisk person och det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt. Rätten får bevilja förskott på ersättningen.Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624). 12 kap.Om rättegångsombud 1 §1 §Parts talan må föras genom ombud. Om skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §. 2 §2 §Såsom ombud får inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Ombudet skall behärska svenska språket.Ombud skall ha hemvist i Sverige, i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; dock får även annan brukas såsom ombud, om rätten med hänsyn till omständigheterna finner det lämpligen kunna ske. Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Lag (2001:57). Fråga om en person, vilken anmäler sig såsom ombud, lagligen kan omedelbart förklaras tillsvidare obehörig att brukas såsom ombud vid domstolen H 1950: 359 – Fråga om tidigare brottslighet (grovt bedrägeri, skattebedrägeri och skattebrott) utgjorde hinder mot att vara ombud H 2007: 650; motsv. fråga när en f.d. advokat gjort sig skyldig till grovt penninghäleri för tolv år sedan och för mindre allvarliga brott för tre år sedan 2013: 904.3 §3 §Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid domstol eller allmän åklagare eller kronofogde får ej vara ombud, med mindre regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer giver lov därtill. Vad nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan. Lag (1992:1511). Enl. 1 § F (2010:1793) med instr. för Domarnämnden beslutar nämnden i fråga om tillstånd som avses i denna § när det gäller lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare i domstol.4 §4 §Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i målet. Ej heller må någon brukas som ombud, om han tagit befattning med saken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten. H 1969: 292 (tidigare ombud för motpart).5 §5 §Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet; rätten äge ock, om skäl äro därtill, förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten. Att beslut genast går i verkställighet se 17:14; 30:12.Jfr H 1950: 359 anm. vid 2 § – H 1969: 68 – Ombud avvisat i resningsärende H 1985: 921 – Befogenheten att avvisa ombud för viss tid eller tills vidare ansågs avse endast sådana fall då ombudet visat sig olämplig genom sättet att utföra sitt uppdrag i det anhängiga målet H 1987: 879; jfr 1994: 194 anm. äv. vid SkadestL 3:2 – Ombud, som pga. sjukdom avvisats av HovR, tilläts efter tillfrisknande att företräda parten vid överklagande av HovR:s dom H 2008: 1047 – Fråga om TR hade skäl att förklara advokat obehörig att tills vidare brukas som ombud vid TR:n H 2016: 64 – Att varken huvudmännen eller ombudet fått tillfälle att yttra sig innan ombudet avvisades utgjorde rättegångsfel H 2017: 256.6 §6 §Avvisas ombud, skall rätten, om ej parten är tillstädes och själv vill föra sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som utebliven. Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt 5 § är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse. Lag (1987:747). 7 §7 §Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud. Underlåter han det, skall han anses som utebliven. 8 §8 §Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt undertecknad av parten. Att muntlig fullmakt skall antecknas i protokoll eller annan handling se 6:3 – Jfr 11 och 12 §§.9 §9 §Skriftlig fullmakt skall visas upp i original när ombudet första gången för talan i målet. Fullmakt behöver emellertid inte visas upp för anmälan av missnöje med ett beslut. Om en fullmakt inte finns tillgänglig när den skall visas upp, skall rätten ge ombudet tid att visa upp den. Är ett uppskov olägligt, får rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock utan att meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt, skall behörigheten anses innefatta ombudets tidigare åtgärder i rättegången. Anser rätten att det är ovisst om en parts underskrift på fullmakten är riktig, får rätten ge anstånd för att undanröja ovissheten. Skriftlig fullmakt skall tas in i akten i original eller bestyrkt kopia. Lag (2000:172). Jfr Lag (1996:242) om domstolsärenden 47 § efter RP, UB 2: 6, Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 66 § efter UP. H 1950: 570, 1968: 195 (ang. 2 st.) – När HovR medelst telefax utfärdat föreläggande för offentlig försvarare att förete rättegångsfullmakt och försvararen förnekat att han fått del av föreläggandet, ansågs den omständigheten att faxmeddelande avsänts ej innefatta tillräckligt belägg för att försvararen erhållit föreläggandet. HovR:ns beslut att avvisa överklagande undanröjdes därför H 1996: 16; även fråga i samma mål, om försvararen bort beredas ytterligare möjlighet att förete fullmakt – När offentlig försvarare, som efter beviljat anstånd utvecklat grunderna för överklagande av TR:s dom, inte efterkommit föreläggande att inge fullmakt, borde överklagandet inte avvisas H 2006: 118 – När omständigheterna talar för att ett ombud som överklagar en fällande brottmålsdom har i uppdrag att göra detta, ska ombudet alltid ges mer än en möjlighet att visa upp rättegångsfullmakt H 2017: 683 I-III.10 §10 §Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som fullmakt; fullmakten skall dock, om rätten finner det erforderligt, företes i huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som fullmakt.Närmare föreskrifter om överbringande av fullmakt genom telegraf eller telefon givas av regeringen. Lag (1974:573). 11 §11 §Såsom fullmakt för kronan eller kommun eller annan sådan menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt. Lag (1947:616). 12 §12 §Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren. Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den givits. 13 §13 §Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats, överlåta åt annan att föra partens talan, om ombudet givit lov därtill. 14 §14 §Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående sakenväcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan myndighet än rätten;mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parten att infinna sig personligen; företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva svaromål å alla mot parten framställda yrkanden; avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens yrkande; ingå förlikning; söka verkställighet av rättens dom; samtuppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom förlikning inte är tillåten. Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2–5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då meddelas. Lag (1987:747). Jfr H 1990: 460 anm. vid 36 § lagen 1984:404. Bih. – Rättegångsfullmakt medförde ej behörighet att ta emot denuntiation om överlåtelse av fordran på rättegångskostnad; även fråga om s.k. direktkravsrätt H 2012: 697.15 §15 §I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt angår ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; har annan inskränkning skett, vare den utan verkan.Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gällande mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen. 16 §16 §Är rättegångsfullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla. 17 §17 §Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan mot parten, om han genast gör gensaga däremot. 18 §18 §Fullmakt kan av parten när som helst återkallas. Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande av sin talan. Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.Ang. anmälan om återkallelse m.m. se 33:1.Jfr H 1910:505; 1911: 257; 1921: 134; 1925: 360 – Rättegångsombud, som till domstol anmält att han tills vidare inte kunde fungera som ombud, ansågs behörig att när som helst återinträda som ombud så länge parten inte återkallat fullmakten H 1996: 168.19 §19 §Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill, om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare. Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet, vare fullmakten dock gällande. 20 §20 §Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill och vare, om han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad, som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten. Om skyldighet att ersätta annan skada äge vad om fullmakt i allmänhet är stadgat motsvarande tillämpning.Jfr Avtalslag (1915:218) 25 § 1 st. (HB 1:). 21 §21 §Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd. 22 §22 §Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Om rättegångsbiträde gälle vad i 2–5 §§ samt 6 § andra stycket stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens närvaro företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot. 23 §23 §Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad om ställföreträdare är stadgat. Ang. ställföreträdare se 11: – Jfr Avtalslag (1915:218) 10 § 2 st. vid HB 1: och Lag (1992:160) om utländska filialer m.m. 10 och 24 §§ under HBa. R 1973: 48 (dödsbodelägares fullmakter för bank att med den behörighet som tillkommer testamentsexekutor företräda dödsboet).24 §24 §Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om behörighet att föra annans talan, vare den gällande. Prokuralag (1974:158) 1 § 2 st. vid 27 § avtalslagen (HB 1:) – Lag (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 1: 8 och 9, anm. efter lagen 2018:1219 i Bih. – SjöL 5: 3, 6: 8 och 9.13 kap. Om föremål för talan och talans väckande 1 §1 § Talan om åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, omfråga är om tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom talan väckts i målet, ej fullgöres;fråga är om ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller om annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen;för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse; ellersådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas. Ang. p. 5 se 14:5 samt ÄktB 6: 5 ff och FB 7: 2, 6, 7.Ang. talan om förpliktande för motparten att betala tredje man se H 1984: 215.2 §2 §Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan om fastställelse därav upptagas.Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare det gällande.Ang. 2 st. jfr 14:; 17:5; 32:5 – Ang. 3 st. se i UB 2:24 angivna lagrum – Jfr ang. fastställelsetalan ÄktB 14: 2 samt Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 4: 6, efter MBL, Mönsterskyddslag (1970:485) 41 §, Växtförädlarrättslag (1997:306) 10: 1, alla i Bih.Tillämpning av 1 st. H 1963: 442; H 1964: 66; även ang. ändring av talan för undanröjande av hinder mot prövning enl. 2 § 1966: 94; 1966: 453 (ej förfång); 1969: 132; 1971: 530; 1976: 656; 1979: 15; 1985: 172 (det rättsförhållande talan avsåg ej tillräckligt preciserat); 1987: 317 (när i HovR:n framkommit omständighet som medförde att ovissheten ej längre var till förfång avvisades den förda fastställelsetalan); 1987: 787 (skadeståndsskyldighet); AD 1989: 36 (ej förfång); H 1990: 621 – Invändning om medvållande i visst fall prövad i mål om fastställelse av skadeståndsskyldighet H 1973: 412 – Ang. 1 och 3 st. H 1992: 820 anm. vid ÄB 14:5 – H 1993: 507 (fråga inför bodelning om makes rätt till viss egendom) anm. vid ÄktB 9:2 – Talan om fastställelse av skadeståndsskyldighet till undvikande av preskription fick föras, oaktat det ännu inte kunnat avgöras om slutlig skada uppkommit H 1998: 438 – Negativ fastställelsetalan fick föras mot arbetstagarorganisation fastän ett rättskraftigt avgörande inte kunde uppnås AD 1998: 117 – Fråga om förutsättningar för fastställelsetalan avseende skadeståndsskyldighet H 2005: 517; samma fråga avseende rätt till försäkringsersättning 2007: 108 – Ang. fastställelseintresse betr. talan om patents skyddsomfång H 2006: 354 anm. vid 65 § patentlagen (1967:837) – Negativ faderskaps- och moderskapstalan tilläts enl. denna § H 2007: 684 – H 2007: 718 anm. vid 19:1 spellagen (2018:1138) – Förutsättningar för fastställelsetalan ang. skiljemäns behörighet H 2010: 508 – Lämpligheten av negativ fastställelsetalan när en häremot svarande positiv talan väckts utomlands H 2013: 209 – Ang. talan enl. lönegarantilagen H 2018: 114 anm. under 30 § lönegarantilagen (1992:497).En medlemsstat är inte skyldig att ge en enskild möjlighet att väcka särskild talan om fastställelse av att nationell rätt strider mot EG-rätten C-432/05 Unibet, p. 65.3 §3 § Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samtkräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt. Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. Lag (1987:747). H 1957: 727; 1964: 38; 1966: 94, anm. vid 2 §; 1966: 193; 1967: 327; 1991: 173 – Ang. ändring av talan vid bevakning i konkurs H 1953: 116 – I mål om nedsättning av underhållsbidrag kunde med stöd av 1 st. p. 1 efter fullföljdstidens utgång yrkas större nedsättning än som yrkats i vadeinlagan H 1985: 618 – Tillämpning av grunderna för 1 st. p. 1 H 1974: 604 (fastighet exekutivt såld under rättegång om klander av bodelning); 1981: 1201; AD 1976: 47 – Ang. 1 st. p. 3 jfr AD 1949:11; 1975: 17 – Ang. 1 st. p. 1 och 3 samt 2 st. H 1971: 317, 620 – Fastställelsetalan ansågs med stöd av grunderna för 1 st. p. 1 kunna ändras i högre rätt H 1984: 807 – Fråga om taleändring var tillåten enl. 1 st. p. 1 H 1989: 47; enl. 1 st. p. 2 efter återvinning i handräckningsmål enl. äldre lag 1991: 453 – Talan om återvinning i konkurs fick, även efter talefristens utgång, ändras från att avse visst belopp till att avse återbäring av själva egendomen H 1990: 366 – Nya yrkanden i mål om klander av arrendesyn ansågs som tillåten taleändring enl. 1 st. p. 3; fick framställas även efter klanderfristens utgång H 1990: 660 – Ej otillåten taleändring enl. 1 st. p. 3 att till yrkande om ogiltigförklaring av uppsägning fogades, alternativt, yrkande om ekonomiskt skadestånd pga. turordningsbrott AD 1993: 92 – Ej rätt till nytt yrkande enl. 1 st. p. 3 sedan målet återupptagits efter återvinning efter tredskodom H 1992: 55 – Nytt yrkande på väsentligen samma grund enl. 1 st. p. 3? H 1995: 644 – Otillåten ändring, när sökanden i mål om betalningsföreläggande, på annan än väsentligen samma grund, höjde beloppet sedan ansökningen hänskjutits till rättegång H 1996: 553 – Den som klandrat bodelning med yrkande att utfå större skifteslikvid ägde efter klanderfristens utgång yrka att i stället bli tillskiftad fastigheter H 1997: 62 – Vid klander av bodelning utgörs grunden för talan av invändningen mot bodelningen som sådan H 2003: 460 – Ersättande av fullgörelsetalan med fastställelsetalan utgjorde ej inskränkning av talan utan tillåten taleändring H 2003: 158, anm. även vid 5 § – Ang. 2 st. AD 1976: 97 – Andra meningen i 2 st. analogiskt tillämpad i mål i TR om återvinning efter betalningsföreläggande H 1982: 95; d:o i mål om återvinning efter lagsökning 1989: 47 – Stadgandet i nämnda mening ansågs i viss situation ej hindra nytt yrkande i överrätt (vattenmål) H 1969: 155 – Ang. 3 st. H 1951: 6; 1952: 535; 1955: 352; 1959: 658; 1960: 166; 1982: 320; 1983: 3 (Tsesismålet) – Ang. mål om inlösen enl. FBL H 1976: 599 anm. vid FBL 8:4 – Ändring av talan eller inskränkning av talan? H 1987: 707 – Ändring av talan? H 1987: 766, 1988: 161 (nya grunder åberopade i mål om fastställelse av skadeståndsskyldighet), AD 1992: 108, H 2011: 718 (ny omständighet åberopad varjämte fullgörelseyrkande höjts) – När köpare i mål om köp av fast egendom yrkat i första hand hävning av köpet jämte skadestånd och i andra hand nedsättning av köpeskillingen jämte skadestånd samt sedermera avstått från det första yrkandet, ansågs det som inskränkning av talan, ej som återkallelse H 1994: 23 – Efter överklagande av TR:s beslut om försäljning enl. samäganderättslagen ansågs klaganden äga i HovR:n få ett först efter klagotidens utgång framställt yrkande om lägsta pris prövat H 1996: 455 – I mål om klander av testamente framställt andrahandsyrkande om jämkning för utfående av laglott utgjorde ej ändring av talan H 2005: 295 – Ej otillåten taleändring när grunden för ett skadeståndsyrkande ändrats från avskedande till uppsägning AD 2015: 56 – Ändring i högre rätt från en fullgörelsetalan till en fastställelsetalan tilläts ej H 2016: 737 – Se även H 1983: 180 anm. vid 17:3, 1988: 363 anm. vid JB 4:19 och 1990: 633 anm. vid 49:4.4 §4 §Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat. Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.Talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten, eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten. Ang. 1 st. jfr bl.a. ÄktB 14: 4 och 5; FB 6: 17 2 och 4 st.; KonkL 17: 3 2 st.Stämning behövs inte när vid nödvändig processgemenskap medpart inträder i rättegången H 1988: 78 – Jfr H 1990: 307 anm. vid FB 7:10, 1995: 714 anm. vid JB 13:11 – Av käranden framställt yrkande om rättegångskostnader skulle prövas oaktat käranden återkallat sin talan innan stämning utfärdats H 2002: 241 – Fråga om bolaget A eller B var svarande H 2003: 239.5 §5 § Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, om svaranden yrkar det, målet dock prövas. Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan verkan. Jfr H 1963: 446 (yrkande enl. 1 st. i handräckningsmål) – Ang. underlåtenhet att delge den återkallande motparts yrkande om ersättning för kostnader se H 1980: 635 anm. vid 52:7 – Fråga om tillämpning av 1 st. på dispositiv talan i samma mål som en grundläggande indispositiv, s.k. blandat mål H 1985: 338 – Inskränkning eller återkallelse av talan? H 1994: 23 anm. vid 3 § – Svaranden ägde ej få mål om vitesförbud prövat enl. 1 st. sedan käranden återkallat sin talan H 2000: 435 I och II – Ersättande av fullgörelsetalan med fastställelsetalan innebar återkallelse av den förra H 2003: 158, anm. även vid 3 §.6 §6 §Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter, upptagas till prövning. Jfr 34:. H 1957: 52; 1964: 352; AD 1966:25; 2015: 2 – H 1975: 200 (möjligheten att söka återvinning stod fortfarande öppen) – Då talan av A mot B om utfående enl. avtal av aktiebrev var anhängig, avvisades talan av B mot A om avtalets ogiltighet H 1977: 390 – Fråga, huruvida talan om betalningsskyldighet pga. visst renoveringsarbete i hus utgjorde hinder mot särskild talan av motparten om fel i utfört arbete H 1999: 520 – Förbudet att ta upp ny talan till prövning tillämpligt även när annan domstol ännu inte tagit ställning till sin behörighet H 2010: 54.7 §7 § Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämning övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången är; om överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i 18 kap. 10 § stadgas. Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens ställe inträda i målet, om käranden samtycker därtill.Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda som part i rättegången. Jfr Lag (1936:81) om skuldebrev 15 § vid HB 9:1; KonkL 3: 9.Ang. tvisteföremål se H 1939: 446 – När överlåtelse upplysts ha ägt rum utan att successor inträtt i rättegången ogillades käromålet H 1946: 638; jfr 1950: 570 – H 1975: 362 – Tillämpning av 7 § när part övertagit kärandens talan och denne dessförinnan medgivit ett motpartens kvittningsyrkande H 1972: 439 – Fråga om partssuccession i HovR när överlåtelse av omtvistad fordran skett före TR:s dom H 2005: 792 anm. även vid ABL 25:18.14 kap. Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång1 §1 §Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund. Jfr 7 § och 13:3 1 st. p. 3.2 §2 §Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund. Jfr 7 § – Särskild regel om forum se 10:14 1 st.3 §3 §Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak eller en sak, som har gemenskap med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, skall målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål. Lag (1987:747). Jfr 6 och 7 §§ – Ang. forum se 10:14 2 st. och 17.4 §4 §Vill någon, som inte är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka talan mot båda parterna eller en av dem om det, som tvisten gäller, skall målen handläggas i en rättegång. Lag (1987:747). Jfr 6 och 7 §§ – Ang. forum se 10:14 3 st. – Jfr 17:4, 5.5 §5 § Vill part, om han förlorar målet, framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt mot tredje man, får han väcka sin talan mot tredje man till gemensam handläggning med huvudkäromålet.Om tredje man i anledning av den utgång målet mellan parterna kan få vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant anspråk som sägs i första stycket, får han väcka denna talan till gemensam handläggning med huvudkäromålet. Lag (1987:747). Jfr 6 § – Ang. enskilt anspråk i brottmål se 22:4 – Ang. forum se 10:14 3 st.6 §6 §Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas. 7 §7 §I fall som avses i 1–6 §§ får mål förenas endast om målen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är tillämplig för målen. Väcks talan som avses i 3–5 §§ sedan huvudförhandling påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande, får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olägenhet kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller, om part väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 15 § har gått ut eller efter den tidpunkt som angetts i ett sådant meddelande som avses i 42 kap. 15 a §. Lag (2000:172). Jfr ang. forum 10:14 – Ang. enskilt anspråk i brottmål se 22: – Särskilda regler om kumulation i FB 3: 13 och 7: 13 samt Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 1: 1 2 st. och 2: 1 3 st., efter MBL. 7 a §7 a § Handläggs vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som avses i 1–6 §§, får Högsta domstolen efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det inte innebär betydande olägenhet för någon part. Om det visar sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen särskilja dem. Beslut som rätten fattat i ett mål, som på grund av Högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat. Lag (2009:344). §-en tillämplig i fråga om dels förening av tvistemål om mindre värden med ordinärt tvistemål, dels förening av domstolsärenden H 1989: 643 I och II, jfr 1999: 791 anm. nedan – Ej flyttning av mål för vilket gäller tvingande forumbestämmelse H 1991: 340 I (fastighetsforum), II (testamentsforum) och III (forum enl. samäganderättslagen) – §-en ej tillämplig i fråga om förening av åtal för brott med talan om skadestånd i anledning av brottet H 1992: 612 – HD förordnade ej om förening av ett mål om underhållsbidrag till barn med mål om vårdnad, när parterna själva kunde genom egna åtgärder åstadkomma förening H 1992: 630 – Förening i visst fall av två mål rörande fastighet resp. andel i tomträtt under skilda domstolar (jfr 10:10 3 st.) H 1993: 211; av två mål ang. fastställande till betalning ur fast egendom rörande två fastigheter under skilda domstolar (jfr 10:10 3 st.) 1995: 118; av flera mål som av HD ansågs som en enda tvist avseende fastigheter under skilda domstolar 1996: 493, 2001: 308 – Ersättning för rättegångskostnader i ärende hos HD enl. denna § skall normalt inte utgå H 1994: 749, men kan utgå när till följd av intressemotsättningar uppkommit ett egentligt partsförhållande 1994: 33 – Förening av mål om rätt till patentansökan i Sverige och till sådan ansökan i utlandet H 1994: 81 anm. äv. vid 65 § patentlagen (1967:837) – Arbetstvist kunde ej förenas med tvistemål i ordinär rättegång H 1996: 721; ordinärt tvistemål förenades däremot med arbetstvist i TR att handläggas i den för arbetstvister gällande ordningen H 2002: 643 – Mål om klander av skiljedom och mål ang. skiljemannaarvoden förenades enl. denna § H 1998: 691 – HD förordnade ej om förening av ett tvistemål om mindre värden med ordinärt tvistemål när part motsatte sig förening H 1999: 791 – Mål om arbetsgivares krav mot arbetstagare på återbetalning av utbildningskostnader, grundat på kollektivavtal, förenades ej med mål om arbetstagarens fordran mot arbetsgivaren på lön H 2009: 230; ej heller ett mål om lönefordran med ett mål om skadestånd mot arbetstagaren 2011: 10 (i sistnämnda mål även vissa handläggningsfrågor).8 §8 §Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till motparten att anse som självständig part. Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken, skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga, även om den strider mot deras handlingar. Ang. 2 st. se H 1956: 435; 1959: 97; 1967: 51; 1975: 611 (en delägare i samfälld fastighet besvärade sig; övriga delägare bestred bifall till hans talan); 1979: 377 (fastställelsetalan ang. arrende väckt av person som påstod sig inneha rätten gemensamt med sin hustru); 1981: 903 (klagan över beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning); R 1983 2:20 anm. vid 26 § patentlagen (1967:837). Bih.; 1988: 78 (återkallelse från medparts sida) – Jfr H 1979: 1 (talan av såväl samefonden som samebyar såsom företrädare för det kollektiva sameintresset) – 2 st. ej tillämpligt på ett yrkande som ej rör själva saken utan endast rättegångskostnad H 1997: 805 anm. även vid 18:15 – Fråga om nödvändig processgemenskap i hyresförhållande, där hyran bestämts gemensamt för två fastigheter men dessa senare fått skilda ägare H 2000: 576.9 §9 § Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar han sannolika skäl för sitt påstående, äge han som intervenient å endera sidan deltaga i rättegången.Ang. intervention av konkursborgenär i konkursboets rättegång H 1951: 6; av dödsbodelägare i dödsboets rättegång 1968: 179; 1973: 478; frånskild hustru i mannens rättegång 1969: 71 – Ang. äktenskaplig börd jfr H 1931: 71 – Ang. god man för stiftelse H 1966: 3 – H 1967: 33 (mål om inlösen av fastighet enl. 44 § byggnadslagen) – Jfr H 1968: 292 anm. vid 11:1 – H 1969: 211 (vattenmål) – H 1983: 277 anm. vid ÄktB 9:8 – Komplementär fick inte inträda på kommanditbolagets sida i mål om fordran mot bolaget H 1985: 466 – Ägare till egendom som förklarats förverkad fick ej inträda som självständig intervenient H 1991: 496 – Den som innehade bostadsrättslägenhet i andra hand fick intervenera enl. denna § i rättegång om förverkande av bostadsrättshavarens nyttjanderätt men fick ej ställning som självständig intervenient enl. 11 § 2 st.; den som däremot förvärvat självständig nyttjanderätt fick över huvud ej intervenera i sådan rättegång H 1993: 350 – Upplöst handelsbolag fick ej intervenera då det ej fått ny tillgång; som sådan ansågs ej rätt att utnyttja rättsskyddsförsäkring i rättegången H 1997: 190 – Fråga om rätt för konkursborgenär att intervenera i rättegång om återvinning i konkurs, vari talan fördes av annan konkursborgenär H 2005: 342 – Advokat ej behörig att intervenera i mål om återvinning av överlåtelse på den grunden att han medverkat till denna genom rådgivning H 2010: 105 – Se rättsfall vid 11 § och H 1976: 227 anm. vid 44:2 – Ägare av aktier i bolag som var part i rättegång hade inte rätt till intervention H 2015: 552.10 §10 §Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra ansökan därom. Över ansökan skola parterna höras. Om skäl äro därtill, må förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart ske kan, beslut över ansökan.Ang. talan emot beslut se 49:5; 54:4.11 §11 §Intervenient äge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut. Är på grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och mot intervenienten, som om den meddelats i rättegång, däri han varit part, äge han dock ställning av part i rättegången. Ang. rättegångskostnad se 18:12. H 1921: 209; 1953: 324; 1960: 408; 1964: 500; 1967: 33; 1969: 71; 1982: 10 anm. vid ÄB 18:1 – Intervenient har rätt att förebringa ny bevisning i HovR endast om parten kan göra det (50:25) H 1994: 287.12 §12 §Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, äge han kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri. Den, för vilken rättegång kungjorts, äge i sin ordning kungöra den för annan, som han menar kunna inträda i rättegången.Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat. De bestämmelser som åsyftades i 3 st. är numera upphävda.13 §13 §Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden angivas.15 kap. Om kvarstad m.m. Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1981:828. 1 §1 §Om någon visar sannolika skäl för att han har en fordran, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden, får domstol förordna om kvarstad på så mycket av motpartens egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Lag (1981:828). Se betr. vissa kvarstadsbeslut F (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse 4–7 §§, under RB 17:. Ang. tingsrätts domförhet se 1:3 – Att beslut omedelbart går i verkställighet se 17:14 – Ang. fullföljd av talan se 49:5 p. 6; 54:4 – Ang. inhibition se 50:8; 52:7; 55:8 – Jfr Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 62 §, efter UP – Ang. kvarstad i brottmål se 26:1 – Lag (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m., efter 10:. Fastän sannolika skäl för talan visats, har kvarstad hävts, när ställd säkerhet för kostnad och skada ansågs otillräcklig H 1949: 595 – Ang. kvarstadsyrkande av svaranden i mål om klander av skiljedom H 1979: 698 – Fråga om det skäligen kunde befaras, att gäldenären skulle undandra sig att betala skulden H 1983: 862 I och II, 1988: 305, 1992: 154 (stort skadeståndsbelopp pga. stölder från arbetsgivare), 2007: 690 – Fråga om kvarstad för fordran förenad med sjöpanträtt, när ansökningen grundas på svarandens ståndpunkt till betalningsanspråket (äldre lag) H 1986: 450; se nu SjöL 3:40 3 st.Kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enl. detta kap. kan meddelas betr. anspråk som skall prövas av utländsk domstol, såvida dess avgörande får verkställas här H 1983: 814 – Talan om fastställelse till betalning ur egendom som omfattas av företagshypotek kan föranleda kvarstad enl. denna § H 1988: 541 – Sedan utmätning skett pga. TR:s dom och denna överklagats, har HD förordnat om kvarstad så länge utmätningen bestod H 2001: 533.2 §2 § Om någon visar sannolika skäl för att han har bättre rätt till viss egendom, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för sökanden, får domstol förordna om kvarstad på egendomen. Lag (1981:828). Se anm. vid 1 §.Ang. gränsdragningen mellan 2 och 3 §§ H 1987: 829 – Talan om samäganderätt ansågs vara talan som avses i denna § och kvarstad beviljades trots att det var en fastställelsetalan H 1988: 13 – Kvarstad på bil till tryggande av säljarens rätt enl. återtagandeförbehåll då bilen sålts vidare av köparen H 1989: 304 – Sedan dold äganderätt till fastigheter utmätts och borgenären förelagts att väcka talan mot den öppne ägaren, belades fastigheterna med kvarstad på ansökan av utmätningsborgenären H 2001: 509.3 §3 §Om någon visar sannolika skäl för att han mot någon annan har ett anspråk, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde, får domstol förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite att utöva viss verksamhet eller företa viss handling eller annat föreläggande vid vite att beakta sökandens anspråk eller förordnande av syssloman eller meddelande av en föreskrift som är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökandens rätt. Lag (2000:172). Se anm. vid 1 och 2 §§ – Jfr 17:14 – Ang. interimistiska förordnanden i övrigt se ÄktB 14: 7, 13, 15 och 16; FB 6: 20, 7: 15, 10: 16 och 17, 11: 18, 20 och 23; Sambolag (2003:376) 31 § efter ÄktP – Lag (1996:242) om domstolsärenden 26 § efter RP. Tillämpning av denna § i äldre lydelse i mål om fastställelse av att underhållsskyldighet mot frånskild hustru ej längre bestod H 1965: 356 – H 1965: 466 (ang. beslut enl. 138 § 2 mom. i 1944 års aktiebolagslag) – H 1966: 3 anm. vid 14:9 – Förbudsvite kunde ej meddelas betr. upphovsrättsintrång, eftersom sådant intrång var straffbelagt i upphovsrättslagen och denna saknade föreskrift om förbudsvite (äldre rätt) H 1982: 633 – Ang. interimistiskt vitesförbud mot firmaintrång H 1990: 338 anm. vid 5: 3 Lag (2018:1653) om företagsnamn. Bih. – Säkerhetsåtgärd meddelad i mål om fastställelsetalan rörande brott mot konkurrensklausul H 1991: 200; liknande tillämpning i AD 1990: 44 – Ang. kravet på utredning AD 1990: 50; jfr 1994: 49 (ej tillräckliga skäl); 2010: 83 (talan av arbetsgivarsidan) – Ej säkerhetsåtgärd enl. denna § vid sådan fastställelsetalan som inte kan behandlas som en förbudstalan; även fråga om säkerhetsåtgärd vid talan enl. 41 § varumärkeslagen (1960:644) H 1993: 182 – Vitesförbud enl. denna § i anledning av konkurrensbegränsningsklausul i avtal har meddelats annat bolag inom samma koncern än det som ingått avtalet H 1993: 188 – Åtgärd enl. denna § kan gå ut på att sökanden erhåller den prestation som yrkats i målet H 2003: 613 – Yrkande om interimistisk åtgärd vid fastställelsetalan avseende skadeståndsskyldighet kunde ej bifallas H 2007: 718, anm. vid 19:1 spellagen (2018:1138) – Fråga om förutsättningar för interimistiskt förordnande om förbud för revisor att under uppsägningstid bedriva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet AD 2016: 14; d:o för säljare att vid vite under viss tid ingå i konkurrerande verksamhet AD 2017: 44 – En säkerhetsåtgärd kan inte utverkas för att säkerställa en processuell rättighet H 2017: 457 – Föreläggande att fullgöra entreprenadavtal ansågs ej avse ”lämplig åtgärd” H 2018: 189.Medlemsstaterna måste tillhandahålla en möjlighet för enskilda att utverka interimistiska åtgärder som gäller till dess att den behöriga domstolen prövat huruvida nationella bestämmelser strider mot gemenskapsrätten C-432/05 Unibet, p. 77.4 §4 §Framgår det i en rättegång om bättre rätt till viss egendom att den ena parten har olovligen rubbat motpartens besittning eller vidtagit någon annan olovlig åtgärd beträffande egendomen, får domstolen förordna att besittningen genast skall återställas eller annan rättelse genast ske. Lag (1981:828). Se anm. vid 1 § – H 1985: 608 (mål om återvinning i handräckningsmål).5 §5 §Beslut om åtgärd som avses i detta kapitel meddelas av den domstol där rättegången är anhängig. Är rättegång ej anhängig, gäller i fråga om behörig domstol vad som är föreskrivet om tvistemål. Vad som sägs om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som skall tas upp i annan ordning än inför domstol skall dock ej tillämpas.Fråga om åtgärd enligt detta kapitel får tas upp endast på yrkande. Är rättegång ej anhängig, skall yrkandet framställas skriftligen.Ett yrkande får ej bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Är det fara i dröjsmål, får dock rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annat förordnas. Beträffande behandlingen i övrigt av fråga angående en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § då rättegång ej är anhängig tillämpas vad som gäller när en sådan fråga uppkommer i rättegång. Yrkande av sökandens motpart om ersättning för kostnad får dock prövas i samband med avgörandet av frågan om åtgärden. Lag (1981:828). Ang. beviskrav för att någon har egendom inom viss TR:s domkrets och att rätten därför enl. 10:3 är behörig att pröva kvarstadsyrkande H 1987: 790 – Fråga om fara i dröjsmål betr. yrkande om interimistisk kvarstad H 2005: 29.6 §6 §En åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § får beviljas endast om sökanden hos rätten ställer säkerhet för skada som kan tillfogas motparten. Förmår sökanden ej ställa säkerhet och har han visat synnerliga skäl för sitt anspråk, får rätten befria honom därifrån. Staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet.I fråga om beskaffenheten av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av rätten, om den ej har godkänts av motparten. Lag (1981:828). Jfr Rättshjälpslag (1996:1619) 20 §, efter 18:. H 1949: 595 anm. vid 1 § – Ang. äldre motsvarighet till 1 st. p. 2 H 1979: 317 – H 1986: 419 (sökanden begärde i HD att få komplettera den ställda säkerheten, om den inte godtogs av HD) – Bankgaranti, enligt vilken krav skulle framställas senast 30 dagar efter det att beviljad kvarstad hävts, godtogs inte som säkerhet H 1989: 52 – Fråga om befrielse från kravet på säkerhet ansågs kunna prövas endast i samband med frågan, huruvida säkerhetsåtgärden skulle beviljas H 1994: 45.7 §7 §När en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § har beviljats, skall sökanden, om ej talan redan har väckts, inom en månad från beslutet väcka talan i saken vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan ordning, enligt vad som gäller därom. Talan som ej skall prövas av domstol eller annan myndighet anses väckt när prövning har påkallats hos motparten eller förfarandet har inletts i annan ordning.Väcks ej talan enligt vad som sägs i första stycket, skall åtgärden omedelbart återgå. Lag (1981:828). Jfr lagen (1999:116) om skiljeförfarande 60 § under RP. H 1983: 814 anm. vid 1 §.8 §8 §En åtgärd som har beviljats enligt 1, 2 eller 3 § skall omedelbart hävas, om säkerhet, som tillgodoser ändamålet med åtgärden, ställs eller det annars ej längre finns skäl för åtgärden. Återkallas eller förfaller talan som har väckts i saken, skall åtgärden också omedelbart hävas.Frågan om hävande prövas av den domstol där rättegången är anhängig eller, om rättegång ej är anhängig, av den domstol som först har prövat frågan om åtgärden.Då saken är föremål för rättegång och målet avgörs, skall rätten pröva, om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten får även i samband med domen förordna om en åtgärd som nu har angetts. Lag (1981:828). Jfr 17:14.Fråga om befrielse från skyldighet att ställa säkerhet enl. 6 § prövas av samma domstol som prövar frågan om hävande enl. 2 st. H 1991: 670 – Gäldenär ägde ej få viss genom kvarstad ianspråktagen egendom utbytt mot säkerhet (bankgaranti) resp. inbetalning av kontantbelopp H 1993: 356 – När part förpliktas utge kvarstadsbelagd lös egendom, bör kvarstaden normalt bestå tills ett avgörande har vunnit laga kraft eller kortare tid därefter H 2002: 673 – 1 st. 2 meningen ej tillämplig när talan återkallas pga. att den skall prövas i annan ordning H 2006: 364.9 §9 §Rätten får, när det finns skäl till det, på yrkande av någon av parterna förordna att en åtgärd enligt 4 § skall gå åter. Lag (1981:828). 10 §10 §I fråga om verkställandet av en åtgärd som avses i detta kapitel finns bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare föreskrifter om verkställandet, om det behövs. Lag (1981:828). UB 16: 10, 13–16 – Se 17:14.Särskilda bestämmelser om kvarstad m.m. finns i Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden 6 §. Bih. Se även Lag (1999:116) om skiljeförfarande 4 och 49 §§ under RP. 16 kap. Om omröstning 1 §1 §Om det vid en överläggning till dom eller beslut framförs skiljaktiga meningar ska omröstning ske.Vid omröstningen ska den yngste i rätten yttra sig först. Därefter ska ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Ordföranden ska säga sin mening sist. Om någon av ledamöterna har berett målet ska dock han eller hon alltid säga sin mening först. Var och en ska ange skälen för sin mening. Lag (2018:411). Jfr 17:7, 12, 13 samt ÄktB 14: 17 4 st. och 14: 18 2 st., FB 20: 1 – Vissa frågor avgörs av ordföranden ensam, se 5:2, 3, 9.2 §2 § Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning ske. Över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt. Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till särskild omröstning. Om rättegångskostnad skall röstas särskilt.Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning. Om domvilla se 59:1 och om dess beaktande vid målets fullföljd i högre rätt se 50:26; 55:15.Jfr H 1950: 361 – Ang. 2 st. H 1961: 523; 1965: 238; 1967: 504.3 §3 §Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla. Lag (1993:514). 4 §4 §Om det vid en omröstning framförs fler meningar än två utan att någon av dem ska gälla enligt 3 §, gäller följande.Om omröstningen gäller pengar eller något annat som utgör en viss mängd, ska rösterna för den största mängden läggas samman med rösterna för den näst största. Om det behövs ska sammanläggningen fortsätta efter samma grund till dess någon mening ska gälla enligt 3 §. I annat fall ska den mening som har fått flest röster gälla. Har flera meningar fått lika många röster gäller den mening som biträtts av ordföranden eller, om han eller hon inte biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Lag (2018:411). 5 §5 §Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla, skall röstas därom. 6 §6 §Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite eller någons hållande i häkte, gäller om omröstning i frågan vad som föreskrivs i 29 kap. Lag (1981:828). 7 §7 § har upphävts genom lag (1969:244). 17 kap. Om dom och beslut 1 §1 § Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.Avgörande av saken eller av fråga om rättegångshinder? H 1956: 554; 1965: 248; 1973:1, 55 och där anm. rättsfall – H 1965: 466, anm. vid 15:3 – När talan mot TR:s dom i brottmål fullföljts i rätt tid i ansvarsdelen men för sent i skadeståndsdelen och HovR avvisat överklagandet i sistnämnda del, ansågs avvisningsbeslutet som slutligt beslut mot vilket talan kunde föras särskilt H 2000: 681 – H 2005: 226 anm. vid 60 § BHL.2 §2 §Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 43 kap. 14 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Lag (1987:747). 3 §3 §Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Ang. processföreskrifter av tvingande natur jfr 34:. H 1939: 662 (ang. preskription av skadeståndstalan) – Jfr H 1957: 606 och 1969: 11 (ang. reformatio in pejus) – Fråga huruvida grundsatsen om förbud mot reformatio in pejus hindrade viss ändring H 1974: 657 – Fråga huruvida parts omnämnande av viss omständighet i dispositivt tvistemål innebar, att omständigheten åberopats till stöd för partens talan H 1980: 352 – Fråga om prövningens omfattning vid negativ fastställelsetalan H 1982: 69 – Fråga, sedan parts förstahandsyrkande bifallits och motparten klagat, om den vinnande kunde i överrätten framställa sitt mot 3:e man riktade andrahandsyrkande H 1981: 503 – När svaranden ensam fullföljt talan, ägde HovR:n ej pröva ett av TR:n ogillat betalningsyrkande, fastän detta hade väsentligen samma grund som de bifallna och HovR:n ej dömde ut högre belopp än TR:n H 1982: 559 – Yrkande av vadesvarande, i enlighet med tidigare gjort förbehåll, om ytterligare indexuppräkning av skadestånd ansågs inte strida mot förbudet mot reformatio in pejus H 1983: 180 – Jfr H 1982: 336 anm. vid UB 18:1 och 1987: 602 anm. vid FB 6:21 – HD förhindrad pröva fråga om jämkning av skadestånd på grund av medvållande, när yrkande om jämkning inte framställts i underinstanserna H 1994: 532 – När HovR:n grundat sin dom – i allt fall till en del – på andra omständigheter än som part åberopat och, för det fall att den ansett dessa utgöra s.k. officialfakta, underlåtit att uppmärksamma parterna på frågan, undanröjdes domen H 1997: 825 – HovR:s dom, vilken grundats på omständighet som ej åberopats av part, undanröjdes H 2003: 58, 2010: 643 – En skadevållare har åberopsbördan för omständigheter som kan föranleda frångående av bruttometoden vid beräkning av skadestånd för inkomstförlust H 2016: 791.4 §4 § Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. Över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom givas över det som medgivits.5 §5 § Beror prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i samma rättegång, får särskild dom ges över den talan.Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken.När särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten bestämma att målet i övrigt skall vila till dess domen har vunnit laga kraft. Lag (1990:443). Ang. fastställelsetalan se 13:2 – Ang. talan mot dom enligt 2 st. se 49:1 2 st.Ang. 1 st. H 1961: 395 (vattenmål) – Ang. 2 st. H 1972: 337 (i mål om ersättning på grund av strandskyddsförordnanden ansågs viss fråga ej vara av omedelbar betydelse för utgången); 1979: 157 anm. vid ABL 29:1 – Ej lämpligt att meddela mellandom utan förhandsavgörande från EG-domstolen AD 1997: 69 – Hinder ansågs ej föreligga för allmän förvaltningsdomstol att meddela mellandom trots avsaknad av uttryckliga bestämmelser i förvaltningsprocesslagen HFD 2017: 13. 6 §6 §Förlikas parterna om det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster förlikningen, skall det ske genom dom.Ang. förlikning under förberedelsen se 42:18 – Ang. rättegångskostnad se 18:5. H 1954: 328; 1957: 470 – Jfr H 1951: 223 anm. vid 18:5 och 1975: 507 anm. vid 11 §.7 §7 §En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,parterna samt deras ombud eller biträden,domslutet,parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundats på ochdomskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.En högre rätts dom skall i den utsträckning det behövs innehålla en redogörelse för lägre rätts dom.Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återvinning, skall det i domen anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034). Ang. 1 st. p. 5 se Lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol inf. efter RB. 8 §8 §Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må utfärdas i förenklad form. Lag (1976:567). 9 §9 § Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.Avgörs i annat fall ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på rättens kansli. Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underättas skriftligen om utgången i målet. Lag (1987:1097). Ang. översändande av själva domen se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 26 § ff efter 6:. När domstol ändrar tillkännagiven tidpunkt för meddelande av dom bör lämpligen skriftligt meddelande därom sändas till parterna H 1984: 894.10 §10 §En dom ska sättas upp särskilt och skrivas under av de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet.Om en dom skrivs under elektroniskt, ska det göras med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen. Lag (2018:499). Jfr 12 § – Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 32 §, efter 6:. 11 §11 § Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts.Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning. Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning. Om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat. Jfr 34:1. H 1902:92; 1906:273; 1911: 554; 1916: 95, 617; 1927: 609; 1929: 160; 1930: 627; 1932: 499; 1933: 43; 1936: 321; 1941: 80, 669; 1944: 695; 1952: 543; 1953: 439; 1957: 52; 1958: 282; 1961: 230; 1963: 612 (ang. ecklesiastikt boställe); 1965: 94, 235; 1972: 382; 1973: 206 (fråga om avstyckningsförrättnings verkan mot tredje man), 239 (omfattningen av brottmålsdoms rättskraft betr. ogillat enskilt anspråk) – Dom varigenom förlikning stadfästs hindrade ej prövning av talan om ogiltigförklaring av förlikningen H 1975: 507; däremot hindrar stadfäst förlikning prövning på nytt av själva saken AD 1996: 100 – Dom varigenom ogillats gäldenärs yrkande att av innehavaren utfå skuldebrev har i visst fall ansetts ej äga rättskraft i fråga om betalningsskyldighet på grund av skuldebrevet H 1975: 577 – Sedan talan om bättre rätt till vissa markområden alt. om utgivande av gåvobrev på dessa ogillats, väcktes under åberopande av i väsentliga delar samma omständigheter talan om åläggande att mot viss ersättning utge kvitterat köpebrev på områdena H 1977: 618 – Ang. verkan mot utmätningsborgenär av dom grundad på gäldenärens medgivande av talan som väckts efter utmätningen H 1978: 365 – Fråga om lagakraftvunnen dom ang. avdrag på köpeskilling pga. fel i fastighet hindrade ny rättegång ang. ytterligare avdrag pga. nyupptäckt fel H 1984: 733 – H 1976: 411 anm. vid 58:1, 1981: 733 anm. vid FBL 7:5 och 1982: 210 anm. vid 12 § – R 1966: 26 – AD 1979: 16 – Sedan flera, bland dem A och B, väckt talan om ogiltighet av köp och A:s och B:s talan avvisats, ansågs dom i målet ej ha rättskraft mot A eller B H 1993: 337 – Fråga om inskränkning av talan och därmed rättskraft eller återkallelse H 1994: 23 anm. vid 13:3 – Dom, varigenom talan om hävning av fastighetsköp pga. fel i fastighet ogillats på den grund att talan väckts för sent (preskriberad), ansågs ha rättskraft beträff. ny talan om nedsättning av köpeskillingen på grund av samma fel, trots att någon prövning av åberopade omständigheter ej skett i det första målet H 1995: 610 – Dom i brottmål varigenom arbetstagare ålagts skadeståndsskyldighet utgjorde ej hinder mot prövning av senare väckt regresstalan mot arbetsgivaren (jfr SkadestL 3: 1 och 4: 1) AD 1997: 72 – Ej res judicata, när nytt yrkande visserligen grundades på samma sakförhållanden men avsåg annan rättsföljd, fristående från den förra (avhysning från lägenhet resp. återställande av lägenheten i ursprungligt skick) H 1999: 656 – H 2007: 125 anm. vid FBL 14:1 – Fråga om medvållande och adekvat kausalitet blivit rättskraftigt avgjorda genom fastställelsedom H 2008: 339 – Fråga om rättskraft i fastighetsbildningsmål när beslutet gick utöver vad som yrkats H 2013: 135 – Fråga om dom på stadfästelse av förlikning utgjorde rättegångshinder i senare tvist med hänsyn till särskild bestämmelse i förlikningen H 2017: 659.Fråga om en tysk dom mot svenskt aktiebolag ang. utomobligatoriskt skadestånd kunde erkännas i Sverige H 1986: 119; jfr 1973: 628 anm. vid 10:16.12 §12 §Det som sägs i 2 och 9 §§ om dom skall tillämpas i fråga om slutligt beslut. Beträffande ett sådant beslut skall även 7 och 10 §§ tillämpas, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas in i domen.Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034). Se anm. vid 7 § – Jfr 34:1; 49:3; 54:3 – Ang. återupptagande se 47:18, 24; 50:22; 51:22; 55:15 – Lag (1996:242) om domstolsärenden 27–30 §§ efter RP – Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 25 §, efter 6:. Ang. förfarandet vid meddelande av beslut under rättegången, mot vilket talan kunde föras endast efter missnöjesanmälan H 1977: 189 – Beslut att på grund av skiljeavtal avvisa kvittningsinvändning hinder mot ny talan om samma sak mellan samma parter H 1982: 210.13 §13 §Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det behövs ange de skäl som det grundas på.Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt skall iaktta.Om ett beslut som inte är slutligt meddelas i samband med dom eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den som vill överklaga skall iaktta. Lag (1994:1034). Jfr 49:3–6; 54:4.Ang. 2 st. H 1977: 189 anm. vid 12 §.14 §14 § Rätten får, när det finns skäl till det, i dom förordna att den får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft. När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om domen ändras.Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt, skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut, enligt vilket rättenavvisat ombud eller biträde,ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången,utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part eller intervenient,förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,till biträde utsett någon annan än part föreslagit, ellerutlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller rättshjälp, dock inte beslut om ersättningsskyldighet enligt 30 § rättshjälpslagen (1996:1619).I fråga om beslut, enligt vilket föreläggande har meddelats part eller annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, gäller vad som sägs i första stycket.Är särskild föreskrift meddelad om att dom eller beslut, som inte har laga kraft, får verkställas, är den gällande. Lag (1996:1624). Jfr UB 3: 9 – Ang. inhibition i högre rätt se 50:8; 55:8 – Ang. sista st. se bl.a. FB 6: 20 och 20: 8, KonkL 16: 4, UB 3: 4–8, 11–13 och vid UB 3: 9 anm. lagrum.1 st. tillämpat i mål om rätt för frånskild make till umgänge med barn H 1949: 466 – H 2005: 832 anm. vid 38:4.15 §15 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får dock ske endast om en part begär det och motparten inte motsätter sig kompletteringen.Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats. Lag (1999:84). Jfr 59:1.Fråga om denna § i sin tidigare lydelse (motsv. 1 st.) var tillämplig H 1988: 140, 1990: 208 – Komplettering enl. 2 st. H 2014: 29.18 kap.Om rättegångskostnad Ang. tillämpning av detta kap. i brottmål se 31:11.1 §1 § Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat. FB 3: 11, 6: 22 och 7: 19 – SkadestL 6: 6 – Jfr bl.a. JB 12: 73, Lag (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället 14 § 2 st., inf. efter JB 8:, FBL 16: 14, 17: 3, 18: 2, MB 25:, Expropriationslag (1972:719) 7: 1–5. Bih., Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 5: 2 efter MBL, Minerallag (1991:45) 16: 6. anm. i Bih., Lag (2016:1013) om personnamn 44 § 4 st. Bih., PBL 15: 8, Kulturmiljölag (1988:950) 3: 13. Bih.Ang. tillämpning av detta kap. på kostnader i mål om tvistiga fordringar i konkurs H 1953: 561; 1961: 84; 1980: 657 I och II – Ang. rättegångskostnad i mål om konkursförvaltares arvode H 1969: 337, anm. vid KonkL 16:2, i mål om klander mot utdelningsförslag i konkurs 1969: 423; 1972: 633 – När talan avvisades pga. att svarandebolaget saknade behörig ställföreträdare, tillerkändes den som delgivits stämning i uppgiven egenskap av företrädare för bolaget ersättning för kostnader H 2009: 723 – När ett rättshjälpsbiträde i egenskap av ombud biträtt huvudmannen i en del av ett mål som inte omfattades av rättshjälpen skulle ersättning utgå av motparten som förlorat målet H 2017: 164.2 §2 § Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.Tillämpning av 2 § i äktenskapsmål H 1951: 223; 1961: 631; 1963: 423; 1967: 252; 1973: 654 (tvisten rörde huvudsakligen vårdnaden om barnen), jfr numera FB 6: 22; d:o i mål om frånkännande av verkan av faderskapserkännande 1973: 35; d:o i mål om skyldighet att beediga bouppteckning 1976: 556; d:o i ärende enl. 4 § 1963 års namnlag 1977: 495.3 §3 §Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad. Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad. Jfr H 1937: 162 (plenum); 1955: 329; 1966: 445; 1967: 202; ang. 1 st. 1965: 253 (högre belopp än det som svaranden medgivit under rättegången utdömdes inte), 1972: 551, 1977: 704 (fråga om part onödigt föranlett rättegång i HovR), 1980: 657 I (fråga i mål om tvistiga fordringar i konkurs om utevaro från förlikningssammanträde utgjorde i 1 st. avsedd försummelse), 1982: 366, 1983: 635 (A, som klandrat bodelning för att få ut högre belopp av B, hade innan klandertalan avgjorts väckt talan mot B om att få ut det i bodelningen angivna beloppet), 1984: 469, 1992: 143 (för målets utgång avgörande utfästelse av part gjord först i HD), 2004: 586 (när bolag, som försatts i konkurs med stöd av KL 2:8, först i HovR visat att bolaget inte var insolvent, förordnades att bolaget skulle stå sin kostnad i HovR) – Ang. 2 st. H 1972: 77, 1986: 268 – H 2006: 652 – H 2009: 342 anm. vid 5 §.3 a §3 a § Har den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om stämning trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, är hans rätt till ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få i ett sådant mål. Lag (1990:747). 4 §4 § Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande bifalles allenast till en del.Jfr anm. vid 31:11.Rättsfall ang. denna § från tiden före nedannämnda plenimål inf. i 1988 och tidigare års lageditioner – När tvist i HovR:n gällde enbart storleken av underhållsbidrag och bidraget bestämdes till belopp mittemellan vad parterna yrkat där, kvittades kostnaderna i HovR:n, då det ej förelåg särskilda omständigheter som föranledde till annat H 1973: 623 (plenum) – I ett av båda parter till HovR fullföljt mål om underhållsbidrag ansågs parterna ha ömsom vunnit och förlorat i sådan mån att kostnaderna i HovR:n kvittades; tillika fråga om kostnaderna i HD H 1979: 567 – Fråga om fördelning av kostnaderna, då av kärandens yrkanden ett bifallits och ett annat ogillats samt kostnaderna ej kunde särskiljas H 1975: 334 – Fastän skadestånds belopp sattes lägre än det yrkade, utdömdes full ersättning för rättegångskostnader, eftersom målet huvudsakligen gällt frågan om skadeståndsskyldighet H 1978: 307 – Då skadeståndstalan bifallits endast delvis kvittades kostnaderna, eftersom samma förhållanden hade betydelse både för frågan om skada uppkommit och för dess storlek H 1982: 804 – Spörsmål om rättegångskostnad, då försäkringsersättning efter rättens uppskattning bestämts lägre än som yrkats men högre än som medgivits H 1978: 383 – Då konkursbevakning bifölls endast till ringa del, fick konkursboet full ersättning för sina kostnader H 1980: 311 – Då parterna i bevakningstvist ömsom vunnit och tappat fick i visst fall bevakanden ej ersättning för sina kostnader H 1980: 657 II – H 1982: 559 – När tredje man, som besvärat sig över utmätning, inte fått bifall till förstahandsyrkandet om utmätningens upphävande men förelagts att väcka talan enl. UB 4:20 kvittades kostnaderna H 1987: 719 – Tillämpning av denna § i ett mål som omfattar både huvudfordran och motfordringar H 2018: 667.5 §5 §Avvisas parts talan, anses parten som tappande. Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes. Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats. Ang. parts utevaro se 44: – Ang. återkallelse se 13:5.Ang. 2 st. H 1962: 658 (faderskapsmål enl. äldre rätt); 1963: 446 (handräckningsmål); 1967: 24 (äktenskapsmål); 1972: 12; 1975: 155; 1978: 473 (talan om förklaring att faderskapserkännande saknade verkan) – Svarandes underlåtenhet att i hänskjutet mål om betalningsföreläggande före förberedelsen ange grunden för bestridandet föranledde ej frångående av huvudregeln i 2 st. H 1976: 360 – I H 1981: 437 tillämpades ej heller undantagsregeln, ej heller i AD 1995: 131, 2002: 12, H 2014: 249 – Undantagsregeln i 2 st. tillämpad: H 1978: 722 (äktenskapsmål), 1980: 53 (mål om avhysning), 1983: 576, AD 1984: 129, 2015: 75, H 2010: 725 (talan återkallad sedan interimistiskt yrkande bifallits) – Oaktat vadetalan återkallats innan vadekäranden utvecklat sin talan och vadesvaranden förelagts att inkomma med genmäle, ansågs vadekäranden skyldig att ersätta vadesvaranden rättegångskostnad i HovR H 1991: 127 – När mål avskrevs efter återkallelse, beaktades den antagliga utgången i sakfrågan vid fördelning av rättegångskostnaderna H 1996: 395 – H 2006: 599 (ang. 2 st.) anm. vid KL 2:23 – Fråga om tillämpning av 3 st. betr. överenskommelse i äktenskapsmål H 1951: 223; 1967: 24 – Ang. 3 st. se även H 1972: 10 samt 1976: 259, 1980: 68 och 1990: 765, anm. vid 30 § rättshjälpslagen (1996:1619) – AD 1956:12; 1960:9 – Ang. rättegångskostnader när frågan om äktenskapsskillnad fallit enl. ÄktB 5: 3 se ÄktB 14: 14 – Ang. tillämpning av 2 och 3 st. i tryckfrihetsmål H 1990: 583; målsägande slapp betala statsverket kostnaderna för tilltalads försvar i HovR:n då han återkallat sin talan i anledn. av att den tilltalade avlidit H 1998: 244 (båda äldre rätt, jfr 18:13) – Då TR avvisat talan och HovR:n endast har att pröva rättegångskostnaden vid TR, ska HovR:n utgå från avvisningsbeslutet och ej göra egen bedömning av avvisningsfrågan; även fråga om tillämpning av 3 § H 2009: 342, AD 2013: 44.6 §6 § Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.Ang. straff för förhalande av rättegång se 9:3 och 4 – Jfr 31:4 och 6 – Ang. ersättningsskyldighet för vittne och sakkunnig se 36:23; 40:16. H 1968: 136 – H 1955: 513 och 1970: 442 (expropriationsmål).7 §7 § skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.Ang. ställföreträdare se 11: – Ang. rättegångsombud se 12: – Ang. forum se 10:13 – Ang. ersättningsskyldighet för ombud se 12:20.Fråga om ersättningsskyldighet för rättegångsombud H 1961: 157 – Huvudmannen fick ej föra talan mot HovR:s beslut att upphäva förpliktande för ombudet H 1981: 717 – Part äger inte genom fullföljd få sitt ombud förpliktat att jämte parten svara för motpartens kostnader AD 1986: 73 – Ersättning för rättegångskostnad vid prövning enligt denna § H 2018: 255.8 §8 §Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan. Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen då målet avgörs till dess betalning sker. Lag (1987:328). H 1949: 774 (biträde från avlägsen ort) – H 1983: 542 (merkostnad p.g.a. byte av ombud) – Kostnad för talans förberedande? H 1960: 55 och 1964: 295 vid MB 25:2 – I mål om tvistiga fordringar i konkurs ersätts ej kostnader uppkomna före tvistens hänskjutande till rätten H 1980: 657 I och II – Tappande part kan ej åläggas att till den vinnande utge vittnesersättning utöver vad rätten tillerkänt vittnet H 1984: 587 – H 1987: 621 I och II (bl.a. fråga om betydelsen av att part förklarat sig inte ha något att erinra mot det av motparten fordrade ersättningsbeloppet) – Ombuds arbete på själva saken skäligen påkallat när yrkande om avvisning pga. skiljeklausul bifölls? H 1990: 14 – Ombuds arbete på annat än frågan om domstolens behörighet ansågs skäligen påkallat vid avvisning på grund av foruminvändning H 1996: 171 – Kammarkollegiet fick ersättning för arbete i ansökningsmål enl. VL H 1991: 28 anm. även vid MB 25:2 – Jfr även rättsfall vid 31:11 – Kostnad (ombudsarvode och ersättning för parts eget arbete) skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt? H 1997: 854 – Fråga i mål avseende ersättning ur rättsskyddsförsäkring om bevisbörda m.m. för skäliga och nödvändiga rättegångskostnader i den tvist vari försäkringen gällt H 2006: 367 – Bedömning av ersättning för parts arbete som utförts av en hos parten anställd jurist H 2009: 441 – Ersättning för utgiven mervärdesskatt H 2014: 318 – Ersättning när målet avgjorts utan att stämning utfärdats H 2014: 677.8 a §8 a § I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8 §.Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad förrättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme,ansökningsavgift eller tilläggsavgift,resa och uppehälle för en part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse inte föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,vittnesbevisning,översättning av handlingar.Om en part har handlat så att 3 eller 6 § är tillämplig, får dock ersättning till motparten avse dennes samtliga kostnader enligt 8 §. Ersättning lämnas endast i den utsträckning kostnaden skäligen behövts för att ta tillvara partens rätt.Ersättning som anges i andra stycket 3 lämnas enligt bestämmelser som regeringen meddelar.Om målet till en början har handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, lämnas ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de kostnadsregler som gäller för denna. Om ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning har överlämnats till en tingsrätt får, om målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig kostnad för högst en rättegångsskrift eller inställelse vid högst ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare ersättning lämnas, om inte särskilda skäl leder till en annan bedömning, med ett belopp som motsvarar högst hälften av den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme. Lag (2014:249). Ang. 5 st. se F 1987:965 1 § här nedan – Ang. 6 st. se betr. betalningsföreläggande och handräckning Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 46–51 §§, inf. efter UP samt betr. tvist som till en början handlagts såsom enskilt anspråk i brottmål RB 31: 11.Rättsfall ang. motsvarande bestämmelser i äldre lag (1974:8): Ränta skulle inte utgå på rättegångskostnad H 1981: 1006 – Ersättningsgilla kostnader? H 1986: 748.Partiellt prövningstillstånd meddelat av HD för prövning i HovR av fråga om rättegångskostnad i TR i mål som avses i RB 1:3 d H 1992: 260 – Prövningstillstånd meddelades i fråga, huruvida begränsningarna i kostnadsersättning enl. denna § var tillämpliga även när part genom försumlighet förorsakat motparten onödiga kostnader H 1993: 683 – Ej rätt till högre ersättning än enl. denna § därför att motparten vållat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse (enl. 6 eller 7 §) H 1998: 387 – Kostnad för rättslig rådgivning åt bevakningsbolag avseende kontrollavgift vid olovlig parkering ansågs ej skäligen påkallad H 2007: 579.9 §9 § skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den parten ensam.Är någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en.Ang. av 3:e man efter föreläggande enl. UB 4:20 väckt talan mot utmätningssökanden och gäldenären H 1989: 64.10 §10 § Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han ensam.Den som inträtt i svarandens ställe svare ensam för rättegångskostnaden.11 §11 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad, äge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.Ang. forum se 10:13.Först i högre rätt framställt yrkande om fördelning enl. denna § upptogs till prövning H 1989: 64.12 §12 § I fråga om skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning; dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit, förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.Ang. intervenient se 14:9 f.13 §13 §Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd betalas av parterna en för båda och båda för en, gäller i fråga om skyldighet att ersätta sådan kostnad vad som föreskrivs i detta kapitel om rättegångskostnad. Om parterna skall bära var sin rättegångskostnad, får rätten besluta, att kostnaden skall fördelas med hälften på var och en av dem. Har staten haft kostnader för att hämta en part till rätten, skall parten ersätta staten för kostnaden. Om skyldighet att ersätta staten för kostnad i anledning av att part har beviljats rättshjälp är särskilt föreskrivet. Lag (1996:1624). Se betr. hämtningskostnader 1 § sista st. och 3 § F (1982:789) om ersättning för polisbevakning etc. vid 2:27 ordningslagen (1993:1617). Bih. – Ang. 1 st. se 36:24 (vittne), 38:7; 39:5 (tillhandahållande av skriftlig handling eller löst föremål), 40:17 (sakkunnig).Analogisk tillämpning av 13 § i brottmål vari allenast enskild talan föres H 1971: 383 – Jfr H 1949: 579 anm. vid 31:11 – Ang. kostnad för tilltalads försvar, då målsäganden återkallat sin talan H 1968: 70; 1972: 15 – Ang. 2 st. se Rättshjälpslag (1996:1619) 30 §, inf. efter detta kap.14 §14 §En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut. Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1–10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp anges. Lag (1987:747). Efter måls avgörande inkommet yrkande om ersättning enl. lagen om fri rättegång kunde ej vinna avseende H 1949: 387; 1951: 322; samma utgång, fastän domstolens protokoll ännu ej var utlämnat för expediering 1951: 732 A; då yrkande framställts senare än i samband med särskilt fullföljd talan ang. fri rättegång 1963: 75. Jfr 1949: 823 anm. vid 21:10 samt rättsfall vid 28 § rättshjälpslagen (1996:1619) – Biträde enl. rättshjälpslagen (1972:429), som i kostnadsräkning angivit arten av och tidsåtgången för nedlagt arbete, har vid klagan över ersättningsbeslutet ansetts äga lämna kompletterande uppgifter H 1977: 116 – Då part i HovR yrkat ersättning av motparten för kostnader betr. vilka TR:n avslagit biträdets begäran om ersättning av allmänna medel, avvisades denna talan H 1979: 709 – Ang. 1 st. 1 meningen AD 1991: 89 – Ang. 1 st. 2 meningen H 1983: 167 (i återvinningsmål kunde yrkas ersättning för kostnader före tredskodomen) – Ang. 2 st. H 1981: 1032 – När part i besvärsinlaga till HovR yrkat ersättning med belopp som skulle anges senare, ålåg det HovR:n att innan handläggningen avslutades klarlägga kostnadsyrkandet H 1994: 7; HovR ansågs skyldig att klarlägga parts kostnadsyrkande i TR, som hade framställts utan angivande av belopp i samband med invändning om rättegångshinder 2003: 445 – H 2002: 241 anm. vid 13:4 – H 2014: 423 anm. vid 31:9.15 §15 §Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning. Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. H 1963: 446 (frågan om handräckning hade förfallit) – Se även H 1973: 654 anm. vid 2 § samt 1973: 623 och 1979: 567 anm. vid 4 § – Ang. rättegångskostnad i HovR, då generell höjning av underhållsbidrag skett medan målet låg där, men HovR:n fastställde tingsrättens dom H 1976: 409 – Ang. 2 st. jfr 17:1 samt H 1963: 75 anm. vid 14 § – Ang. 3 st. H 1964: 449; 1965: 171 (mellandom); 1966: 237; 1973: 703; 1977: 743; 1984: 692; 1991: 209 (de fyra sistn. ang. mellandom) – 3 st. analogt tillämpat i ärende enl. 10:20 2 st. H 1976: 711 – H 1990: 463 anm. vid ArbetstvistL 2:6 efter lagen 1976:580. Bih.; se även AD 1991: 89 – Samma princip som vid återförvisning tillämpad när HD, sedan HovR vägrat prövningstillstånd, meddelat tillstånd till prövning i HovR H 1990: 770; men ej när en fråga om fastighetsbildning återförvisas till lantmäterimyndighet H 1997: 805 anm. även vid 14:8. Jfr H 1990: 42 anm. vid JB 19:32 – I tvist om rätt forum skulle kostnadsfrågan avgöras av den domstol dit hänvisning skedde enl. 10:20 1 st. H 1999: 258 – Efter återförvisning av mål till HovR är part berättigad till ersättning för sina kostnader i HD, även om yrkande om ersättning ej framställts där H 2007: 510; samma princip tillämpad när HD meddelat prövningstillstånd i HovR:n H 2014: 27 – Högre rätts beslut om fördelning av rättegångskostnader i en särskilt överklagad fråga om avvisning hindrar inte att dessa kostnader även beaktas vid den slutliga fördelningen av kostnaderna i målet H 2016: 87.I mål om ersättning till rättshjälpsbiträde eller offentlig försvarare kan biträdet eller försvararen inte få ersättning för rättegångskostnader H 1987: 179 I och II.16 §16 § I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet. Lag (1990:443). Denna § ej tillämpad i mål om betalningsskyldighet enl. skattebetalningslagen 12:6 H 2001: 288.II. Om rättegången i brottmål 19 kap. Om laga domstol 1 §1 §Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig, behörig.Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.Åtal för brott må ock upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Lag (1957:299). Ang. forum, när talan föres endast om enskilt anspråk, se 10:8 och om sådant anspråk i samband med åtal se 22:1; jfr 22:5 – Ang. tid för väckande av åtal se 45:1; 47:1; ang. överflyttning av mål se 7 § – Jfr även KonkL 17: 6, Lag (2014:836) om näringsförbud 16 § f inf. under HBa; SjöL 21: 5; Sjömanslag (1973:282) 76 §.Fråga om forum vid olaga trålfiske från utländskt fartyg på svenskt sjöterritorium H 1989: 804.2 §2 §Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om ej regeringen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig. Lag (1974:573). Ang. forum i tvistemål se 10:1 – Ang. gripande se 24:6, 7 – Ang. immunitet jfr Lag 1976:661 inf. vid RF 10: samt Lag (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl. inf. vid BrB 2:7.3 §3 §Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot den eller de övriga. Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen upptagas av samma domstol. Lag (1948:453). 4 §4 §Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottet åtalats. Lag (1948:453). Jfr BrB 15: 5–7 – Jfr även 9 §.5 §5 §Över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres. Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma rätt döma däröver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finnes lämpligt. Ang. förseelse i rättegång se 9:1–5; vid bevisupptagning inför annan domstol se 35:11 – Att betr. sådan förseelse åtal ej erfordras se 20:1 – Ang. 2 st. se 45:2; 47:24 (åtal utan stämning); 23:22 (förundersökning).Ang. förfarandet, när hos HD i genmälet yrkats ansvar för ärekränkning i revisionsinlagan H 1950: 99 – Ansvar för otillbörligt uttalande i rättegångsskrift ådömt i HD på 3-mansavdelning H 1950: 177 A.6 §6 §Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. 7 §7 §En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om något förhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte. Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter. Lag (1987:747). 8 §8 §Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan uppskjutas. Ang. prövning av rättegångshinder se 34:1.9 §9 §Är i lag föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller skall åtal enligt lag eller författning upptagas av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet upptagas av annan domstol. Skall fråga om ansvar upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, äger vad i detta kapitel stadgas ej tillämpning.Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol, vare utan verkan. Lag (1965:585). Ang. särskilda forumbestämmelser se 2:2; 3:3 – Ang. tryckfrihetsmål se TF 12: 2 och därunder inf. F 1991:1712 samt ang. yttrandefrihetsmål YGL 10: – Lag (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 7:, efter YGL – Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden 8 § 1 st. Bih. – Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled 79 §, anm. efter MB 11: – Patentlag (1967:837) 65 § (Bih.) – Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk 58 § (Bih.) – Bötesverkställighetslag (1979:189) 16 §, efter BrP – Ang. invändning mot domstols behörighet se 34:2.10 §10 §Har lägre rätt upptagit mål, må fråga om rättens behörighet ej upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara. Jfr 34:1.11 §11 § Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig. Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, äge Högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas. Lag (2009:344). 11 a §11 a §Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot ansökan. Lag (1996:247). Denna § ej tillämplig när den som överklagat dom av HovR sänt överklagandet till TR H 2015: 653.12 §12 §Vad som sägs i detta kapitel skall tillämpas även i fråga om domstolarnas befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel. En sådan fråga får tas upp även av rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel, om beslut i frågan bör fattas utan dröjsmål. Lag (2000:172). Jfr 7 § 2 st.20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande 1 §1 §Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången. Ang. förseelse i rättegång se 9:1–5; jfr 19:5.2 §2 §Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt åtal, om ej annat är stadgat.Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet. Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Ang. åklagare se 7:. Jfr H 1945: 347, 1947: 582, båda anm. vid BrB 8:13.3 §3 §Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån. Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, vare det gällande. Jfr 34:; 45:8 – Ang. målsägande se 8 § 4 st.Ang. angivelse H 1976: 43 anm. vid BrB 35:1, 2004: 757 anm. vid BrB 5:5 – Då som grund för allmänt åtal för visst brott åberopats en gärningsbeskrivning, under vilken föll även ett angivelsebrott, men den tilltalade inte kunde fällas för förstnämnda brott och angivelse ej förelåg blev åtalet (inte avvisat utan) ogillat H 1981: 513.4 §4 §Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal, må sådant åtal äga rum även för de övriga. Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt åtal äga rum mot dem alla. H 1970: 258.5 §5 §En målsägande får ange ett brott till åtal hos åklagare eller Polismyndigheten. Lag (2014:649). 6 §6 §Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under allmänt åtal. Lag (1964:166). 7 §7 § Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts: om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, ellerom psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks. Lag (1997:726). Se betr. 2 st. Åklagarförordning (2004:1265) 10 § efter RB 7: – Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 16 § ff, inf. efter 23:. 7 a §7 a §Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Lag (1981:1285). 7 b §7 b §Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det. Lag (1985:13). 8 §8 §Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan. Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Lag (1964:166). Jfr 13 och 16 §§ i detta kap. – Ang. målsägandes talerätt rörande skadestånd m.m. se 22: – Ang. 1 st. jfr 47:2 4 st. – Ang. rekonventionstalan se 47:1.Ang. 2 st. H 1949: 388 – Ang. 2 st. H 1956: 134 – Åtal för ärekränkning innefattande beskyllning för tjänstefel H 1958: 726 – Ang. näringsidkares rätt att väcka åtal enl. (numera upphävda) lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens 11 § H 1954: 113.Ang. 4 st. och dess äldre motsvarighet i upphävda 6 kap. 8 § strafflagen:Dödsbo ägde ej föra ansvarstalan för misshandel med dödlig utgång, fastän delägarna var för sig var åtalsberättigade H 1954: 319 – Ang. verkan av förlikning H 1901:437 (åtal beroende av angivelse); 1926: 269 (bedrägeri); 1939: 508 (oredlighetsbrott) – Ang. målsäganderätt i särskilda fall för järnvägsstyrelsen H 1903:347; 1918: 334; 1934: 195, 445; för generaltullstyrelsen 1922: 370; lotsstyrelsen 1927: 574; riksbanken 1938: 247; generalpoststyrelsen 1913: 335; 1944: 326 – Ansvarstalan har ansetts kunna föras av flottningsförening i fråga om olovlig tillägnelse av stämplat (men ej ostämplat) flottledsvirke H 1915: 80; av den, vars namn förfalskats på av honom ej inlösta växlar 1922: 386; men däremot icke av ångbåtsbefälhavare i fråga om förskingring av styrman 1902:254; av den som väl utsatts för fara men ej skadats genom annans överdådiga framfart med bil 1908:506; jfr 1917: 273; 1931: 694 – I fråga om konkursförbrytelse har talerätt ansetts ej kunna utövas av borgenär, som vid fordringens tillkomst ägde kännedom om det brottsliga förfarandet H 1913: 172 – Konkursborgenär ej behörig att föra talan ang. oredlighet mot gäldenären H 1912: 95 – Ang. borgenär i bolags konkurs jfr H 1909:305, 625; 1912: 95, 387 – Ang. aktieägares behörighet att föra talan mot styrelseledamot jfr äldre rättsfall H 1887:398; 1909:625; 1911: 42; 1912: 344; ang. ömsesidigt försäkringsbolag 1915: 318 – Ang. behörighet för likvidator i aktiebolag att sedan bolaget försatts i konkurs föra talan om ansvar för brott mot bolaget H 1964: 327 – En för visst vattenområde bildad fiskevårdsförening har ansetts ej äga föra ansvars- och ersättningstalan i fråga om olovligt fiske H 1950: 20 – Ang. målsägandes rätt att överklaga villkorlig dom med yrkande om föreskrift enl. BrB 27: 5 H 1968: 80 – Enskild person ägde ej föra talan om ansvar och skadestånd för sårande av tukt och sedlighet H 1969: 364 – Ägare av lyftkran som skadats genom överbelastning ägde ej föra talan mot arbetsgivare om ansvar för överträdelse av arbetarskyddskungörelsen H 1974: 392.Målsägandetalan ej möjlig betr. brottet hets mot folkgrupp H 1978: 3 – Målsägande ansågs kunna föra särskild talan om förverkande enl. BrB 36: 3 H 1986: 829 – Ägare av påkörd bil ansågs vara målsägande i mål om åtal mot den påkörande för smitning H 1988: 39 – H 1997: 81 anm. vid TF 11:1 – Målsägande ägde, efter att ha väckt enskilt åtal, komplettera stämningsansökan med åklagarens beslut att åtal ej skulle äga rum H 1998: 319 9 §9 § Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas. Jfr 31:8 – Ang. av åklagare fullföljd talan i högre rätt se 51:24; 55:15 – Ang. nedläggande av åtal, när i samband därmed föres talan om enskilt anspråk se 22:6 – Ang. enskilt åtal se 47: – Ang. delgivning se 33:. Jfr H 1948: 706 – Åklagare oförhindrad att föra talan mot frikännande dom enl. 2 st. H 1984: 616 – Målsägande, som ej övertagit av åklagaren nedlagt åtal, ansågs ej ha rätt att överklaga frikännande dom annat än vid alldeles speciella omständigheter H 2005: 940 – Rätten till frikännande dom enligt 2 st. ej analogiskt tillämplig då åtal lagts ned pga. preskription H 2012: 164.10 §10 §Bestämmelserna i 8 och 9 §§ om rätt för målsäganden att väcka åtal eller överta väckt åtal gäller inte i fråga om brott som i utövningen av anställningen eller uppdraget har begåtts av statsråd, justitieråd,någon av riksdagens ombudsmän eller den som har tjänstgjort i hans eller hennes ställe,någon annan befattningshavare, mot vilken enligt riksdagsordningen eller annan författning endast något av riksdagens utskott eller annat riksdagsorgan är behörigt att besluta om åtal för sådant brott,justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans eller hennes ställe, ellerdomare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol. Lag (2010:1391). Ang. enskilt anspråk se 22:8.Ang. den intill 1 jan. 1982 gällande lydelsen H 1982: 98 – H 1983: 685 A anm. vid RF 11: 8.11 §11 §Äro i fråga om samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga. Jfr 30:9.12 §12 §Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.Ang. nedläggande av åtal H 1956: 212 anm. vid 54:9 – Ang. förbindelse till Pressens opinionsnämnd att ej väcka tryckfrihetsåtal H 1970: 344.13 §13 §Har någon genom brott blivit dödad, har hans eller hennes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon samma rätt som målsägande att ange brottet eller föra talan om det.Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, äge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet. Lag (2005:438). Ang. 2 st. se 8–12 §§ – Ang. efterlevandes hörande som vittne se 36:1.Jfr H 1954: 319 anm. vid 8 §.14 §14 §Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, får hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Samma rätt har en förvaltare enligt föräldrabalken för en målsägandes räkning när brottet rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2–5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål tillämpas beträffande målsägande, även om han ej för talan.Om rättegångsombud för målsägande gäller vad i 12 kap. är stadgat. Lag (1988:1260). Ang. enskilt anspråk jfr 11:1 st. 2 – Se Lag (1999:997) om särskild företrädare för barn, inf. här nedan.15 §15 § Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stödperson) under rättegången. Sådan stödperson som rätten har kännedom om skall om möjligt underrättas om rättegången.I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare skall höras. Lag (1994:420). 15 a §15 a §En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. Lag (2015:429). Förutv. 15 a § upphävd g. Lag 1987:747. 16 §16 §Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.Jfr bl.a. Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled 79 § 2 st., anm. efter MB 11: – Ang. enskilt åtal se 47: – Ang. sådan målsägandes hörande såsom vittne se 36:1.21 kap. Om den misstänkte och hans försvar1 §1 §Den misstänkte äge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra talan för den omyndige. Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon föra talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen. Lag (1971:875). Jfr betr. 1 st. andra meningen Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 5 och 26 §§, efter 23: – Ang. 2 st. jfr i fråga om extraordinära rättsmedel 58:4; 59:2.Mål om ansvar och skadestånd skall avskrivas i brottmålsdelen, om den tilltalade dör innan dom i första instans meddelas H 1988: 51 – När tilltalad, som fullföljt talan mot HovR:s fällande dom, avlidit efter huvudförhandlingen i HD bereddes hans anhöriga ej tillfälle att yttra sig H 1989: 862 – När tilltalad avlidit under målets behandling i HovR och HovR, sedan hans efterlevande övertagit hans talan, meddelat friande dom, ansågs målsägande ej kunna fullfölja talan mot denna dom H 1990: 21 – När tilltalad avlidit, sedan han av HovR dömts till ansvar och ålagts ersättningsskyldighet mot staten samt fullföljt talan mot HovR:ns dom, och de anhöriga ej övertagit hans talan, ansågs endast straffbestämningen skola undanröjas vid målets avskrivning i HD H 1992: 226 – När tilltalad som dömts för brott av HovR visade sig ha avlidit under tiden för HovR:ns handläggning, har när TR hade meddelat en frikännande dom åklagarens överklagande ansetts förfallet och när TR meddelat en fällande dom påföljden undanröjts H 2012: 521 I och II – När den tilltalade avlidit under målets handläggning i högre rätt ska rätten självmant överpröva beslut om förverkande H 2013: 333.2 §2 §Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om målet kan avgöras även om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet. Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, skall rätten förordna om detta.När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig personligen, får hans talan föras genom ombud. I fråga om ombud gäller bestämmelserna i 12 kap. Lag (2009:344). Tilltalad som frikänts av TR har inte ansetts kunna dömas till tio års fängelse av HovR i sin frånvaro H 2009: 836.3 §3 §Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av försvarare. Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare. En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Utländsk medborgare eller den som har hemvist utom riket får inte vara försvarare om det med hänsyn till rikets säkerhet är olämpligt. Om försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2–5 §§ samt 6 § andra stycket. Lag (1992:1511). Ang. talan mot beslut om avvisande se 49:5 p. 1; 54:4.Ang. 3 st. H 1988: 696.3 a §3 a §Är den misstänkte anhållen eller häktad ska offentlig försvarare förordnas för honom eller henne, om han eller hon begär det. Offentlig försvarare ska också på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.Offentlig försvarare ska därutöver förordnasom den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet,om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, ellerom det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.Om den misstänkte biträds av en försvarare som han eller hon själv har utsett, ska det inte förordnas någon offentlig försvarare vid sidan av denne. Offentlig försvarare ska dock förordnas om det finns synnerliga skäl. Lag (2019:263). Jfr Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 24 §, inf. efter 23:. Äldre rätt: H 1971: 76 och där angivna rättsfall samt 1975: 332 – H 1956: 596 anm. vid 58:4 – Skäl att förordna offentlig försvarare? H 1974: 522 (åkl. i HovR yrkat fängelse för den som dömts till böter för olaga vapeninnehav resp. för olovlig körning till fängelse dömd yrkat straffnedsättning); 1977: 741 (mål om trafikbrott med särskilda omständigheter); 1978: 449 (för ohörsamhet mot ordningsmakten bötfälld hade yrkat frikännande och åklagaren höjning av bötesstraffet); se även H 1974: 687 och 1981: 807, båda anm. vid 31:1 – Offentlig försvarare förordnad för dödsbo i mål om förverkande enl. numera upphävda RP 17 § H 1981: 1083 – Att HovR i mål om ansvar för lydnadsbrott avslagit begäran om offentlig försvarare och omedelbart företagit målet till huvudförhandling har i visst fall lett till undanröjande av HovR:ns dom och återförvisning H 1980: 288.Tillräckliga skäl att enl. 2 st. förordna försvarare? H 1984: 435 och 787, 1985: 81 (de två sistn. avsåg rattfyllerimål), 1985: 694 (i stöldmål med hänsyn till påföljdsvalet), 806 (i mål om ansvar för häleri), 1986: 86 (i mål om försök till stöld med hänsyn till utredningen om brottet), 1987: 45 (i mål mot sjuklig 79-åring om smitning efter trafikolycka), 1988: 37 (i narkotikamål med hänsyn till påföljdsvalet), 1999: 227 (utländsk medb. med bristfälliga kunskaper i svenska språket), 1999: 541 (i mål om ansvar för våld mot tjänsteman med hänsyn till påföljdsvalet), 2014: 60 (i mål om ansvar för våldsamt motstånd med hänsyn till utredningen om brottet) – För flera tilltalade bör ej utses samma offentliga försvarare när risk föreligger för motstridiga intressen H 1989: 540 – Sedan två tilltalade haft gemensam försvarare utsågs nya försvarare för båda H 1990: 156 – Särskilda skäl till offentlig försvarare i HovR:n (enl. 2 st.) ansågs föreligga i fråga om tilltalad, som av TR:n dömts för stöld till villkorlig dom och utvisning och klagade i utvisningsfrågan H 1995: 625 – För rätt till offentlig försvarare krävs misstanke om brott, ej endast kallelse till förhör (23:6) H 2001: 344 – Privat försvarare förordnad till offentlig sådan H 2012: 43.Den som förordnats som offentlig försvarare har ej i denna egenskap ansetts biträda huvudmannen vid överklagande av beslut att avvisa målsägandes överklagande i skadeståndsdelen H 2006: 464, anm. även vid 51:4. Domstolsverkets föreskrifter (DVFS 2018:6) om advokatberedskap. 3 b §3 b §En offentlig försvarare ska förordnas för en tidigare tilltalad omhan eller hon är i behov av försvarare med hänsyn till att åklagaren enligt 58 kap. 6 a § beslutat eller har möjlighet att besluta att återuppta en förundersökning eller att låta en pågående förundersökning även avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet, ellerdet annars finns synnerliga skäl.Vid bedömningen av om den tidigare tilltalade är i behov av försvarare ska rätten beakta brottets beskaffenhet, den tidigare tilltalades personliga förhållanden och vilka utredningsåtgärder som ska vidtas. Lag (2012:659). Lagen 2012:659, med ikraftträdande 1 jan. 2013, innehåller även:2. Bestämmelserna i rättshjälpslagen (1996:1619) gäller fortfarande för det fall ett rättshjälpsbiträde har utsetts för en tidigare tilltalad i ett resningsförfarande före ikraftträdandet.4 §4 §Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, äge den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.Fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill. Ang. anmälan av undersökningsledare se 23:5 – Ang. talan mot rättens beslut se 49:5 p. 7 och 54:4.Ang. 1 st. H 1950: 676 – H 1993: 299 anm. vid 54:8.4 a §4 a §En framställan om förordnande av en offentlig försvarare enligt 3 b § skall göras hos den domstol som enligt 58 kap. 4 § första stycket är behörig att pröva ansökan om resning. Lag (2012:659). 5 §5 §Till offentlig försvarare skall förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl, får till sådan försvarare utses någon annan lämplig person som har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning. Företrädesvis bör det förordnas någon som brukar förekomma som rättegångsombud vid domstolen.Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon som är behörig för uppdraget, skall denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Lag (2009:1252). Lagen 2009:1252, med ikraftträdande 1 jan. 2010, innehåller även:2. Äldre bestämmelser ska gälla för offentliga försvarare som har förordnats före ikraftträdandet.Ang. talan mot beslut se anm. vid 4 §.Särskilda skäl att förordna annan än advokat? H 1976: 312 (även fråga om betydelsen av den misstänktes önskan), 520; 1977: 741 – Målsägande saknar rätt att överklaga ett beslut som rör val av offentlig försvarare H 1994: 126 anm. äv. vid 49:5.6 §6 § En offentlig försvarare får entledigas av rätten om behovet av offentlig försvarare upphör eller om det finns något annat skäl för det. Om den misstänkte utser en annan försvarare, ska den offentliga försvararen entledigas om det inte skulle medföra synnerlig olägenhet.Ett byte av offentlig försvarare får beslutas av rätten, om det finns särskilda skäl. Om en offentlig försvarare har bytts ut en gång, får ett nytt byte ske bara om det finns synnerliga skäl.En offentlig försvarare får inte utan rättens tillstånd sätta någon annan i sitt ställe. Lag (2018:533). Ang. talan mot beslut se 49:5 p. 7 och 54:4. H 1977: 137 anm. vid 54:5 – Fråga om byte av offentlig försvarare H 1980: 177; 1981: 1080 (bristande förtroende hos tilltalad som i två instanser mot sitt nekande dömts till livstids fängelse); 1991: 244 (d:o hos tilltalad som av TR dömts till fängelse 1 år 6 mån. för otukt med barn m.m.); 1995: 75 (fråga om byte efter upprepade tidigare byten i mål ang. mord, grovt rån m.m.); 2004: 639 (bristande förtroende m.m. i mål om vållande till annans död avseende sjuksköterskas handlande i tjänsten); 2007: 984 (vårdnadshavare för underårig hade ej fått tillfälle att lämna synpunkter på valet av försvarare) – Fråga om byte av offentlig försvarare kunde ej prövas, sedan förundersökningen avslutats med beslut att åtal ej skulle väckas H 1980: 261 – Ang. 3 st. jfr H 1967: 385 anm. vid 10 §.7 §7 §Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret.Ang. tystnadsplikt se 36:5.8 §8 §Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes rätt, så ock, om målet fullföljes, biträda honom i högre rätt. Jfr 12:22.9 §9 §Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att träffa sin försvarare. Om en försvarare som är utsedd av den misstänkte inte uppfyller de krav som ställs i 5 § första stycket, får undersökningsledaren eller åklagaren besluta att den misstänkte inte får träffa sin försvarare om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen skall försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla de skäl som det grundas på. Den misstänkte eller försvararen får begära att rätten prövar beslutet. Om den misstänkte har rätt att träffa sin försvarare skall det få ske i enrum.En offentlig försvarare eller en försvarare som har utsetts av den misstänkte och meddelats rätten skall kallas till huvudförhandlingen, liksom till andra sammanträden inför rätten. Lag (2016:929). Ang. ersättningsskyldighet i vissa fall se 31:4 och 5.9 a §9 a §Om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att pröva om den person som utsetts att biträda den misstänkte uppfyller kraven i 3 § tredje stycket, ska åklagaren anmäla detta till rätten. Lag (2019:263). 10 §10 § En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Regeringen meddelar föreskrifter om timkostnadsnormen.Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.När ersättningen bestäms skall i vissa fall en taxa tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om taxan och om beräkning av ersättningen för tidsspillan.Ersättningen till offentlig försvarare får endast om det finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen. På begäran av den misstänkte eller den föreslagna offentlige försvararen skall förhandsbesked lämnas i frågan om sådana merkostnader omfattas av rätten till ersättning. En offentlig försvarare får inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet utan verkan och den offentlige försvararen skall till den misstänkte betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Den offentlige försvararen får dock förbehålla sig och ta emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt fjärde stycket inte omfattas av försvararens rätt till ersättning av allmänna medel. Lag (2009:1252). Ang. 3 st. se F 1997:406 2 § här nedan.Skälighetsprövning H 1962: 627; 1968: 423; 1973: 39 – Offentlig försvarare, som biträtt med uppsättande av revisionsinlaga, har, sedan den tilltalade därefter avstått från fullföljd, av allmänna medel tillerkänts ersättning, vilken den tilltalade förpliktats återgälda till statsverket H 1949: 822 – Ang. begäran om ersättning: När ansökning om ersättning inkommit först efter det målet avgjorts, har den förklarats ej kunna vinna avseende H 1949: 823; 1980: 23. Jfr H 1994: 635 anm. vid 31:9; jfr även anm. vid 18:14 – Begäran av offentlig försvarare som i HovR biträtt tilltalad om ersättning för biträde i HD kunde, då avgörandet i ansvarsfrågan vunnit laga kraft, ej bifallas H 1953: 269; 1965: 285; 1982: 112. Jfr H 1955: 212; 1966: 541; 1971: 411; 1983: 567 (talan mot beslut under rättegången att avvisa vadetalan såvitt angick betalningsskyldighet enl. 77 a § uppbördslagen) – Ang. ersättning för arbete: Ang. ersättning för arbete före förordnandet H 1959: 12 – Offentlig försvarare har ej erhållit gottgörelse av allmänna medel för förskotterad kostnad för arvode till sakkunnig 1959: 48; för i målet anskaffat läkarutlåtande 1970: 321 – Ersättning för arbete som utförts av annan H 1967: 385 – H 1973: 385 (fullmakt utfärdad, sedan talan fullföljts utan uppdrag och fullmakt); 1979: 251 (ersättning fastän talan fullföljts utan uppdrag och fullmakt); 1980: 587 (ej ersättning då talan fullföljts utan fullmakt samt föreläggande att förete sådan ej efterkommits) – Ang. bestämmande av ersättning med avvikelse från fastställd taxa H 1976: 114, 1987: 365 I och II – Fastställd taxa ansågs i visst fall inte tillämplig H 1986: 582, 1987: 332 (i HovR:n avsåg målet ursprungligen två tilltalade men betr. den ene avskrevs målet före huvudförhandlingen) – När vadetalan i HovR förfallit på grund av vadekärandens utevaro från huvudförhandling och målet därefter återupptagits, beaktades inte denna förhandling vid tillämpning av brottmålstaxan H 1994: 31 – Fråga om skäligheten av begärt arvode H 1976: 355 – Ang. timersättning i mål utanför taxan till försvarare som ägde särskild kännedom om och erfarenhet av det mycket speciella rättsområde målet gällde H 1989: 14 – Bestämmande av timersättning med frångående av beslutad timkostnadsnorm H 1993: 114 – Ersättning utgick utöver timkostnadsnormen i brottmålstaxan i mycket omfattande mål ang. komplicerad ekonomisk brottslighet, vilket under ett halvt år tagit försvararens hela arbetstid i anspråk H 1993: 237 – Fråga om ersättning för annat arbete i den misstänktes intresse än sådant som har direkt samband med förberedandet och utförandet av talan H 1977: 577 – Ang. ersättning för besök hos häktad av kurativa skäl H 1984: 877; för besök hos häktad efter TR:ns dom för överläggning ang. ett överklagande, när den häktade därefter avgivit nöjdförklaring men överläggningen gått utöver rutinmässiga åtgärder 1993: 214; för besök hos häktad inför hovrättsförhandling när besöket krävde lång resa 1997: 586, när den tilltalade erkänt och påföljdsfrågan var förhållandevis okomplicerad 1999: 253, när ett stort antal vittnen förhörts om i princip samma sak H 2010: 151 – Ang. ersättning för försvarares åtgärder för att skaffa fram narkotika som den tilltalade tagit befattning med H 1981: 1035; för upprättande av arbetsredogörelse H 2010: 19 – Fråga om ersättning då viss åtgärd kan ha haft betydelse även för rättslig angelägenhet i vilken försvararen haft 3:e mans uppdrag att tillvarata dennes intresse H 1982: 212 – Ang. ersättning för biträde i angelägenhet rörande verkställighet av dom i annat brottmål H 1987: 596 – Ang. ersättning då förundersökningen ej föranlett åtal H 1979: 314 – Ersättning utgick för yttrande i häktningsfråga, då det var uppenbart att arbetet inte varit opåkallat H 1996: 575 – Fråga om försvarare varit försumlig vid angivande av bevisning H 1980: 234 – Fråga om förskott till försvarare för arbete av utomstående expertis H 1986: 733 – Helgtaxan tillämplig? H 1989: 266 – Avvikelse från timkostnadsnorm gjord i visst fall för annat arbete en söndag än helgförhandling H 1998: 507 – När HovR undanröjt TR:ns förordnande om offentlig försvarare därför att förutsättningar saknades för sådant förordnande tillerkändes försvararen ersättning för sitt arbete i frågan i HovR:n H 2001: 351 – Principer för bestämmande av ersättning för arbete med överklagande i mål vari prövningstillstånd fordras H 2005: 97 anm. även vid 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) – När offentlig försvarare satt annan i sitt ställe, var brottmålstaxan tillämplig och den anlitade hade ej självständig rätt till ersättning H 2005: 137 – Fråga om krav på försvarares kostnadsräkning när brottmålstaxan ej är tillämplig H 2008: 223 – Att offentlig försvarare efter avslutad huvudförhandling åberopat ny bevisning, vilket föranlett ny huvudförhandling, innebar ej försumlighet och hennes ersättning sattes ej ned H 2009: 72 – Offentlig försvarare, som fått medgivande att sätta annan i sitt ställe, erhöll ersättning för den extra tidsåtgång som substitutionen medfört (brottmålstaxan ej tillämplig) H 2009: 735 – Ersättning för omställningstid med anledning av att huvudförhandling ställts in kan medges på allmän kontraktsrättslig grund och utgår då som arvode H 2010: 206 – Ang. tidsspillan: Ersättning för tidsspillan vid rättegång i HovR H 1974: 486; 1976: 213 – Tidsspillan vid besök hos häktad, som överförts till annan ort, för förberedelse av talan mot häktningsbeslutet H 1975: 555 – Ang. ersättning för väntetid mellan ankomsten till domstolsorten och förhandlingens början H 1985: 91 I och II – Ang. innebörden av begreppet tidsspillan H 1976: 455 I – Ersättning (i mål utanför taxesatt område) för tidsspillan betr. tid varmed lunchuppehåll överskridit en timme H 1976: 699 – Ersättning för tidsspillan utanför taxesatt område H 1979: 584 – Vid inställelse samma dag i ett mål som offentlig och i ett annat som enskild försvarare fördelades resekostnad och annan gemensam kostnad lika på de två målen, då särskilda skäl som föranledde annat inte förelåg H 1979: 646 – Ang. ersättning då försvararen på grund av uppdraget måst avbryta semester H 1980: 36 – Ej ersättning för resa från semesterort till domstolsorten utan endast för resa beräknad från kontorsorten när försvararen själv orsakat merkostnaderna H 1998: 561; däremot utgick ersättning när särskild tidsfrist gällde för huvudförhandlingen 1999: 256 – Sammanlagd tidsspillan i mål utanför taxeområdet måste uppgå till minst 20 min. i en och samma instans för att ersättas H 2004: 549 – Rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg till offentlig försvarare när tingsrätt hade flera tingsställen H 2016: 414 I – Ang. utlägg: Ersättning för resa med egen bil H 1967: 141 – Kostnad för översättning av brottmålsdom ansågs m.h.t. best. i RB 33:9 ej kunna ersättas som utlägg; ej heller ersättning för översättning av förundersökningsprotokoll då översättningen ej ansågs påkallad för försvararuppdragets fullgörande H 1992: 186 – Övrigt: Ang. rättegångskostnader i mål om försvararersättning se H 1987: 179 anm. vid 18:15 – Medgivande av myndighet som har att bevaka statens intresse i fråga om ersättning till offentlig försvarare skall frångås endast om alldeles särskilda skäl föreligger H 2005: 869 – Jfr rättsfall vid 31:2.Fråga om regeringens beslut om timkostnadsnorm till grund för brottmålstaxan stod i uppenbar strid med 21:10 och taxan därför enl. RF 11:14 inte skulle tillämpas H 1993: 260.Särskilda skäl enl. 4 st.? H 2011: 291 – TR:s beslut som ej hade formen av förhandsbesked var ej bindande för HovR:n enl. 4 st. H 2012: 262 – Försvararen verksam långt från domstolsorten H 2012: 914 – Offentlig försvarare som fått förundersökningsprotokoll i elektronisk form hade rätt till ersättning för utskrift av protokollet H 2015: 693 – Den s.k. helgtaxan ej tillämplig på tidsspillan under en helg i samband med annat arbete än häktningsförhandling H 2017: 441.10 a §10 a §En offentlig försvarare som överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk endast om det finns särskilda skäl för det. Lag (1988:214). 11 §11 §Vårdnadshavare som höres enligt 1 § äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av statsverket. Lag (1971:240). F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. efter RB 18:. 12 §12 § En misstänkt som har kallats att inställa sig till ett sammanträde får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle om det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i övrigt. Rätten får bevilja förskott på ersättningen.Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624). Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. 7, 8 och 9 a §§ inf. efter 18:. 22 kap. Om enskilt anspråk i anledning av brott 1 §1 §Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.Ang. talan mot tilltalad utan stämning se 45:5 och 6; 47:24 – Ang. omröstning se 29:6 – Ang. talan om utdömande av vite som avsågs i GB 15:11 (nu ÄktB 14: 7). H 1964: 114, anm. vid 47:1 – Fråga huruvida talan om enskilt anspråk ändrats H 1983: 311.2 §2 §Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgift om de omständigheter på vilka det grundas. Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta. Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits av någon annan. Lag (1988:6). Ang. rättegångskostnad se 31:11.Åklagare äger i fråga om det enskilda anspråket åberopa även annan omständighet än sådan som omfattas av gärningsbeskrivningen H 1994: 306.3 §3 §Föres i särskilt mål vid rätten talan om enskilt anspråk i anledning av brott, äge rätten, om det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet. Ang. fullföljd av talan se 49:7, 52:1, 58:4.4 §4 §Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan, som avses i 14 kap. 5 §, äge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande tillämpning. Jfr H 1937: 264 (plenum).5 §5 §Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter. Lag (1988:6). 6 §6 §Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin rätt att tala å brottet, förordne rätten, om part yrkar det, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen. Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten ingått i svaromål, skall, om denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen. Ang. nedläggande av åtal se 20:9 och 12 – Ang. förlust av talerätt se 47:14 och 24.Ang. 2 st. jfr H 1956: 212, anm. vid 54:9.7 §7 §Föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med åtalet och finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i målet. Lag (1969:588). Jfr H 1955: 212; 1981: 1129.8 §8 §Talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under allmänt åtal som avses i 20 kap. 10 § får ej väckas av målsäganden, om inte åtal för brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behörig att besluta sådant åtal. Lag (1981:1312). 23 kap.Om förundersökning 1 §1 §Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Att förundersökning inte behöver inledas i vissa andra fall följer av 4 a § och 22 §.Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned. Lag (1994:1412). Jfr 45:11.2 §2 §Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 4 och 21 §§, inf. efter detta kap. – Lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. nedan – F (1967:502) om utdrag ur folkbokföringsdatabasen för utredning om brott, nedan.3 §3 §Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen om brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl. När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder åklagare i en förundersökning. Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen. Lag (2014:649). Förundersökningskungörelse (1947:948) 3 och 3 a §§, nedan – Ang. ersättning till den som hörts enl. 4 st. se KK 1969:590 inf. vid 6 §.4 §4 §En förundersökning skall bedrivas objektivt. Vid förundersökningen skall undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel.Förundersökningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen skall också bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, skall den läggas ned. Även brottsbekämpande verksamhet före en förundersökning skall bedrivas objektivt. Lag (2016:546). Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 14 §, nedan.4 a §4 a §En förundersökning får vidare läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, ellerom det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned.Om det finns förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt första stycket redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma gäller beslut att inte inleda förundersökning i motsvarande fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar undersökningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Lag (2014:649). Se betr. 1 st. 1 Åklagarförordning (2004:1265) 10 §, efter RB 7: – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 14 §, nedan – Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 8 §, inf. efter detta kap.5 §5 §Ska enligt 21 kap. 3 a eller 3 b § en offentlig försvarare utses för den misstänkte eller den tidigare tilltalade, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten. Undersökningsledaren ska också göra anmälan hos rätten, om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde. Avser förundersökningen brott enligt 6 kap. brottsbalken, ska anmälan om målsägandebiträde göras omedelbart när förundersökningen har inletts eller återupptagits, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde.Om det inte pågår någon förundersökning ska anmälan enligt första stycket göras av åklagaren. Lag (2018:619). 6 §6 §Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 5 och 8 §§, nedan.Ang. rätt till offentlig försvarare H 2001: 344 anm. vid 21:3 a.6 a §6 a § Den som skall höras under förundersökningen får vid vite kallas att infinna sig vid förhöret, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vite får inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller om väglängden till den plats där förhöret skall hållas överstiger tio mil från den plats där den kallade har sin bostad eller stadigvarande uppehåller sig och det inte är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum.Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av undersökningsledaren eller av en polisman som får leda förhöret.Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite föreläggas i samband med kallelse till förhör en senare dag. Lag (2002:440). Ang. vite se Lag (1985:206) om viten inf. under FörvProc. 6 b §6 b §Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § prövas av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre veckor från det att han eller hon fick del av beslutet begära rättens prövning av detta. Begäran om sådan prövning skall göras hos åklagaren, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till rätten.Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom den angivna tiden, får åklagarens beslut verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (2002:440). 7 §7 §Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas på en plats inom en väglängd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig.Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum, får hämtning enligt första eller andra stycket ske oavsett väglängden. Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd. Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han eller hon inställas på den plats som bestämts för förhöret. Lag (2002:440). Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 6 §, nedan.8 §8 §På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret. Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök till ett sådant brott.Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan förundersökning hunnit inledas. Lag (1994:1412). 9 §9 §Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar.Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar.Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter. Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet. Lag (1998:24). 9 a §9 a § Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är den som skall förhöras skyldig att på tillsägelse tillfälligt lämna ifrån sig elektronisk kommunikationsutrustning som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon vägrar, får en polisman tillfälligt omhänderta utrustningen. Om det är nödvändigt för att söka efter egendom som anges i första stycket och det är föreskrivet fängelse för brottet, får en polisman kroppsvisitera den som skall höras. Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får dock kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att försvåras.Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan en förundersökning har hunnit inledas. Lag (2016:546). 9 b §9 b § Egendom som tas om hand enligt 9 a § skall lämnas tillbaka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden och senast vid den tidpunkt då den som skall höras inte längre är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 9 §.Det skall föras protokoll över åtgärder enligt 9 a §. Lag (2016:546). 10 §10 §Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra-sjätte styckena, vem som får närvara vid ett förhör. Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av undersökningsledaren närvara.Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen och om biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket. Den misstänkte har rätt att själv närvara och ha sin försvarare närvarande vid ett förhör som hålls på den misstänktes begäran enligt 18 b § första stycket. Vid andra förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin försvarare närvarande. En försvarare som inte uppfyller de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket får dock förhindras att närvara om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid förhör med någon annan än den misstänkte får den misstänktes försvarare närvara om det kan ske utan men för utredningen.Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till men för utredningen.När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid ett förhör inte får uppenbaras. Lag (2017:176). Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 7 och 20 §§, nedan.11 §11 §Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, får han i den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som hörs. Detsamma gäller målsägandebiträde vid förhör med målsäganden. Om någon annan är närvarande vid förhör, får denne inte utan undersökningsledarens tillstånd vid förhöret meddela sig med den hörde. Lag (1988:610). 12 §12 §Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila.Ang. förhör med barn se Förundersökningskungörelse (1947:948) 15–19 §§, nedan.13 §13 §Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av vikt för utredningen, och är han, om åtal väcks, skyldig att i målet vittna därom, eller är det annars av synnerlig vikt för utredningen att någon, som är skyldig att vittna i målet, redan under förundersökningen hörs som vittne, får på undersökningsledarens begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten. Förhör, som avses i första stycket, får inte äga rum, innan förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Om förhöret gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. Den misstänkte skall ges tillfälle att närvara vid förhöret.Ersättning för hans inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (1996:1624). Ang. bevisupptagning utom huvudförhandling se 23:15; 35:8, 9; 36:19; 37:3; 38:6; 39:2, 5; 40:5, 11; 43:3 2 st.; 46:3 2 st.; 47:24 – Ang. förfarandet vid sådan bevisupptagning se 35:9–12 – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 9 §, nedan.Ang. vittnesförhör under förundersökning H 1954: 188.14 §14 §Undersökningsledaren får inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skall den som misstänks för brottet eller hans försvarare ges tillfälle att yttra sig om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten begära föreläggande att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning eller förordnande att allmän handling som kan antas ha betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förundersökningen. Lag (1990:443). Jfr 40: – Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Bih. – Jfr även Förundersökningskungörelse (1947:948) 10 § 2 st., nedan – Ang. förordnande om tillhandahållande av allmän handling se 38:8.15 §15 §Är fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, får på yrkande av undersökningsledaren eller den misstänkte rätten genast ta upp beviset. Om beviset gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om bevis, som tas upp utom huvudförhandling. Kostnaden för bevisupptagningen och för den misstänktes inställelse vid rätten skall utgå av allmänna medel. Ersättning för den misstänktes inställelse betalas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (1996:1624). Jfr 35:8; 36:19; 38:6; 39:2; 40:11 samt Förundersökningskungörelse (1947:948) 11 §, nedan – Ang. bevisupptagning utom huvudförhandling se 35:9–13.16 §16 §I fråga om användande av tvångsmedel under förundersökningen gäller 24–28 kap. I fråga om tolk och översättning av handlingar under förundersökningen tillämpas 5 kap. 6 och 8 §§ samt 33 kap. 9 §. Undersökningsledaren beslutar i dessa frågor. Lag (2013:663). 17 §17 § Upphävd g. Lag (2014:649). 18 §18 §När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte underrättas om misstanken när han eller hon hörs.Efter underrättelsen har den misstänkte och försvararen rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §. Lag (2017:176). Ang. 1 st. p. 1 se Förundersökningskungörelse (1947:948) 12–12 b §§, nedan.18 a §18 a §När undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska underrättas om detta och om att de har rätt att begära att förundersökningen kompletteras. De ska ges skälig tid att ange den utredning de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett. Rätten enligt första stycket att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även efter det att åtalet har väckts och fram till dess att åtalet slutligt har prövats eller saken annars slutligt har avgjorts. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2017:176). 18 b §18 b §På begäran av den misstänkte eller försvararen ska ett förhör eller någon annan utredning äga rum, om det kan antas vara av betydelse för förundersökningen. Om en sådan begäran avslås ska skälen för det anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller försvararen, om det kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Lag (2017:176). 19 §19 §Om undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig utan att bifalla en begäran som avses i 18 b § första stycket, eller om den misstänkte eller försvararen anser att det finns någon annan brist i utredningen, kan de anmäla detta till rätten. Rätten ska så snart det går pröva anmälan. Om det finns skäl för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller någon annan eller vidta den åtgärd i övrigt som behövs. Ersättning för den misstänktes inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (2017:176). 20 §20 §Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal skall väckas. Lag (1957:38). Ang. rättegångskostnad i vissa fall se 31:8, 9 3 st. – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 14 §, nedan.21 §21 §Vid förundersökningen ska det föras ett protokoll över det som har förekommit som är av betydelse för utredningen.När en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller den som hörts ges tillfälle att på något annat sätt granska uppteckningen. Den hörde ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckningen och granskningen ska göras innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Om utsagan har antecknats i protokollet först efter granskningen, ska uppteckningen biläggas handlingarna. Andra stycket gäller inte förhör som dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning, och som upptecknas skriftligen i sin helhet. I mindre mål får i stället för protokoll kortfattade anteckningar föras över det väsentliga som har förekommit vid förundersökningen. Lag (2017:176). Ang. 2 st. jfr 6:6 – Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 20–24 §§, nedan.Fråga om rätt för den misstänkte att få avskrift av förundersökningsprotokollet och offentlig försvarares rätt till ersättning för utlägg för avskrift H 2008: 650.21 a §21 a §Så snart åtal har beslutats har den misstänkte och försvararen rätt att på begäran få en papperskopia av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om en offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte, ska en kopia lämnas eller sändas till försvararen.Den misstänkte och försvararen har också rätt att på begäran få en kopia av handlingar som innehåller sådant som har förekommit vid förundersökningen och som inte ingår i protokollet eller anteckningarna. En sådan kopia behöver inte lämnas om det finns risk för att sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att lämnas vidare, ellerhinder mot det med hänsyn till materialets omfattning eller karaktär.När den misstänkte eller försvararen får ta del av ett protokoll eller en annan handling som innehåller sekretessbelagd uppgift, får ett förbehåll göras i enlighet med 10 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2017:176). 21 b §21 b § Förhör får dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning. Vid bedömningen av om ett förhör bör dokumenteras genom en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning ska brottets beskaffenhet, utsagans förväntade betydelse och den hördes personliga förhållanden särskilt beaktas. Lag (2017:176). 21 c §21 c § Ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förhör ska bevaras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal har väckts, målet slutligt har avgjorts. Lag (2017:176). 21 d §21 d § Frågor om den misstänktes och försvararens rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen prövas av undersökningsledaren. Ett beslut att begränsa rätten att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen eller att göra ett förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgift vidare eller att utnyttja uppgiften kan anmälas till rätten av den misstänkte eller försvararen, när undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig. För rättens prövning gäller 19 § andra stycket. Lag (2017:176). 22 §22 §Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap. Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum. Lag (2004:504). Förundersökningskungörelse (1947:948) 25 §, nedan – Ang. 2 st. jfr 45:5 och 11; 46:12.23 §23 §Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas. Ang. utredning efter förordnande av rätten se 45:11; 46:12.24 §24 §Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, om underrättelse enligt 18 a § första stycket samt om protokoll och anteckningar vid förundersökning. Lag (2017:176). Lag (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet – Lag (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område – F (2018:1877) i samma ämne – F (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott. 24 kap. Om häktning och anhållande Kapitlet erhöll ny lydelse g. Lag 1987:1211, med ikraftträdande 12 april 1988 enl. F 1988:27. 1 §1 §Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att hanavviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning ellerfortsätter sin brottsliga verksamhet.Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske. Lag (1989:650). Ang. häktning i samband med reseförbud eller pga. försummelse av anmälningsskyldighet se 25:9 jfrd med 25:2 2 st.Rättsfall ang. äldre lydelse: Ang. ”på sannolika skäl misstänkt” se H 1973: 157 – Ang. kollusionsfara H 1952: 518 – Häktning av utlänning som efter brott i Sverige lämnat landet H 1963: 54 – Fråga om häktning av den som efter nöjdförklaring avtjänade av TR ådömt fängelse, då HovR:n i sin dom funnit brottet vara sådant som avsågs i 3 st. (nu 2 st.) H 1979: 425 – Sedan häktningsbeslut meddelats (men ännu ej verkställts) yrkade åklagaren häktning även för annat brott. Talan avvisades H 1981: 1204; jfr 1980: 444 anm. vid 51:6 och 1983: 894 anm. vid 18 § – Likaså avvisades fullföljd talan när häktning skett pga. såväl kollusionsfara som fara för fortsatt brottslighet och besvären avsåg enbart grunden kollusionsfara H 1989: 747 – Häktad frigavs eftersom viss risk förelåg att han annars skulle bli berövad friheten längre tid än som med hänsyn till villkorlig frigivning svarade mot verkställighet av det fängelsestraff som kunde komma att utdömas H 1984: 559; se även 1985: 56 – HovR:s häktningsbeslut upphävt då häktningen skulle leda till att den tilltalade blev berövad friheten längre tid än som svarade mot den av TR:n ådömda påföljden H 1987: 878 – Ang. 3 st. (nu 2 st.) H 1985: 868 – Besvär över häktningsbeslut prövades ej efter det att den häktade frigivits H 1989: 502 – Häktning i samband med inhibering av straffverkställighet H 1989: 461 (resning) och 1990: 8.Enligt grunderna för 3 och 4 st. ej häktning av den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom H 1991: 374 – Fråga om häktning i HovR efter frikännande dom i TR:n H 1998: 246, 1999: 223 – Fråga m.h.t. proportionalitetsprincipen i 3 st. om skäl för häktning av misstänkt med fast adress utomlands för avslutande förhör under förundersökning H 2007: 337 – Proportionalitetsprincipens tillämpning vid fortsatt utevarohäktning H 2015: 261 – Häktning av unionsmedborgare med hemvist utomlands pga. flyktfara stred inte mot den unionsrättsliga principen om likabehandling H 2016: 1024.2 §2 §Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet,om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta kan antas vara osann, ellerom han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Lag (1987:1211). 3 §3 § Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den begränsning som följer av 19 §, häktas, omförutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § första, tredje och fjärde styckena eller 2 § ochdet är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Lag (1989:650). Jfr 19 §.4 §4 §Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske. Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda bestämmelser. Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning föreskrivs i 25 kap. Lag (1987:1211). Ang. övervakning se Förundersökningskungörelse (1947:948) 26–28 §§, inf. vid 23: – Ang. 2 st. se Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 23 §, efter 23:. Tillämpning av 1 st. första meningen betr. 17-åring H 2008: 81.5 §5 §Beslut att häkta någon meddelas av rätten. I häktningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 §. Lag (1987:1211). Ang. forum se 19:12.5 a §5 a § Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal, skall den samtidigt på begäran av åklagaren pröva om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas. Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.Om det på grund av senare inträffade omständigheter är nödvändigt, får åklagaren meddela beslut som innebär inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden även om rätten inte har meddelat tillstånd till restriktioner. Har åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma dag eller senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första stycket. När en sådan framställan kommit in till rätten, skall rätten så snart det kan ske och senast inom en vecka hålla förhandling i frågan. För handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om häktningsförhandling.Ett tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal. Lag (1998:601). För att lämna tillstånd att meddela restriktioner krävs uttrycklig begäran av åklagaren H 2004: 547.6 §6 §Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet. Lag (1987:1211). Jfr Förundersökningskungörelse (1947:948) 13 §, inf. efter 23:. 7 §7 § Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Lag (1987:1211). Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 34 §, inf. vid 23:. Fråga om gripande skett ”å bar gärning eller flyende fot” H 1978: 67 – Butikskontrollant ägde som påtryckningsmedel mot snattare som skulle gripas ta hand om snattarens handväska H 1990: 324 – Fråga, om den som förföljde och grep en person, som brutit sig in i hans bil, samt hotat denne med kniv handlat försvarligt H 1994: 48 anm. äv. vid BrB 24:1.8 §8 § Har ett beslut att anhålla någon meddelats i den misstänktes frånvaro, skall han eller hon, så snart beslutet har verkställts, förhöras. Förhöret skall hållas av en åklagare eller av en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall förbli anhållen.Har någon gripits enligt 7 §, skall han eller hon så snart som möjligt förhöras av en åklagare eller av en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall åklagaren omedelbart häva beslutet om gripande.Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av Polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet.Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl för anhållande, får åklagaren efterlysa honom eller henne. Lag (2014:1410). Jfr 23:9.Underlåtenhet att bl.a. hålla förhör enl. denna § bedömdes som tjänstefel H 1992: 838 anm. vid BrB 20:1.9 §9 §När någon grips eller anhålls eller när ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. Lag (2008:67). 9 a §9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Lag (2014:257). 10 §10 §Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall åklagaren omedelbart häva beslutet. Lag (1987:1211). 11 §11 §Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som anges i 12 § muntligen eller skriftligen göra framställning hos rätten om häktning av den anhållne.I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas om häktningsframställningen genom åklagarens försorg. Lag (1987:1211). 12 §12 §Häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet verkställdes.Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet. Lag (1995:1310). Ang. forum se 19:12 – Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid 2 § 2 st. vid RP 28 §.13 §13 §Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan.Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes. Lag (1995:1310). Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid 2 § 2 st. vid RP 28 §.Ansvarig domare har ansetts skyldig att, när fristen i andra meningen överskridits, initiera att anhållningsbeslut hävs H 2017: 842. ERD McGoff mot Sverige (1984, fråga om tid för häktningsförhandling).14 §14 §Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som yrkandet grundas på. Detsamma gäller i fråga om en begäran om tillstånd till restriktioner enligt 5 a §. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det. Lag (1998:601). Ang. offentlighet se 5:1 2 st.15 §15 §Häktningsförhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott till dess häktningsfrågan kan avgöras.Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte begär det.Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten bestämmer något annat. Lag (1987:1211). 16 §16 §Sedan häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan. Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 § tredje och fjärde styckena.Beslutas ej häktning, skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslutet. Lag (1987:1211). Ang. klagan över beslut se 49:3; 52:1; 54:3, 4, 6; 56:1 – Ang. underrättelse om häktningsbeslut se UtlänningsF (2006:97) 7:9, inf. efter lagen 2005:716. Bih.Ang. talerätt se H 1953: 460 – H 1980: 444 anm. vid 51:6.17 §17 §En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14–16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört. Lag (1995:1310). Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid 2 § 2 st. vid RP 28 § – Ang. väckande av åtal se 45:1 och 2; 47:1 – Ang. anmälan enl. 3 st. se Förundersökningskungörelse (1947:948) 29 §, efter 23: – Ang. forum för förhandling enl. 4 st. se 19:12.Fråga om tillämpning av denna § i visst fall H 1990:542 – Ej häktning enl. denna § utan förhandling H 1993: 161 – Oriktig tillämpning av 1 st. andra meningen H 1996: 237.18 §18 §Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum. Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten. Lag (1987:1211). Hinder ansågs ej möta mot att häktad blir häktad även för annat brott eller att gärning för vilken han häktats rubriceras på annat sätt än i det tidigare beslutet H 1983: 894; jfr 1980: 444, 1981: 1204, 1983: 894 och 1989: 747, alla anm. bl.a. vid 1 § – Ang. tjänstefel g. underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandling H 1997: 368.19 §19 §Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall utan dröjsmål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas. Lag (1995:1310). Jfr Lag (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid 2 § 2 st. vid RP 28 §.20 §20 §Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts ellerom det inte längre finns skäl för beslutet.Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Rätten skall snarast underrättas om åtgärden. Lag (1987:1211). 21 §21 §Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han skall häktas. I fråga om tillstånd till restriktioner gäller bestämmelserna i 5 a § .Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet fängelse ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dömts till i målet. Lag (1998:601). Ang. fullföljd av talan se 49:5, 54:4.Fråga om skäl förelåg att tilltalad som dömts till fängelse 1 år skulle förbli häktad H 1974: 614; d:o betr. tilltalad som överlämnats till sluten psykiatrisk vård 1976: 420; d:o betr. till 6 mån. fängelse och förvisning dömd, som varit anhållen och häktad mer än 4 mån. och som ensam fullföljt talan 1979: 261 – Häktningsbeslut kan ej avse tid efter det att dom i målet vunnit laga kraft H 1977: 185; se även 1980: 554 (beslut att tilltalad skulle i häkte avbida verkställighet av meddelat utvisningsbeslut ej lagligen grundat i vad det avsåg tid efter domens lagakraftvinnande); 1995: 268 (d:o) – Skäl för häktning förelåg ej längre, när till fängelse dömd, som ensam fullföljt talan, varit anhållen och häktad så länge att han skulle ha villkorligt frigivits, om i stället verkställighet skett H 1983: 610 – Till fängelse och utvisning dömd skulle i häkte avbida att domen ”i ansvarsfrågan” vann laga kraft mot honom; fråga om häktningen bestod efter nöjdförklaring betr. fängelsestraffet H 1983: 817 – Ej häktning enl. denna § utan förhandling i häktningsfrågan H 1992: 499 – Sedan häktad överklagat TR:s dom på fängelse, återkallade han sin vadetalan. HovR:n skulle i samband med avskrivningsbeslutet inte meddela beslut om häktning, eftersom domen blev verkställbar genom återkallelsen H 1994: 230 – Rätten ägde ej pga. åtal för stöld fälla till ansvar för häleri och förordna om häktning i samband därmed H 1999: 529 – Ang. tillstånd att meddela restriktioner H 2004: 547 anm. vid 5 a §.21 a §21 a § Den som har frihetsberövats genom gripande enligt 7 § första stycket, genom överlämnande till en polisman enligt 7 § andra stycket och då inte har frigetts, genom anhållande eller genom häktning enligt 17 § har rätt att så snart som möjligt få någon av sina närmaste anhöriga eller någon annan person som står honom eller henne särskilt nära underrättad om frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen skall försvåras. När det inte längre finns skäl för beslutet skall en underrättelse lämnas så snart som möjligt.Om den frihetsberövade motsätter sig att någon underrättas om frihetsberövandet, får en underrättelse lämnas bara om det finns synnerliga skäl. En underrättelse behöver inte lämnas om frihetsberövandet har upphört. Lag (2016:929). 22 §22 §Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser. Lag (1998:24). Ang. 3 st. jfr Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Bih.23 §23 §Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i förvar annat än enligt föreskrift i detta kapitel eller annars i lag.Om skyldighet för den som misstänks för brott att stanna kvar för förhör finns bestämmelser i 23 kap. Lag (1987:1211). 24 §24 §I fråga om behandlingen av den som är anhållen eller häktad samt om ersättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmelser. Detsamma gäller i fråga om rättens prövning av undersökningsledarens eller åklagarens beslut om inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden. Lag (1998:601). Häkteslag (2010:611) och Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, båda inf. efter detta kap.25 kap. Om reseförbud och anmälningsskyldighet Rubriken har denna lydelse enl. Lag 1981:1294. 1 §1 §Om någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa och det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den misstänkte, får han eller hon, om det är tillräckligt, i ställetmeddelas förbud att utan tillstånd lämna anvisad vistelseort (reseförbud), ellerföreläggas att på viss ort och vissa tider anmäla sig hos Polismyndigheten (anmälningsskyldighet).Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Finns det skäl att häkta eller anhålla någon, men kan det antas att syftet kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får beslut om detta meddelas även i andra fall än som avses i första stycket. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Lag (2014:649). Ang. reseförbud i konkursärende KonkL 2: 12 och 6: 6.Fråga om tillräckliga skäl för fortsatt reseförbud med hänsyn till proportionalitetsprincipen, mot bakgrund bl.a. av den tid som förbudet gällt H 2008: 868.2 §2 §I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud. Lag (1981:1294). 3 §3 §Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätten.Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas. Lag (1981:1295). 4 §4 §Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden för överträdelse av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.Beslutet skall delgivas den misstänkte. Ang. delgivning se Delgivningslag (2010:1932), efter RB 33: – Ang. talan mot beslut under rättegång se 49:5; 52:1; 54:4; 56:1 – Ang. påföljd av överträdelse se 9 § – Ang. underrättelse till polismyndighet se PassF (1979:664) 23 a §, efter lagen 1978:302. Bih. – Ang. anmälan av åklagares beslut som meddelats sedan åtal väckts se Förundersökningskungörelse (1947:948) 30 § efter 23:. 5 §5 §Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte begära rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen därefter hålla förhandling som avses i 3 §. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, får dock, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum, förhandlingen anstå till huvudförhandlingen. Lag (1981:1294). Ang. tid för huvudförhandling se 45:14 3 st. och 47:22 3 st.6 §6 §Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades. Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. 7 §7 §Reseförbud skall omedelbart hävas omdet inom den tid som avses i 6 § varken har väckts åtal eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden, ellerreseförbudet av något annat skäl inte längre bör gälla.Reseförbud hävs av rätten. Även åklagaren får häva ett reseförbud, om inte förbudet har meddelats eller fastställts av rätten och åtal har väckts. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband med detta. Vad som anges i 24 kap. 21 § om häktning skall tillämpas i fråga om reseförbud. Lag (2000:172). Ang. underrättelse till polismyndighet se PassF (1979:664) 23 a §, efter lagen 1978:302. Bih.Reseförbud kan endast avse tid till dess dom vunnit laga kraft H 1969: 310 – Besvär över reseförbud föranledde ingen åtgärd då TR:n genom nytt beslut förklarat att förbudet skulle bestå H 1985: 235.8 §8 §Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud, äge denna utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat.Fråga om reseförbud i HD för tilltalad som frikänts av HovR H 1987: 876.9 §9 §Överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart, att skäl därtill ej förekomma.26 kap. Om kvarstad Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1981:828. 1 §1 §Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Lag (1989:650). Ang. straff se BrB 17: 13. H 1958: 456 (invändning att egendom överlåtits).2 §2 §Beslut om kvarstad meddelas av rätten.Fråga om kvarstad får upptagas på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även självmant upptaga fråga därom.I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad endast om anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna därom.Väcks fråga om kvarstad, skall, så snart det kan ske, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 17 §. Är det fara i dröjsmål, får rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas. Lag (1981:828). 3 §3 §I avvaktan på rättens beslut om kvarstad får åklagaren ta egendom i förvar. Om det är fara i dröjsmål, får en polisman ta lös egendom i förvar. En sådan åtgärd skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som omedelbart prövar om egendomen skall förbli i förvar.Förvar får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som beslutet avser eller något annat motstående intresse. Lag (2008:376). 3 a §3 a § Om det som tagits i förvar är ett föremål och om det kan ske utan fara för att föremålet går förlorat och annars är lämpligt, får det lämnas kvar i innehavarens besittning. Avser beslutet om förvar en fordran eller annan rättighet, skall gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än Kronofogdemyndigheten. Har egendom tagits i förvar, får ägaren eller innehavaren inte överlåta egendomen eller förfoga över den på annat sätt till skada för den vars intressen förvarsbeslutet skall skydda. I fråga om utmätning av egendom som tagits i förvar gäller vad som är föreskrivet i 16 kap. 15 § utsökningsbalken om utmätning av egendom som belagts med kvarstad för fordran.Det som tagits i förvar skall vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn. Lag (2008:376). 3 b §3 b § Över förvar skall protokoll föras. I protokollet skall noga anges vad som tagits i förvar, var och när åtgärden ägt rum, vad som varit ändamålet med den och vilka som varit närvarande när den vidtogs.Om den vars egendom tas i förvar inte är närvarande vid åtgärden, skall han eller hon utan dröjsmål underrättas om den och om vad som har skett med den egendom som tagits i förvar.Den vars egendom tagits i förvar skall på begäran få ett bevis om åtgärden. Beviset skall också innehålla uppgift om det brott som misstanken avser. Lag (2008:376). 4 §4 §Har åklagaren tagit egendom i förvar eller beslutat att egendom skall förbli i förvar, skall han eller hon så snart som möjligt och senast fem dagar därefter till rätten ge in en framställning om kvarstad. Görs inte en sådan framställning, skall egendomen omedelbart återställas.När en framställning har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 2 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan framställningen kom in och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får framställningen dock prövas vid huvudförhandlingen.Beslutas kvarstad, skall omhändertagen egendom förbli i myndighetens vård till dess beslutet har verkställts, om inte rätten bestämmer annat. Lag (2008:376). 5 §5 §Då rätten förordnar om kvarstad, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna får ej bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt.Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Lag (1981:828). 6 §6 §Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller har för skulden ställts säkerhet eller förekommer eljest ej längre skäl för kvarstad, skall rätten omedelbart häva åtgärden.Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts. Lag (1981:828). 7 §7 §Bestämmelserna i 25 kap. 8 § om reseförbud gäller också beträffande kvarstad. Lag (1981:828). Fråga om kvarstad i HD när den tilltalade frikänts av HovR H 1987: 876.8 §8 §I fråga om verkställandet av kvarstad finns bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare föreskrifter om verkställandet, om det behövs. Lag (1981:828). UB 16: 10 och 13 – Särskilda best. om kvarstad m.m. finns i Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden 6 §. Bih.27 kap. Om beslag och hemliga tvångsmedel Rubriken har denna lydelse enl. Lag 2014:1419. Om beslag och särskilda tvångsmedel i anledning av tryckfrihetsbrott se TF 10:. Beslag m.m.Rubriken införd g. Lag 2014:1419. 1 §1 §Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Detsamma gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Lag (2008:376). Beslag av checkar utlämnade under sådana förhållanden att mottagaren misstänkes för ockerpantning H 1969: 440 – Ang. byggnad se 15 § – Sedan prövningstillstånd meddelats i mål om beslag men frågan om beslag därefter förfallit prövades målet ändå i sak med hänsyn till rättegångskostnadsfrågan H 1988: 86 – I beslag tagna handlingar som utgjorde bevis i brottmål fick utlämnas under viss tid till utländsk domstol H 1990: 635 – Fråga om beslag å egendom som avsågs i 13 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner H 1993: 178 – Fråga om beslag på alkoholdrycker innan EG-domstolen meddelat förhandsavgörande rörande förverkande H 2005: 595 – De intressen som bär upp biobankslagen hindrar regelmässigt att vävnadsprover tas i beslag H 2018: 852.2 §2 § En skriftlig handling får inte tas i beslag omden kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om, ochhandlingen innehas av honom eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.Ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och en närstående som avses i 36 kap. 3 §, eller mellan sådana närstående inbördes, får tas i beslag hos den misstänkte eller en närstående endast vid en förundersökning omett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken,högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken,företagsspioneri enligt 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, brott enligt 3 eller 3 a § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller brott enligt lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, ellerförsök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 2–7, om en sådan gärning är belagd med straff.Ett beslut enligt andra stycket 2–8 får meddelas endast av rätten eller åklagaren.Om åklagaren har beslutat om beslag enligt tredje stycket, ska han eller hon utan dröjsmål anmäla åtgärden hos rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, ska den upphäva beslutet. Lag (2018:559). Fråga om tillämpning av p. 1 vid begäran om husrannsakan hos advokat för beslag på skriftlig handling H 1977: 403 – Beslag å handlingar rörande ett aktiebolag, vilka fanns på en advokatbyrå vars innehavare var styrelseledamot i bolaget, ansågs ej lagligen grundat H 1990: 537 – Att en advokat är misstänkt för brott hindrar inte tillämpning av förbudet mot beslag av handlingar hos advokaten H 2010: 122 – R 2001: 67 anm. vid 36:5.3 §3 §Brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. Lag (1993:602). Jfr anm. vid 9 §.4 §4 §Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag.Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 §.Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå. Lag (1993:1408). 4 a §4 a §Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe har framställt anspråk på det beslagtagna föremålet och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren eller åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas ut till honom eller henne.En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos vilken beslaget har gjorts. Lag (2003:163). Fråga om det var uppenbart att en målsägande hade bättre rätt till en beslagtagen båt; även fråga om retentionsrätt för ersättning avseende förbättringskostnader kunde beaktas H 2008: 282.5 §5 §Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.Ang. klagan över beslut se 49:5; 54:4.Beslut under rättegången om beslag ej föremål för resning H 1995: 175.6 §6 §Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen. Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på föremålet skall underrättas om förhandlingen. Lag (2003:163). Yrkande, sedan beslag hävts, att det skall hävas även betr. fotokopior, som tagits av de beslagtagna handlingarna H 1977: 573 – H 2008: 282 anm. vid 4 a § – RÅ ej behörig att överklaga HovR:s beslut enl. 2 st. betr. kostnaderna i mål mellan den hos vilken beslag skett och målsäganden H 2008: 436.7 §7 §Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre, än vad som är nödvändigt.Om den tid som avses i första stycket är otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före tidens utgång. Lag (1994:1412). 8 §8 § Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas. Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den som beslaget har gjorts hos. Om denne medger det får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut.Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd skall vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har framställt anspråket. Om denne medger det skall dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.När målet avgörs skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om målet avgörs genom dom skall tredje stycket inte tillämpas. Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten besluta att beslag som har gjorts för att ett föremål skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott skall bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i samband med dom besluta om beslag. Lag (2016:546). 8 a §8 a § När ett beslag har hävts skall, om föremålet inte enligt 4 a § skall lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe, föremålet lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Gör denne inte anspråk på föremålet eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, skall föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.Om den som ett föremål skall lämnas ut till enligt första stycket inte hämtar det, eller föremålet inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Lag (2009:1171). 8 b §8 b § När ett föremål enligt 8 a § skall lämnas ut till den hos vilken beslaget gjorts eller den som gör anspråk på föremålet skall denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas och att det, om det inte hämtas, kan komma att säljas för statens räkning eller förstöras.Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också har drabbats av beslaget skall även denne underrättas om att beslaget har hävts och, om föremålet skall lämnas ut, till vem utlämnandet skall ske. Lag (2009:1171). 9 §9 §Rätten får förordna, att försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag skall, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Fråga därom får tas upp endast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.Ett förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. I förordnandet skall det tas in en underrättelse om att meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan.När en försändelse på grund av ett förordnande hållits kvar, skall befordringsföretaget utan dröjsmål göra anmälan hos den som har begärt förordnandet. Denne skall omedelbart pröva, om beslag skall ske. Lag (1993:602). 9 a §9 a § Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens förordnande enligt 9 §, får ett sådant förordnande beslutas av åklagaren. När en försändelse har hållits kvar på grund av åklagarens förordnande, skall befordringsföretaget utan dröjsmål anmäla detta till åklagaren. Åklagaren skall omedelbart pröva om försändelsen skall tas i beslag.Om åklagaren har beslutat ett förordnande enligt första stycket, skall han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till rätten. I anmälan skall skälen för åtgärden anges. Rätten skall skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, skall den upphäva förordnandet.Om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten har prövat ett ärende enligt andra stycket, skall åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Lag (2014:1419). 10 §10 §Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas kvar i innehavarens besittning skall förseglas eller märkas som beslagtaget, såvida det ej framstår som obehövligt.Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt. Ett föremål som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av innehavaren, om ej annat beslutas.Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed. Lag (1981:828). Ang. straff se BrB 17: 13.11 §11 §Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne. Lag (1993:602). 11 a §11 a §Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att det kan komma att fattas ett beslut enligt 4 a § . Någon underrättelse behövs inte, om det är uppenbart att ett sådant beslut inte kommer att fattas. Lag (2003:163). 12 §12 §Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall den av honom förseglas.Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.13 §13 §När ett föremål tas i beslag skall detta protokollföras. I protokollet skall ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet skall beskrivas noga. Vid omfattande beslag får de beslagtagna föremålen beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt. Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset skall även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser. Lag (2016:546). 14 §14 §Vad i 25 kap. 8 § är stadgat om reseförbud äge motsvarande tillämpning beträffande beslag.Fråga om beslag i HD när den tilltalade frikänts i HovR H 1987: 876.14 a §14 a § Kan föremål skäligen antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, må det tagas i beslag. Härvid äga bestämmelserna i detta kapitel om beslag motsvarande tillämpning. Lag (1975:403). Ang. äldre rätt se H 1974: 553.15 §15 §För säkerställande av utredning om brott må byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel är stadgat om beslag.Ang. straff se BrB 17: 13.16 §16 § har upphävts genom lag (1989:650). 17 §17 §Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare de gällande.Jfr bl.a. Fiskelag (1993:787) 47 § vid BB 17:, Jaktlag (1987:259) 47 § vid BB 23:, Lag (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. 2 §, vid BrB 36: samt Lag (2000:1225) om straff för smuggling 22–25 §§, Narkotikastrafflag (1968:64) 7 §, Vapenlag (1996:67) 9: 6, alla i Bih.Hemliga tvångsmedelRubriken införd g. Lag 2014:1419. 18 §18 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär att meddelanden, som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning ombrott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,brott som avses i 2 § andra stycket 2–7,försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1 eller 2, om en sådan gärning är belagd med straff ellerannat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ger också rätt att vidta åtgärder som anges i 19 §. Lag (2014:1419). 19 §19 § Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in ommeddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras från att nå fram.Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning ombrott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som inte är att anse som ringa, narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, brott som avses i 2 § andra stycket 2–7, ellerförsök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff.I fall som avses i 20 § andra stycket får hemlig övervakning av elektronisk kommunikation dock användas endast vid en förundersökning som avser brott som kan leda till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 18 § andra stycket. Lag (2014:1419). 20 §20 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får, om inte annat följer av andra stycket, endast ske om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avseett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den misstänkte, ellerett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får, utöver vad som anges i första stycket, ske i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Övervakning som innebär att uppgifter hämtas in om meddelanden får dock endast avse förfluten tid.Avlyssning eller övervakning får inte avse meddelanden som endast överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt. Lag (2012:281). 20 a §20 a § Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas.Hemlig kameraövervakning får användas vid en förundersökning ombrott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, brott som avses i 2 § andra stycket 2–7,försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1 eller 2, om en sådan gärning är belagd med straff, ellerannat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. Lag (2014:1419). 20 b §20 b §Hemlig kameraövervakning får, utom i fall som avses i 20 c §, användas endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.Åtgärden får, utom i fall som avses i 20 c §, avse endast en sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. Lag (2008:855). 20 c §20 c § Om det inte finns någon som är skäligen misstänkt för brottet, får hemlig kameraövervakning användas för att övervaka den plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till denna plats. Hemlig kameraövervakning enligt denna paragraf får ske endast om syftet är att fastställa vem som skäligen kan misstänkas för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Lag (2008:855). 20 d §20 d § Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning somgörs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud, ochavser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten inte har tillträde till.Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning ombrott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, spioneri enligt 19 kap. 5 § brottsbalken,brott som avses i 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte leder till endast böter,annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år och det är fråga oma) människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken,b) grov människoexploatering enligt 4 kap. 1 b § tredje stycket brottsbalken,c) våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket brottsbalken,d) grovt sexuellt övergrepp enligt 6 kap. 2 § andra stycket brottsbalken,e) våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 § första eller andra stycket brottsbalken,f) grovt sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 kap. 6 § andra stycket brottsbalken,g) grovt utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § tredje stycket brottsbalken,h) grovt koppleri enligt 6 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken,i) grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,j) grovt barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § femte stycket brottsbalken,k) grovt övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,l) grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), ellerm) grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff,försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 4, om en sådan gärning är belagd med straff och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Lag (2018:602). Lagen 2014:1419, med ikraftträdande 1 jan. 2015, innehåller även:2. I fråga om användning och behandling av uppgifter som vid hemlig rumsavlyssning har kommit fram om något annat brott än det som har legat till grund för beslutet om rumsavlyssning, och som har samlats in före d. 1 jan. 2015, gäller äldre föreskrifter.20 e §20 e §Hemlig rumsavlyssning får användas endast om någon är skäligen misstänkt för ett brott som avses i 20 d § och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.Åtgärden får avse endast en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Avser åtgärden någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes, får hemlig rumsavlyssning användas endast om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där.Hemlig rumsavlyssning får inte avse en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas för verksamhet som tystnadsplikt gäller för enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen, en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas för verksamhet som bedrivs av advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter eller familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453), eller en plats som stadigvarande används eller är särskilt avsedd att användas av präster inom trossamfund eller av dem som har motsvarande ställning inom sådana samfund, för bikt eller enskild själavård. Lag (2014:1419). 21 §21 § Frågor om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning prövas av rätten på ansökan av åklagaren.I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket skall det anges vilken tid tillståndet avser. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt. När det gäller tid som infaller efter beslutet får tiden inte överstiga en månad från dagen för beslutet.I ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation skall det anges vilket telefonnummer eller annan adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller vilket geografiskt område tillståndet avser. Det skall vidare särskilt anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät. I ett tillstånd till hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning skall det anges vilken plats tillståndet gäller. Om tillståndet är förenat med ett särskilt tillstånd enligt 25 a § att få tillträde till en plats för att installera tekniska hjälpmedel, skall det anges särskilt i beslutet.I ett beslut att tillåta hemlig rumsavlyssning skall det också anges vem som är skäligen misstänkt för brottet. I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket skall det, när det finns skäl till detta, också i övrigt anges villkor för att tillgodose intresset av att enskildas personliga integritet inte kränks i onödan. Lag (2014:1419). Lagen 2003:1146 innehåller även:Denna lag träder i kraft d. 1 april 2004 i fråga om 27 § och i övrigt d. 1 okt. 2004. Tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning för tid före rättens beslut får inte avse tid före ikraftträdandet.Sekretess för TR:s diarium över ärenden om hemlig teleavlyssning H 1993: 26 anm. även vid Offentlighets- och sekretessL 18:1.21 a §21 a § Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att inhämta rättens tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren i avvaktan på rättens beslut. Om åklagaren har gett ett sådant tillstånd, skall han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till rätten. I anmälan skall skälen för åtgärden anges. Rätten skall skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, skall den upphäva beslutet.Om åklagarens beslut har verkställts innan rätten gjort en prövning som avses i andra stycket, skall rätten pröva om det funnits skäl för åtgärden. Om rätten finner att det saknats sådana skäl, får de inhämtade uppgifterna inte användas i en brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av avlyssningen eller övervakningen, eller för någon annan som uppgifterna avser. Lag (2014:1419). 22 §22 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får inte avse telefonsamtal eller andra meddelanden där någon som yttrar sig, på grund av bestämmelserna i 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena, inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram. Om det under avlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, skall avlyssningen omedelbart avbrytas. Hemlig rumsavlyssning får inte avse samtal eller annat tal där någon som angetts i första stycket talar. Om det under rumsavlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant samtal eller tal, skall avlyssningen omedelbart avbrytas.Upptagningar och uppteckningar skall omedelbart förstöras i de delar som de omfattas av förbud enligt första eller andra stycket. Lag (2014:1419). 23 §23 §Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, ska åklagaren eller rätten omedelbart upphäva beslutet. Lag (2014:1419). 23 a §23 a § Om det vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning har kommit fram uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet om avlyssning eller övervakning, får uppgifterna användas för att utreda brottet. Förundersökning eller motsvarande utredning om brottet får dock inledas på grund av dessa uppgifter endast omdet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för brottet och det kan antas att brottet inte leder till endast böter, ellerdet finns särskilda skäl. Om det vid hemlig rumsavlyssning har kommit fram uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet om hemlig rumsavlyssning, får uppgifterna användas för att utreda brottet endast om det är fråga ombrott som anges i 20 d § , ellerannat brott, om det är föreskrivet fängelse i tre år eller däröver för brottet.Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får uppgifterna användas för att förhindra brott. Lag (2014:1419). 24 §24 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.Upptagningar och uppteckningar som avses i första stycket skall, i de delar de är av betydelse från brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. I de delar som upptagningarna och uppteckningarna är av betydelse för att förhindra förestående brott skall de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. De skall därefter förstöras.Trots andra stycket får brottsutredande myndigheter behandla uppgifter från upptagningar och uppteckningar i enlighet med vad som är särskilt föreskrivet i lag. Uppgifter från hemlig rumsavlyssning får dock behandlas endast om de rör förestående brott eller brott som avses i 23 a § andra stycket. Lag (2014:1419). Ang. tillhandahållande åt domstol, med stöd av 38 § 2 st. i 1937 års sekretesslag, av bandupptagningar av avlyssnade telefonsamtal H 1980: 212.25 §25 § När tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation har lämnats, får de tekniska hjälpmedel som behövs för åtgärden användas.I 6 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller för den som driver verksamhet som avses i den lagen. Lag (2012:281). 25 a §25 a § Vid hemlig rumsavlyssning får den verkställande myndigheten, efter särskilt tillstånd, i hemlighet skaffa sig tillträde till och installera tekniska hjälpmedel på en plats som annars skyddas mot intrång. Ett sådant tillstånd får avse endast den plats som skall avlyssnas eller, om det finns särskilda skäl, en plats som direkt angränsar till den platsen. Ett tillstånd att skaffa sig tillträde till en sådan angränsande plats får dock inte avse någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes.Om en plats skall bli föremål för både hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning, får ett särskilt tillstånd enligt första stycket meddelas även för kameraövervakningen. Detta får dock inte avse tillträde för installation av tekniska hjälpmedel i någons stadigvarande bostad.Om ett tillstånd enligt första eller andra stycket avser ett fordon, får den verkställande myndigheten, om det behövs, tillfälligt flytta fordonet i samband med tillträdet. Om ett tekniskt hjälpmedel har installerats med stöd av ett tillstånd enligt första eller andra stycket, skall hjälpmedlet tas bort eller göras obrukbart så snart som möjligt efter det att tiden för tillståndet har gått ut eller tillståndet har upphävts.När ett beslut om hemlig rumsavlyssning eller hemlig kameraövervakning verkställs får olägenhet eller skada inte förorsakas utöver vad som är absolut nödvändigt. Lag (2014:1419). Offentligt ombudRubriken införd g. Lag 2003:1146. 26 §26 § Offentliga ombud skall bevaka enskildas integritetsintressen i ärenden hos domstol om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning.Ett offentligt ombud har rätt att ta del av det som förekommer i ärendet, yttra sig i ärendet och överklaga rättens beslut. Lag (2014:1419). 27 §27 §Regeringen förordnar för tre år i sänder personer som kan tjänstgöra som offentliga ombud. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden.Ett offentligt ombud skall vara svensk medborgare och skall vara eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare. Ett offentligt ombud får inte vara i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.Regeringen skall inhämta förslag på lämpliga kandidater från Sveriges advokatsamfund och Domarnämnden.Ett offentligt ombud får trots att regeringens förordnande har upphört slutföra pågående uppdrag. Lag (2008:420). 28 §28 § När en ansökan eller anmälan om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning har kommit in till rätten, skall rätten så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och hålla ett sammanträde. Vid sammanträdet skall åklagaren och det offentliga ombudet närvara.Ett uppdrag som offentligt ombud gäller även i högre rätt. Lag (2014:1419). 29 §29 §I fråga om ersättning till offentligt ombud tillämpas bestämmelserna i 21 kap. 10 § första och andra styckena samt 10 a §. Lag (2003:1146). 30 §30 §Den som förordnats som offentligt ombud i ett ärende får inte obehörigen röja vad han eller hon i ärendet fått kännedom om. Lag (2003:1146). Underrättelse till enskildRubriken införd g. Lag 2007:981. 31 §31 § Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om inte annat följer av 33 §, underrättas om sådan hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för.Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation har avsett ett telefonnummer eller annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som innehas av någon annan än den misstänkte, ska även innehavaren underrättas. Detta gäller dock inte om annat följer av 33 § eller inhämtning har skett med stöd av 20 § andra stycket och integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa. Om kameraövervakning eller rumsavlyssning har avsett en plats som innehas av någon annan än den misstänkte och som allmänheten inte har tillträde till, ska även innehavaren av platsen underrättas om inte annat följer av 33 §.En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades. En underrättelse behöver inte lämnas till den som enligt 23 kap. 18 §, 18 a §, 24 kap. 9 a § eller på något annat sätt redan har fått del av eller tillgång till uppgifterna. Någon underrättelse behöver inte heller lämnas om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse. Lag (2017:176). 32 §32 § En underrättelse enligt 31 § skall innehålla uppgifter om vilket tvångsmedel som har använts och när det har skett. Den som är eller har varit misstänkt för brott skall få uppgift om vilken brottsmisstanke som har legat till grund för åtgärden eller som åtgärden har lett till. Den som inte är eller har varit misstänkt för brott skall få uppgift om detta. En underrättelse om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation skall även innehålla en uppgift om vilket telefonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk kommunikationsutrustning som avlyssningen eller övervakningen har avsett. En underrättelse om hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning skall även innehålla en uppgift om vilken plats som har övervakats eller avlyssnats. Lag (2014:1419). 33 §33 § Om det gäller sekretess enligt 15 kap. 1 eller 2 §, 18 kap. 1, 2 eller 3 § eller 35 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för uppgifter som avses i 32 §, ska en underrättelse enligt 31 § skjutas upp till dess att sekretess inte längre gäller.Om det på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse inom ett år från det att förundersökningen avslutades, behöver underrättelsen inte lämnas. En underrättelse enligt 31 § ska inte lämnas, om förundersökningen angår brott som avses i 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,brott som avses i 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,brott som avses i 18 kap. 1, 3, 5 eller 6 § eller 19 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 10 a, 10 b, 12 eller 13 § brottsbalken,brott som avses i 3 eller 4 kap. brottsbalken, om brottet är av det slag som anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 § samma balk,brott som avses i 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,brott som avses i 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, 3 eller 3 a § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, ellerförsök, förberedelse eller stämpling till brott som anges i 1–6 eller underlåtenhet att avslöja sådant brott, om gärningen är belagd med straff. Lag (2018:559). 34 §34 §Frågor om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning eller kvarhållande av försändelse enligt 9 § eller 9 a § andra stycket får vid förundersökning om brott som avses i 2 § andra stycket 2–8, utöver av domstol som föreskrivs i 19 kap., prövas av Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller för prövningen av beslag enligt 2 § tredje och fjärde styckena. Lag (2014:1419). 28 kap.Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning 1 §1 §Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen skall anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan vinnas.För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes samtycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden skall vidtas. Lag (2008:376). Husrannsakan på tidningsredaktion i syfte att genom beslag av elektronisk informationsbärare få tillgång till digitala fotografier tilläts inte H 2015: 631.2 §2 §För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa. Lag (1995:637). 2 a §2 a § För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott, får husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen. Lag (1991:666). 3 §3 §I en lokal som är tillgänglig för allmänheten får för ändamål som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske också i annat fall än som avses där.I en lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet får för ändamål som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske, om det förekommer anledning att brott har förövats för vilket det är föreskrivet fängelse ett år eller däröver och det finns särskild anledning att anta att ändamålet med rannsakningen kommer att uppfyllas. Detta gäller dock inte lokal som huvudsakligen utgör bostad. Bestämmelsen i andra stycket gäller också utrymmen och fordon som finns i omedelbar anslutning till lokalen och brukas av dem som använder lokalen. Lag (1999:72). Jfr Pantbankslag (1995:1000) 27 §, inf. vid HB 10:; Lag (1999:271) om handel med begagnade varor 12 §, inf. under HBa. 3 a §3 a §Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Lag (1989:650). 4 §4 §Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som avses i tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning skall alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande.Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning tas upp av rätten självmant eller på yrkande av Polismyndigheten eller åklagaren.Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av Polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelser i polislagen (1984:387). Lag (2014:649). Jfr Lag (2000:1225) om straff för smuggling 26 §. Bih.5 §5 §En polisman får företa husrannsakan utan förordnande enligt 4 §, om det är fara i dröjsmål. Detta gäller dock inte husrannsakan för delgivning. Lag (1995:637). Se anm. vid 4 §.6 §6 §Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt.Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.7 §7 §Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller annan. Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, om han ej är tillstädes, hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehålles. Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om den vidtagna åtgärden.Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.Ang. vittne se RP 24 §.Fråga om husrannsakan skett i laga ordning H 1909:102; 1914: 130; 1923: 151; 1932: 423.8 §8 §Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första stycket sägs.9 §9 §Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändmålet med förrättningen och vad därvid förekommit.Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.10 §10 §För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även om det icke är tillgängligt för allmänheten.11 §11 §Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan missstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Lag (2008:376). Jfr Lag (2000:1225) om straff för smuggling 27–29 §§. Bih.12 §12 §Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för de ändamål som anges i 11 § ,enligt bestämmelserna i 12 a § , ellerför utredning om hans eller hennes ålder, om den har betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för påföljdsfrågan i övrigt.I den omfattning och för det ändamål som anges i 12 b § får även en annan person än den som skäligen kan misstänkas för ett brott kroppsbesiktigas.Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och undersöks. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den som undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada.. Lag (2017:435). Jfr Smittskyddslag (2004:168) 3: 1 och 2. Bih. – Lag (1958:642) om blodundersökning etc. 2 § vid FB 3: – Ang. återbetalning av kostnad för blodundersökning i brottmål se 31:1 – Se anm. vid 11 §.Denna § utgör inte lagstöd för kroppsbesiktning som syftar till att ta reda på om den misstänkte är straffmyndig H 2016: 1165.12 a §12 a § Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en dna-analys av provet och registrera dna-profilen i det dna-register eller det utredningsregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Lag (2018:1700). 12 b §12 b §Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras på annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott, omsyftet är att genom en dna-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, ochdet finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.Analysresultatet får inte jämföras med de dna-profiler som finns registrerade i register över dna-profiler som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet har tagits.Första stycket gäller inte den som är under 15 år. Lag (2018:1700). 13 §13 §Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i tillämpliga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och kroppsbesiktning beslutas av polisman.Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställs den av någon annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare.Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov eller salivprov för DNA-analys tas får dock verkställas och bevittnas av en man. Lag (2005:878). Jfr anm. vid 4 och 11 §§ – Ang. kroppsvisitation och kroppsbesiktning jfr även Häkteslag (2010:611) 4: 2 ff, efter 24:. Ang. blodprov taget av laboratorieassistent H 1986: 489 anm. vid 4 § lagen 1951:649. Bih.13 a §13 a §Den som skall kroppsvisiteras får hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar. Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar. En polisman får ta med den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden skall genomföras. Lag (2016:546). 14 §14 §Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vinnande av utredning om brott, varå fängelse kan följa. Närmare bestämmelser om åtgärd, som här avses, meddelas av regeringen. Lag (1974:573). 15 §15 §Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande. Jfr anm. vid 3, 11 och 12 §§ – Sjömanslag (1973:282) 51 § – Skyddslag (2010:305) 10–17 §§, inf. vid BrB 19: – Fängelselag (2010:610) 8: 3 ff efter BrP – Lag (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. 47 §, inf. efter lagen 1994:1809. Bih. – Lag (2004:1100) om luftfartsskydd, inf. efter lagen 2010:500. Bih.29 kap. Om omröstning 1 §1 §Om det vid en överläggning till dom eller beslut framförs skiljaktiga meningar ska omröstning ske.Vid omröstningen ska den yngste i rätten yttra sig först. Därefter ska ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Av de ledamöter som är lagfarna ska ordföranden säga sin mening sist. Om en av de ledamöterna har berett målet ska dock han eller hon alltid säga sin mening först. Om nämndemän ingår i rätten ska de säga sin mening efter övriga ledamöter. Var och en ska ange skälen för sin mening. Lag (2018:411). 2 §2 §Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt. Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas,frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,återstående frågor som avser ansvar. Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 § brottsbalken, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening. Lag (2006:890). Ang. domvilla se 59:1; jfr 51:26; 55:15 – Ang. äldre lydelse av denna § se rättsfall anm. i 1989 års lagedition.3 §3 §Vid omröstning ska den mening som omfattas av mer än hälften av ledamöterna gälla. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, ska den meningen gälla. Om ingen mening kan anses som lindrigare eller mindre ingripande gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Om det framförs fler meningar än två utan att någon av dem ska gälla, ska de röster som är minst förmånliga för den tilltalade läggas samman med de röster som är näst minst förmånliga för honom eller henne. Om det behövs ska sammanläggningen fortsätta till dess någon mening ska gälla. Kan inte någon mening anses som minst förmånlig för den tilltalade, ska den mening som har fått flest röster gälla. Har flera meningar fått lika många röster gäller den mening som biträtts av ordföranden eller, om han eller hon inte biträtt någon av dessa meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Ingen mening ska anses lindrigare eller mindre ingripande än någon annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket. Lag (2018:411). Ang. äldre lydelse av denna § se rättsfall anm. i 1989 års lagedition.Fråga vilken mening som skulle anses lindrigast H 2003: 268, anm. även vid 8 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling.4 §4 §En ledamot som blir överröstad är skyldig att delta i senare omröstningar. Den som röstat för att den tilltalade skall frikännas helt skall dock vid senare omröstning, om någon mening därvid kan anses som lindrigast eller minst ingripande för den tilltalade, anses ha röstat för denna mening. Lag (1988:1369). 5 §5 §Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla, skall röstas därom. 6 §6 §Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i 25–28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skall rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket. Lag (1983:370). Jfr betr. p. 3 H 1962: 469.7 §7 § har upphävts genom lag (1983:370). 30 kap.Om dom och beslut 1 §1 § Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.2 §2 § Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Lag (1987:747). 3 §3 §Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Jfr 45:4, 5; 46:4; 47:2 – Ang. prövningen i högre rätt jfr 51:24; 55:15 – Ang. befogenhet för domstol att själv upptaga ansvarsfråga se 20:1 – Ang. enskilt anspråk se 17:3.Ang. omfattningen av ansvarsyrkande H 1948: 584 – Vad tilltalad, som ej fullföljde talan, i HD anförde rörande andra gärningar än den, beträffande vilken RÅ klagade, kunde icke komma under bedömande H 1962: 328 – Jfr H 1950: 647; 1953: 288; 1954: 20, 240; 1955: 359, 574; 1956: 1; 1968: 345 – Då åtal avsett uppsåtligt uteblivande från militärtjänst, har åtalsjustering ansetts erforderlig för att fråga om uteblivande på grund av försummelse skulle kunna komma under bedömande H 1976: 368 – Ej hinder i visst fall att efter åtal för häleri döma för häleriförseelse, fastän åtalet ej justerats H 1978: 291 – Då åtal gällt skattebedrägeri ansågs frågan om ansvar för vårdslös skatteuppgift inte kunna prövas utan att åtalet justerats före utgången av preskriptionstiden för sistnämnda brott H 1987: 194 – När polismän åtalats för vårdslös myndighetsutövning, bestående i att de provocerat andra till narkotikabrott, ägde HovR:n inte pröva, om de gjort sig skyldiga till medverkan till narkotikabrott, och då talan mot HovR:ns dom, varigenom åtalet för vårdslös myndighetsutövning ogillats, fullföljts endast av dem kunde HD inte pröva frågan om ansvar för sådant brott H 1988: 665 – Efter åtal för misshandel ej hinder mot att, utan åtalsjustering, döma för ofredande men väl mot att därjämte döma för vållande till kroppsskada H 1990: 361 – Ang. tolkning av gärningsbeskrivning (”avlossa skott”) vid åtal för mord, alternativt vållande till kroppsskada H 1996: 797 – Ang. felaktig tid i gärningsbeskrivningen H 2010: 505 (resningsärende) – Fråga om gärningsidentitet när gärningsbeskrivningen innehåller ett s.k. överskottspåstående H 2013: 7 – Tolkning av gärningsbeskrivning H 2014: 664 – Jfr rättsfall vid 9 §.4 §4 § Om flera åtal handläggs i en rättegång får dom meddelas i fråga om något av dem trots att handläggningen av de övriga åtalen inte avslutats (deldom). Om åtalen avser samma tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. Lag (2014:320). Jfr 45:3, 14.5 §5 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angedomstolen samt tid och ställe för domens meddelande,parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare,domslutet,parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på ochdomskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. En högre rätts dom skall i den utsträckning det behövs innehålla en redogörelse för lägre rätts dom.Om en part har rätt att överklaga, skall det i domen anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034). Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 21 §, efter 6:. 6 §6 § Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar. Lag (1998:605). Jfr anm. vid 5 §.7 §7 § Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i rätten, framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne saken och vad lag stadgar därom.Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på rättens kansli.Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om utgången i målet. Lag (1987:1097). Ang. översändande av själva domen se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 26–31 §§, inf. efter 6: – F (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. inf. vid 17:9.8 §8 § En dom ska sättas upp särskilt och skrivas under av de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet. Om en dom skrivs under elektroniskt, ska det göras med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen. Lag (2018:499). Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 21 §, inf. efter 6:. 9 §9 §Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas. Om förändring och förening av brottspåföljd, om särskilda rättsmedel samt om överförande av lagföring till främmande stat i visst fall gälle vad därom är stadgat. Lag (1976:21). Jfr 34:1 – Ang. strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot se 48:3 – Ang. nedläggande av åtal se 20:9, 12 – Ang. dom rörande enskilt anspråk se 17:11; 22:1; 29:6 – Ang. förändring av påföljd se BrB 34: – Ang. särskilda rättsmedel se 58: och 59: – Ang. överförande av lagföring till främmande stat se Lag (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott 2 §, inf. efter BrB 2:. Äldre rätt: H 1891:213; 1894:473; 1911: 451; 1913: 352; 1916: 318; 1931: 466. H 1956: 700 anm. vid 58:2 – H 1957: 82, 1970: 175 (bilförare, dömd för vårdslöshet i trafik resp. olovlig körning, senare åtalad för rattfylleri vid samma tillfälle); jfr 1961: 352; 1970: 240 – Jfr H 1961: 730 anm. vid 55:5 och 1981: 1169 anm. vid 51:4 – Frågor om gärningsidentitet H 1966: 12 och där anm. tidigare rättsfall samt 1966: 340 (jfr vid 58:3); 1970: 367 (falskdeklaration); 1971: 396 B (överlåtelser av narkotika); 1974: 11 (vårdslös deklaration och falskdeklaration betr. samma deklaration); 1975: 260 (arbetsgivares underlåtenhet att under samma termin inbetala preliminärskatt för andra anställda än de som tidigare dom avsåg); 1980: 686 (”samma gärning” när stöld och häleri är alternativa förklaringar till innehav av viss egendom); 1985: 662 (förberedelse till stöld och fullbordad stöld en enda gärning); 1987: 61 (efter dom på misshandel yrkades ansvar för grov misshandel pga. ytterligare våld mot samma person under samma omständigheter; ansågs vara samma gärning); 2007: 557 (mottagande och förvaring av narkotika) – Betydelsen av en brottmålsdom i senare rättegång rörande delvis samma förhållanden H 2015: 141.Ang. tillämpning av principen ne bis in idem i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet C-187/01 och C-385/01 Gözütok och Brügge (fråga om nedlagt straffrättsligt förfarande utgjorde hinder för prövning i annan medlemsstat), C-469/03 Miraglia (fråga om principen omfattade åtalsunderlåtelse pga. pågående brottmålsförfarande för samma gärningar i annan medlemsstat), C-436/04 Van Esbroeck (fråga om tillämpning i tiden och om gärningsidentitet), C-467/04 Gasparini m.fl. (fråga om åtal som ogillats pga. preskription omfattades av principen och fråga om gärningsidentitet), C-150/05 Van Straaten (fråga om gärningsidentitet), C-288/05 Kretzinger (fråga om gärningsidentitet m.m.) och C-367/05 Kraaijenbrink (fråga om gärningsidentitet).10 §10 § Det som sägs i 2 och 7 §§ om dom skall tillämpas i fråga om slutligt beslut. När inte annat är föreskrivet skall även 5 och 8 §§ tillämpas beträffande ett sådant beslut, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas in i domen.Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034). Ang. slutligt beslut vid enskilt åtal se 47:14, 21 – Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 25 §, efter 6:. 11 §11 § Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det behövs ange de skäl som det grundas på.Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt skall iaktta.Om ett beslut, som inte är slutligt meddelas i samband med dom eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den som vill överklaga skall iaktta. Lag (1994:1034). Ang. beslut i fråga om häktning se 24:16, 17.12 §12 § Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut enligt vilket rätten avvisat ombud, biträde eller försvarare,utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25–28 kap.,till försvarare utsett annan än part föreslagit, ellerutlåtit sig i annat fall än som avses i 2 eller 4, i fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619), dock inte beslut om skyldighet att till staten återbetala kostnader för rättshjälpen.Rätten får, när det finns skäl till det, i beslut, enligt vilket föreläggande har meddelats part eller annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, bestämma att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte har laga kraft.När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om beslutet ändras.Är särskild föreskrift meddelad om, att dom eller beslut, som inte har laga kraft, får verkställas, är den gällande. Lag (1996:1624). Särskilda föreskrifter se bl.a. BrB 38: 9.13 §13 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får dock ske endast om en part begär det och motparten inte motsätter sig kompletteringen.Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande.Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på varje exemplar av det avgörande som rättats. Lag (1999:84). 14 §14 § har upphävts genom lag (1976:567). 31 kap.Om rättegångskostnad 1 §1 § Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet. Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överläggning med den tilltalade. Den tilltalade är inte i något annat fall än som avses i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare. Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned helt eller delvis, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden. Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig. Lag (2018:533). Lagen 2018:533, med ikraftträdande 1 juli s.å., innehåller även:2. För salivprov som har tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i den äldre lydelsen.Lagen 2010:575, med ikraftträdande 1 juli s.å., innehåller även:2. För urinprov som tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.3. För kostnader för offentlig försvarare som förordnats före ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 9 a §.Ang. 3 st. se Rättshjälpslag (1996:1619) 23 § ff efter 18:. Enl. F (1997:406) om offentlig försvarare m.m. 6 § (inf. vid 21:10) är den i 5 st. avsedda gränsen 250 kr. – Jfr RP 19 § 2 st. och Lag (1988:609) om målsägandebiträde 8 § efter 20: – Jfr KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. 8 §, efter 18:. H 1973: 236 – Jfr H 1949: 822 anm. vid 21:10 – Befrielse från skyldighet att återgälda ersättning till offentlig försvarare ej nådeämne H 1951: 553 – Ang. skyldighet att ersätta målsägandes kostnad för räkenskapsrevision H 1953: 269 – Bilförare befriad från skyldighet att ersätta kostnad för undersökning, då åtal för rattonykterhet ogillas H 1955: 549 – Befrielse från återgäldande ej nådeämne H 1956: 520 A – H 1968: 440 – Tilltalad (som ej fyllt 21 år) befriad från att återbetala försvararkostnad, enär det ansetts uppenbart att offentlig försvarare ej erfordrats H 1974: 687 – Yrkande av tilltalad, för vilken försvarare förordnats utan hans begäran, om befrielse från att återbetala försvararkostnad ogillades, eftersom det ansågs befogat att försvarare förordnats H 1981: 807 – Fråga om jämkning av återbetalningsskyldighet för försvararkostnad i HD H 1984: 928 – Fråga om jämkning av återbetalningsskyldigheten för kostnaden för offentlig försvarare; även fråga om återbetalningsskyldighet för kostnader i HovR:n H 2006: 131 – HovR kan utan yrkande och utan ändring i skuldfrågan pröva om den tilltalade bör befrias från återbetalningsskyldighet för statens kostnader H 2007: 529 – Fråga om tilltalad som dömts för innehav av narkotika skulle förpliktas att betala för provtagning och undersökning av narkotikan H 2018: 649.När tilltalad i HD endast yrkat befrielse från att återbetala kostnader för offentlig försvarare och bevisning, kunde talan som revisionssvarande föras av RÅ H 1982: 112 – När tilltalad frikänts i HovR men ej befriats från återbetalningsskyldighet mot statsverket skulle ansökan om resning prövas enl. reglerna för resning i brottmål H 1993: 686 – Av TR ålagd återbetalningsskyldighet ska även utan yrkande jämkas i högre rätt när det föranleds av ändrade ekonomiska förhållanden H 2017: 61.Övergångsspörsmål ang. 1 st. p. 3 i dess fr.o.m. 1 juli 1973 gällande lydelse H 1974: 47, 1975: 323 – 3 st. i lydelse enl. lag 1996:1624 ej tillämpligt när off. försv. förordnats före ikraftträdandet H 1997: 862 anm. även vid lagen om totalförsvarsplikt 10:2.2 §2 § Om den tilltalade frikänns i ett mål, där åklagaren för talan eller om ett åtal som väckts av åklagaren avvisas eller avskrivs, kan rätten besluta att den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) och för bevisning under förundersökningen eller i rättegången, under förutsättning att kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt.Den tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför rätten. Sådan ersättning betalas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.Om den tilltalade döms för brottet, kan han eller hon få ersättning av allmänna medel för kostnader för tolkning av överläggning med försvararen som skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt och för andra kostnader som avses i första eller andra stycket och som vållats honom eller henne genom fel eller försummelse av åklagaren. Lag (2013:663). Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc., båda efter 18:. Jfr ang. äldre 4 § 2 st. H 1985: 85 (åklagare ersättningsskyldig när han först vid slutförandet av sin talan under huvudförhandlingen justerat åtalet, vilket föranlett fortsatt huvudförhandling med ökade kostnader för försvaret) – H 1965: 285; 1966: 115; 1972: 239 – Se även H 1979: 381 och 1985: 851 anm. vid 10 § samt 1979: 476 anm. vid 58:8 – Ang. ersättning för förskjutna vittneslöner H 1980: 94 – Tilltalad fick inte högre ersättning för försvararkostnad än som skulle ha utgått till offentlig försvarare enl. brottmålstaxan och kostnadsnormen för brottmål H 1982: 836 – När den tilltalade haft fog för att anlita särskilt kvalificerad privat försvarare ersattes dock den faktiska kostnaden H 2015: 62 – Tilltalad fick ersättning enl. denna § för privat försvarare i högre rätt, när denna utan att ogilla åtalet meddelat en dom som enl. 10 § ej skall anses som fällande; den tilltalade, som klagat endast i kostnadsfrågan, fick ersättning av allmänna medel för sina kostnader i HD H 1984: 641 I och II – Högre ersättning än enl. brottmålstaxan för försvararkostnad, där försvararen hade särskilda insikter och erfarenheter på speciellt ämnesområde H 1991: 600 – Fråga om ersättning enl. 3 st. pga. försummelse av åklagaren H 2000: 706 – När tilltalad i lägre rätt yrkat ersättning av allmänna medel för kostnader men fällts till ansvar, kan högre rätt vid frikännande pröva yrkandet oberoende av ändringsyrkande H 2003: 599 – Fråga i vad mån kostnader för ombud i EG-domstolen vid begäran om förhandsavgörande skäligen varit motiverade H 2008: 259 – Ersättning för privat försvarare vid talan om företagsbot H 2016: 714.Överlåtelse av tilltalads rätt till ersättning enl. denna § ogiltig innan ersättningsfrågan blivit slutligt avgjord H 1993: 569.3 §3 § Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt föranlett allmänt åtal, får han i den omfattning som är skälig förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1 §, och vad som enligt 2 § tillerkänts den tilltalade. Lag (1990:443). Jfr vid 1 § anm. KK 1973:261 8 §.4 §4 § Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att utebli från rätten eller inte följa ett föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas. Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut. Lag (2000:564). Jfr 18:6 och vid 1 § anm. KK 1973:261 8 § – Ang. ersättningsskyldighet för vittne och sakkunnig se 36:23; 40:16.Ersättningsskyldighet ålades ej tilltalad som uteblivit från huvudförhandling i HovR varvid överklagandet förfallit H 2008: 45 – H 2009: 72 anm. vid 21:10.5 §5 § skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 §, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden. Lag (1990:443). Jfr 18:7 och vid 1 § anm. KK 1973:261 8 §.6 §6 § Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för båda och båda för en. Lag (1990:443). 7 §7 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad, äge rätten på yrkande av någon av dem med hänsyn till omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.8 §8 § Vad i 2–7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig anledning förekommer därtill.Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal, gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1–7 §§ är stadgat. KK (1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål, vid 23:6 – Se även F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. efter 18:. Fråga om rätt till ersättning för privat försvarare H 2008: 557, 2018: 866.9 §9 § Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt. Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas vägnar fråga om återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras hos rätten. Lag (1972:430). Jfr 18:14.Ang. ersättning till offentlig försvarare, när på förundersökning ej följt åtal se H 1979: 314 – Jfr H 1949: 823 anm. vid 21:10 – När HD efter resning undanröjde TR:s dom och frikände den tilltalade, fick denne inte ersättning för kostnaderna i TR:n, eftersom han inte där begärt det H 1988: 355 – När tilltalad efter frikännande dom i TR fällts till ansvar i HovR, ansågs HovR kunna utan yrkande upphäva TR:ns beslut om ersättning av allmänna medel till den tilltalade enl. 2 § H 1994: 515 – Ersättning utgick till entledigad offentlig försvarare i visst fall, trots att kostnadsräkningen gavs in först efter domen H 1994: 635 – Offentlig försvarare, som i överklagande begärt muntlig förhandling, ansågs ha haft giltig ursäkt för att ej inge kostnadsräkning i tid när HovR utan besked avgjorde målet på handlingarna H 2007: 839 – H 2008: 650 anm. vid 23:21 – Offentliga försvarare och andra rättsliga biträden behöver inte påminnas om ersättningsanspråk innan målet avgörs H 2014: 423.9 a §9 a § Har ett strafföreläggande enligt 48 kap. 3 § andra stycket trätt i stället för åtal och har den misstänkte godkänt strafföreläggandet, tillämpas 1 och 4–7 §§ i fråga om kostnad som staten haft för en offentlig försvarare som varit förordnad för den misstänkte.Frågan om ersättning för sådan kostnad som avses i första stycket prövas av den domstol som förordnat den offentliga försvararen. Lag (2010:575). 10 §10 § Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren.Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning.Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Lag (1990:443). H 1949: 132, 612, 749; 1955: 574; 1972: 92 – Ang. 1 st. p. 2 H 1954: 240; 1957: 637; 1962: 346; 1965: 379, 454; 1966: 131; 1968: 557; 1971: 186 – Då varken åklagarens eller den tilltalades fullföljd lett till ändring av TR:ns dom, skulle den tilltalade återgälda hälften av försvararkostnaden i HovR:n H 1983: 899 – Ang. ersättning till tilltalad, när HD på hans klagan mildrat påföljden, för ett i HD ingivet läkarintyg av betydelse för påföljdsfrågan H 1979: 381; se även 1984: 641 anm. vid 2 § – Tilltalad som i HD fått fängelsestraff sänkt från 1 mån till 14 dagar fick ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i HD H 1985: 851.11 §11 § Om rättegångskostnad i mål där endast målsägande för talan gäller 18 kap. i tillämpliga delar.I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare tillämpas dock 1 § andra och tredje styckena detta kapitel.I mål där endast målsägande för talan skall han eller hon vid frikännande dom ersätta staten vad som enligt rättens beslut betalas av allmänna medel i ersättning till försvarare, om det finns särskilda skäl för det.I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, där han eller hon biträder allmänt åtal eller annars för talan jämte åklagaren eller denne för talan för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans eller hennes rätt till ersättning för sådan kostnad gäller, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad som sägs i 18 kap. 12 §. Lag (2005:72). Lagen 2005:72, med ikraftträdande 1 april s.å., innehåller även:2. Den nya bestämmelsen skall inte tillämpas, om enskilt åtal har väckts eller målsägande har övertagit ett allmänt åtal före ikraftträdandet. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas, om målsäganden i mål rörande brott som hör under allmänt åtal före ikraftträdandet ensam har drivit ansvarstalan vidare i högre rätt.Ang. 1 st. H 1956: 212 anm. vid 54:9; 1968: 70 anm. vid 18:13 – Ang. 4 st. (tidigare 3 st.) H 1953: 714; 1954: 30; 1961: 232; 1965: 37; 1968: 73 – Ang. skyldighet för tilltalad, som dömts för förskingring, att ersätta målsägande för räkenskapsrevision H 1953: 269. Jfr H 1963: 356 – Målsägande som ensam fullföljt åtal har, när prövningstillstånd vägrats, förpliktats att till statsverket återbetala ersättning till offentlig försvarare H 1949: 579 – Den som fört ansvarstalan såsom ställföreträdare för upplöst aktiebolag kunde ej åläggas återbetalningsskyldighet för den tilltalades försvar H 1981: 869 – Målsägande fick full ersättning för rättegångskostnader, fastän hennes skadeståndstalan inte helt bifallits H 1988: 532 – Målsägande som biträtt åtalet tillerkändes ersättning av den tilltalade för utredningskostnader, när han haft fog för bedömningen att åklagaren inte skulle utföra motsvarande utredning H 1997: 79 – H 2008: 436 anm. vid RB 27:6 – Jfr H 1971: 383 anm. vid 18:13.12 §12 §Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om kostnad i rättegång, vare de gällande. KK 1969:590, anm. vid 8 §.III. Gemensamma bestämmelser32 kap.Om frister och laga förfall 1 §1 §Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill. Växellag (1932:130) 94 § och Checklag (1932:131) 72 §, båda i Bih. – Ang. samråd med parterna se 42:20; 47:22.2 §2 §Skall en stämning eller ett överklagande delges genom en parts försorg och har det, när rätten skall handlägga målet, inte kommit in något bevis till rätten om att delgivning skett på föreskrivet sätt och har inte heller motparten inställt sig eller yttrat sig över saken, är partens talan förfallen. En upplysning om detta skall tas in i rättens medgivande till parten att ombesörja delgivningen. Lag (1994:1034). RB 33: 6; Delgivningslag (2010:1932) 8 §, inf. efter 33:. 3 §3 §Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som rätten föreskrivit, utsätte rätten ny tid. Ang. anmälan om hinder se 4 § – Ang. laga förfall se 8 §.4 §4 §Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen. Har part erhållit kännedom om omständighet, som nu sagts, eller finner någon, som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten. Ang. påföljd av försummelse att göra anmälan se 18:6, 7; 31:4, 5, 11.5 §5 § Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.Jfr Skattebrottslag (1971:69) 15 §, inf. under BrB 9: – Ang. vilandeförklaring i särskilda fall se 17:5 (mellandom); 49:11 (beslut under rättegång) – Ang. måls återupptagande se 43:11; 46:11.Denna § analogt tillämplig i domstolsärende H 2010: 609 – Laga förfall att närvara vid förhandling ansågs föreligga pga. sambos självmordsförsök H 2016: 84.6 §6 § Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången. Har någon gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i första stycket men kan det på grund av någon särskild omständighet antas att han har laga förfall, skall han beredas tillfälle att komma in med utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten. Lag (1987:747). 7 §7 § Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som kallats till sammanträdet har anmält förhinder, kan rätten ändå besluta i fråga om påföljd som upptagits i föreläggandet om inställelse, om den som har anmält förhinder inte i efterhand kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga förfall. För att tredskodom skall meddelas krävs ett yrkande om det. Lag (1999:84). Förutv. 7 § upphävd g. Lag 1994:1034. 8 §8 § Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat. Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid ställas. Jfr H 1935: 41 samt rättsfall vid 58:11 – Laga förfall för parts uteblivande? H 1977: 367, 1983: 416, 708, 1988: 98, 1989: 71 (part som kallats att infinna sig personligen vid huvudförhandling i dispositivt tvistemål uteblev sedan han av sitt ombud fått besked att han inte behövde komma), 1999: 95 (intagen i finskt fängelse med självförvållat permissionsförbud), 1999: 715 (sjukdom), 2001: 646 (vilseledande besked till vittne av parts advokat), 2002: 32 (sjuk hustru med behov av personlig assistent), 2004: 93 (frihetsberövande i annat mål) – Laga förfall pga. sjukdom ej styrkt utan läkarintyg H 2001: 444 – Läkarintyg (om krisreaktion) i visst fall ej tillräcklig bevisning om laga förfall H 2001: 667, däremot laga förfall då parten inte överklagat i rätt tid pga. sjukdom i form av akut stressreaktion hos ombudet 2009: 796 – Att en i Danmark bosatt tilltalad, som förklarat sig förhindrad av ekonomiska skäl att komma till förhandling, ej informerats om möjligheten att få ersättning av allmänna medel utgjorde laga förfall H 2007: 275 – Det kunde ej krävas att part, som förde sin talan själv och som av sjukdom blev förhindrad att närvara vid förhandling, skulle ha satt ombud i sitt ställe H 2008: 760 – Part ansågs inte ha anledning utgå från att hans ombud skulle informeras, när delgivning skett med parten själv av ett föreläggande om personlig fullgörelse H 2016: 1004 – Vittne, som förväntat sig flygbiljetter från domstolen men inte fått dem pga. att de sänts till fel adress, ansågs ha laga förfall för att han inte inställt sig till rättegången H 2017: 210 – Principen att försummelse av ombud eller offentlig försvarare tillräknas huvudmannen gäller fortfarande H 2018: 285 – Laga förfall förelåg när en tredskodom expedierats till en e-postadress som inte var lämplig att använda H 2018: 487.33 kap.Om inlaga i rättegång och om delgivning 1 §1 § En ansökan, en anmälan eller en annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift om domstolen samt parternas namn och hemvist. En enskild parts första inlaga i rättegången skall innehålla uppgift om partenspersonnummer eller organisationsnummer,postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning genom stämningsman,telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt mobiltelefonnummer, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om rätten begär det,e-postadress, ochförhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne. Förs partens talan av ställföreträdare, skall motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har parten ett ombud, skall ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.En stämningsansökan skall dessutom innehålla uppgift om enskild svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om svarandens eller dennes ställföreträdares arbetsplats, telefonnummer, e-postadress och ombud behöver lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Begär en part att ett vittne eller annan skall höras, är parten i den utsträckning som anges i fjärde stycket skyldig att lämna uppgifter beträffande denne.Uppgifter som avses i första-femte styckena skall gälla förhållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, skall det utan dröjsmål anmälas till rätten. Lag (2010:1936). Lagen 2010:1936, med ikraftträdande 1 april 2011, innehåller även:2. Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före d. 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt.2 §2 § skall rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande. Lag (1990:1411). Ang. av HovR utfärdat föreläggande genom telefax H 1996: 16 anm. vid 12:9 – Delgivning genom Kronofogdemyndigheten ej delgivning enl. Luganokonventionen H 2012: 244.3 §3 § En handling anses ha kommit in till rätten den dag då handlingen eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till rätten eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Underrättas rätten särskilt om att ett meddelande till rätten anlänt till ett telebefordringsföretag, anses meddelandet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman.Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har lämnats i rättens kansli eller avskilts för rätten på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.Om det behövs får rätten begära att ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad handling. Har rätten begärt en sådan bekräftelse men inte fått någon, får rätten bortse från meddelandet. Lag (1994:1034). AD 1989: 2 – Ang. telefax se även H 1993: 308 anm. vid 50:1 och 1996: 16 anm. vid 12:9 – Pga. uppgifter om faxnummer, sändnings- och mottagningstider samt aktivitetsrapport ansågs sannolikt att faxmeddelande ang. överklagande inkommit till HovR i rätt tid H 2004: 733.4 §4 §Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat. Lag (1970:429). Delgivningslag (2010:1932) och DelgivningsF (2011:154), inf. efter detta kap.5 §5 § Stämning i tvistemål får delges enligt 34–37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har kunnat delges, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsätta eller om käranden skall erbjudas att själv se till att delgivning sker. Hänsyn skall då tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök skall lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudandet skall stämningsansökan avvisas. Lag (2010:1936). Förutv. 5 § upph. g. Lag 2000:172. 6 §6 § Bestämmelserna i 3 § andra stycket, 34–38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål. Bestämmelserna i 24 § och 25 § första stycket delgivningslagen hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon av en tjänsteman som anges i tredje stycket vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än tio veckor sedan informationen lämnades. Information som avses i andra stycket får delges aven åklagare,en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett,en tulltjänsteman, elleren tjänsteman vid Kustbevakningen. Lag (2016:37). Lagen 2014:320, med ikraftträdande 1 juli s.å., innehåller även:2. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § gäller i sin äldre lydelse om det personliga sammanträffande som avses i bestämmelsen skett före ikraftträdandet.Jfr betr. 1 st. Lag (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. 2 § inf. under BrB 36:. 6 a §6 a §Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även handlingar i ett mål enligt 28 kap. 9 § brottsbalken om informationen har delgetts den dömde personligen av ordföranden vid det sammanträde då övervakningsnämnden beslutade begära att åklagare för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas. Lag (2019:263) 7 §7 § Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen (2010:1932) hindrar inte att hovrätt delger en part handlingar genom förenklad delgivning, om parten under handläggningen vid tingsrätt, Kronofogdemyndigheten, hyresnämnd eller arrendenämnd har fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i hovrätten om ett avgörande överklagas dit.Första stycket gäller även för Högsta domstolen om informationen har lämnats vid tingsrätt, hovrätt, Kronofogdemyndigheten eller arrendenämnd. Lag (2015:684). Lagen 2015:684, med ikraftträdande 1 jan. 2016, innehåller även:2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när Statens va-nämnd under handläggningen har informerat en part om att förenklad delgivning kan komma att användas i hovrätten eller Högsta domstolen om ett avgörande överklagas dit.Förutv. 7 § upph. g. Lag 1992:1511. 8 §8 § Har part, som saknar hemvist inom riket, inte hos rätten uppgivit ombud, som har hemvist i riket, i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som äger att för parten ta emot delgivning i målet, får rätten förelägga honom, då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten. Underlåter han det, får delgivning med honom ske genom att handlingen med posten sänds till honom under hans senaste kända adress. Lag (2001:57). 9 §9 § Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte eller målsäganden skall kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen skall sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen skall översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Första och tredje styckena skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.Om det är möjligt skall rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall skall en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen. Lag (2015:429). Jfr H 1992: 186 anm. vid 21:10 – Ang. 1 st. H 2001: 54 – Parts underlåtenhet att följa föreläggande om översättning föranledde avslag på ansökan enl. Bryssel I-förordningen H 2011: 345.10 §10 § Uppfyller en stämningsansökan inte föreskrifterna i 1 § första–fjärde styckena, skall sökanden föreläggas att komplettera ansökningen, om inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning. Följs inte föreläggandet och är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får rätten avvisa ansökningen, om det inte är oskäligt. Lag (1985:267). 11 §11 § Den som utan att vara part skall höras i en rättegång är skyldig att på begäran av rätten lämna uppgift om egna förhållanden i den utsträckning som i fråga om part anges i 1 § andra och sjätte styckena. Lag (1985:267). 12 §12 § Den som enligt 1 eller 11 § skall lämna uppgifter om egna förhållanden får vid vite föreläggas att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Lag (1985:267). 13 §13 § har upphävts genom lag (1970:429). 14 §14 § har upphävts genom lag (1970:429). 15 §15 § har upphävts genom lag (1970:429). 16 §16 § har upphävts genom lag (1970:429). 17 §17 § har upphävts genom lag (1970:429). 18 §18 § har upphävts genom lag (1970:429). 19 §19 § har upphävts genom lag (1970:429). 20 §20 § har upphävts genom lag (1970:429). 21 §21 § har upphävts genom lag (1970:429). 22 §22 § har upphävts genom lag (1970:429). 23 §23 § har upphävts genom lag (1970:429). 24 §24 § har upphävts genom lag (1970:429). 25 §25 § har upphävts genom lag (1970:429). 26 §26 § har upphävts genom lag (1970:429). 27 §27 § har upphävts genom lag (1970:429). 34 kap.Om rättegångshinder 1 §1 §Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart anledning förekommer därtill.Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, om ej annat är stadgat.Undantag från huvudregeln i 2 st. stadgade i 10:18, 19, 19:10 – Att i vissa fall underlåtenhet att ställa säkerhet för rättegångskostnader kan föranleda avvisning av talan se Lag (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, inf. efter 59:. Fråga om invändning gällde rättegångshinder eller själva saken H 1973: 55 och där anm. rättsfall samt H 1981: 1083; se även 1973: 1 och rättsfall anm. vid 17:1 – Fråga om visst spörsmål rörde själva saken H 1981: 392 – Frågan huruvida bolagsmans rätt till skadeståndstalan var preskriberad enl. 2:15 lagen 1980:1102 utgjorde inte en fråga om rättegångshinder utan rörde själva saken H 1988: 580.Jfr äldre rättsfall ang. parts- eller processbehörighet H 1929: 325; 1934: 65; 1945: 347; 1947: 582 – Se anm. vid ÄB 18: 1 och 23: 5 – Ang. fullföljd av talan i fråga om processbehörighet H 1959: 195; 1972: 272 (ej hinder för omyndigförklarad att i högre rätt föra talan i fråga om sin behörighet att vidtaga i lägre rätt företagna processhandlingar) – Myndig person ansågs på grund av sin sinnesbeskaffenhet sakna processbehörighet; tillika fråga om betydelsen av föreläggande att styrka behörighet H 1971: 519 – Ang. beviskravet vid prövning i tvistemål av fråga om parts processbehörighet H 1981: 857 – Fråga om hinder förelåg mot att i HD åberopa omständighet, som till stöd för talan anförts först i hovrätten, prövades fastän motparten ej hade något att erinra mot åberopandet H 1959: 658 (jfr vid 13:3) – Talan om förpliktande för motparten att fullgöra betalning till tredje man har, när speciella omständigheter ej förelåg, avvisats H 1984: 215 – Ang. 2 st. H 1978: 132 anm. vid ÄB 23:5 och 1984: 777 anm. vid JB 13:11 – Se även H 1983: 639 anm. vid FB 3:5 – Fråga, om talan ang. fullgörande av ett påstått avtal kunde avvisas därför att avtalet haft otillbörligt syfte H 1992: 299 – Fråga, huruvida anspråk på skadestånd pga. påstått förtal genom tryckfrihetsbrott kunnat överlåtas, har ansetts avse själva saken och ej utgöra en fråga om rättegångshinder H 1997: 81 – Fråga, huruvida talan på grund av avtal, ingånget av den som var underkastad näringsförbud, borde avvisas därför att avtalet var lagstridigt H 1997: 93 anm. även vid lagen om näringsförbud 6 § – Ej hinder att pröva tvist om betalning pga. entreprenadavtal som innebar att betalningen delvis skulle ske ”svart” H 2002: 322 – Ej hinder att pröva överklagande betr. påföljd i brottmål, när påföljden undanröjts men resning beviljats av den undanröjande domen H 2004: 644 – Ang. domstolens utredningsskyldighet beträffande indispositiva frågor av betydelse för talerätten H 2017: 430.2 §2 §Vill part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet, skall han framställa invändningen, då han första gången skall vid rätten föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen, skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans rätt därtill förfallen.Ang. laga förfall se 32:8 – Jfr 10:18 och lagen (1999:116) om skiljeförfarande 4 § – Särskild talan ej tillåten mot beslut, varigenom för sent framställd invändning avvisats, jfr 49:3, 4; 54:4, 5. H 1958: 109; 1969: 195 – Ang. mål om betalningsföreläggande H 1972: 331, anm. vid 52 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande etc. inf. efter UP – Invändning i skriftligt svaromål ansågs gjord i rätt tid, fastän frågan ej berörts i tidigare yttrande över kvarstadsyrkande i stämningsansökningen H 1973: 126; likaså när gäldenär, sedan lagsökningsmål på hans begäran hänskjutits till rättegång, gjort invändning vid första förberedelsen 1982: 711; likaså när part, som fått anstånd med att avge svaromål, gjort invändning i svaromålet 1997: 866 anm. även vid 10:18 – Denna § ej tillämplig på preskriptionsinvändning AD 1982: 161, ej heller på invändning om bristande förhandling med stöd av ArbetstvistL 4:7 AD 1989: 30 – AD 1990: 60 – Invändning framställd för sent AD 1996: 86 – Avvisning pga. bristande svensk domsrätt skedde trots att svaranden inte gjort invändning inom tid som följer av denna § H 2018: 957.3 §3 §Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning om annat rättegångshinder, give rätten särskilt beslut däröver, om dess beskaffenhet fordrar det.Ang. talan emot beslut, varigenom invändning godkänts se 49:3 och 54:3 – Ang. talan emot beslut, varigenom invändning ogillats se 49:4 och 54:4 – Ang. vilandeförklaring se 49:11; 54:4.Ang. 2 meningen H 1966: 546.Tredje avdelningen Om bevisning 35 kap.Om bevisning i allmänhet 1 §1 §Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande. Se vidare bestämmelser ang. viss form för testamente ÄB 10: 2 och betr. lagakraftvunnen arrendesyn JB 9: 28.Ang. värdering i bevishänseende av barns utsaga H 1963: 555; se även 1986: 821 och 1993: 68, båda anm. vid BrB 6:4, samt 1994: 268 anm. vid BrB 6:1 – Fråga om beviskrav och bevisvärdering i brottmål H 1980: 725 och 1996: 176 (båda ang. våldtäkt), 1991: 56 (misshandel och vållande till annans död), 1991: 83 (våldtäkt och misshandel), 1992: 446 (grov våldtäkt mot underårig dotter), 1993: 616 (sexualbrott mot 10-årig flicka), 2009: 447 I och II (våldtäkt) anm. vid BrB 6:1, 2010: 671 (sexualbrott mot barn) – Fråga om tillgreppsbrott var styrkt H 1985: 822 – Vid åtal för mordbrand fick som bevis åberopas videoinspelning, som visade den påstådde gärningsmannen i anslutning till brottsplatsen (art. 6 i Europakonventionen) H 1998: 204 – Fråga om beviskravet betr. brott mot griftefrid H 2003: 113, anm. även vid BrB 16:10 – Fråga om s.k. överskottsinformation från hemlig teleavlyssning fick åberopas som bevisning i brottmål; även fråga om bevisvärdet av sådan information H 2003: 323 – Fråga om bevisvärdet i brottmål av resultatet av DNA-analys H 2003: 591 – Fråga om skador av viss typ på barn medger slutsatsen att s.k. skakvåld förekommit H 2014: 699 – Bevisvärdering i mål om försök till mord (fall från balkong) H 2015: 702 – Bevisbördan för att överförda medel utgjorde en försträckning H 2017: 1094 – Bevisbördan ang. vem som använt en avancerad elektronisk underskrift H 2017: 1105 – Arbetsgivare ansågs skyldig att visa att arbetstagare (taxiförare) underlåtit att redovisa kontantersättningar AD 2018: 79.2 §2 §För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis. Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar. Skall främmande lag lända till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, äge dock rätten anmana part att förebringa bevisning därom. Ang. främmande lag jfr Växellag (1932:130) 87 § och Checklag (1932:131) 65 § (Bih.).Fråga om utredningen ang. viss utländsk rätt var tillräcklig H 1987: 885 –Tillämpning av dansk associationsrätt H 2016: 288.3 §3 §Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom. Återkallar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet.Är saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.Ang. återkallelse av medgivande av talan se under 42:7.4 §4 §Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma partens förhållande. 5 §5 §Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp. Lag (1988:6). Denna § tillämpad analogiskt H 1981: 933 anm. vid 4:1 lagen 1972:719. Bih. – Fråga om tillämpning av §:en i mål om mönsterintrång H 2005: 180 anm. även vid 36 § mönsterskyddslagen (1970:485) – Bestämmande av skadeståndsbelopp när utredningsunderlaget är ofullständigt H 2011: 576.6 §6 §Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal. Lag (2005:683). Ang. syn se 39: och ang. besiktning se 40:5.7 §7 § Rätten får avvisa bevisning om den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet, om beviset inte behövs, om beviset uppenbart skulle bli utan verkan, om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan föras på annat sätt, eller om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. Lag (2005:683). Jfr 43:4, 10; 46:4 – Jfr även 2 §.Fråga om avvisande av vittnesbevisning i mål om grov kvinnofridskränkning, som den tilltalade åberopat främst för att styrka målsägandens bristande trovärdighet H 2007: 547.8 §8 §Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej, enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling, må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.Jfr 17:2; 30:2 – Ang. upptagande av bevis utom huvudförhandlingen se bl.a. 23:15; 36:19; 37:3; 38:6; 39:2, 5; 40:5, 11.9 §9 §Skall ett bevis tas upp utom huvudförhandling gäller i fråga om kallelser av parter och om parters underlåtenhet att följa en kallelse det som föreskrivs för sammanträden under förberedelsen av målet. Uteblir en part, får beviset ändå tas upp, om handläggningen av målet skall fortsätta. Lag (2005:683). Att även försvarare skall kallas se 21:9 2 st.10 §10 §Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed. Vid framställningen skall rätten, om det finnes lämpligt och hinder ej möter, foga akten i målet.11 §11 §Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som om rättegången fördes där.Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången föres. 12 §12 §Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat. 13 §13 § Vid huvudförhandlingen skall de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett muntligt bevis som har tagits upp inför rätten kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt. Om tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten har tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen. Om ett muntligt bevis kan läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part. I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl. Om ett bevis inte tas upp på nytt skall det läggas fram på lämpligt sätt. Lag (2016:37). Ang. syn i högre rätt jfr FBL 17: 3, 18: 2.Ang. äldre lydelse av 2 st. H 1950: 174; 1972: 578 (HovR ansågs ha bort upptaga den muntliga bevisningen ånyo och hade således ej ägt avgöra målet utan huvudförhandling) – Att HovR ej självmant kallat vittne, som TR:n fäst tilltro till i friande dom i bötesmål, eller uppmärksammat åklagaren på frågan utgjorde ej rättegångsfel H 2006: 457.Enbart det förhållandet att en ny offentlig försvarare förordnats inför hovrättsprocessen är inte tillräckligt för att motivera tilläggsförhör H 2014: 954.14 §14 §En berättelse, som någon har avgett skriftligen med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse, som någon med anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller Polismyndigheten eller annars utom rätta, får åberopas som bevis i rättegången endastom det är särskilt föreskrivet, om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten ellerom det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter. Även i annat fall än som sägs i första stycket får dock i tvistemål en sådan skriftlig berättelse eller uppteckning av en berättelse som avses där åberopas som bevis i rättegången, om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt. Vad som sägs i första och andra styckena om en skriftlig eller upptecknad berättelse skall också tillämpas i fråga om en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av en berättelse. Lag (2014:649). Se betr. 1 st. 1 46:6 3 st. Äldre rätt: Ang. fonetisk upptagning av förhör med barn H 1963: 555 – Förbudet mot vittnesattester ansågs inte gälla vid interimistisk prövning AD 1982: 28.Ang. tillåtligheten av bevisning genom uppgifter som lämnats vid polisförhör utomlands eller vid domstolsförhandling utomlands H 1991: 512 I och II – Rättegångsfel att som bevisning i mål om ansvar för rån godta målsägandens uppgifter vid polisförhör; Europadomstolens tillämpning av art. 6 i Europakonventionen åberopad av HD H 1992: 532 – H 1993: 68 anm. vid BrB 6:4 – Ej rättegångsfel att grunda domen på förhör med målsäganden utom rätta när den tilltalade befanns ha avstått från sin rätt att ställa frågor H 2015: 222.Se även ERD S.N. mot Sverige (2002).36 kap.Om vittne 1 §1 § Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han eller hon inte för talan. I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats ska också gälla den som för gärning som där avsesär skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 §, har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, ellertill följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse, straffvarning eller särskild åtalsprövning inte har åtalats.Ska någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom eller henne, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§. Lag (2015:79). H 1960: 210 anm. vid BrB 15:4.2 §2 §Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras som vittne. Jfr 4:13 p. 9.3 §3 §Den som med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som på liknande sätt är parten närstående, vare ej skyldig att avlägga vittnesmål. Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, äge han ej på grund därav undandraga sig att vittna. Lag (1973:240). Jfr 6 §, 10 § 2 st. och 13 § 2 st.Fråga om den som hade ett förhållande med åtalad kunde anses som närstående till denne H 2007: 874.4 §4 §Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av en psykisk störning, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna, om han får höras som vittne. Lag (1991:1549). Jfr 13 och 22 §§.5 §5 § Den som till följd av 15 kap. 1 eller 2 §, 16 kap. 1 § eller 18 kap. 5, 6 eller 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller någon bestämmelse, till vilken det hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om uppgiften utan att den myndighet, i vars verksamhet uppgiften har inhämtats, har gett sitt tillstånd. Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden samt auktoriserade patentombud och deras biträden såvitt avser patenträttsliga angelägenheter enligt 2 § 1 lagen (2010:1052) om auktorisation av patentombud, får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed har erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. Medlare enligt denna balk, lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder eller lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister och deras biträden, får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem vid medlingen eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. Den som till följd av 24 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det. Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det. Trots det som sägs i andra eller tredje stycket föreligger skyldighet att vittna föradvokater och deras biträden, dock inte försvarare, i mål angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,andra än försvarare och advokater samt deras biträden i mål angående brott som avses i 10 kap. 21 och 23 §§ offentlighets- och sekretesslagen, ochden som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård. Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen. Om någon enligt det som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning. Lag (2018:1908). Lagen 1997:298 innehåller även: Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997. I fråga om uppgifter som anförtrotts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.Jfr 6 och 14 §§. H 1962: 746 – Tystnadsplikten för läkare består efter patientens död men är då inte lika omfattande H 1987: 724 – Fråga, om begränsning i advokats vittnesplikt gav stöd för undantag från föreläggande att lämna uppgifter för skattekontroll R 2001: 67.5 a §5 a § Den som till följd av 18 kap. 1 eller 2 § eller 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) inte får lämna uppgift som direkt eller indirekt röjer identiteten på den som har lämnat uppgifter för att användas i en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller 2 § samma lag, får inte höras som vittne om uppgiften. Första stycket gäller inte i fråga om en uppgiftslämnare vars uppgifter åberopas till stöd för ett allmänt åtal, om den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats har gett sitt tillstånd, och om den till vars förmån sekretessen gäller samtycker, om uppgiftslämnarens identitet kan röjas utan risk för uppgiftslämnarens eller hans eller hennes närståendes säkerhet till liv eller hälsa, eller om identiteten kan röjas utan risk för att en verksamhet som anges i 18 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen skadas, ellerom rätten anser att det finns synnerlig anledning att höra vittnet om uppgiften. Lag (2017:176). 6 §6 §Ett vittne får vägra att yttra sig om en omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet närstående, som avses i 3 §, har förövat brottslig eller vanärande handling. Ett vittne får även vägra att yttra sig om yrkeshemlighet. Han eller hon får också vägra att lämna uppgift om en enskilds personliga förhållanden som omfattas av sekretess enligt 35 kap. 11 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Vad som sägs i andra stycket gäller inte, om det finns synnerlig anledning att vittnet hörs om yrkeshemligheten eller uppgiften. Lag (2009:401). Jfr 14 och 21 §§ samt BrB 15: 1 och 4 2 st. H 1952: 262; 1953: 19 anm. vid 38:2; 1972: 532 och 1985: 774, båda anm. vid BrB 15:4 – Jfr även äldre rättsfall: H 1888:21; 1889:198; 1890:366; 1894:409; 1913: 438; 1918: 517; 1919: 336; 1924: 233; 1937: 370; 1945: 623 – Undantagsregeln i denna § ansågs tillämplig på sådan information som utgjorde företagshemlighet (jfr lagen, 2018:558, om företagshemligheter 2 §) H 1995: 347 anm. även vid 38:2.7 §7 §Den som skall höras som vittne skall vid vite kallas att infinna sig vid förhandling inför rätten. I kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittnet skall även erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 och 23–25 §§. Lag (1987:747). Fråga om jämkning av vite, som förelagts ung studerande H 2000: 709.8 §8 § Rätten får förelägga den som ska höras som vittne att, innan han eller hon infinner sig för att lämna vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar som är tillgängliga för vittnet eller besiktiga en plats eller ett föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet. Om rätten enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen ska pröva om någon, som är skyldig att hemlighålla en uppgift som avses där, ändå får höras som vittne om den, ska rätten först, om inte särskilda skäl föranleder annat, inhämta yttrande från det företag hos vilket han eller hon har fått vetskap om uppgiften. Lag (2018:1908). Jfr 21, 23 och 24 §§.9 §9 §Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum. Äro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras mot varandra, må det ske.10 §10 §Innan vittnesmål avläggs, skall rätten höra vittnet om hans fullständiga namn och, om det behövs, ålder, yrke och hemvist. Rätten skall också försöka klargöra om vittnet till part eller till saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron till vittnets berättelse, eller om det annars finns omständigheter av betydelse i detta hänseende.Står vittne till part i sådant förhållande som avses i 3 §, skall vittnet erinras om att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.Om det namn som vittnet uppger ingår i en kvalificerad skyddsidentitet enligt lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter, skall vittnet upplysa om detta. Lag (2006:940). 11 §11 §Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet avlägga denna ed:”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.” Lag (1975:1288). 12 §12 § har upphävts genom lag (1975:1288). 13 §13 §Ed får inte avläggas avden som är under femton år; ellerden som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed.Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående, som avses i 3 § . Lag (1991:1549). Jfr 22 § 1 st.14 §14 § Innan ett vittne hörs ska rätten upplysa vittnet om skyldigheten att tala sanning och, när ed har avlagts, om vikten av den. När det finns skäl till det, ska vittnet också upplysas om innehållet i 5–6 §§. Lag (2017:176). 15 §15 §Ed skall avläggas av varje vittne för sig.Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed; vittnet skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för honom. Lag (1975:1288). 16 §16 § Ett vittne skall lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför rätten eller inför åklagare eller Polismyndigheten läggas fram endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför rätten och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, skall dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen om det inte är olämpligt. Lag (2016:37). Ang. uppteckning av vittnesutsaga se 6:6.17 §17 § Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang. Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret. Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta. Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga. Lag (1987:747). Fråga om HovR bort avvisa frågor under motförhör H 2006: 520, anm. även vid 59:1.18 §18 §Rättens ordförande får besluta att en part eller en åhörare inte får närvara i rättssalenom det kan antas att ett vittne av rädsla eller någon annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens eller åhörarens närvaro,om parten eller åhöraren utsätter ett vittne för påtryckningar, ellerom parten eller åhöraren genom att avbryta eller på något annat sätt hindrar ett vittne i hans eller hennes berättelse.Om det finns särskilda skäl får ordföranden under de förutsättningar som anges i första stycket 1 eller 2 besluta att en åhörare ska avvisas från domstolens lokaler eller de andra lokaler som används vid sammanträdet.När ett sammanträde hålls i en parts frånvaro enligt första stycket, ska parten om möjligt få följa sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Om detta inte kan ske, ska det som inträffar vid sammanträdet återges i den omfattning som behövs när parten åter är närvarande. Parten ska få möjlighet att ställa frågor till ett vittne som hörs i partens frånvaro. Lag (2019:298). 19 §19 § Förhör med ett vittne får ske utom huvudförhandling, om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen,om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen , ellerom det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.I 43 kap. 3 §och 46 kap. 3 § finns bestämmelser om när rätten får ta upp muntlig bevisning om en huvudförhandling ställs in. Lag (2016:37). Ang. bevisets förebringande vid huvudförhandlingen se 35:13 – Ang. vittnes hörande med anledning av en förestående rättegång se 41:, 23:15 – Jfr Lag (1970:86) om befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga vittnesmål m.m., inf. här nedan.Ang. analog tillämpning av denna § (äldre lydelse) betr. 74-årigt vittne då det skulle dröja länge innan huvudförhandling kunde hållas H 1982: 372.20 §20 § Om ett vittne som kallats enligt 7 § uteblir får rätten besluta att vittnet skall hämtas till domstolen, antingen omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är att det kan antas att vittnet inte kommer att följa en ny kallelse. Om rätten inte beslutar om hämtning skall vittnet kallas på nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320). Ang. hämtning jfr 9:10 – Jfr 22 §.21 §21 §Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag inställas för rätten. Lag (1975:1288). Se anm. vid 20 §.22 §22 §Bestämmelserna i detta kapitel om vitesföreläggande och om häkte gäller inte vittne som avses i 13 § första stycket. Sådant vittne får dock hämtas till rätten.Om den som åberopat ett vittne avstår från förhör med vittnet eller om frågan om vittnesförhör av annan orsak förfaller, får därefter inga tvångsmedel enligt 20 eller 21 § användas mot vittnet. Lag (1987:747). 23 §23 §Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge. Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut. Lag (2000:564). Se betr. hämtningskostnader 1 § sista st. och 3 § F (1982:789) om ersättning för polisbevakning etc. vid 2:27 ordningslagen (1993:1617). Bih.Laga förfall för uteblivet vittne? H 2001: 646 anm. vid 32:8.24 §24 §Ett vittne har rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan. Ersättning till ett vittne, som har åberopats av en enskild part skall betalas av parten. Om det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden får dock rätten besluta att ersättningen skall betalas av allmänna medel. Har rätten självmant inkallat ett vittne och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som inte hör under allmänt åtal, skall ersättningen betalas av parterna en för båda och båda för en. I annat fall skall ersättningen betalas av allmänna medel.Ersättning som skall betalas av en part, skall avse nödvändiga kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning, som skall betalas av allmänna medel, fastställs av rätten enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624). F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. 6 §, båda efter 18: – Ang. talan mot beslut se 49:5 p. 5.Ang. tidsspillan H 1959: 16 – Vittnes begäran om ersättning skall i princip framställas innan målets handläggning avslutats H 1998: 602.25 §25 §Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att på begäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande, om uppskov med målet därigenom skulle vållas. Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573). Se F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. 11 § och KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. 2–5, 9 §§, båda efter 18:. 37 kap. Om förhör med part och med målsägande som inte för talan Rubriken har denna lydelse enl. Lag 1987:747. 1 §1 §Vid förhör i bevissyfte med part eller med målsägande som inte för talan skall 36 kap. 17 § tillämpas. Om rätten inte beslutar annat, skall dock förhör med den som är tilltalad i brottmål inledas av rätten och ledningen av förhöret därefter övergå till åklagaren. Lag (1987:747). 2 §2 §I tvistemål får förhör i bevissyfte med part äga rum under sanningsförsäkran. Förhöret bör därvid begränsas till sådana omständigheter som är av särskild betydelse i målet. Innan förhör enligt första stycket hålls, skall parten avge denna försäkran:”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.” Lag (1987:747). 3 §3 § Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9 § andra stycket, 10 § första och tredje styckena, 13 § första stycket, 16 § samt 18 och 19 §§ tillämpas.Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra stycket samt 14 och 15 §§ tillämpas. I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 §§ tillämpas i fråga om ersättning till målsägande, som kallats till förhör i anledning av åklagarens talan. Detta skall gälla även när någon annan part än en målsägande eller en tilltalad kallats till sådant förhör.Vid tillämpning av de lagrum som anges i första–tredje styckena skall vad som sägs om vittne gälla part eller målsägande som inte för talan och vad som sägs om ed gälla sanningsförsäkran. Lag (2006:940). 4 §4 § har upphävts genom lag (1987:747). 5 §5 § har upphävts genom lag (1987:747). 38 kap.Om skriftligt bevis 1 §1 §Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå. Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för handlingen förete styrkt utdrag därav. 2 §2 § Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 § .Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum. Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes. H 1953: 19; 1958: 501; 1959: 230 (anm. vid FB 16:7); 1962: 746; 1963: 72; 1977: 254 – Fråga, om arbetet med att ta fram begärd information utgjorde skäl mot editionsföreläggande, även fråga om avvägning av bevisvärdet mot intresset att slippa föreläggandet H 1998: 829 – Ang. 2 st. tredje meningen H 1986: 398 – Ang. 3 st. H 1975: 693 (yrkande i faderskapsmål att modern skulle förete sin dagbok) – Tillämpning av denna § jämförd med 36:6 H 1988: 652 – En banks instruktioner rörande banktjänstemäns skyldighet att kontrollera legitimationshandlingar vid kontantuttag ansågs utgöra företagshemlighet och ej underkastade editionsföreläggande H 1995: 347; likaså en banks (tio år gamla) interna kreditinstruktioner 1999: 469 – Bank skyldig att i mål mot låntagare om återbetalning av lån lämna ut handlingarna i låntagarens kreditakt H 1998: 590 I; men ej sådan skyldighet när handlingarna inte var tillräckligt specificerade eller identifierade 1998: 590 II; ej heller skyldighet för konkursbo att lämna ut revisorsutlåtande som legat till grund för förvaltarberättelse 2011: 241 – Ang. rätt att överklaga editionsföreläggande enl. denna § H 2000: 648 anm. vid 49:5; jfr ang. allmänna handlingar rättsfall vid 8 § – Ang. åberops- och bevisbördans betydelse för edition H 2002: 41 – Editionsföreläggande i brottmål kan ej meddelas innan någon är skäligen misstänkt för brottet H 2003: 107, anm. även vid TF 3: 4 – Edition i mål om prisavdrag H 2014: 651.3 §3 §Är innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta annan taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende i rättegång. 4 §4 §Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äge rätten förelägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas. Ang. editionsfrågans handläggning se 23:14; 42:19; 45:12; 47:24; 50:12; 51:12; 55:15.Beslut om företeende av skriftlig handling är ej utan särskilt förordnande verkställbart förrän beslutet vunnit laga kraft, även om den utsatta tiden för företeende gått till ända H 2005: 832.5 §5 §Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift om var och huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom kronofogdemyndighetens försorg. Lag (1981:828). Ang. verkställighet se 17:14; 30:12; UB 3: 9.6 §6 § Bevisupptagning genom skriftlig handling får äga rum utom huvudförhandling, om handlingen inte kan visas upp vid huvudförhandlingen,om ett uppvisande vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisupptagningen sker vid huvudförhandlingen, ellerom det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling. Lag (2005:683). 7 §7 §Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning skall, om handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel. Jfr Rättshjälpslag (1996:1619) 16 och 17 §§ efter 18:. När editionsyrkande mot tredje man lämnas utan bifall tillämpas RB 18:1 analogt H 2012: 628.8 §8 §Om en allmän handling kan antas ha betydelse som bevis, får rätten besluta att handlingen ska tillhandahållas. Första stycket gäller intehandling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 15 kap. 1 eller 2 § eller 16 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, om inte den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar har gett sitt tillstånd, handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte stycket inte får höras därom, ellerhandling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer. Lag (2009:401). TF 2:. Myndighet, som förvarar allmän handling, får inte föra talan mot beslut enl. denna § att handlingen skall tillhandahållas H 1981: 982 – Talan fick inte föras mot TR:s under rättegång meddelade beslut att sekretessbelagda allmänna handlingar skulle tillhandahållas domstolen H 1987: 742 – Fråga i resningsärende om editionsföreläggande enligt denna § jfrd med 36:5 H 2005: 76.9 §9 §Har bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i 1–8 §§ meddelats om skyldighet att förete skriftlig handling, skall de gälla. Lag (1980:101). Lag (1998:620) om belastningsregister 6 § ff, Lag (1998:621) om misstankeregister 5 § ff och Brottsdatalag (2018:1177) 2: 21, alla inf. efter BrP – Lag (1985:277) om vissa bulvanförhållanden 8 § 2 st. Bih.39 kap.Om syn 1 §1 §För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället. Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill.Ang. syn enl. BB 27: se RP 8 §.2 §2 § Syn får äga rum utom huvudförhandling, om syn inte kan hållas vid huvudförhandlingen,om syn vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att den hålls vid huvudförhandlingen, ellerom det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling. Lag (2005:683). 3 §3 § har upphävts genom lag (1987:747). 4 §4 §Kostnaden för syn skall, utom i fall som avses i 41 kap., gäldas av statsverket. Lag (1969:244). 5 §5 §Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat. Vad i 38 kap. 3–9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn. Lag (1980:101). Se 40:5 3 st. samt anm. vid 38:7.Enl. denna § prövades yrkande i brottmål om föreläggande för Sveriges Television AB att förete en av bolaget gjord och i TV utsänd filmupptagning av en demonstration. Hänvisningen till 38:2 ansågs analogiskt tillämplig på filmupptagning. Tillika fråga om tillämpning av bestämmelsen om tystnadsplikt som vittne när innehavaren är juridisk person H 1981: 791 – Sveriges Television AB var skyldigt att i mål mot bolaget om ansvar och skadeståndsskyldighet pga. grovt förtal tillhandahålla videoinspelning, som delvis sänts i TV och bl.a. visade den förfördelade. Hänvisningen till 38:2 analogiskt tillämplig på videobandet H 1992: 307.40 kap.Om sakkunnig 1 §1 §Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande.2 §2 §Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. 3 §3 §Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan. Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, om han finnes lämplig och hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan. Att sakkunnig bör utses under målets förberedande se 23:14; 42:19; 45:12; 47:24; 50:12; 51:12; 55:15.4 §4 §Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer, att han yttrar sig därom. 5 §5 §Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna därom. Om upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat. Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.Ang. rättspsykiatrisk undersökning m.m. se anm. vid 20 §.6 §6 §Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges försorg kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra hinder för förrättningens företagande. Över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen närvarit och vad därvid förekommit. 7 §7 §Om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget. Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande. Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall avgivas. Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är grundat. Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna. 8 §8 §Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, om part yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande, ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt; om flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje mening inkallas.Ang. förhör i högre rätt se 35:13; 50:23; 51:23; 55:14.9 §9 §Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, avlägga denna ed:”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig.”Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter jämkas. Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom om edens vikt. Lag (1975:1288). Ang. straff för mened se BrB 15: 1.10 §10 §Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.11 §11 §Vad som sägs i 36 kap. 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§ om vittne skall tillämpas också i fråga om sakkunnig. Lag (1987:747). 12 §12 §Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att inom förelagd tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom vid vite att avgiva utlåtande. 13 §13 § har upphävts genom lag (1987:747). 14 §14 §Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Lag (1975:1288). 15 §15 § har upphävts genom lag (1987:747). 16 §16 §Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig, som kallats till förhör, och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge. Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten. I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut. Lag (2000:564). 17 §17 §Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.Ersättningen skall, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, eller fråga är om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av parterna en för båda och båda för en eller, om sakkunnigs anlitande påkallats blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel. Se anm. vid 38:7 – Ang. talan mot beslut se 49:5.Sakkunnig som avses i 1 st. första meningen ej berättigad till ersättning för resekostnad för inställelse vid rätten H 1988: 329 (plenum).18 §18 §Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva ersättning till den sakkunnige.Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573). Se KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. 2–5, 9 §§, inf. efter 18:. 19 §19 §Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat. Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad om vittne är föreskrivet; dock må, om rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt eller delvis uppläsas. Ang. ersättning se 36:24, F (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m., KK (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar etc. och RättshjälpsF (1997:404) 30 §, alla efter 18:. H 1963: 72.20 §20 §Är i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst fall, vare den gällande. Se bl.a. Lag (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Bih. – Ang. sakkunnigs hörande på förundersökningsstadiet se 23:14 – Jfr Lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. 7 § efter 23: – Ang. blodprov se 28:12 och där anm. Lag 1958:642. 41 kap.Om bevisning till framtida säkerhet 1 §1 §Är fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras, och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning om brott. Ang. talan mot avslagsbeslut se 49:3.Fara som avses i §:n ansågs ej föreligga H 1971: 521 – Ifrågasatt analog tillämpning av denna § H 1982: 372 – Ang. fall då ansökan var direkt motiverad av önskan att kunna fastställa blivande motparts identitet H 1982: 650, 1984: 47 – Best:a i detta kap. ej tillämpliga för att säkra bevisning i framtida tvist vid förvaltningsdomstol H 1994: 683.2 §2 §Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan därom hos rätten. I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för dess upptagande, samt, om det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.Ang. talan mot beslut se anm. vid 1 §.3 §3 §Om bevisning till framtida säkerhet äge vad om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens, annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken han har sitt hemvist.Jfr 35:8, 9, 13.4 §4 §Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av sökanden.Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.Fjärde avdelningen Om rättegången i underrättI. Om rättegången i tvistemål42 kap. Om stämning och förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling Rubriken har denna lydelse enl. Lag 1987:747. 1 §1 §Den som vill inleda en rättegång mot någon skall hos rätten skriftligen ansöka om stämning. Lag (1987:747). Ang. stämning av flera eller å flera se 14:2–7; 10:14, 17 – Ang. flera käromål mot samme svarande i en ansökan se 14:1, 6, 7 – Ang. ingivande av ansökan se 33:3.2 §2 § En ansökan om stämning skall innehållaett bestämt yrkande, en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet, uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samtuppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt. Har käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen. Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud. De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen. Lag (1987:747). Ang. vissa andra uppgifter i ansökan se 33:1 – Ang. ändring och utvidgning av instämd talan se 13:3 – Ang. rättegångskostnad se 18:14 – Ang. fullmakt för ombud se 12:9, 14, 15; jfr även 11:1, 2 – Ang. tillhandahållande av avskrifter se 33:2 – Ang. 3 st. se 33:3 3 st.Fråga, om ett yrkande om avtalad rörlig ränta var tillräckligt bestämt H 1994: 473.3 §3 §Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har betalats. Lag (1987:448). Ang. utsättande av tid se 32:1, 3, 6, 8 – Ang. förfarandet när ansökan undertecknats av ombud utan företedd fullmakt se 12:9, 16.Fråga huruvida yrkande om underhållsbidrag var i tillräcklig grad bestämt H 1969: 444.4 §4 §Följer käranden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång eller om underlåtenheten avser betalning av ansökningsavgiften. Ansökningen skall också avvisas, om det är uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Lag (1987:448). Ang. avvisande av stämningsansökan se 17:1, 12 och 33:10; ang. talan mot sådant beslut se 49:3 1 st. – Ang. immunitet m.m. se Lag 1938:470 inf. efter 10: jämte där anm. rättsfall samt Lag 1976:661 inf. efter RF 10:. Ang. otydligt eller oriktigt angivande av svarande jfr H 1893:259; 1910:393; 1969: 533 – Sedan stämning utfärdats, har under förberedelsen käromålet avvisats enl. grunderna för 1 st. H 1977: 827 – Fråga om stämningsansökan, med efter stämnings utfärdande gjord komplettering, var så bristfällig att käromålet enl. grunderna för 1 st. skulle avvisas H 1981: 1188 – Om föreskriven ansökningsavgift ej betalts inom förelagd tid, skall domstolen avvisa stämningsansökan utan att pröva sin behörighet H 1993: 231 – Betalning av ansökningsavgift till visst postgirokonto ansågs fullgjord vid den tidpunkt på dagen då Postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder H 1998: 23 (sedermera nya kontovillkor).5 §5 §Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på svaranden att svara på käromålet. Om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas. Utfärdas stämning, skall denna delges svaranden tillsammans med stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Lag (1984:131). Ang. delgivning se 33:4–6 och 8 samt Delgivningslag (2010:1932), vid 33:. Ang. 1 st. andra meningen H 1998: 278 (skadeståndstalan mot tobaksbolag pga. vållande till lungcancer) – H 2013: 813 (talan mot staten av privat försvarare om att klienten tillerkänd kostnadsersättning skulle ha betalats till försvararen).6 §6 §Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.Förberedelsen har till syfte att klarlägga parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan,i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas med varje bevis,om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande ochom det finns förutsättningar för förlikning eller annan samförståndslösning. Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handläggning. Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna underrättas om detta. Lag (2005:683), ändr. g. Lag (2006:465). Anm.: Den här angivna lydelsen av §:n återger lydelsen enl. Lag 2006:465, som trädde i kraft 1 nov. 2008.Ang. anteckningar vid förberedelsen se 6:3–6 samt efter 6: inf. F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 14 och 15 §§ – Ang. huvudförhandling utan förberedelse se MB 22: 17.7 §7 §Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål. I detta skall angesde invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra, i vad mån kärandens yrkande medges eller bestrids,om kärandens yrkande bestrids, grunden för detta med yttrande rörande de omständigheter, som käranden grundar sin talan på, och med angivande av de omständigheter som svaranden vill anföra samtuppgift om de bevis som svaranden åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis.De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt som svaromålet avges. Lag (1987:747). Ang. 1 st. p. 1 jfr 10:18, 34:1, 2.Medgivande av talan har ansetts i princip kunna återkallas i den instans där det gjorts H 1980: 56; jfr 1972: 337 och 439 – Ang. återtagande i högre instans se H 1977: 600 samt 1981: 780 anm. vid 55:15.8 §8 §Under förberedelsen skall parterna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen. Lag (1987:747). Jfr betr. 2 st. andra meningen H 1987: 766.8 a §8 a § har upphävts genom lag (1987:747). 9 §9 §Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas. Svaromål enligt 7 § skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett sammanträde. När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling. Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling eller vid ett nytt sammanträde. Lag (1987:747). 10 §10 § Upphävd g. Lag (2005:683). 11 §11 §I mål där förlikning om saken är tillåten får svaranden föreläggas att skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges vad svaranden enligt 44 kap. 7 a eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte skall kunna meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges när tredskodom kan komma att meddelas. I mål där förlikning om saken är tillåten får käranden, om han underlåter att medverka i målet, föreläggas att senast en viss dag ange om han vidhåller sin talan vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges när tredskodom kan komma att meddelas. Lag (2000:172). Se 44:7 a och 7 c.Grovt rättegångsfel när tingsrätt efter återvinning i mål om betalningsföreläggande förelade gäldenären att skriftligen avge svaromål vid påföljd av tredskodom och därefter meddelade sådan dom, trots att gäldenären redan vid ansökan om återvinning klargjort sin inställning H 1989: 487.12 §12 § I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Parter som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite. Parter som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas i stället andra stycket. I mål där förlikning om saken inte är tillåten, skall käranden föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att käromålet annars förfaller. En kärande som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite. En kärande som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet annars förfaller. Svaranden skall föreläggas vite. Om det behövs, skall det i kallelsen anges vad som skall behandlas vid sammanträdet. Lag (2005:683). Ang. skyldighet för part att infinna sig personligen se 11:5.13 §13 §Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen. Lag (1987:747). 14 §14 §Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta handläggningen. Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behövs. Lag (1987:747). 15 §15 §Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläggas att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för sådant yttrande har gått ut, får parten inte åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare. Lag (1987:747). H 2006: 326 anm. även vid 43:10.15 a §15 a § I mål där förlikning om saken är tillåten får tingsrätten meddela parterna att förberedelsen vid en viss senare tidpunkt skall anses vara avslutad. I sådant fall får efter den tidpunkten en part åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis endast omparten gör sannolikt att han har haft en giltig ursäkt att inte åberopa omständigheten eller beviset tidigare ellermålets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån, om åberopandet tillåts.I meddelandet skall parterna upplysas om den verkan som meddelandet har. Lag (2000:172). 16 §16 §Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över sammanställningen. Lag (2016:37). 17 §17 § Rätten skall verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter. Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling, om parterna samtycker till det. I sådant fall skall rätten förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid medlingen senast skall vara slutförd. Rätten får förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl för det. Lag (2011:861). Jfr 7 § 2 st. Lag (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, inf. under JB 12:. 17 a §17 a §I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen. Lag (1994:1034). 18 §18 §Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan förhandling får rätten dockavgöra ett mål på annat sätt än genom dom,meddela tredskodom,meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits,stadfästa förlikning ochäven i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, beredas tillfälle till detta. Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden. Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 c §, gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om svaranden. Lag (2000:172). Ang. särskild dom över medgivet anspråk se 17:4, 5 – Ang. förenklad form av dom se 17:8 – Ang. återvinning mot tredskodom se 44:9, 10; jfr 49:1 3 st. – Ang. verkställighet av stadfäst förlikning se UB 3: 13 och av tredskodom med åläggande av betalningsskyldighet se UB 3: 5 – Särskilda stadganden om avgörande utan huvudförhandling se ÄktB 14: 12, Expropriationslag (1972:719) 5: 21. Bih.Ang. återkallelse av medgivande H 1972: 439 anm. vid 13:7, 1977: 600 och 1980: 56, båda anm. vid 42:7 samt 1981: 780 anm. vid 55:15.19 §19 §Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen. Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom meddelas under förberedelsen.Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos rätten.Jfr 40:3, 5, 7 – Lag (1958:642) om blodundersökning etc. efter FB 3: – Ang. bevisupptagning utom huvudförhandling se 35:8; 36:19; 38:6; 39:2, 5; 40:11; jfr 35:13.20 §20 §Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar. Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha ägt rum även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna. Lag (2005:683). Då svarande i indispositivt tvistemål kallats vid vite till första inställelse men uteblivit från denna, ansågs rätten icke ha ägt företaga målet till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen H 1974: 184 – Fråga om grovt rättegångsfel förekommit, när TR utan svarandens medgivande hållit huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen H 1988: 404.21 §21 §I fråga om kallelse till huvudförhandling gäller 12 §. Lag (1987:747). 22 §22 § Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.43 kap.Om huvudförhandling 1 §1 §Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig handläggning.2 §2 § Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom ombud; om vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes; om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; ellerom hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.Ang. laga förfall se 32:6, 8 – Ang. avvisande av yrkande se 13:3 2 st. – Ang. påföljd av försummelse eller tredska se 18:6; 36:23; 40:16 – Särskilda bestämmelser se KonkL 16: 2 2 st.3 §3 § Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 §, får förhandlingen ändå påbörjas om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att en ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning om svaranden har delgetts stämning och den som skall höras finns tillgänglig och det är lämpligt.Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen. Lag (2016:37). Jfr betr. 2 st. 36:19, 37:3 och 40:11.4 §4 §Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall göras från den ordning som föreskrivs i 7–9 §§. Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Lag (1987:747). Jfr 5:9 och 36:18 – Domstols beslut att frånta part ordet kan ej särskilt överklagas, se 49:3 2 st.; ang. verkställighet se 17:14.Jfr betr. 2 st. andra meningen H 1987: 766.5 §5 §Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen. Det som en part har anfört under förberedelsen får dock läsas upp, om de uppgifter som parten lämnar vid förhandlingen avviker från de uppgifter som parten lämnat under förberedelsen eller parten låter bli att yttra sig eller det finns något annat särskilt skäl. Lag (2005:683). Ang. rättsvetenskapligt utlåtande H 1959: 611 (se vid 55:15).6 §6 §Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda frågor. Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara sig däröver.Ang. förhör under sanningsförsäkran se 37:. Skadeståndstalan mot parts ställföreträdare på grund av oriktiga uppgifter har förklarats icke kunna bifallas H 1949: 756.7 §7 §Vid huvudförhandlingen skall rätten inledningsvis, om det är lämpligt, kort redogöra för tvisteläget och för vad som skall behandlas vid förhandlingen.Därefter skall käranden framställa sitt yrkande. Svaranden skall ange om yrkandet medges eller bestrids. Vardera parten skall sedan utveckla sin talan och yttra sig över det som motparten har anfört. Om huvudförhandlingen hålls trots att ena parten har uteblivit, skall rätten i den mån det behövs se till att det som parten tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna. Framställningar enligt andra och tredje styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2005:683). Jfr 11 § och 44:6, 7.Ang. innebörden i visst fall av lämnat medgivande H 1976: 504 – Fråga om verkan av att ett i TR gjort medgivande frånfallits i HovR:n H 1977: 600.8 §8 § Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Om en part skall höras i bevissyfte, bör förhöret hållas innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2016:37). Jfr anm. vid 7 § – Ang. bevisupptagning se 36:16–18; 37:3; 40:8, 10, 11.9 §9 § Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slutanföranden. Lag (2005:683). 10 §10 §Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Lag (1987:747). Ang. skyldighet att ersätta rättegångskostnad se 18:6 – Avvisningsbeslut får inte särskilt överklagas se 49:3 2 st.; ang. verkställighet se 17:14 – Ang. avvisande av yrkande som innefattar ändring av talan se 13:3 2 st. H 2006: 326 anm. även vid 42:15.11 §11 § Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka.Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter, får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat.I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål sätts ut till fortsatt huvudförhandling, får i stället för föreläggande enligt 12 § första stycket en part föreläggas att inställa sig vid påföljd att annars tredskodom kan komma att meddelas mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro. Lag (2000:172). 12 §12 §Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.13 §13 § Vid en fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.Vid en ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare handläggningen skall tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I mål där förlikning om saken är tillåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt. Lag (2016:37). 14 §14 § Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt. Lag (1987:747). Komplettering eller ny omständighet och nytt bevis? AD 1993: 91.44 kap. Om parts utevaro m.m. Rubriken har denna lydelse enl. Lag 1987:747. 1 §1 § Uteblir båda parterna från ett sammanträde under förberedelsen, skall målet avskrivas. Lag (2005:683). Jfr 7 § – Ang. beslut se 17:1 – Ang. laga förfall se 32:6, 8 – Ang. återställande av försutten tid se 58:11, 12.2 §2 § Uteblir, i mål där förlikning om saken är tillåten, ena parten från ett sammanträde under förberedelsen och har den uteblivne förelagts att inställa sig vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas, skall sådan dom meddelas mot honom eller henne, om motparten yrkar det. Yrkas inte tredskodom, skall målet avskrivas.Är det svaranden som uteblir, får dock på yrkande av käranden målet sättas ut till ett nytt sammanträde. Inställer sig svaranden inte heller till detta sammanträde, gäller första stycket.Första och andra styckena tillämpas också när en part, som har förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd av tredskodom, inte följer föreläggandet. Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas 3 § i stället för första–tredje styckena. Lag (2005:683). Jfr 7, 9 och 10 §§ – Ang. rättegångskostnad, när mål avskrives se 18:5 2 st.Fråga om tredje man genom ansökan om intervention kunde hindra tredskodom H 1976: 227.3 §3 § Uteblir, i mål där förlikning om saken inte är tillåten, käranden från ett sammanträde under förberedelsen och har han eller hon förelagts att inställa sig vid påföljd att käromålet annars förfaller, skall målet avskrivas.Första stycket tillämpas också när en kärande, som har förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet annars förfaller, inte följer föreläggandet. Uteblir svaranden och har vite förelagts, får rätten i stället för att förelägga nytt vite besluta att svaranden skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Lag (2005:683). Jfr 6 och 7 §§ – Ang. hämtning jfr 9:10.I mål mellan makar om rätt till umgänge med barn har ansetts kunna ges förordnande om hämtning till rätten H 1951: 821.4 §4 §Om en part uteblir eller underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling, tillämpas 1–3 §§. Har en part förelagts att inställa sig eller infinna sig personligen vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas eller att målet kan avgöras även om parten uteblir, och meddelas inte tredskodom, får rätten på yrkande av den part som har inställt sig ändå genomföra huvudförhandlingen. Framställs inte något sådant yrkande, skall målet avskrivas. Lag (2005:683). Jfr 7 §.5 §5 § Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är tillåten, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.Jfr 6 § – Ang. hämtning jfr 9:10.6 §6 §Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.Jfr 3 §, 4 § 2 st. och 5 §.Jfr H 1974: 184 anm. vid 42:20.7 §7 §Uteblir en part från ett sammanträde där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av målet skall fortsätta. Lag (2005:683). 7 a §7 a § Underlåter svaranden att följa ett föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom, får sådan dom meddelas, om inte käranden har motsatt sig det.Svaranden skall anses ha följt ett föreläggande att avge svaromål, om han klargjort sin inställning till kärandens yrkande och angett skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken. Lag (1987:747). Se 42:18 3 st.Ang. 2 st. H 1989: 487 anm. vid 42:11 – Tredskodom i mål om avskilt enskilt anspråk har undanröjts när svaranden felaktigt tredskodomsförelagts H 2018: 929.7 b §7 b § Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan fullgörelse än betalning, får tredskodom meddelas även om svaranden efter föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd av tredskodom uppfyllt vad som sägs i 7 a § andra stycket men inte förmått visa sannolika skäl för sin inställning.Tredskodom enligt första stycket får inte meddelasom kärandens yrkande grundas på ett ömsesidigt förpliktande avtal och svaranden gör invändning om vederlaget, om tredskodom har meddelats tidigare i saken, ellerom käranden motsätter sig det. Lag (1996:1024). Se anm. vid 7 a §.7 c §7 c § Om käranden inte följer ett föreläggande enligt 42 kap. 11 § andra stycket att ange om han vidhåller sin talan, får tredskodom meddelas mot honom. Lag (2000:172). Se 42:18 sista stycket.8 §8 § Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt ej detta medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är grundat. Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas. Domen skall betecknas som tredskodom. Jfr 17:2 2 st., 7 jämte 9 § här nedan – Ang. förenklad form av dom se 17:8 – Ang. verkställighet av tredskodom med åläggande av betalning se UB 3: 5.9 §9 § Part, mot vilken tredskodom meddelats, får hos den rätt där talan väckts söka återvinning inom en månad från den dag då domen meddelades. Om återvinning inte söks står domen fast i den del den gått parten emot. Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom meddelats utan huvudförhandling, bör ansökan innehålla allt som behövs från sökandens sida för förberedelsens fullföljande. Lag (2000:172). Ang. laga förfall och återställande av försutten tid se anm. vid 1 §.Ang. äldre rätt: Återvinningsfristen började ej löpa genom att parten mottagit ett av TR:n enl. F 1976:823 översänt exemplar av tredskodomen H 1981: 988; inte heller genom att i mål med allmän rättshjälp den tappande mottagit domen från den vinnande utan att denne haft medgivande att själv ombesörja delgivning H 1982: 188.10 §10 § Vid återvinning skall handläggningen av målet, i den del återvinning har sökts, fortsätta där den slutade när frågan om tredskodom togs upp. En part mot vilken tredskodom meddelas på nytt har inte rätt till återvinning i målet. Lag (1996:1024). Ang. återvinning i mål om betalningsföreläggande och handräckning se Lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 60 § efter UP samt UB 3: 11 och 12 – Ang. inhibition se UB 3: 5.Ang. domvilla H 1952: 11 anm. vid 59:2 – Ang. rättegångskostnader H 1983: 167 anm. vid 18:14 – När återvinningsmål avskrivs pga. båda parternas utevaro bör i avskrivningsbeslutet tredskodomen förklaras undanröjd H 1987: 560.II. Om rättegången i brottmål45 kap. Om väckande av allmänt åtal, om förberedelse och om avgörande av mål utan huvudförhandling1 §1 §Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten. Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in till rätten.Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal. Lag (2002:440). Ang. preskription jfr BrB 35: 1, 2 – Ang. allmänt åtal för tryckfrihetsbrott se TF 9: 5.I Cirk (1967:164) om skyndsam handläggning av brottmål rörande våld mot polismän m.fl. har KM:t anbefallt [nedre justitierevisionen], hovrätterna och de allmänna underrätterna att – även när detta ej följer av eljest gällande bestämmelser eller tillämpade grunder i fråga om förtursbehandling av vissa mål – eftersträva att brottmål rörande våld mot polisman och annan tjänsteman med skyddsfunktioner handlägges skyndsamt.Nedre justitierevisionen har omvandlats till HD:s kansli.2 §2 §Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt. Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning, vare det gällande.Ang. 1 st. se 9:1–5; 19:5 2 st.; 23:22 1 st. och Förundersökningskungörelse (1947:948) 25 § efter 23:. Ang. 2 st. jfr H 1950: 99 anm. vid 19:5.3 §3 § Om åtal har väckts mot någon för flera brott skall åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handläggning eller det annars finns skäl för det. Åtal får inte förenas om domstolen är obehörig att handlägga något av åtalen eller om det gäller olika rättegångsformer för dem. Åtal som handläggs gemensamt får delas upp när det finns skäl för det. Lag (2014:320). Ang. deldom se 30:4; jfr 14 § 1 st. här nedan – Ang. utbrytning av talan om enskilt anspråk se 22:5 – Ang. förening av åtal m.m. se 47:24.3 a §3 a §Åklagaren och den som biträder honom eller henne ska bedriva sitt arbete objektivt även efter det att åtal har väckts. Lag (2016:546). 4 §4 § I stämningsansökan skall åklagaren uppge:den tilltalade,målsäganden, om någon sådan finns,den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga,de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis, samtde omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, skall åklagaren i ansökan lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.Har åklagaren några önskemål om hur målet skall handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan. Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren. En ansökan som ges in på elektronisk väg skall vara undertecknad med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen, eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet. Lag (2016:562). Ang. 1 st. p. 3: H 1993: 134 (fråga om kravet på gärningsbeskrivningens utformning vid åtal för vårdslöshet i trafik), 2015: 405 (fråga om ett gärningspåstående om stöld innefattade försök till stöld).5 §5 §Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet. Lag (1969:588). Ang. åtalsunderlåtelse och nedläggande av åtal se 20:7, 7 a och 9 – Ang. gemensam handläggning av åtal och talan om enskilt anspråk se 22: – Ang. dom se 30:3.Jfr H 1948: 584 (ang. omfattningen av ansvarsyrkande) – H 1953: 288; 1954: 240; 1955: 574; 1956: 1; 1958: 360; 1959: 134, 331; 1961: 352; 1962: 128; 1963: 408; 1964: 197 – Jfr H 1957: 82 anm. vid 30:9 – Ang. 2 st. H 1962: 174; 1963: 227 – Ang. 3 st. H 1965: 116; 1974: 58 (åtal för bedrägeri i HovR inskränkt till att avse häleri); 1974: 454 (bl.a. fråga om åtalsjustering skett i behörig ordning); 1975: 695 (påstående i HovR att den tilltalade handlat ej för egen räkning utan som ställföreträdare för bolag); 1980: 686 anm. vid 30:9; 1982: 164; 1983: 311; 1985: 662 (förberedelse till stöld och fullbordad stöld en enda gärning) – H 1976: 368 anm. vid 30:3 – H 1989: 469 (eljest tillåten justering av åtal för medhjälp till grovt skattebedrägeri gjord i HD först efter utgången av preskriptionstid för brottet, därjämte ändring av åtal enligt 1 st.) – Ändring av åtal enl. 3 st. i mål om grovt narkotikabrott? H 1991: 612.6 §6 §Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller vill åklagaren, målsäganden eller den, som övertagit målsägandens anspråk, enligt sistnämnda paragraf väcka talan om enskilt anspråk, må det ske muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför rätten. Lag (1969:588). Jfr H 1950: 99 anm. vid 19:5.7 §7 §Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in. Lag (2012:326). Jfr 23:21, 22 och Förundersökningskungörelse (1947:948) 25 §, efter RB 23:. 8 §8 §Stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till prövning.Jfr 34:1 – Ang. beslutet se 30:1, 10.Ang. stämning å utlänning, som efter att här i riket ha begått brott lämnat landet men för sig ställt ombud i saken H 1952: 29; å dansk medborgare som lämnat landet 1961: 235. Jfr H 1963: 54 anm. vid 24:1.9 §9 §Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet.Stämningen skall tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Lag (1994:420). 10 §10 § I stämningen skall rätten även förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen uppge vilken bevisning han eller hon åberopar och vad han eller hon vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs. De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att bevisuppgift lämnas. Rätten skall allt efter målets beskaffenhet verka för att målet förbereds så, att huvudförhandlingen kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Om det behövs får rätten förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den. Förberedelse får ske vid ett sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas. Lag (2014:320). 10 a §10 a §Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dockavgöra ett mål på annat sätt än genom dom,meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket, ochmeddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta. Lag (2005:683). 11 §11 §Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.Jfr 7, 12 och 13 §§ – Ang. förundersökning se 23:22, 23.12 §12 §Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.Ska bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom utan dröjsmål meddelas.Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos rätten.Ang. yttranden av myndighet, sakkunnig m.fl. jfr 40:7; 42:19 – Ang. rättspsykiatrisk undersökning se Lag 1991:1137. Bih. – Ang. förundersökning se 23: och därefter inf. Lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. 6 § – Ang. bevisupptagning utom huvudförhandlingen se anm. vid 35:8 – Jfr 35:13 – Ang. särskild talan mot editionsföreläggande se 49:5 p. 3.13 §13 § Om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl, skall rätten hålla ett sammanträde med parter och andra som berörs. Vid bedömningen av om ett sammanträde behövs skall rätten särskilt beakta om målets omfattning gör att ett sammanträde kan antas främja att huvudförhandlingen kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. I fråga om kallelse av parter skall 15 § tillämpas. Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå hållas om det främjar beredningen av målet. Om den som uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han eller hon skall hämtas till rätten. I 24–27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning av tvångsmedel. Lag (2014:320). 14 §14 § Rätten skall bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är förberett för huvudförhandling. Om den tilltalade är anhållen eller häktad, skall huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från den dag då åtalet väcktes om inte ett sammanträde enligt 13 § har hållits. Om ett sådant sammanträde har hållits skall huvudförhandlingen i stället påbörjas senast inom tre veckor från den dag då åtalet väcktes. Huvudförhandlingen får påbörjas senare än vad som anges i andra stycket, om ett längre uppskov är nödvändigt för att en särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden skall hinna färdigställas eller på grund av en åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller någon annan omständighet. Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.Om den tilltalade är ålagd reseförbud, skall huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte ett längre uppskov är nödvändigt för att en särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden skall hinna färdigställas eller på grund av en åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller någon annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet. Lag (2014:320). Föreskrifter om tid för huvudförhandling finns också i RP 19 § och i Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 29 § 2 st. efter 23:. Se även anm. vid 1 §. H 1981: 392 anm. vid 34:1.15 §15 §Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte åklagaren eller skall han eller hon höras i anledning av åklagarens talan, skall även målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, skall rätten förelägga honom eller henne vite.Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta att han eller hon skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap. Lag (2001:235). Ang. parts skyldighet att infinna sig personligen se 20:14 och 21:2 – Ang. kallelse av målsägandebiträde se 20:15 3 st. – Ang. hämtning jfr 9:10 – Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 26 §, efter 23: – Jfr även 21:1, 2.Vitesföreläggande för tilltalad ansågs ej förfallet genom hämtningsbeslut, när hämtningsförsök misslyckats och den tilltalade uteblivit H 1990: 228 – Ändamålet med vite för den tilltalade förlorade inte sin betydelse därför att inte bara hans utan även vittnes utevaro hindrade huvudförhandling H 1991: 643; 1992: 613.16 §16 §En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som i 4 § anges om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller någon annan omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om det är lämpligt, får åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling. En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts, skall de med bevis om delgivning ges in till rätten.Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan. Lag (2002:440). 17 §17 §Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.18 §18 § har upphävts genom lag (1976:567). 46 kap.Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres1 §1 §Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig handläggning.Jfr 43:1.2 §2 §Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:om åklagaren icke är tillstädes;om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;om, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande och försvarare icke omedelbart utses;om målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; ellerom hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.Ang. p. 3 se 21:3 a och Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 24 § efter RB 23: – Ang. p. 4–6 jfr 43:2 p. 2–4 – Ang. utbrytning av talan om enskilt anspråk se 22:5 – Ang. kallelser och förelägganden till ny huvudförhandling se 14 och 15 §§ samt 45:15 – Ang. påföljd av försummelse eller tredska se 31:4; 36:23; 40:16.3 §3 § Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 § första stycket 4–6, får förhandlingen ändå påbörjas om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att en ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning om den tilltalade har delgetts stämning och den som skall höras finns tillgänglig och det är lämpligt.Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen. Lag (2016:37). 4 §4 §Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall göras från den ordning som föreskrivs i 6, 9 och 10 §§ .Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. Lag (1987:747). Ang. prövning av rättegångshinder se 45:14 – Fel av rätten att inte klarlägga tilltalads ståndpunkt i skadeståndsfråga H 1999: 260.5 §5 §Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen. Lag (1987:747). 6 §6 § Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den utsträckning det behövs ges tillfälle att utveckla sin talan.Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör hållas innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.Om en huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, skall rätten i den utsträckning det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2016:37). 7 §7 § Upphävd g. Lag (2005:683). 8 §8 §Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att målsäganden inte skall vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han skall höras. Lag (1987:747). 9 §9 §I den utsträckning det behövs skall uppgifter om den tilltalade från belastningsregistret och utredning om den tilltalades personliga förhållanden läggas fram. Detta får ske genom hänvisningar till handlingar i målet. Lag (2005:683). Förundersökningskungörelse (1947:948) 4, 10, 21 §§ och F (1967:502) om utdrag etc., Lag (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. och Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 10 och 11 §§, alla efter RB 23:. 10 §10 §Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla slutanföranden. Lag (2005:683). 11 §11 §Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang. Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter, får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll inte göras i mer än en vecka, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt. I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §. Lag (2000:172). 12 §12 §Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras. Om sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11–13 §§ är stadgat.13 §13 § Vid en fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.Vid en ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare handläggningen skall tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt. Lag (2016:37). 14 §14 §Om en målsägande som skall höras med anledning av åklagarens talan inte inställer sig personligen till ett rättegångstillfälle för huvudförhandling, skall rätten ta ställning till om ett förelagt vite skall dömas ut. Rätten får besluta att målsäganden skall hämtas till domstolen, antingen omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är att det kan antas att målsäganden inte kommer att följa en ny kallelse. Om rätten inte beslutar om hämtning skall målsäganden kallas på nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320). Ang. laga förfall se 32:6, 8 – Ang. hämtning jfr 9:10.15 §15 §Om en tilltalad uteblir från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer sig genom ombud då han eller hon har förelagts att infinna sig personligen, skall rätten i första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Om det inte är möjligt att avgöra målet skall rätten ta ställning till om ett förelagt vite skall dömas ut. Rätten skall också ta ställning till om den tilltalade skall hämtas till domstolen, antingen omedelbart eller till en senare dag, eller häktas, om det finns förutsättningar för häktning enligt 24 kap. Ett skäl förhämtning är att det kan antas att den tilltalade inte kommer att följa en ny kallelse,häktning är att det på grund av att tidigare hämtningsförsök i målet har misslyckats eller av annat skäl är sannolikt att den tilltalade inte kan hämtas. Om rätten inte beslutar om hämtning eller häktning skall den tilltalade kallas på nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320). Ang. hämtning jfr 9:10 – Ang. laga förfall se 32:6, 8.15 a §15 a §Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, omdet inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening, den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelse om det inte finns anledning att förverka en strafftid som, sammantagen med ett fängelsestraff som döms ut, överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1. Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit. Lag (2018:120). Ang. prövning av enskilt anspråk se 22:5. Ang. äldre rätt: H 1974: 106 anm. vid 58:11; se även H 1983: 113 anm. vid 59:1.16 §16 §Är, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes, förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.Se 21:3 a, 5; Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 24 §, under RB 23:. 17 §17 §Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt. Lag (1987:747). Förutsättningar för ny eller fortsatt huvudförhandling föreligger, när det åberopas ny bevisning som bedöms kunna vara betydelsefull för utgången i målet H 2005: 864.47 kap.Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres1 §1 §Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten.Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del därav. Lag (1948:453). Ang. målsägande se 20:8, 13, 14, 16 – Ang. stämningsansökans insändande se 33:3 – Ang. 2 st. jfr BrB 15: 5–7.Talan om utdömande av vite, som avsågs i GB 15:11, (nu ÄktB 14:7) skulle handläggas i den ordning som gällde för brottmål vari enskilt åtal fördes H 1964: 114.2 §2 §En ansökan om stämning skall innehålla uppgifter omden tilltalade,den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum, som är tillämpliga,det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för anspråket,de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samtsådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in tillsammans med ansökningen. Lag (1987:747). Jfr 33:1 och 2 – Ang. 3 st. se 33:3 3 st.Ang. 4 st. H 1998: 319 anm. vid 20:8.3 §3 §Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i övrigt är ofullständig eller om sådant intyg, som avses i 2 § fjärde stycket, inte företetts, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har betalats. Lag (1989:656). 4 §4 §Följer målsäganden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2 § fjärde stycket inte har företetts eller om underlåtenheten avser betalning av ansökningsavgiften. Lag (1989:656). 5 §5 §Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte innefattar laga skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas.Utfärdas stämning, skall denna delges den tilltalade tillsammans med stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Lag (1984:131). Uppenbart att åtalet var ogrundat? H 1996: 343.6 §6 §Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.Förberedelsen har till syfte att klarläggaden tilltalades inställning till åtalet och grunden för den,vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas med varje bevis, samtom ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande.Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handläggning.Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna underrättas om detta. Lag (2005:683). 7 §7 §Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen. Lag (1987:747). 8 §8 §Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas.Svaromål enligt 7 § första stycket skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett sammanträde.När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling eller vid ett nytt sammanträde. Lag (1987:747). 9 §9 §Om förberedelse skall ske vid sammanträde och den tilltalade är häktad, skall sammanträdet hållas inom en vecka från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall sammanträdet hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet.Är den tilltalade häktad och skall ett ytterligare sammanträde hållas, skall det ske inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Lag (1987:747). 10 §10 § Upphävd g. Lag (2005:683). 11 §11 §Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen. Lag (1987:747). 12 §12 §Målsäganden skall föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att han eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. En målsägande som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att han eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om brottet. Den tilltalade skall föreläggas vite. Rätten beslutar att den som är häktad skall inställas till sammanträdet. Lag (2005:683). Ang. skyldighet för part att infinna sig personligen se 20:14 och 21:2.13 §13 §Uteblir båda parterna från ett sammanträde under förberedelsen, skall målet avskrivas. Lag (2005:683). 14 §14 §Uteblir en målsägande från ett sammanträde under förberedelsen, och har han eller hon förelagts att inställa sig vid påföljd att rätten att föra talan om brottet annars förklaras förlorad, skall en sådan förklaring ges, om den tilltalade yrkar det. Yrkas inte detta, skall målet avskrivas. Första stycket tillämpas också när en målsägande, som förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att han eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om brottet, inte följer föreläggandet.Uteblir den tilltalade och har vite förelagts, får rätten i stället för att förelägga nytt vite besluta att den tilltalade skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Lag (2005:683). Ang. laga förfall se anm. vid 46:14 – Ang. rättegångskostnad se 31:11 1 st. samt 18:1 och 5 – Ang. hämtning jfr 9:10.Befrielse från skyldighet att återgälda hämtningskostnad ej nådeämne H 1950: 448.15 §15 §Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.Ang. hämtning jfr 9:10.16 §16 §Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.17 §17 §Uteblir en part från ett sammanträde under förberedelsen där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av målet skall fortsätta. Lag (2005:683). 18 §18 §Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala å brottet, äge han hos rätten göra ansökan om målets återupptagande.Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till målets återupptagande förfallen.Ang. talan mot avvisningsbeslut se 49:10 – Ang. påföljd av vårdslöshet och försummelse se 31:11 1 st.; jfr 18:6.19 §19 §Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta handläggningen.Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behövs. Lag (1987:747). 20 §20 §Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas ståndpunkter om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över sammanställningen. Lag (2016:37). 21 §21 §Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls avvisande.Ang. avvisningsbeslut se 30:10; ang. rättegångskostnad i samband med talan däremot se 31:11; jfr 18:5 1 st.22 §22 § Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats. Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han eller hon häktats därefter, från dagen för hans eller hennes häktande.Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet. Lag (2010:575). Ang. del av saken som kan avgöras särskilt se 30:4.23 §23 §I fråga om kallelse till huvudförhandling skall 12 § tillämpas.Om det finns anledning anta att den tilltalade inte skulle följa ett föreläggande vid vite att infinna sig personligen, får rätten besluta att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Lag (1987:747). 24 §24 §Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt 45 kap. 1 § tredje stycket, 2, 3, 5, 6, 8, 10 a, 12 och 17 §§. Beträffande huvudförhandling i mål om enskilt åtal tillämpas bestämmelserna i 46 kap. med följande avvikelser:I fråga om kallelse till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och föreläggande för part gäller det som sägs i 23 § i detta kapitel.Om båda parterna uteblir från en huvudförhandling, skall målet avskrivas. I fråga om påföljd för målsägande som uteblir eller underlåter att infinna sig personligen samt om återupptagande av mål tillämpas bestämmelserna i 14–16 och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir en part från en huvudförhandling där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av målet skall fortsätta.Då mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får rätten i stället för åtgärd som avses i 46 kap. 12 § besluta att förberedelse skall äga rum på nytt samt meddela bestämmelser om detta. Lag (2005:683). Jfr H 1950: 99 anm. vid 19:5.48 kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbotKapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1968:193. Allmänna bestämmelser1 §1 §Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 § .Närmare föreskrifter angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1974:573). 2 §2 § Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller en sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som bestämts enligt 14 §, som han eller hon får godkänna omedelbart eller inom en viss tid.Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rättsverkan omfattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också föreläggas genom strafföreläggande som den misstänkte får godkänna. Lag (2018:1951). Handling, som saknade uppgift om bötesstraff, ansågs ej som föreläggande av ordningsbot H 1994: 254.3 §3 §Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid, får frågan om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den misstänkte har förklarat att han inte godkänner föreläggandet. Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har vunnit laga kraft. Lag (2000:299). Lagen 2000:299 innehåller även:Denna lag träder i kraft d. 1 juli s.å. I fråga om strafförelägganden och ordningsbot som utfärdats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.Jfr 59:6–10.Om strafföreläggande4 §4 § Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff. Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst. Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr. Lag (2016:492). Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 15 § efter 23:. 5 §5 §Strafföreläggande får inte utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet. Lag (2006:284). 5 a §5 a §Har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende betalningsskyldighet i anledning av brottet och är omständigheterna sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket är skyldig att utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas den misstänkte till godkännande. Lag (1994:1412). 6 §6 §Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift omden åklagare som har utfärdat föreläggandet, den misstänkte,brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det, den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, ochdet enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på. Lag (2000:299). 7 §7 §Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den misstänkte gesupplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, ochupplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden. Lag (2000:299). 8 §8 §Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte. Lag (2000:299). 9 §9 §Ett strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte skriver under och till behörig mottagare lämnar en förklaring, att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i föreläggandet. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vem som ska ta emot en sådan förklaring. Om en förklaring lämnas elektroniskt, ska den skrivas under med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen. Lag (2018:499). 10 §10 §Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehållaförklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samtuppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar. Lag (1996:1462). 11 §11 §Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer, utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet. Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett godkännande, om det framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet. Lag (2000:299). 12 §12 §Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren harutfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande,beslutat att inte väcka åtal för brottet, ellerbeslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. Lag (2000:299). 12 a §12 a §Om åklagaren finner att ett strafföreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av åklagarens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall han, sedan den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandet.Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det.En rättelse får inte innebära att straffet höjs. Lag (1990:443). Om föreläggande av ordningsbot13 §13 §Föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot bestämts på sätt föreskrives i 14 § .Bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot äro icke tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Lag (1968:193). 14 §14 §Regeringen får meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar för användningen av föreläggande av ordningsbot. Riksåklagaren väljer, i samråd med Polismyndigheten, ut de brott för vilka ordningsbot skall bestämmas.Riksåklagaren bestämmer ordningsbotens belopp för olika brott och anger även grunder för beräkning av gemensam ordningsbot för flera brott. Om det finns särskilda skäl, får riksåklagaren uppdra åt en överåklagare att i fråga om vissa brott bestämma ordningsbotens belopp. Lag (2014:649). Riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot för vissa brott. Ang. domstols straffmätning för förseelse som hade kunnat bli föremål för ordningsbot H 1983: 709 – H 2014: 63 anm. vid 58:2.15 §15 §Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,om den misstänkte förnekar gärningen,om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, ellerom det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för brottet. Lag (1986:649). Ordningsbotsföreläggande, som godkänts av person som kunde antagas lida av själslig abnormitet som avses i BrB 33:2 (nu BrB 30:6), har undanröjts genom resning H 1977: 67.16 §16 §Ett föreläggande av ordningsbot bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid polismannen skall ge den misstänkte tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Om föreläggandet utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om en misstänkt, som är närvarande när föreläggandet utfärdas, behöver rådrum, får polismannen ge honom eller henne tillfälle att ta ställning till frågan om godkännande senare. Lag (2006:501). 17 §17 §Ett föreläggande av ordningsbot ska innehålla uppgift om den polisman som har utfärdat föreläggandet samt sådana uppgifter som avses i 6 § 2, 3 och 5. Bestämmelserna i 7–9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare i 12 a § ska då i stället avse polisman.Om en sådan förklaring som avses i 9 § andra stycket i fråga om ordningsbot lämnas i närvaro av en polisman, får den i stället skrivas under med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen. Lag (2018:499). 18 §18 §Finner en polisman i omedelbart samband med att ett föreläggande av ordningsbot utfärdats och godkänts, att föreläggandet innehåller en uppenbar oriktighet som avser något annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt, får polismannen, om det kan ske genast, trots 3 § andra stycket ge den misstänkte tillfälle att återta godkännandet. Görs detta, ska föreläggandet återkallas. Ett nytt föreläggande får därefter utfärdas. Lag (2018:499). 19 §19 §Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandet. Lag (1968:193). 20 §20 §Föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare, tulltjänsteman eller kustbevakningstjänsteman. De bestämmelser i detta kapitel som gäller polisman skall gälla även annan som får utfärda föreläggande av ordningsbot. Lag (2006:83). Femte avdelningen Om rättegången i hovrätt 49 kap. Om rätten att överklaga en tingsrätts domar och beslut och om prövningstillstånd G. Lag 1994:1034, som trädde i kraft 1 okt. 1994, erhöll bl.a. 49–57 och 59 kap. ändrad lydelse. I samband därmed meddelades bl.a. följande övergångsbestämmelse:2. Förekommer det i en lag eller en författning som har beslutats av regeringen en hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften. G. Lag 2005:683, som trädde i kraft 1 nov. 2008, har bl.a. åtskilliga paragrafer i 49–52, 54 och 55 kap. ändrats.1 §1 §En tingsrätts dom får överklagas, om inte annat är föreskrivet. När en tingsrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra stycket, skall rätten med hänsyn till omständigheterna bestämma om domen skall få överklagas särskilt eller endast i samband med att tingsrättens slutliga avgörande överklagas. Den, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen. Bestämmelser om hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom finns i 44 kap. 9 §. Lag (1994:1034). Ang. vad som avses med dom se 17:1; 30:1 – Ang. tredskodom se 44:9, 10; jfr 50:24 – Ang. prövning av rätten till överklagande se 50:6; 51:6; 52:5.1 a §1 a §upphävd genom2 §2 §Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten. Lag (2005:683). Lagen 2005:683 innehåller även:1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. [Enl. F 2007:636 1 nov. 2008.]2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet.3. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal att inte överklaga en dom enligt 49 kap. 2 § och 54 kap. 2 §, som har ingåtts före ikraftträdandet.Ang. äldre motsvarighet till 1 st. jfr H 1957: 489; 1978: 327 (i 2 st. avsedd utfästelse beaktas först efter invändning från part som vill åberopa den) – För att betalning efter TR:ns dom skall anses innebära en utfästelse att inte överklaga krävs att detta stöds av särskild omständighet H 2010: 448 – Fråga om ett avtal att inte överklaga har giltighet när tvisten rör konkurrensbegränsning H 2013: 1017.3 §3 §En tingsrätts slutliga beslut får överklagas, om inte annat är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om återupptagande av ett mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte överklaga beslutet. Andra beslut får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut, om inte annat är föreskrivet. Lag (1994:1034). Ang. slutligt beslut se 17:1, 30:1; jfr 5 och 8 §§ i detta kap. – Ang. 1 st. 2 meningen se 47:14, 18, 24 – Ang. 2 st. jfr 4–7 §§.Jfr H 1951: 714 (fråga om särskild talan fick föras mot visst beslut; äldre rätt); 1953: 324 anm. vid 6 § – Särskild talan fick ej föras mot föreläggande att ställa borgen enl. lagen 1886:84 s. 14 H 1953: 179; föreläggande att inge bouppteckning för registrering 1960: 669; enl. 67 § 2 st. numera upphävda lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt 1967: 137; beslut enl. 86 § 5 st. i numera upphävda lagen (1939:608) om enskilda vägar H 1976: 443; 1967: 408 anm. vid 5 §; interimistiskt beslut enl. 7 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad 1987: 667 – Se även H 1974: 356 anm. vid 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande – Ang. förordnande av syssloman enligt ABL 13:22 H 2005: 9 anm. även vid nya ABL 25:23.4 §4 §Har en tingsrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller invändning om rättegångshinder eller beslutat angående frågor som avses i 1 kap. 3 d § , skall den part som vill överklaga beslutet först anmäla missnöje. Sådan anmälan skall göras genast, om beslutet meddelats vid ett sammanträde, och annars inom en vecka från den dag då parten fick del av beslutet. Försummar parten detta, har han inte längre rätt att överklaga beslutet. Om en part anmäler missnöje, skall rätten med hänsyn till omständigheterna bestämma om beslutet skall få överklagas särskilt eller endast i samband med att dom eller slutligt beslut överklagas. Lag (1994:1034). Ang. tid för framställande av jäv eller invändning och beslut därom se 4:14, 15; 34:2, 3 – Ang. missnöjesanmälan se 17:13, 30:11. H 1977: 189 anm. vid 17:12 – Ang. verkan av underlåtenhet att inom rätt tid fullfölja särskild talan mot beslut varigenom invändning om rättegångshinder ogillats H 1960: 758 – H 1966: 546 – Se även H 1977: 349 – Invändning i mål om klander av skiljedom att nya grunder, som åberopats efter klandertidens utgång, ej fick prövas ansågs som invändning om rättegångshinder H 1990: 633.5 §5 § En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutetavvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta, ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat en fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål, förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran, prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad, prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan, prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25–28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,avslagit en begäran om biträde eller försvarare, avslagit en begäran om byte av biträde eller försvarare eller utsett någon annan än den parten föreslagit till ett sådant uppdrag, prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7, elleravslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en enskild part ska betalas av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket. Lag (2018:1252), ändrad g. Lag (2018:1624), ändrad g. Lag (2018:1909). Anm: Här återges lydelsen enl. Lag 2018:1909. Ang. vissa beslut före rättegångs inledande se 17:1; 30:1 – Ang. p. 1 jfr 12:5 – Ang. förseelse i rättegången jfr 9:1–5 – Ang. verkställighet se 17:14; 30:12.Ang. p. 6 jfr H 1965: 466 (talan mot beslut enl. 138 § 2 mom. i 1944 års aktiebolagslag) – Ang. p. 7 H 1967: 408 (talan, innan åtal väckts, mot beslut att avslå yrkande om entledigande av försvarare), 1983: 806 (klagan över TR:s avvisande av besvär över avslag på tilltalads begäran att få viss advokat till offentlig försvarare) – Jfr betr. p. 3 H 1981: 982 och 1987: 742, båda anm. vid 38:8 (beslut om tillhandahållande av allmänna handlingar fick ej överklagas); däremot rätt för den som har ett rättsligt intresse att överklaga ett editionsföreläggande enl. 38:2 betr. handlingar i enskild verksamhet 2000: 648 – Målsägande saknar rätt att överklaga ett beslut som rör val av offentlig försvarare H 1994: 126 – Jfr rättsfall vid 54:8, 9 – Jfr R 1958: 16 anm. vid 54:4.6 §6 § Den som vill överklaga ett sådant beslut som avses i 5 § 1, 2, 3, 7, 8 eller 9 skall först anmäla missnöje, om beslutet har meddelats under rättegången. Anmälan skall göras genast, om beslutet meddelats vid ett sammanträde, och annars inom en vecka från den dag då han fick del av beslutet. Den som försummar detta har inte längre rätt att överklaga beslutet.Myndigheter som enligt lag eller föreskrifter som beslutats med stöd av lag är behöriga att överklaga beslut som avses i första stycket skall anmäla missnöje senast en vecka från dagen för beslutet, om detta har meddelats vid ett sammanträde där myndigheten inte har varit företrädd. Lag (1994:1034). H 1953: 324.7 §7 § Anser en part att ett beslut av tingsrätten medför att målet försenas i onödan, får han överklaga beslutet särskilt. Lag (1994:1034). Att klagan icke är inskränkt till viss tid se 52:1.TR:s anvisning om uppdelning av förestående huvudförhandling i brottmål (La Reine-målet) ansågs som beslut som avses i denna § H 1991: 475 – Fråga om domstols beslut att inhämta EU-domstolens förhandsavgörande var obehövligt AD 2012: 3.8 §8 § Om tingsrätten förklarat en domare jävig, utsett målsägandebiträde, beslutat att kostnader för enskild parts inställelse skall betalas av allmänna medel eller bifallit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av enskild part skall betalas av allmänna medel får tingsrättens beslut inte överklagas.Ett beslut som gäller hänskjutande av en fråga till Högsta domstolen enligt 56 kap. 13 § får inte överklagas. Lag (1999:84). 9 §9 §För att bemöta klagandens ändringsyrkande får motparten begära att ett beslut som inte får överklagas särskilt ändå skall prövas. Om ett beslut enligt vilket rätten förelagt vite eller annan påföljd inte får överklagas särskilt, kan den som är missnöjd med beslutet, begära att föreläggandets giltighet prövas i samband med att han överklagar ett beslut i vilket föreläggandet har tillämpats. Lag (1994:1034). Ang. 1 st. jfr H 1960: 758 anm. vid 4 §.10 §10 § En tingsrätts beslut genom vilket en missnöjesanmälan, en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande har avvisats får överklagas. Frågan om en sådan anmälan eller ansökan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid får annars inte prövas av hovrätten. Lag (1994:1034). H 1971: 198; jfr anm. vid 50:1 – Ang. p. 2 H 1977: 476; 1985: 392 (ej tillämplig när det av lagen anvisade rättsmedlet är återvinning).11 §11 §Har en part som enligt 4 § anmält missnöje med tingsrättens beslut under rättegången hänvisats att överklaga beslutet särskilt, skall målet vila till dess att överklagandet prövats. Rätten får dock bestämma att förberedelsen i målet skall fortsätta.Anmäler någon missnöje enligt 6 §, får rätten förklara målet vilande till dess att överklagandet prövats, om det finns särskilda skäl. I andra fall än som har sagts nu får ett överklagande av en tingsrätts beslut under rättegången inte leda till att målets behandling skjuts upp. Lag (1994:1034). Ang. vilandeförklaring i anledning av mellandom se 17:5, och i andra fall se 32:5.12 §12 § För att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller beslut krävs prövningstillstånd, om inte annat är föreskrivet. Lag (2005:683). Ang. omröstning se 16:3.Ang. rättegångskostnad i HD när HD meddelat tillstånd till måls prövning i HovR H 1990: 770 anm. vid 18:15 – H 2009: 548 anm. vid 31 § anläggningslagen.13 §13 § För att hovrätten skall pröva tingsrättens dom i brottmål, såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs inte prövningstillstånd i andra fall än då den tilltalade genom domensom enda påföljd dömts till böter, ellerfrikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Har tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot den tilltalade krävs inte prövningstillstånd i den delen, omett överklagande avser frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärning som det enskilda anspråket hänför sig till, ochprövningstillstånd meddelas i den frågan eller sådant prövningstillstånd inte krävs. Kravet på prövningstillstånd enligt första stycket gäller inte om domen överklagas av justitiekanslern eller en justitieombudsman. Det som sägs i första–tredje styckena gäller även beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av dom. För att hovrätten i brottmål skall pröva tingsrättens slutliga beslut eller beslut som får överklagas särskilt krävs inte prövningstillstånd. Lag (2005:683), ändrad g. Lag (2008:795). Äldre rätt: Prövningstillstånd krävdes när TR dömt till böter för vissa brott och frikänt för annat brott, för vilket var föreskrivet strängare straff än fängelse sex månader, samt TR:ns dom överklagats endast i fråga om de brott som föranlett bötesstraffet H 1995: 294; likaså när TR på yrkande om ansvar enl. varusmugglingslagen 1 § för uppsåtligt brott, alternativt enl. 5 § för grov oaktsamhet, dömt för oaktsamt brott till böter 1997: 776 – Prövningstillstånd i HovR krävs när överklagandet gäller TR:s dom ang. förverkande i mål mot någon som ej är tilltalad för brott H 1995: 351 I; däremot ej när tilltalad erhållit påföljdseftergift och överklagar TR:ns dom i den del som gäller förverkande 1995: 351 II – Vid dom mot flera tilltalade eller flera parter (ansvar resp. förverkande) skall frågan om prövningstillstånd avgöras för var part för sig H 1996: 209 – I mål om ofredande, där tilltalad av TR:n dömts till villkorlig dom jämte böter och skadestånd samt överklagat i påföljdsfrågan och i skadeståndsdelen, meddelades prövningstillstånd i HovR i skadeståndsdelen med hänsyn till dess samband med påföljdsfrågan, som ej krävde prövningstillstånd H 1995: 503 – Avgörande för kravet på prövningstillstånd betr. enskilt anspråk är värdet av vad som yrkats i TR:n, ej värdet av tvisteföremålet i HovR:n H 1995: 558; vid skadeståndsyrkanden i anledning av olika gärningar räknas yrkandena i TR:n samman 1996: 393 – Sambandet mellan skadestånds- och ansvarsfrågorna ansågs inte vara sådant att prövningstillstånd borde meddelas i ansvarsdelen därför att det enskilda anspråket skulle tas upp till prövning H 1997: 323 – Ej krav på prövningstillstånd enl. 4 st. i fråga om beslut som fick överklagas särskilt enl. 49:5 p. 4 H 1997: 475 och 793 (båda ang. rättegångskostnad) – I mål med flera skadeståndsyrkanden från flera målsägande pga. flera gärningar har prövningstillstånd krävts, då inget av skadeståndsanspråken översteg basbeloppet och inte heller skadeståndsyrkanden, som grundades på samma gärningspåstående, tillsammans översteg detta belopp H 1997: 793 – Fråga om prövningstillstånd krävts vid överklagande av flera målsägandes enskilda anspråk H 2006: 22.Ej krav på prövningstillstånd i HovR när TR dömt till böter för vissa brott och frikänt för brott med strängare straff än fängelse sex månader samt domen överklagats av åklagaren i den frikännande delen och av den tilltalade i den fällande delen H 2010: 281; ej heller vid överklagande av tingsrätts beslut i mål om klagan över ordningsbotsföreläggande 2011: 421.14 §14 § Prövningstillstånd skall meddelas omdet finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, ellerdet annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Lag (2005:683). Äldre rätt: Prövningstillstånd enl. p. 1 meddelades då Allmänna reklamationsnämndens tolkning av standardavtal om utlåning av pengar från bank ej varit enhetlig i ett antal ärenden av samma beskaffenhet H 1995: 362; likaså i mål om tillämpning av skuldsaneringslagen (1994:334) med hänsyn till att fråga var om ny lagstiftning 1995: 502; i mål ang. påföljd vid brott av 15-åring mot den s.k. knivlagen 1996: 719; i fråga om polismans rätt till ersättning enl. SkadestL 1:3 (jfr nuv. 2:3) för lidande genom hot 1997: 3; i mål ang. preskription av borgensåtagande för bostadshyresfordran 1997: 281; i mål angående fråga huruvida fängelse kunde anses ingå i straffskalan enl. MB 29:5, när överträdelsen avsåg föreskrifter meddelade av förvaltningsmyndighet 2003: 533; i mål ang. arbetsmiljöbrott pga. TR:s domskäl i förening med ny bevisning och åtalsjustering 2004: 896 – Skäl för prövningstillstånd i mål om olovlig körning förelåg ej betr. uppsåtskravet i fråga om behörigheten att föra fordon H 2003: 105 – Att HovR vägrat tilltalad prövningstillstånd i ansvarsfrågan fritog inte HovR:n från att pröva skadeståndsfrågan förutsättningslöst H 1996: 724 anm. även vid 50:8 – Ändringsdispens vid tvivel om bevisning H 1997: 41, 2002: 35, 133, 2003: 400 – Prövningstillstånd meddelades enl. p. 3 då i TR förhör med målsäganden hållits på telefon fastän det var enda bevisning mot den tilltalade H 1997: 822 anm. även vid 5:10 – När TR i mellandom gick utöver mellandomstemat men parterna slutfört sin talan endast i denna del, ansågs rättegångsfel och synnerliga skäl till prövningstillstånd i HovR föreligga H 1999: 92 – Ej hinder att vid överklag. av HovR:ns beslut om vägrat prövningstillstånd åberopa nya omständigheter H 1998: 225 – Fråga om prövningstillstånd bort meddelas i brottmål med hänsyn till Europakonventionen, när skäl för sådant tillstånd i övrigt inte förelåg H 2004: 393 – Ändringsdispens meddelad i mål om förverkande då klagandens invändningar i HovR väckt tvivel om riktigheten av TR:s dom H 2006: 518 – Prövningstillstånd enl. p. 1 meddelat i mål om förverkande enl. lotterilagen av datorer som använts för spel H 2006: 560 – Synnerliga skäl för prövningstillstånd ansågs föreligga när 15-åring mot sitt nekande dömts till böter för försök till våldtäkt mot barn H 2007: 53 – Fråga om prövningstillstånd betr. överträdelse av besöksförbud när klaganden åberopar att förbudet saknar laglig grund H 2007: 675 – Prövningstillstånd enl. p. 2 meddelat i mål om hastighetsöverträdelse, då det fanns grund för tvivel om riktigheten av uppgifter som polisen antecknat H 2007: 1032 – Prövningstillstånd meddelades (p. 1) i mål om främjande av deltagande i utländskt lotteri genom annonser pga. fråga om förenlighet med EG-rätten H 2008: 92 – Prövningstillstånd meddelades när TR dömt för oaktsam medhjälp till bokföringsbrott trots att åtalet avsåg uppsåtlig medhjälp H 2008: 1066.Prövningstillstånd enl. p. 1 meddelat när det i HovR åberopats omständighet inträffad efter konkursbeslut H 2009: 773; när aktiebolag försatts i konkurs på ansökan av firmatecknare och det i HovR åberopas att ansökan inte grundats på något beslut av bolagets styrelse 2011: 723 – Fråga om tillstånd till prövning av mål om vårdnad, boende och umgänge H 2009: 798 (I–III), av ärende om adoption 2010: 461 – Fråga om prövningstillstånd i HovR pga. rättegångsfel vid TR H 2010: 342 I och II; när klaganden åberopat en ny omständighet och prejudikatintresse föreligger 2010: 384 – Prövningstillstånd enl. p. 2 (granskningsdispens) vid knapphändiga domskäl meddelat i mål om skadegörelse H 2009: 590; i tvistemål 2010: 405; vid svårbedömd rättsfråga 2010: 416; vid bristande underlag i mål om hastighetsförseelse 2011: 106; vid knapphändiga domskäl i komplicerat mål 2011: 589; i miljömål 2011: 782 – Prövningstillstånd meddelat enl. p. 1 betr. rättegångskostnader H 2009: 738 – Prövningstillstånd meddelat enl. p. 4 när 15-åring dömts till böter för grov misshandel H 2011: 24; enl. p. 3 i mål ang. ränta på fordran avseende mervärdesskatt 2011: 843 – H 2011: 951 anm. vid KonkL 2:10 – Vid prejudikatintresse (p. 3) skall prövningstillstånd meddelas, även om den fortsatta prövningen kommer att röra många andra frågor H 2012: 476 – Om flera personer, som i TR har dömts för brott på i allt väsentligt samma utredningsunderlag, har överklagat domen i skuldfrågan och något överklagande ska prövas i sak, bör prövningstillstånd meddelas för samtliga, om det inte finns särskilda skäl mot det H 2017: 55 – Prövningstillstånd i hovrätten har meddelats när ny bevisning gav anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens dom och bevisningen borde tillåtas i följd av bristande materiell processledning i tingsrätten H 2018: 1062.14 a §14 a § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet. Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning som avses i första stycket gäller domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, ochöverklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas. Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens beslut. Lag (2005:683). Äldre rätt: Ang. partiellt prövningstillstånd se H 1992: 260 anm. vid 18:8 a.När båda parter överklagat en dom angående vårdnad bör prövningstillstånd normalt inte meddelas endast en av dem H 2011: 311 – Samma bedömning när båda parters överklaganden avser skäligheten av ett belopp H 2015: 656.15 §15 § Krävs prövningstillstånd i hovrätten, skall tingsrättens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 14 §. Lag (1994:1034). HovR:s skyldighet när klaganden inte fått besked om att prövningstillstånd behövs där H 2015: 686. Äldre rätt: När i TR:s fullföljdshänvisning ej angivits att prövningstillstånd krävdes samt HovR:n ej upplyst vadekäranden därom och givit honom tillfälle att komplettera vadeinlagan undanröjde HD HovR:ns beslut att inte ge prövningstillstånd H 1986: 621.50 kap. Om överklagande av domar i tvistemål Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. Jfr Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister, efter MBL. 1 §1 § En part som vill överklaga tingsrättens dom i ett tvistemål skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades. Lag (1994:1034). Se 33:3 – Ang. ombud jfr 12:9, 14 – Ang. fullföljdshänvisning se 17:7, 12, 13.Fråga, om vadeinlaga inkommit i rätt tid när den påstods ha sänts med telefax men telefaxmeddelandet inte återfunnits i TR:n H 1993: 308 (ang. motsvarande fråga vid överklagande med e-post se H 2010: 165 anm. vid 56:1).2 §2 § Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts under sådan tid förfaller, om det första överklagandet återkallas eller av annat skäl förfaller. Lag (1994:1034). Jfr 51:2 och där anm. rättsfall.Vid rättegång mot två eller flera motparter kan anslutningsöverklagande ske endast mot den motpart som själv överklagat H 2000: 181 I och II – Sedan part överklagat TR:s dom i bl.a. huvudsaken, har motparten ansetts berättigad att anslutningsöverklaga betr. rättegångskostnaderna H 2003: 244.3 §3 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034). Se F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 12 § inf. efter 6:. När vadeinlaga kommit in för sent men inom den för anslutningsvad till motpartens vadetalan stadgade tiden skulle den avvisas endast som ordinär vadetalan och behandlas som anslutningsvis förd vadetalan H 1984: 592.4 §4 § Överklagandet skall innehålla uppgifter omden dom som överklagas,i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas,grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, ochde bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, skall klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Lag (2005:683), ändrad g. Lag (2008:649). Ang. ej undertecknad inlaga se 33:3 3 st. – Ang. ytterligare uppgifter i inlagan och avskrift därav se 33:1, 2.Sedan talan fullföljts i huvudsaken, kunde senare yrkande avseende rättegångskostnad ej prövas H 1960: 503; 1962: 660; 1970: 233 – Vadekärande, som yrkat ogillande av motpartens yrkanden och befrielse från att utge kapital jämte ränta och kostnader, ansågs ha fullföljt talan även betr. sitt yrkande vid underrätten om gottgörelse för kostnader å målet där H 1963: 81; jfr H 1968: 481 – Tappande part, som i vadeinlaga yrkat bifall till sitt käromål, ansågs ha fullföljt talan om befrielse från skyldighet att ersätta motpartens kostnader H 1965: 306; 1982: 502; 2015: 846 – Fråga om talan fullföljts betr. rättegångskostnad H 1974: 274 – Part, som i vadeinlaga yrkat, att HovR:n med upphävande av TR:ns dom måtte ålägga motparten viss betalningsskyldighet och förplikta denne att utge kostnader med belopp som senare skulle anges, ägde få prövad även frågan om befrielse från att ersätta motpartens kostnader i TR:n H 1979: 293 – Ang. prövning i vårdnadsmål av ett efter fullföljdstidens utgång framställt yrkande om ändring betr. umgängesrätten H 1966: 525 – Ang. ändring av talan i mål om underhållsbidrag H 1985: 618 anm. vid 13:3 – Jfr rättsfall vid 55:3, 51:4 – HovR ansågs äga i samband med undanröjande av TR:s avvisningsbeslut och återförvisning av målet till TR:n upphäva även TR:ns beslut i rättegångskostnadsdelen, fastän denna ej omfattades av ändringsyrkandet H 1997: 288 – Överklagande i vilket endast yrkades undanröjande av TR:ns dom pga. rättegångsfel tillåtet H 2010: 93.5 §5 § Om inte överklagandet avvisas enligt 3 §, skall tingsrätten efter utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och övriga handlingar i målet till hovrätten.Handlingarna skall översändas genast, om klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar prövning, såsom ett yrkande om kvarstad eller ett yrkande om upphävande av ett beslut om sådan åtgärd eller av ett beslut om att dom får verkställas även om den inte har laga kraft. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut, skall dock en kopia av överklagandet finnas tillgänglig vid tingsrätten. Lag (1994:1034). 6 §6 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034). Sedan två personer ålagts solidarisk betalningsskyldighet och den ene utan förbehåll betalat hela beloppet, kunde överklagande av den andre inte prövas H 2006: 101 – När någon annan än svaranden betalar käranden enligt en överklagad dom, har svaranden ändå ett klagointresse om han eller hon inte slutligt har befriats från sin betalningsskyldighet enligt domen, såväl i förhållande till käranden som i förhållande till betalaren H 2018: 467.7 §7 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga om sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Lag (2005:683). HovR:s beslut att avvisa överklagande då den uppgivne klaganden inte var part i ärendet undanröjdes pga. rättegångsfel då HovR bort klarlägga partsställningen H 2006: 605 – Jfr rättsfall vid 51:7.7 a §7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten besluta om prövningstillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling.Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras. Lag (2005:683), ändrad g. Lag (2008:649). Se 49:12, 14 och 14 a.8 §8 § Beviljas prövningstillstånd, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett.Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Lag (2005:683), ändrad g. Lag (2008:649). Ang. delgivning se 33: och därunder inf. Delgivningslag (2010:1932) – Ang. kopia av beslut om inhibition till kronofogdemyndigheten se F 1981:967 8 § efter 17:. Ang. 2 st. H 1989: 754 – När HovR i visst fall avgjort faderskapsmål enl. 2 st. beviljades resning H 1994: 42 – 2 st. ej tillämpligt på skadeståndsfrågan i brottmål därför att prövningstillstånd vägrats i ansvarsfrågan H 1996: 724.9 §9 § Om inte klagandens yrkande medges, skall motparten i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte har lagts fram tidigare, skall parten i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att klaganden skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Lag (2005:683). Jfr 25, 27 och 28 §§ samt 49:9 1 st.10 §10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och andra stycket första meningen, 21 § första stycket första meningen och 22 §. Lag (2005:683). 11 §11 § Hovrätten bör verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning, om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling, om parterna samtycker till det. I sådant fall skall rätten förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid medlingen senast skall vara slutförd. Rätten får förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl för det. Lag (2011:861). Förutv. 11 § upph. g. Lag 2005:683. 12 §12 § Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas, skall han så snart som möjligt begära det hos hovrätten.I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen skall 42 kap. 8 § andra stycket tillämpas. Lag (1994:1034). 12 a §12 a § Om det är till fördel för handläggningen av målet, bör hovrätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Parterna skall innan förberedelsen avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen. Lag (2005:683). 12 b §12 b §I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att hovrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen. Lag (2016:37). 13 §13 § Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om klagandens ändringsyrkande har medgetts eller om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten även i andra fall avgöra målet utan huvudförhandling,om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling ellerom ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta. Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas. Lag (1999:84). Ang. äldre lydelse: H 1950: 254, 1956: 550, 1971: 317, 1972: 388, 578 – Ang. mål enl. miljöbalken se MB 23: 6 – Ang. expropriationsmål se Expropriationslag (1972:719) 5: 29. Bih.Ang. 1 st. H 1989: 754 anm. vid 8 § – HovR, som tillämpat tidigare regel ang. viss värdegräns, ansågs ha bort hålla förhandling på parts begäran; Europadomstolens praxis åberopad av HD H 1994: 290 – Ang. 3 st. H 1988: 106, 1997: 121 – Innebar avgörande utan huvudförhandling fel handläggningsform? H 1998: 50 anm. även vid 23 §.14 §14 § Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna, om det inte är uppenbart att de redan har slutfört sin talan, beredas tillfälle att göra det. Lag (1994:1034). H 1981: 441.15 §15 § Om inte målet enligt 13 § avgörs utan huvudförhandling, skall hovrätten bestämma tid för sådan förhandling. Tiden skall om möjligt bestämmas efter samråd med parterna. För behandling av en rättegångsfråga eller sådan del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut även om målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling. Lag (1994:1034). 16 §16 §Till huvudförhandlingen skall parterna kallas. Klaganden skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall hovrätten också upplysa honom om bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av betydelse för målets handläggning eller utredning att motparten inställer sig eller om denne är skyldig att infinna sig personligen, skall han föreläggas vite. Föreläggs motparten inte vite, skall han upplysas om att målet kan komma att avgöras även om han uteblir.Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas om beslutet. Lag (1999:84). Ang. skyldighet för part att infinna sig personligen se 11:5.17 §17 § I övrigt skall det som sägs i 43 kap. 1–6 §§, 8 § andra stycket och 10–14 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna. Lag (2005:683). 18 §18 § Vid huvudförhandlingen skall den överklagade domen redovisas i den omfattning det behövs. Klaganden skall ange i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. Motparten skall ange om yrkandet medges eller bestrids.Därefter skall, om inte hovrätten anser något annat lämpligare, först klaganden och sedan motparten utveckla sin talan. Varje part skall yttra sig över vad den andra parten anfört. Om förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit, skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur handlingarna i den utsträckning det behövs. Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2005:683). Materiell processledning vid huvudförhandling i HovR? H 2014: 212.19 §19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Om huvudförhandlingen hålls trots att klagandens motpart uteblivit, skall hovrätten se till att den bevisning som han eller hon lagt fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning som bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.Om det inte finns särskilda skäl för något annat, bör ett bevis som tingsrätten tagit upp och som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang. Lag (2016:37). Ang. HovR:ns skyldighet att utöva materiell processledning H 1987: 450.20 §20 § Sedan bevisningen lagts fram skall parterna lämnas tillfälle att slutföra sin talan. Lag (1994:1034). 21 §21 § Om klaganden uteblir från ett sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.Om klagandens motpart uteblir och vite har förelagts honom eller henne, får hovrätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att förelägga nytt vite besluta att han eller hon skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om klagandens motpart inställer sig endast genom ombud när han eller hon har förelagts vid vite att infinna sig personligen.Om vite har förelagts klagandens motpart eller om han eller hon skall hämtas till rätten och inte kan hämtas, får dock målet avgöras trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om klaganden har förelagts att infinna sig personligen men inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37). Jfr 16–19 §§ och 44: – Ang. hämtning jfr 9:10.Fråga om ett överklagande i dispositivt tvistemål förfaller när klaganden avlägsnar sig från huvudförhandlingen H 2009: 913.22 §22 § Har överklagandet förfallit enligt 21 §, skall hovrätten på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid.Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget. Lag (1999:84). Jfr 54:3 1 st. och 17 – Ang. laga förfall se 32:8.23 §23 § Om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. Lag (2016:37). H 1952: 645; 1983: 302 – Jfr H 1968: 423 anm. vid 51:23 – Dispositiva tvistemål återförvisade till HovR dels då det ansetts att denna bort föranstalta om ny bevisupptagning dels då ny upptagning funnits böra ske för HD:s bedömning av målet H 1969: 45 I och II – Åsidosättande av tilltrosreglerna eller högre beviskrav? H 1998: 50 anm. även vid 13 §.24 §24 § Om den överklagade domen är en tredskodom och tingsrätten tar upp en av klagandens motpart gjord ansökan om återvinning, skall målet av hovrätten återförvisas till tingsrätten för att handläggas i samband med återvinningsmålet. Lag (1994:1034). Ang. överklagande av tredskodom se 44:9; 49:1.25 §25 §Ett överklagande får återkallas innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats. En klagande får inte ändra sin talan att avse en annan del av tingsrättens dom än den som uppgetts vid överklagandet. I mål där förlikning om saken är tillåten får en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast omhan gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten ellerhan annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning och kan det inte utan olägenhet prövas i målet, får yrkandet avvisas. Lag (1994:1034). Fråga om genom begäran, att mål måtte avskrivas som förlikt, återkallats den instämda talan eller endast vadetalan H 1968: 46, 1974: 273 – Ang. 2 st. H 1960: 503 anm. vid 4 §; 1974: 640; 1982: 124 B – Ang. återtagande av återkallelse se H 1974: 386 och 1986: 356, båda anm. vid 51:24 – Ang. återtagande i högre instans av medgivande se H 1981: 780 anm. vid 55:15 samt 1983: 148 (bristande förutsättning) – Ang. äldre lydelse av 3 st. H 1975: 502, 603; 1979: 773; 1982: 27 (FT-mål); 1982: 641 (mål om försättande i konkurs); 1985: 738 (giltig ursäkt); 1988: 161 – H 1994: 287 (intervenients rätt att förebringa ny bevisning) anm. även vid 14:11 – Fråga, om målsägande i trafikmål haft giltig ursäkt för att åberopa ny bevisning först i HovR:n H 1995: 41 – Fråga, om part i dispositivt tvistemål, vilken saknade ombud i TR:n, haft giltig ursäkt för att i HovR:n åberopa nya omständigheter och ny bevisning H 1995: 571 – En först i HovR gjord ansökan om editionsföreläggande avslogs då handlingarna enl. 3 st. inte kunde få betydelse som bevis H 2001: 404 – Fråga om målsägande (försäkringsbolag), vars talan i TR förts av åklagaren, haft giltig ursäkt för att först i HovR åberopa ny omständighet H 2004: 247 – 3 st. ej tillämpligt på läkarintyg och omförhör i HovR med läkare avseende undersökningar efter TR:s dom H 2004: 874 – Att svaranden, sedan TR ogillat kvittningsinvändning pga. preskription, i HovR enligt 10 § preskriptionslagen hävdade rätt till kvittning oavsett preskription utgjorde ej ny omständighet H 2006: 271 – I mål om skadeståndsskyldighet för likvidator tilläts käranden, efter avvisande av talan, att i HovR åberopa ett i TR ej ingivet beslut från bolagsstämma H 2009: 594.26 §26 § Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1–3, har förekommit vid tingsrätten.Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas. Lag (1989:656). Ang. äldre lydelse av denna §: Jfr H 1950: 73 anm. vid 55:15, 1977: 566 anm. vid 52:7, 1980: 352 anm. vid 17:3 samt 1956: 550. Se även anm. vid 22 § samt vid 51:26 och 56:11 – Jfr ang. 2 st. H 1969: 444 anm. vid 42:3, 1973: 703 anm. vid 55:15, 1975: 343 B anm. vid FBL 16:6, 1976: 289 anm. vid 55:15 – Ang. undanröjande även av icke överklagat beslut i målet H 1982: 723.27 §27 § Förs talan om jäv mot en domare i tingsrätten och anser hovrätten att jäv förelegat skall hovrätten undanröja tingsrättens dom i den del den överklagats. Lag (1994:1034). Ang. jäv se 4:13, 14; 49:4, 8.28 §28 § Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än som avses i 26 eller 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt. Lag (1989:656). Återförvisning till HovR oaktat rättegångsfelet ej inverkat på målets utgång H 1989: 646 – Ej återförvisning vid bristande domförhet i HovR H 1991: 783 – Fråga, om skäl förelegat att undanröja TR:ns dom därför att målet inte blivit på lämpligt sätt handlagt H 1996: 676 – H 1996: 732 och 1999: 788, båda anm. vid 55:15 – När TR inte varit domför i tvistigt faderskapsmål pga. att beredningsjurist var ordf., undanröjdes TR:s dom H 2004: 65; samma utgång då tingsnotarie varit ordförande i komplicerat mål ang. försättande i konkurs 2011: 712 – Att HovR på ena partens överklagande meddelat dom innan tiden utgått för andra parten, vars överklagande förfallit pga. utevaro, att ansöka om återupptagande innebar grovt rättegångsfel H 2007: 209.29 §29 § Undanröjer hovrätten tingsrättens dom på någon annan grund än att tingsrätten varit obehörig eller av något annat skäl inte bort ta upp målet till prövning, skall hovrätten samtidigt återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling.Bestämmelser om hovrättens befogenhet att när tingsrätten varit obehörig hänvisa målet till annan tingsrätt finns i 10 kap. 20 §. Lag (1994:1034). Ang. prövningen efter återförvisning H 1953: 637.30 §30 § har upphävts genom lag (1994:1034). 51 kap. Om överklagande av domar i brottmål Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. 1 §1 § En part som vill överklaga tingsrättens dom i ett brottmål skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades. Lag (1994:1034). Jfr 33:3 – Klagan över enbart domskäl ej tillåten H 1995: 152 anm. även vid TraF (1998:1276) 14: 3; se även H 1998: 693 anm. vid 55:1.2 §2 § Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts under sådan tid förfaller, om det första överklagandet återkallas eller av annat skäl förfaller. Lag (1994:1034). H 1948: 740; 1956: 134; 1959: 116 (vattenmål); 1960: 511; 1966: 103 – När tilltalad överklagat TR:ns dom i ansvarsfrågan, ägde åklagaren anföra anslutningsvad i fråga om förverkande av egendom H 1994: 252 – När A, som dömts för misshandel av B men friats från åtal och skadeståndstalan för misshandel av C, överklagat domen, var C ej berättigad att anslutningsöverklaga H 2007: 633.3 §3 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034). Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 12 §, efter 6: – Jfr rättsfall vid 58:11.Överklagandeskrift, som postats dagen före överklagandetidens utgång, ansågs inkommen i rätt tid då det med hänsyn till postrutiner ansågs ej osannolikt att försändelsen avskilts för TR:n sista dagen för överklagandet H 2001: 728.4 §4 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om den dom som överklagas, i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas, grunderna för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges. Lag (2005:683). Ang. 1 st. 2 H 1974: 63 – Ang. 3 st. jfr RP 19 § – Ej undertecknad vadeinlaga godtagen då det bekräftats att den härrörde från vadekäranden H 1991: 407; jfr 1991: 595 anm. vid 7 § lagen (1996:242) om domstolsärenden under RP – Yrkande att HovR:n måtte ”ogilla åklagarens talan” ansågs avse även skadeståndstalan som åklagaren fört för målsäganden H 1979: 282 – Yrkande, att ”åtal avseende brott mot uppbördslagen” måtte ogillas, ansågs avse även ogillande av talan enl. 77 a § nämnda lag H 1983: 567 – Fråga om vadeinlaga av tilltalad, som av TR dömts till fängelse och ålagts skadeståndsskyldighet, kunde anses ha innefattat talan såväl i ansvarsdelen som i skadeståndsdelen H 1987: 965 – Av HovR till fängelse och förvisning dömd, som sökt revision endast betr. förvisningen, ansågs kunna genom ändring av sin revisionstalan framställa yrkande betr. fängelsestraffet H 1979: 478 – Till fängelse och förvisning dömd, som nöjdförklarat sig betr. fängelsestraffet, fullföljde talan med yrkande om straffnedsättning och befrielse från förvisning; talan betr. straffet skulle avvisas men ansvarsfrågan likväl prövas i hela dess vidd H 1980: 337 – Tilltalad, som av TR dömts till gemensam påföljd för två skilda brott, yrkade frikännande endast betr. det ena. Genom TR:ns dom ansågs slutligt avgjort, att han gjort sig skyldig till det andra H 1981: 1169 – Fråga om HovR bort pröva utvisningsfråga när framställda yrkanden avvisats pga. nöjdförklaring H 2005: 291 – Målsägandes överklagande av dom avseende ”den åtalspunkt som gällde honom” ansågs innefatta även yrkande om ändring i skadeståndsdelen H 2006: 464, anm. även vid 21:3 a – Jfr rättsfall vid 24 § och vid 55:3.5 §5 § Om inte överklagandet avvisas enligt 3 §, skall tingsrätten efter utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och övriga handlingar i målet till hovrätten.Handlingarna skall översändas genast, om den tilltalade är häktad eller om klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar prövning, såsom ett yrkande om häktning av den tilltalade, om åtgärd som avses i 25–28 kap. eller om upphävande av ett beslut om sådan åtgärd. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut, skall dock en kopia av överklagandet finnas tillgänglig vid tingsrätten. Lag (1994:1034). Jfr RP 19 §.6 §6 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034). Ang. klagan över domskäl se H 1945: 26, 1946: 431, 1957: 213, 1980: 444 (yrkande att ytterligare häktningsgrund skulle åberopas); se även 1981: 1204 anm. vid 24:1 och 1974: 16 anm. vid 55:5 – Jfr ang. besvär i disciplinärende R 1959: 38 – Förutsättningarna för att avvisa ett överklagande i brottmål när den tilltalade inte har kunnat delges överklagandet H 2017: 724.7 §7 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga om sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Lag (2005:683). Äldre rätt: Vadeinlaga otjänlig som grund för rättegång? H 1970: 296, 1984: 200 – Fråga om föreläggande givits i behörig ordning H 1974: 533 – Fråga, sedan en del brister avhjälpts efter föreläggande, om de återstående bristerna borde föranleda avvisning H 1979: 312. H 2006: 118 anm. vid 12:9 – Överklagande av den dömdes försvarare utan fullmakt ansågs godkänt genom den dömdes eget överklagande efter klagotidens utgång H 2006: 584.7 a §7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra stycket, skall hovrätten, när prövningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling.Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras. Lag (2005:683). Se 49:12–14 a.8 §8 § Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas. Lag (2005:683). Se anm. vid 50:8 – Cirk (1967:164) om skyndsam handläggning av brottmål rörande våld mot polismän m.fl., vid 45:1.Ang. 2 st. H 1995: 217.9 §9 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon själv vill anföra.Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Lag (2005:683). 10 §10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt åtal.Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl.Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och andra stycket första meningen, 21 § första stycket första meningen och 22 §. Hovrätten får besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet. Lag (2005:683). 11 §11 § Upphävd g. Lag (2005:683). 12 §12 § Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd företas.Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas, skall han så snart som möjligt begära det hos hovrätten.Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det. Lag (1994:1034). 13 §13 § Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,om endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten, om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling, ellerom ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.Om en part har begärt huvudförhandling i fall som avses i andra stycket 1–3, skall sådan hållas, om det inte är obehövligt. Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken. Det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst. Om överklagandet avser även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling. För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas. Lag (2016:492). Ang. äldre lydelse av denna §: H 1968: 188 – Fråga om HovR ägt avgöra bötesmål utan huvudförhandling (jfr 35:13 2 st.) H 1981: 346, 1984: 181, 1987: 74 – ERD Ekbatani mot Sverige (1988), Helmers mot Sverige (1991), Jan-Åke Andersson mot Sverige (1991), Fejde mot Sverige (1991) (frågor om muntlig förhandling i hovrätt) – Fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande avser ej själva saken H 1973: 749 – Ang. numera 1, 3 och 5 st. H 1986: 432 (grovt rättegångsfel att i visst fall avgöra ett mål utan huvudförhandling), 1988: 572 (d:o) – Ang. 3 st. H 1988: 92 – Ang. förverkande se H 1976: 315 anm. vid 55:11 – Ang. 2 st. p. 3 H 1994: 106 anm. vid 55:11.14 §14 § Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall parterna, om det inte är uppenbart att de redan har slutfört sin talan, beredas tillfälle att göra det. Lag (1994:1034). H 1980: 299 – Grovt rättegångsfel att, sedan utsatt huvudförhandling inställts och parterna underrättats om att de senare skulle få ny kallelse, avgöra målet på handlingarna utan att ge parterna tillfälle att slutföra sin talan H 1981: 995 – Likaså att HovR underlåtit att, innan mål avgjorts på handlingarna, lämna parterna tillfälle att slutföra sin talan H 1992: 517.15 §15 § Om inte målet enligt 13 § avgörs utan huvudförhandling, skall hovrätten bestämma tid för sådan förhandling. Tiden skall om möjligt bestämmas efter samråd med parterna. För behandling av en rättegångsfråga eller sådan del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut även om målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.Om den tilltalade är häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte till följd av åtgärder som avses i 12 § eller andra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har den tilltalade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från den dag han häktades. Lag (1994:1034). Jfr RP 19 § och Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 29 §, inf. efter 23:. 16 §16 §Till huvudförhandlingen skall parterna kallas. En enskild klagande skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall hovrätten också upplysa honom om bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av betydelse för målets handläggning eller utredning att en enskild motpart inställer sig eller om denne är skyldig att infinna sig personligen, skall han föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade anledning anta att han inte skulle följa ett sådant föreläggande, får hovrätten besluta att han skall hämtas till rätten. Om hovrätten inte förelägger motparten vite eller beslutar att han skall hämtas, skall hovrätten upplysa honom om att målet kan komma att avgöras även om han uteblir. Hovrätten skall besluta att en tilltalad som är anhållen eller häktad skall inställas till huvudförhandlingen.Skall i mål om allmänt åtal en målsägande höras med anledning av åklagarens talan, skall han vid vite kallas att infinna sig personligen.Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas om beslutet. Lag (1994:1034). Ang. skyldighet för part att infinna sig personligen se 20:14 och 21:2 – Ang. kallelser och förelägganden se 17 och 21 §§ – Ang. hämtning jfr 9:10.Fråga om tilltalad som var i behov av tolk blivit behörigen kallad till förhandling genom muntlig kallelse H 2007: 75.17 §17 § I övrigt skall det som sägs i 46 kap. 1–5 §§, 6 § andra stycket, 8, 9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna.När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den förhandlingen.I fråga om sådana åtgärder gäller 10 och 12 §§ i detta kapitel. Lag (2005:683). Materiell processledning i hovrätt H 2017: 1086.18 §18 §Vid huvudförhandlingen skall den överklagade domen redovisas i den omfattning det behövs. Klaganden skall ange i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. Motparten skall ges tillfälle att yttra sig över yrkandet. Därefter skall åklagaren utveckla åtalet i den utsträckning det behövs för prövningen av överklagandet. Om talan förs endast av målsäganden, gäller detta i stället denne. Om hovrätten finner det lämpligare får dock en tilltalad som överklagat utveckla sin talan före åklagaren eller målsäganden. Varje part skall få tillfälle att bemöta vad den andra parten anfört. Om förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit, skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur handlingarna i den utsträckning det behövs. Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2005:683). 19 §19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning som bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.Om det inte finns särskilda skäl för något annat, bör ett bevis som tingsrätten tagit upp och som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang. Lag (2016:37). 20 §20 § Sedan bevisningen lagts fram skall parterna lämnas tillfälle att slutföra sin talan. Lag (1994:1034). 21 §21 § Om en enskild klagande uteblir från ett sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en enskild klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.Om en enskild motpart uteblir och vite har förelagts honom eller henne, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han eller hon skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild motpart som vid vite har förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud.Om en målsägande som skall höras med anledning av åklagarens talan i ett mål om allmänt åtal inte infinner sig personligen, gäller andra stycket.Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne skall hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37). Ang. personlig inställelse se 20:14 och 21:2 – Ang. hämtning jfr 9:10.Fråga om tillämpning av äldre motsvarighet till 2 och 4 st. H 1983: 401 – Tillämpning av 4 st. innebar i visst fall (tilltalad dömd till fängelse 8 mån.) rättegångsfel H 1999: 362; i annat fall (fråga om bötesstraff) inte sådant fel 2000: 661 – Överklagande kunde ej förklaras förfallet när klaganden, som inställt sig till huvudförhandlingen, ansett sig ej kunna deltaga muntligen i denna H 2009: 141 – Förutsättningar för att förklara ett överklagande förfallet? H 2015: 284 – Omfattningen av prövningen av om ett mål ska återupptas efter det att överklagandet har förfallit H 2018: 3.22 §22 § Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid.Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget. Lag (1994:1034). Ang. laga förfall se 32:8.När ansökan om återupptagande gjorts i rätt tid men laga förfall ej förelegat skulle ansökningen inte avvisas utan avslås H 1985: 755 – Laga förfall anmält i tid? H 1994: 622 – Fråga om återupptagande H 2018: 61.23 §23 § Om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock görasom den är till förmån för den tilltalade, ellerom det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. Lag (2016:37). H 1968: 188 och 1984: 181 anm. vid 13 § – Ang. initiativet till förnyat vittnesförhör jfr H 1968: 423 – För att till nackdel för tilltalade frångå TR:ns värdering av medtilltalads där lämnade uppgifter, då denne vägrat yttra sig i HovR:n, krävs mycket starka skäl H 1988: 607 – Ang. HovR:s skyldighet att självmant kalla tiiltrosvittne i bötesmål H 2006: 457, anm. vid 35:13 – Betydelsen av åtalsjustering i fall då tilltalad inskränker sitt överklagande till påföljdsfrågan H 2008: 780 anm. även vid BrB 7:4 – H 2009: 308 anm. vid 55:15.23 a §23 a § Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och överklagas domen bara beträffande annat än denna fråga, skall hovrätten pröva frågan endast omdet i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla ellermålets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.Beträffande fråga som avses i första stycket 1 eller 2 behöver hänsyn tas endast till omständigheter som har åberopats av part. Lag (1989:656). Ang. 1 st. p. 1 H 1995: 187 – Fråga om §:ns tillämplighet över huvud H 1995: 226, 1998: 512 – Denna § ej tillämplig när tilltalad dömts till ansvar på grund av uppenbart oförsvarligt handlande i en nödvärnssituation och RÅ överklagat domen med yrkande om straffskärpning under påstående att nödvärnssituation ej förelegat H 1995: 661 – En rättslig kvalificering, varigenom en gärning bedöms vara straffri, ansågs falla utanför denna § H 1999: 215 – Efter överklagande av RÅ till HD i fråga om brottsrubricering och påföljd beaktades inte justering av gärningsbeskrivningen till den tilltalades nackdel H 1999: 25 – Efter överklagande enbart i fråga om brottsrubricering och påföljd skall justering av åtalet beaktas, när omständighet föreligger som medför att skuldfrågan skall prövas H 2004: 646 – Fråga huruvida prövning om gärning var ringa och därmed fri från ansvar kunde ske utan hinder av denna § H 2004: 840 I – När åklagaren i HovR:n överklagade en frikännande dom under påstående att den tilltalade ej som TR:n ansett handlat i nödvärn var denna § ej tillämplig H 2013: 38.24 §24 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelats. Åklagare som i hovrätten fört talan mot den tilltalade får ändra sin talan till dennes förmån.En klagande får inte ändra sin talan att gälla en annan gärning än den som avses i överklagandet. Lag (1994:1034). Att nöjdförklaring innebär återkallelse se BrB 38: 1 och Strafftidslagen (2018:1251) 13 §, efter BrP – Se även rättsfall vid 13:3. H 1962: 128. Jfr H 1963: 39 – Återkallelse kan återtagas innan avskrivningsbeslut meddelats H 1974: 386 – Fråga om sådana särskilda omständigheter förelåg att återkallelse fick återtagas sedan avskrivningsbeslut meddelats H 1978: 55; jfr betr. återvinningsmål 1986: 356 – När tilltalad med återtagande av återkallelse besvärat sig över avskrivningsbeslut ansågs beslut om inhibition av straffverkställighet kunna meddelas i besvärsmålet H 1989: 382 – Särskilda omständigheter för återtagande av återkallelse efter avskrivningsbeslut förelåg i H 1990: 8 – Ang. 2 st. H 1979: 478 anm. vid 4 § – När tilltalad, som dömts till fängelse för bl.a. rattfylleri vid två tillfällen, i vadeinlagan yrkat icke frihetsberövande påföljd, avvisade HovR:n vid huvudförhandlingen dels hans begäran om bevisning för att styrka att han inte fört bilen vid det ena tillfället dels hans yrkande om frikännande för detta tillfälle; grovt rättegångsfel av HovR:n ansågs föreligga H 1983: 789 – Fråga om begränsning av den talan konsumentombudsmannen ägde föra som vadesvarande i mål om utdömande av vite H 1994: 562.25 §25 § Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända till Sverige. Lag (2006:890). Jfr BrB 1: 5 och 30: 1.Ang. äldre lydelse av denna §: H 1954: 393; 1961: 545; 1962: 352, 783; 1967: 209; 1970: 315 – När tilltalads fullföljd ej lett till nedsättning av ådömt fängelsestraff, ägde enl. grunderna för denna § HovR:n ej avräkna kortare tid för frihetsberövande än TR:n gjort H 1979: 565 – Enl. grunderna för denna § ansågs förverkande ej kunna skärpas i anledning av den tilltalades talan H 1983: 425 – Ang. tillämpning av denna § jämförd med äldre lydelse av BrB H 1984: 452 och 918 – Att HovR bytte ut fängelse 1 mån. + förverkande av villkorligt medgiven frihet till en tid av 1 mån. mot fängelse 2 mån. innebar reformatio in pejus H 1991: 633 – När HD, efter fullföljd av de tilltalade, undanröjt HovR:ns dom bl.a. i påföljdsfrågan och återförvisat målet till HovR:n, ägde denna enl. grunderna för denna § ej döma till svårare straff än som bestämts i den undanröjda domen H 1992: 219 – Att HovR sänkt fängelsestraff men utvidgat förverkande av tidigare villkorligt medgiven frihet så att sammanlagda fängelsetiden ökades innebar reformatio in pejus H 1996: 541 – När åklagaren överklagat TR:ns dom med yrkande om skärpt brottsrubricering och straff, var väl denna § inte tillämplig men ägde HovR:n ändå inte skärpa utvisningsbeslut, eftersom utvisningsfrågan inte avhandlats vid hf i HovR:n H 1996: 149 – När TR dömt för grov varusmuggling och HovR ändrat brottsrubriceringen till varusmuggling och dömt till samma straff, uppkom åtalspreskription; hinder ansågs ej föreligga för HD att efter överklagande av den tilltalade skärpa brottsrubriceringen till grovt brott H 1997: 703 – Reformatio in pejus? H 1998: 713 anm. även vid BrB 29:4 – Ändring av TR:s dom på fängelse 4 mån. + förverkande av villk. medg. frihet om 4 mån. till fängelse 10 mån. innebar reformatio in pejus H 2001: 614 – Efter tilltalads överklagande av en dom på villkorlig dom med samhällstjänst och en dom på fängelse 3 månader kunde ej dömas till gemensamt fängelsestraff om 4 månader H 2009: 34 – Yrkande av RÅ att HD skulle ändra ett dagsbotsstraff till penningböter med högre sammanlagt belopp än dagsbotsstraffet utgjorde inte ett överklagande till den tilltalades förmån H 2010: 555 – Ändring av TR:s dom från fängelse 1 mån. till villkorlig dom med samhällstjänst ej reformatio in pejus trots att avräkning med 24 dagar skulle ha fått ske från fängelsestraffet H 2015: 386 – Jfr rättsfall vid 31: 10.26 §26 § Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1–3, har förekommit vid tingsrätten.Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör rättegångsfelet även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas. Lag (1989:656). Jfr ang. omröstningsfel i disciplinärende R 1960: 10 – H 1980: 288 anm. vid 21:3 a och 1983: 789 anm. vid 24 §.27 §27 §Förs talan om jäv mot en domare i tingsrätten och anser hovrätten att jäv förelegat skall hovrätten undanröja tingsrättens dom i den del den överklagats. Lag (1994:1034). 28 §28 § Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än som avses i 26 eller 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt. Lag (1989:656). Jfr H 1994: 545 anm. vid 55:15 – H 1996: 343 anm. vid 47:5 – Grovt rättegångsfel ska inte avhjälpas inom ramen för tillståndsprövning H 2011: 396.29 §29 § Undanröjer hovrätten tingsrättens dom på någon annan grund än att tingsrätten varit obehörig eller av något annat skäl inte bort ta upp målet till prövning, skall hovrätten samtidigt återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling.Bestämmelser om hovrättens befogenhet att när tingsrätten varit obehörig hänvisa målet till annan tingsrätt finns i 19 kap. 11 §. Lag (1994:1034). 30 §30 § Har tingsrättens dom överklagats endast i fråga om annat än ansvar, skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål. Lag (1994:1034). Om en brottmålsdom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk skall målet, oavsett anspråkets storlek, handläggas som ett ordinärt tvistemål och inte som ett s.k. småmål H 2009: 832.31 §31 § har upphävts genom lag (1994:1034). 52 kap. Om överklagande av beslut Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. Jfr Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister, efter MBL. 1 §1 §Den som vill överklaga en tingsrätts beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten. Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid något sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas, skall dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Ett överklagande av ett beslut om någons häktande, kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, om åläggande av reseförbud eller i fråga som avses i 49 kap. 7 § är inte inskränkt till viss tid.I 49 kap. finns bestämmelser om att den, som vill överklaga ett beslut, i vissa fall först skall anmäla missnöje. Lag (1994:1034). Se 33:3 – Ang. missnöjesanmälan se 49:4 och 6 – Ang. fullföljdshänvisning vid beslut se 17:12, 13; 30:10, 11 – Ang. tid för överklagande i mål enl. MB se MB 23: 9 – Ang. klagan över domvilla se 59:. Ang. prövning ex officio i högre rätt av fråga om domvilla i besvärsmål H 1950: 73 anm. vid 55:15 och 59:1 – Beslut meddelat vid sammanträde för förhandling? H 1969: 544.2 §2 §Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034). Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 12 §, efter 6:. 3 §3 §Överklagandet skall innehålla uppgifter omdet beslut som överklagas,den ändring i beslutet som yrkas,grunderna för överklagandet, de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, ochde bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Lag (1994:1034). Jfr 33:3 3 st. och, beträff. äldre lydelse, H 1981: 853 (besvärsinlaga undertecknad ”Prisoner 1006”) – Invändning om brist i delgivning av uppsägning kunde i mål om avhysning framställas först i HovR:n H 1975: 575 – Ej hinder att i mål om försättande i konkurs åberopa annan fordran i HovR:n än i TR:n H 1982: 641 – H 1985: 365 anm. vid UB 18:1 – Ej hinder mot att i högre rätt åberopa ny omständighet i besvärsmål AD 1989: 27, 1996: 88 (jfr 50:25).4 §4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall tingsrätten till hovrätten sända över detta och övriga handlingar i målet som har betydelse för prövningen av överklagandet. Lag (1994:1034). 5 §5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034). Talan fick ej föras mot enbart skälen för häktningsbeslut H 1989: 747; jfr 1980: 444, 1981: 1204 och 1983: 894, alla anm. vid 24:1.6 §6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § eller är det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga om sådana uppgifter som avses i 3 § första stycket 4.Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Lag (2005:683). Bostadsdomstolens underlåtenhet att klarlägga innebörden av besvärstalan i visst fall domvilla H 1990: 617.6 a §6 a §Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra stycket, skall hovrätten, när prövningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling. Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan ändå avgöras. Lag (2005:683). Se 49:12–14 a.7 §7 § Om hovrätten finner att klagandens motpart bör höras angående överklagandet och prövningstillstånd beviljas eller sådant tillstånd inte krävs, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. I mål där åklagaren är motpart får överklagandet dock översändas till denne utan delgivning.Det överklagade beslutet får inte ändras såvitt angår motpartens rätt utan att han eller hon har getts tillfälle att yttra sig. Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud utan att höra motparten. Lag (2005:683). Då HovR i mål, som angått statens rätt, ändrat underinstansens utslag utan att lämna behörig ställföreträdare för staten tillfälle att förklara sig, har dess utslag undanröjts jämlikt grunderna för 55:15 2 st. jämfört med 50:26 1 st. H 1977: 566 – Fråga om förklaring från domstolsverket bort inhämtas över rättshjälpsbiträdes besvär mot ersättningsbeslut H 1982: 845 – Jfr H 1979: 18 anm. vid 56:11 – TR:s avskrivningsbeslut i sin helhet undanröjt, då den återkallande ej delgivits motparts kostnadsyrkande H 1980: 635 – HovR:ns beslut undanröjt, när betalningssäkringsmål avgjorts till klagandens nackdel utan att denne fått del av kronofogdemyndighetens yttrande i målet H 1985: 106 – När kronofogdemyndigheten avgivit yttrande enl. UF 17:2 bör HovR:n som regel inte avgöra målet till klagandens nackdel utan att tillfälle beretts denne att yttra sig däröver H 1985: 464 – När kronofogdemyndigheten avstått från yttrande enl. UF 17:2 får HovR:n inte avgöra målet till klagandens nackdel utan att denne delgivits handlingarna i akten i den mån de inte saknat betydelse H 1987: 979 – Att HovR:n avgjort mål till klagandens nackdel utan kommunikation grovt rättegångsfel H 1993: 111 anm. även vid 11 § – Att gäldenären i överklagat mål om försättande i konkurs ej fick del av Skatteverkets svarsskrivelse och förvaltarens yttrande utgjorde rättegångsfel; felet dock avhjälpt i HD H 2004: 888.8 §8 §Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de omständigheter han själv vill anföra. Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in till hovrätten samtidigt med svarsskrivelsen. Lag (1994:1034). 9 §9 §Om det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034). 10 §10 § Upphävd g. Lag (2005:683). 11 §11 §Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen, får hovrätten besluta om detta på lämpligt sätt. Hovrätten skall besluta att den som är anhållen eller häktad skall inställas till förhöret.Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas. Lag (2005:683). Ang. personlig inställelse se 11:5, 20:14 och 21:2 – Ang. anteckningar vid sammanträde se 6:3 och 6.Fråga om HovR vid muntligt förhör för upptagande av viss bevisning ägt ta upp denna, fastän part inte kunnat delges och därför uteblivit H 1987: 566 – Ang. behovet av muntlig förhandling i utsökningsmål H 1992: 363 I, II och III, anm. även vid UB 4:20 – Parts hemställan om muntlig förhandling efter besvär över exekutiv auktion hade bort bifallas; art. 6 i 1950 års Europakonvention åberopad av HD H 1992: 513; ERD Håkansson och Sturesson mot Sverige (1990, fråga om muntlig förhandling vid överklagande av exekutiv auktion) – D:o i mål enl. lönegarantilagen H 1993: 111; i tvist ang. bevakning i konkurs 1998: 232, jfr 1999: 544; i mål ang. försättande i konkurs 1999: 113; i mål om prövning av domstols behörighet 2002: 300.12 §12 §Ett överklagande får återkallas innan hovrättens slutliga beslut har meddelats. Lag (1994:1034). Jfr rättsfall vid 51:24.13 §13 §Har en part eller intervenient överklagat ett beslut som tagits in i en dom eller som får överklagas endast i samband med att domen överklagas, och är även domen överklagad, skall målen i hovrätten handläggas gemensamt enligt 50 eller 51 kap. Första stycket gäller inte om beslutet angår ett ombud, en försvarare, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten. Lag (1994:1034). 53 kap. Om mål som tas upp omedelbart Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. 1 §1 §I tvistemål som skall tas upp omedelbart av en hovrätt tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 42–44 kap. Lag (1994:1034). 2 §2 §I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande avvikelser:Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning.Hovrätten ska i stämningen förelägga den tilltalade att svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i vilket avseende parten ska yttra sig.Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §. Lag (2010:575). Ang. förundersökning se 23:22.SJÄTTE AVDELNINGENOm rättegången i Högsta domstolen 54 kap. Om rätten att överklaga en hovrätts domar och beslut och om prövningstillstånd 1 §1 §En hovrätts dom får överklagas, om inte annat är föreskrivet. När en hovrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra stycket, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna bestämma om domen skall få överklagas särskilt eller endast i samband med att hovrättens slutliga avgörande överklagas. Den, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen. Bestämmelser om hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom finns i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §. Lag (1994:1034). 2 §2 §Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om förlikning om saken är tillåten. En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten. Lag (2005:683). Ang. äldre motsvarighet till 1 st. H 1957: 489.3 §3 §En hovrätts slutliga beslut får överklagas, om inte annat är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om återupptagande av ett mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte överklaga beslutet. Ett beslut av en hovrätt enligt vilket ett mål återförvisats till tingsrätten får överklagas endast om hovrättens prövning innefattar ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång. Hovrättens beslut i en överklagad fråga om ersättning till offentlig försvarare får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om det finns särskilda skäl för att pröva om tillstånd skall ges enligt 10 § första stycket 1. Lag (1994:1034). Ang. HovR:s slutliga beslut se 17:1; 30:1 samt H 1965: 466; 1969: 68 – Ang. återupptagande av mål se 50:22; 51:22 – Att i vissa fall talan ej får fullföljas se även 6–8 §§ – Fullföljdsförbudet i 1 st. 2 meningen omfattade även det fall att överklagandet var begränsat till skyldigheten att ersätta försvararkostnad H 1991: 272 – Förbudet mot överklagande i 1 st. 2 meningen ej tillämpligt på beslut om skyldighet att ersätta rättegångskostnad resp. rättshjälpskostnad H 2004: 63.Beslut kan ej överklagas innan det meddelats H 1997: 673 – Vid överklag. av HovR:ns beslut att ej meddela prövningstillstånd fick nya omständigheter åberopas H 1998: 225 – Ang. 2 st. H 1970: 87; 1973: 298; 1980: 117 (beslut att ansökan förfallit enl. äldre VL 11:29 undanröjt); 1980: 781; 1982: 349 (beslut att enl. 45:8 avvisa åklagares stämningsansökan undanröjt); 1986: 407 (beslut att avvisa besvär pga. att klaganden ej var att anse som sakägare undanröjt); 1987: 153 (återförvisning med anledning av att HovR:n tillåtit vadekäranden att ändra sin talan i målet) – Fullföljdsförbudet vid återförvisning (2 st.) ej tillämpligt på vattenöverdomstolens beslut om återförvisning till förrättningsman H 1990: 667 – HovR:s beslut om återförvisning av gåvoskattemål fick överklagas H 1991: 32 – HovR:s beslut om återförvisning av rättegångskostnadsfråga fick ej överklagas H 1992: 511 – HovR:s beslut om återförvisning av mål, vari TR dömt utan att utfärda stämning, fick ej överklagas H 1994: 30 – Fullföljdsförbudet i 2 st. ej tillämpligt på HovR:s beslut om ny handläggning då TR:ns dom undanröjs på grund av domvilla H 1995: 686 – När TR avvisat käromål på den grund att svaranden ansågs sakna forum vid svensk domstol och HovR:n efter överklagande återförvisat målet, fick HovR:ns beslut överklagas H 1998: 747 – När HovR i brottmål avvisat överklagandet i skadeståndsdelen men ej i ansvarsdelen ansågs avvisningsbeslutet som slutligt beslut H 2000: 681 anm. vid 17:1 – HovR:s beslut om återförvisning på den grund att TR:n felaktigt utgått från att visst förhållande var ostridigt fick överklagas; yrkande i HD om kvarstad togs upp H 2001: 282.4 §4 § Det som sägs i 49 kap. 4–6, 8 och 11 §§ om överklagande av en tingsrätts beslut skall tillämpas vid överklagande av en hovrätts beslut, som inte är slutligt, i frågor som avses i de nämnda paragraferna och som uppkommit i hovrätten eller överklagats dit. Lag (1994:1034). Jfr H 1951: 251; 1954: 100; 1965: 364, anm. vid 5 § – Då part dömts för otillbörligt skrivsätt, har talan mot utslaget i denna del prövats fastän talan i huvudfrågan ej fick föras R 1958: 16 – H 1960: 758 anm. vid 49:4 – 3 § (nu 4 §) ej tillämplig på HovR:s beslut om ogillande av invändning att vadetalan borde avvisas H 1972: 624 – HovR:s beslut att avslå begäran av offentlig försvarare att bli entledigad fick överklagas särskilt H 2001: 306.5 §5 § I fråga om hovrättens beslut i annat fall än som anges i 3 eller 4 § tillämpas 49 kap. 3 § andra stycket och 9 §. Lag (1994:1034). H 1951: 714 (vattenmål); samt ang. beslut varigenom inhibition vägrats 1954: 100, 1958: 138 och 1965: 364 – Särskild talan fick ej föras mot beslut, varigenom HovR i där anhängigt mål avslagit offentlig försvarares begäran om entledigande H 1977: 137; ej heller mot HovR:s beslut under rättegången att vägra inhibition av ett av TR i samband med dom meddelat tillfälligt näringsförbud 1989: 173 – HovR:s beslut om avslag på tilltalads begäran att få ut kopior av bildupptagningar av vittnesförhör kunde ej överklagas särskilt H 2008: 634.6 §6 § Om hovrätten ogillat ett yrkande om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud eller upphävt ett beslut om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud, får beslutet överklagas endast i samband med att hovrättens dom eller slutliga beslut överklagas. Lag (1994:1034). 7 §7 § Har hovrätten funnit att tingsrätten varit behörig att ta upp ett mål, får hovrättens beslut om detta överklagas endast om invändningen mot tingsrättens behörighet grundas på en omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett överklagande. Lag (1994:1034). Jfr H 1960: 755 – 7 § ej tillämplig på fråga om svensk domstol överhuvud är behörig H 1969: 179, 1983: 177 – Fullföljdsförbudet omfattar det fallet att HovR fastställt TR:s beslut att ogilla invändning att tvisten enl. avtal skulle avgöras av skiljemän H 1978: 175 – Detta gäller inte bara i fråga om käromålet utan även i fråga om en av svaranden gjord invändning om motfordran H 1998: 654 – Överklagandeförbudet omfattar även beslut varigenom prövningstillstånd vägrats H 2010: 330.8 §8 § Ett beslut får inte överklagas, om hovrätten i beslutetprövat en fråga om jäv mot domare i tingsrätt, prövat en till hovrätten överklagad fråga som avses i 49 kap. 5 § 7 eller 9 eller 7 § ellermeddelat prövningstillstånd. Lag (1994:1034). Äldre lydelse: H 1957: 297 (avslag å begäran om fri rättegång); 1967: 92 (begäran om entledigande av försvarare); 1984: 550 A (av TR:n avslagen begäran om biträde bifallen av HovR:n); 1985: 438 (TR:n hade entledigat biträde men inte förordnat nytt, vilket däremot HovR:n gjort); 1967: 408 och 1983: 806, båda anm. vid 49:5 – När TR:n fattat beslut om byte av offentlig försvarare efter det att TR:n meddelat dom i målet, ansågs fullföljdsförbudet i denna § ej tillämpligt; domstolsverket ägde rätt att föra talan mot beslutet H 1993: 299.Förbudet i p. 1 ej tillämpligt när HovR funnit att rätten att framställa jävsinvändning förfallit H 2007: 860; däremot tillämpligt när HovR:n vägrat prövningstillstånd H 2010: 447.9 §9 § Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs. Lag (2004:402). Ang. antal domare se 3:6 – Ang. 2 st. se 7:4, 5, 8.Ang. erforderligheten av prövningstillstånd H 1951: 251 (beslut varigenom HovR:n, innan den skilt saken från sig, avslagit anhållan om fri rättegång); 1952: 312 (HovR:s dom på äktenskapsskillnad, mot vilken talan fullföljts av hustrun men mannen därefter avlidit); 1953: 460 (beslut i häktningsfråga); 1954: 328 (förlikning träffad efter fullföljd av talan mot HovR:s dom); 1956: 212 (mål avskrivet sedan målsägande nedlagt talan); 1987: 135 (särskilt beslut av HovR att avvisa ett efter huvudförhandlingen men före domens meddelande framställt yrkande om rättegångskostnader) – H 1989: 842 (HovR:s beslut med anledning av där gjord ansökan om anstånd med betalning av gåvoskatt) – Se även H 1970: 435 samt 1985: 755 anm. vid 51:22 – När parter i ett till HovR överklagat brottmål efter det att HovR:n meddelat dom men innan denna vunnit laga kraft begärt att utfå handlingar från HovR:n, har HovR:ns beslut i frågan ansetts ha sådant direkt samband med brottmålet att det inte kunde komma under HD:s prövning utan prövningstillstånd H 1995: 685 – H 2007: 105 anm. vid 55:1.10 §10 § Prövningstillstånd får meddelas endast omdet är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen ellerdet finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål. Lag (1994:1034). Ang. justering av prejudikatfrågedispens H 1995: 563 – För att undanröja påföljd och avgift till brottsofferfond pga. den tilltalades död fordras inte prövningstillstånd H 2013: 829 – Tillämpning av 2 st. när överklagandet ägde rum sedan prejudikatdispens meddelats i annat mål men innan det målet avgjordes H 2016: 262.11 §11 § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatfråga) eller en viss del av målet.I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett prövningstillstånd som begränsats enligt första stycket får Högsta domstolen förklara frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande helt eller delvis. Ett prövningstillstånd som meddelas utan sådan begränsning som avses i första stycket gäller domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i hovrätten,överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.I den utsträckning prövningstillstånd inte meddelas och fråga om tillstånd inte heller förklaras vilande, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta skall tas in i Högsta domstolens beslut. Lag (1994:1034). Jfr betr. 2 st. 3:6 4 st. tredje meningen. Äldre rätt: Ang. 1 st. H 1973: 749 (tillgodoräknande av tid för frihetsberövande); 1974: 386 (HovR:s beslut under rättegången mot vilket särskild talan ej fått föras); 1988: 457 – När prövningstillstånd begränsats till ett av flera brott jämte påföljden avvisades vid huvudförhandlingen framställda yrkanden i andra delar av målet H 1984: 520 – När i ett brottmål prövningstillstånd vägrades i ansvarsfrågan beslöts att frågan om prövningstillstånd i skadeståndsdelen skulle tas upp senare som tvistemål H 1987: 193.12 §12 § Vid överklagande som avses i 9 § andra stycket får Högsta domstolen, om målet väckts vid tingsrätt, besluta att begränsa prövningen av målet till en viss prejudikatfråga.Ett beslut som avses i första stycket får meddelas att gälla till dess annorlunda bestäms. Ett sådant beslut fattas enligt de regler som gäller för beslut om prövningstillstånd. Meddelas beslut enligt detta stycke, skall målet i övrigt vila.I den utsträckning Högsta domstolen inte prövar målet, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta skall tas in i det beslut genom vilket prövning vägras. Lag (1994:1034). H 1990: 9.12 a §12 a §Om överklagandet gäller prövningstillstånd i hovrätt och målet innehåller en prejudikatfråga som avses i 11 § första stycket får Högsta domstolen, om prövningstillstånd meddelas i Högsta domstolen, besluta att prejudikatfrågan skall prövas av domstolen. I avvaktan på denna prövning skall frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila. Lag (2016:37). 13 §13 § Vid avgörandet av om prövningstillstånd skall meddelas behöver hänsyn tas endast till sådana omständigheter som har åberopats av klaganden. Lag (1994:1034). 14 §14 § Avser överklagandet ett beslut av hovrätten som inte är slutligt och som meddelats i ett mål eller ärende som väckts vid tingsrätt skall 9–13 §§ tillämpas. Detta gäller dock inte om Högsta domstolen med anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut har meddelat prövningstillstånd som enligt 11 § tredje stycket gäller även beslutet. Lag (1994:1034). 15 §15 §Om ett beslut av en hovrätt enligt 3 § andra stycket eller 6, 7 eller 8 § inte får överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det. Krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen, skall hovrättens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 10 §. Lag (1994:1034). 16 §16 §Om en part anser att en upplysning enligt 15 § första stycket är oriktig, får han i samband med att beslutet överklagas begära att Högsta domstolen prövar frågan om rätt att överklaga. I annat fall får frågan inte prövas av Högsta domstolen. Lag (1994:1034). Tidigare motsvarighet till andra meningen hindrade ej HD att, då HovR meddelat fullföljdshänvisning, pröva om fullföljdsförbud som avsågs i tidigare motsvarighet till 15 § 1 st. förelåg H 1978: 477 B – Se även H 1949: 687 (fullföljdsförbud enl. lagsökningslagen), 1961: 367 (d:o enl. FB), 1954: 100 och 1977: 137 (förbud mot att föra särskild talan). H 1951: 251, 1955: 417 och 1963: 494 (alla avseende fall då HovR underlåtit ange, att prövningstillstånd erfordrades); 1959: 55 (HovR hade angivit, att prövningstillstånd ej erfordrades) – Utan hinder av att HovR meddelat revisionshänvisning har talan mot slutligt beslut handlagts som besvärsmål H 1969: 118 – Att HovR angivit, att beslut som avses i 15 § 1 st. fick överklagas, hindrade ej att HD prövade, om part ägde överklaga beslutet H 1995: 707.17 §17 § Ett beslut genom vilket hovrätten avvisat en missnöjesanmälan, en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande av hovrätts dom eller beslut får överklagas. Frågan om en sådan anmälan eller ansökan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid får annars inte prövas av Högsta domstolen. Lag (1994:1034). 18 §18 § har upphävts genom lag (1971:218). 19 §19 § har upphävts genom lag (1971:218). 55 kap. Om överklagande av domar Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. Ang. revisionssökandes (nu klagandes) återkallelse av talan H 1948: 118; jfr 1905:225.1 §1 §En part som vill överklaga hovrättens dom skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom fyra veckor från den dag då domen meddelades. Lag (1994:1034). Se 33:3.När hovrätt funnit utrett att brott förövats men ogillat åtalet på den grund att det ej styrkts att den tilltalade fyllt 15 år vid gärningarnas begående, ägde den tilltalade ej överklaga domen H 1998: 693 – Yrkande om bifall till reservationsvis förd talan kunde framställas i svarsskrivelse; prövningstillstånd krävdes ej H 2007: 105.2 §2 §Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av hovrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har kommit in till Högsta domstolen inom klagotiden. Lag (1994:1034). Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 12 §, efter 6:, 50:3 och 51:3 – Ang. klagan över avvisningsbeslut se 54:17.HovR:s prövning avsåg huruvida riktigt rättsmedel använts, men icke huruvida eljest med hänsyn till inkommen handlings beskaffenhet eller innehåll hinder förelåg mot talans upptagande H 1952: 468 – HovR:n skall företa i denna § föreskriven prövning även då talan fullföljts i strid mot meddelat fullföljdsförbud H 1982: 823; jfr 1983: 177 anm. vid 56:2 – Ang. ersättning till biträde vid fullföljd av revisionstalan som avvisats jfr H 1955: 154.3 §3 §Överklagandet skall innehålla uppgifter omden dom som överklagas,i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas, grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, ochde bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta domstolen inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Klaganden skall också ange om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i Högsta domstolen. Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges. Lag (1994:1034). Ang. 1 st. p. 4 jfr 54:13 – Ang. 3 st. jfr RP 19 §.Yrkande om rättegångskostnad, framställt först vid huvudförhandling H 1964: 279. Jfr vid 50:4 – Förverkandefråga prövad då tilltalad, som sökt revision i påföljdsfrågan, efter fullföljdstiden yrkat jämkning av förverkat belopp H 1976: 315 – Fråga om yrkandena i revisionsinlagan omfattade kostnaderna i TR och HovR H 1981: 683, 1982: 502, 1983: 875 – Sedan i revisionsinlaga upptagits som revisionskärande 5 av 7 personer, som fört talan i målet, inkom efter fullföljdstidens utgång kompletterande skrift upptagande de 2; kunde deras talan prövas? H 1991: 275 – Fråga om överklagande innefattade yrkande om befrielse från skyldighet att ersätta motpartens kostnader i HovR H 2004: 69.4 §4 §Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall hovrätten efter utgången av klagotiden sända över detta och övriga handlingar i målet till Högsta domstolen. Handlingarna skall översändas genast, om i brottmål den tilltalade är häktad eller om klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar prövning, såsom i tvistemål ett yrkande om kvarstad eller ett yrkande om upphävande av ett beslut om en sådan åtgärd eller av ett beslut om att dom får verkställas även om den inte har laga kraft, eller i brottmål ett yrkande om häktning av den tilltalade eller om åtgärd som avses i 25–28 kap. eller om upphävande av ett beslut om en sådan åtgärd. Lag (1994:1034). 5 §5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får Högsta domstolen omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034). Sedan åklagare ensam fört talan mot underrätts straffdom med yrkande om straffskärpning samt HovR:n fastställt domen, har av den tilltalade till HD fullföljd talan avvisats H 1961: 730 – Revisionstalan avvisad i sådan del av målet som efter återkallelse avskrivits i HovR:n H 1973: 354 – Av frikänd tilltalad fullföljd talan om avvisning av åtalet på grund av res judicata har avvisats H 1974: 16 – H 1990: 21 anm. vid 21:1.6 §6 §Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket 1–3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen. Lag (1994:1034). Jfr rättsfall vid 51: 7.7 §7 § Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra stycket, skall Högsta domstolen, när prövningstillstånd krävs, besluta om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling. Lag (2005:683). Sedan beslut att ej ge prövningstillstånd utlämnats för expediering inkom, innan expediering skett, en inlaga med vissa yrkanden; det ansågs ankomma på tillståndsprövningsavdelningen att bedöma, om yrkandena kunde beaktas H 1986: 94; jfr rättsfall vid 28 § rättshjälpslagen (1996:1619), inf. efter 18: – H 1987: 193 anm. vid 54:11.8 §8 § Om prövningstillstånd beviljas eller om sådant tillstånd inte krävs, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat får Högsta domstolen dock genast meddela dom i målet. I mål om allmänt åtal får överklagandet översändas till åklagaren utan delgivning. Sådana uppgifter om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal. Om hovrätten i ett tvistemål har avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får Högsta domstolen omedelbart bevilja att åtgärden skall gälla tills vidare. Om hovrätten har beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt en tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts. Lag (2016:37). Se anm. förf:ar vid 50:8 och 51:8.Sedan HovR ogillat där väckt talan utan att utfärda stämning och talan fullföljts till HD, har HD meddelat dom utan att delge motparten överklagandet H 1986: 117, 2011: 267.9 §9 §Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de omständigheter han själv vill anföra. Det som har sagts nu gäller inte i tvistemål där klagandens yrkande medges.Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta domstolen inte lagts fram tidigare, skall parten i tvistemål förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in till Högsta domstolen samtidigt med svarsskrivelsen. Parten skall också ange om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i Högsta domstolen. Lag (1994:1034). 10 §10 § Högsta domstolen skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt åtal. Om det behövs, får Högsta domstolen besluta om ytterligare skriftväxling. Högsta domstolen får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034). 11 §11 § Högsta domstolen får utan huvudförhandling avgöraen prejudikatfråga, ett mål i vilket Högsta domstolen med stöd av bestämmelserna i 12 § i allt väsentligt grundar avgörandet i övrigt på hovrättens bedömning, ett mål som har tagits upp omedelbart av hovrätten ellerett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som skall avgöras av Högsta domstolen i dess helhet. När det gäller avgörande i övrigt i Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skall i tvistemål 50 kap. 13 § och i brottmål 51 kap. 13 § tillämpas. Lag (2016:37). Ang. äldre lydelse av motsvarigheten till denna §: H 1955: 255, 549; 1962: 352; 1980: 616 (till fängelse dömd hade yrkat villkorlig dom ev. jämte böter. RÅ hade medgivit villkorlig dom + böter; utan huvudförhandling dömde HD till böter); 1976: 315 (fråga om förverkande på grund av brott). H 1988: 191 (målet gällde i HD endast straffskatt och talan ogillades) – När HovR dömt till skyddstillsyn och böter och den dömde i HD yrkade befrielse från bötesstraffet, avgjordes målet utan huvudförhandling H 1994: 106.12 §12 § Har Högsta domstolen med tillämpning av bestämmelserna i 54 kap. 11 eller 12 § prövat en prejudikatfråga, får domstolen, om ytterligare prövning krävs, helt eller delvis grunda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning eller undanröja lägre rätts dom och återförvisa målet till lägre rätt för fortsatt handläggning.En prejudikatfråga får avgöras genom dom även i andra fall än som avses i 17 kap. 5 § andra stycket. Lag (1994:1034). 13 §13 §I tvistemål får en part i Högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Framställs först i Högsta domstolen ett yrkande om kvittning och kan det inte utan olägenhet prövas i målet, får yrkandet avvisas. Lag (1994:1034). Ang. bevisning se 35:7, 8, 13; 55:3. H 1949: 111; 1957: 688; 1971: 51; 1984: 420; 1987: 766; 1988: 161; 1990: 231 – Fråga, om part i HD åberopat nya omständigheter H 1996: 52 anm. även vid SkuldebrevsL 10 § – Fråga om visst förhållande utgjorde ny omständighet och om giltig ursäkt förelåg H 2006: 439.14 §14 § Om det vid en huvudförhandling i lägre rätt har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i Högsta domstolen beror på tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid en huvudförhandling eller ta del av en ljud och bildupptagning av beviset. En sådan ändring får dock görasom den är till förmån för den tilltalade, ellerom det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit. Lag (2016:37). Jfr 50:23; 51:23. H 1962: 244; 1972: 308; 1974: 646; 1979: 773 – Grunderna för denna § tillämpade betr. spörsmålet om HD ägde frångå TR:ns värdering av tilltron till vittnesmål H 1981: 1052.15 §15 § Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande bestämmelser tillämpas:i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§ , 24 § och 25 § första och andra styckena ochi brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14–22 §§, samt 23 a , 24, 25 och 30 §§. Det som sägs i 50 kap. 26–29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26–29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom. Lag (2005:683). Ang. undanröjande ex officio av HovR:s beslut, varigenom besvär upptagits till prövning H 1950: 73 – Med stöd av 43:5, 50:15 (nu 50:17) och 55:15 har i tvistemål ingivande eller uppläsande först vid huvudförhandling i HD av rättsvetenskapligt utlåtande ej tillåtits H 1959: 611 – H 1968: 188, anm. vid 51:13, 23 – Undanröjande av dom pga. domvilla som sägs i 59:1 p. 1 H 1973: 703; d:o pga. domvilla som sägs i 59:1 p. 5 (nu p. 4) 1981: 903; d:o pga. oriktig tillämpning av BrB 1:6 1975: 691 anm. vid BrB 30:3; d:o pga. HovR:s underlåtenhet att genom materiell processledning klargöra parts talan 1976: 289; se även 1977: 566 och 1982: 723; d:o pga. rättegångsfel som avses i 50:28 men som ej inverkat på målets utgång H 1989: 646; äv. 1989: 754 – Ej återförvisning vid bristande domförhet i HovR H 1991: 783 – Fråga i samband med att underinstansernas domar efter fullföljd av den tilltalade undanröjts och målet återförvisats till TR:n, huruvida undanröjandet borde omfatta även domstolarnas förordnanden att kostnaderna för försvaret m.m. skulle stanna på statsverket H 1978: 12 – Fråga, i mål om inlösen enl. FBL, om betydelsen av att part i HD återkallat sitt medgivande i HovR:n att ränta skulle utgå efter vissa grunder H 1981: 780 – Tilltalad, som dömts till gemensam påföljd för flera brott, hade yrkat frikännande från vissa av dem och lindring av påföljden; i samband med återförvisning för bevisupptagning undanröjdes HovR:ns dom i ansvarsdelen i sin helhet H 1984: 261 – Sedan HovR dömt tilltalad för flera brott till gemensamt straff men ogillat åtalet för två gärningar yrkade RÅ i HD att den tilltalade måtte dömas även för dessa och påföljden bestämmas till det av HovR:n utmätta straffet. HD prövade inte vare sig den tilltalades skuld till de brott för vilka han dömts eller, då HD ej dömde honom för något ytterligare brott, påföljdsfrågan H 1984: 564 – När tilltalad förklarat sig nöjd med av TR ådömt gemensamt straff för flera brott men HovR:n på talan av åklagaren skärpt straffet ägde den tilltalade i HD yrka ogillande av åtalet betr. viss gärning H 1984: 814 – Ang. yrkande av RÅ om häktning eller reseförbud i mål vari den dömde ensam klagat H 1964: 489 – Ang. återkallelse i HD av medgivande att svensk lag skulle tillämpas i tvisten H 1987: 815 – H 1979: 478 anm. vid 51:4 – H 1981: 995 anm. vid 51:14 – Att en nämndeman deltog i fortsatt huvudförhandling i HovR:n endast per telefon ansågs utgöra rättegångsfel som avses i 51:28; då felet ej kunnat antas ha inverkat på målets utgång, undanröjdes inte HovR:ns dom H 1994: 545 – Rättegångsfel avhjälpt i HD H 1996: 732 – Ang. tillämpning i HD av 51:23 a H 1995: 661, 1999: 25, 2004: 646 och 840 I, samtliga anm. vid 51:23 a – Domförhetsfel i HovR ej skäl till undanröjande oberoende av parternas vilja men då partsuppfattning saknades skedde undanröjande H 1999: 788 – Ej undanröjande då rättegångsfel (underlåtenhet att i konkursmål ge gäldenären tillfälle att slutföra sin talan) ansågs ej ha inverkat på målets utgång H 2001: 731 – Att HovR inte prövat målsägandes först där åberopade alt. grund för skadestånd utgjorde rättegångsfel som föranledde undanröjande av domen i skadeståndsdelen H 2004: 213 – Fråga om rättegångsfel i HovR i mål om fastställande av arvode till konkursförvaltare och av utdelning kunde antas ha inverkat på målets utgång H 2004: 561 anm. även vid KonkL 16:6 – Rättegångsfel avhjälpt i HD H 2004: 888 anm. även vid 52:7 – Att hovrätt ej fullgjort sin utredningsskyldighet vid beslut om utvisning av utlänning med barn i Sverige utgjorde rättegångsfel och föranledde återförvisning H 2006: 40 – HovR:s bevisbedömning i strid med tilltrosbestämmelsen i 51:23 avhjälptes i HD varvid åtalet ogillades H 2009: 308.56 kap. Om överklagande av beslut och om hänskjutande av prejudikatfrågor Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. 1 §1 § Den som vill överklaga en hovrätts beslut skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten.Skrivelsen skall ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid något sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas, skall dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Ett överklagande av ett beslut om någons häktande, kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller om åläggande av reseförbud är inte inskränkt till viss tid.Av bestämmelser i 49 kap. och 54 kap. 4 § följer att den som vill överklaga en hovrätts beslut i vissa fall först skall anmäla missnöje. Lag (1994:1034). Se 33:3 – Ang. laga förfall se 32:8 – Ang. domvilla jfr anm. vid 52:1.Ang. åberopande i HD av ny omständighet i gåvoskattemål H 1977: 694 – Ang. överklagande med e-post som inte återfunnits hos domstolen H 2010: 165.2 §2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av hovrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har kommit in till Högsta domstolen inom klagotiden. Lag (1994:1034). Jfr F (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol 12 §, efter 6:. HovR:n skall företa i denna § föreskriven prövning även då talan fullföljts i strid mot meddelat fullföljdsförbud H 1983: 177; jfr 1982: 823 anm. vid 55:2.3 §3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter omdet beslut som överklagas,den ändring i beslutet som yrkas,grunderna för överklagandet,de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, ochde bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Lag (1994:1034). Ang. 1 st. p. 4 jfr 54:13.4 §4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall hovrätten till Högsta domstolen sända över detta och övriga handlingar i målet som har betydelse för prövningen av överklagandet. Lag (1994:1034). 5 §5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får Högsta domstolen omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034). 6 §6 §Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första stycket 1–3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen. Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen. Lag (1994:1034). 7 §7 § Om Högsta domstolen finner att klagandens motpart bör höras angående överklagandet, skall överklagandet delges honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål där åklagaren är motpart får överklagandet dock översändas till denne utan delgivning. Lag (1999:84). Fråga om kommunicering med motpart H 2010: 93 anm. även vid 50:4.8 §8 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de omständigheter han själv vill anföra.Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in till Högsta domstolen samtidigt med svarsskrivelsen. Lag (1994:1034). 9 §9 § Om det behövs får Högsta domstolen besluta om ytterligare skriftväxling. Högsta domstolen får också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034). 10 §10 § Behövs prövningstillstånd och har motparten hörts angående överklagandet, skall Högsta domstolen sedan skriftväxlingen avslutats besluta om sådant tillstånd skall meddelas. När det finns skäl för det, får frågan tas upp utan att skriftväxling har skett. Lag (1994:1034). 11 §11 §Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt 52 kap. 11–13 §§ samt 55 kap. 12 § första stycket tillämpas. Vid tillämpning av 52 kap. 13 § första stycket skall den gemensamma handläggningen av målen ske enligt 55 kap. i stället för enligt 50 eller 51 kap. Lag (1994:1034). Bestämmelserna i 50:26 och 29 samt 55:15 analogiskt tillämpade i besvärsmål H 1979: 18 – Fastän HovR ej prövat viss fråga i utsökningsmål, ansåg sig HD kunna pröva denna H 1980: 29 – Mål om beslag med hänsyn till rättegångskostnadsfrågan prövat i sak fastän frågan om beslag förfallit H 1988: 86 – H 1988: 110 anm. vid KonkL 16:5.12 §12 § I fråga om överklagande enligt 8 kap. 8 § tillämpas 1–11 §§ med följande avvikelser:Klaganden skall ge in sin skrivelse till advokatsamfundet. Skrivelsen skall ha kommit in till samfundet inom fyra veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall klaganden och, när talan förs av Justitiekanslern, även motparten höras muntligen i Högsta domstolen.Det organ inom advokatsamfundet som meddelat beslutet skall lämnas tillfälle att ge in en skriftlig förklaring och att yttra sig i samband med att en part hörs muntligen.Ett beslut av advokatsamfundet genom vilket överklagandet avvisas får överklagas hos Högsta domstolen. Bestämmelserna i 1 skall då tillämpas. Lag (1994:1034). Ang. återförvisning till Advokatsamfundets disciplinnämnd se H 2014: 23 anm. vid 8:8.13 §13 § En tingsrätt och, sedan prövningstillstånd meddelats, en hovrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen när förlikning om saken är tillåten. Lag (2016:37). Jfr 49:8 2 st. H 1995: 197 anm. även vid KonkL 3:3, 1998: 834 anm. vid KonkL 5:1 – Denna § ej tillämplig på fråga om fördelning av konkurskostnader enl. KonkL 14:18 H 2001: 870.14 §14 §En fråga som hänskjutits enligt 13 § får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att domstolen meddelat tillstånd till detta. Sådant tillstånd får ges endast i den mån det gäller en sådan prejudikatfråga som avses i 54 kap. 11 § första stycket. Frågan om prövningstillstånd får prövas utan att parterna fått tillfälle att yttra sig. Lag (1994:1034). 15 §15 § Om prövningstillstånd meddelas enligt 14 §, skall Högsta domstolen pröva prejudikatfrågan med tillämpning av reglerna i 7, 9 och 11 §§. Lag (1994:1034). 57 kap. Om mål som tas upp omedelbart Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. 1 §1 § I mål som skall tas upp omedelbart av Högsta domstolen skall 53 kap. tillämpas. Lag (1994:1034). Ang. HD som första instans se 3:3 – Jfr H 1950: 99 anm. vid 19:5 – Talan mot domare i HovR om skadestånd för påstådda kränkningar av Europakonventionen ogillades utan att stämning utfärdats H 2003: 527.Sjunde avdelningen Om särskilda rättsmedel 58 kap.Om resning och återställande av försutten tid Ang. resning betr. kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål se UB 18: 20.1 §1 §Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas: om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om brott som har avseende å målet ligger ombud eller ställföreträdare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antagas hava inverkat på målets utgång; om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången; om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; ellerom rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Lag (1975:670). Resning i äktenskapsmål H 1942: 89; 1961: 521; 1969: 64; mål om faderskap 1942: 39; 1950: 305; 1953: 177; 1965: 417; 1986: 95 (fråga om resning i ett 1925 avgjort mål); 1987: 453; 2002: 159 (rättsgenetisk undersökning av fel man); 2012: 333 (arvingarna till man som förklarats vara far ej behöriga att söka resning när denne avlidit); adoption 1950: 379; vårdnaden om barn (resning blott undantagsvis) 1993: 226; fastställelse å laga skifte (1843) 1952: 601; omfånget av primärt skifteslag 1955: 155; fastställande av arvsskatt 1960: 306; expropriationsmål 1965: 439 – skattebefrielse jäml. 12 § 2 st. stämpelskattelagen (1964:308) 1971: 47 – Resning i beslut om avskrivning av tvistemål H 1961: 62; beslut om avvisande av stämningsansökan (äktenskaplig börd) 1964: 398; dom varigenom förlikning stadfästs 1974: 295, 1981: 269 (fråga om det förelåg sannolika skäl att förlikningsavtalet inte skulle anses bindande); av skiftesman förrättad bodelning 1982: 124 A – Ang. resning i mål som avgjorts av arbetsdomstolen H 1949: 176 A; 1969: 195; 1982: 674 – Dispasch har ansetts kunna bli föremål för resning H 1985: 543 – Skiljedom av skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor kunde inte bli föremål för resning H 1986: 620 – Resning beviljad jämlikt p. 2 i mål, däri tidigare vunnits resning H 1954: 336 – Resningsansökan lämnad utan avseende med hänsyn till uppgörelse mellan parterna H 1957: 769 – Resning beviljades ej i mål om omyndighetsförklaring som hävts genom senare dom H 1964: 21; ej heller i hyresmål, då avtalad och utdömd hyra nedsatts av hyresrådet 1966: 325; ej heller i handräckningsmål, sedan sökandens rätt slutgiltigt fastställts 1972: 181 – Enär fastighetsägare, efter att ha fått kännedom om att hans namn på intecknade skuldebrev var förfalskat, godkänt pantförskrivning av dessa, beviljades ej resning i lagsökningsmål vari intecknat belopp fastställts till betalning H 1970: 294 – Att åtal ej väckts föranledde ej resning i beslut om återgäldande av försvararkostnad vid fullföljd av talan mot kvarstadsbeslut under förundersökningen H 1973: 483 – Resning enl. p. 3 beviljad i lagfartsärende, då fångeshandlingen på grund av felskrivning fått oriktigt innehåll H 1976: 560 B; resning beviljad betr. tredskodom pga. laga förfall för utevaro och underlåtenhet att söka återvinning 2003: 410; resning beviljad pga. omständighet (preskription av skattefordran) som inträffat efter den tidigare rättegången 2003: 548 – Fråga om nytt bevis (intyg avseende högskolestudier) uppfyllde kravet i p. 3; även fråga om giltig ursäkt förelåg enligt 2 st. H 2006: 635 – Ang. p. 4 H 1976: 411 (avgörandet kunde ifrågasättas avvika från rättspraxis men stred ej uppenbart mot lag); 1982: 188; 1982: 568 I och II; 1986: 10 (fråga om med hänsyn till de omständigheter som beaktats vid skälighetsbedömning enl. 100 a § KonkL (1921:225) beslutet uppenbart stred mot lag); 93 (att ett rättegångsfel utgör domvilla utesluter inte att det också kan vara resningsgrund) – Sökt resning i mål avgjort av marknadsdomstolen under påstående, att denna varit obehörig att ingripa mot statlig broschyr ang. bostadslån, vilken utgjorde tryckt skrift, avslogs H 1995: 677 – Resningsansökan betr. dom med villkor för utsläpp av avloppsvatten från kärnkraftverk avslagen med hänsyn till att villkoren kunde prövas enl. strålskyddslagen (1958:110) utan hinder av domen H 1979: 398 – Fråga om resning i hyresmål H 1991: 700 och 1993: 777, båda anm. vid JB 12:46 – Resning beviljad i faderskapsmål, som avgjorts av HovR enl. 50:8 2 st. H 1994: 42 – Fråga om den omständigheten att käranden före HovR:s dom överlåtit omtvistad fordran utgjorde grund för resning H 2008: 733 – H 2009: 102 anm. vid lagen 2010:921 3:1 – Resning i mål om betalningsföreläggande kan inte meddelas pga. att åberopad faktura varit förfalskad H 2012: 555 – Ansökan om resning i renskötselmål pga. nya historiska fakta H 2017: 102.Ang. 2 st. H 1942: 43; 1965: 417 (faderskapsmål); 1980: 19 (resning beviljad i ärende om likvidation, fastän bolaget saknat giltig ursäkt för att först i resningsärendet åberopa att likvidationsgrunden upphört före TR:ns beslut); 1983: 685 B (den som försatts i konkurs hade, utan att ha giltig ursäkt, underlåtit att yttra sig över konkursansökningen) – Resningsansökan avvisad, eftersom domslutet ej gått emot sökanden och resning ej kan ges enbart betr. domskälsvis gjorda uttalanden H 1980: 179 – Resningsansökan av kammarkollegiet mot LSt:s gåvoskattebeslut, som vunnit laga kraft mot kollegiet, prövad utan hinder av att gåvotagaren fullföljt talan till HovR:n; i samband med undanröjande av beslutet har HD återförvisat ärendet till LSt:n H 1980: 176 – Fråga om giltig ursäkt H 1989: 843; d:o i stämpelskatteärende 1997: 24 – Giltig ursäkt? H 2005: 66 – Nya avgöranden från EU-domstolen utgjorde ej nya omständigheter eller bevis H 2013: 42. Jfr C-324/17 nedan.Jfr rättsfall vid 11 § samt 59:1 – H 1989: 19 anm. vid FB 1:2 – Resning beviljad när en man under fiktiv identitet förklarats vara far till ett barn och domen i fråga om identiteten grundats på falsk bevisning H 2016: 18 – Trots ett inträffat fel kunde ansökan om resning och klagan över domvilla inte bifallas mot bakgrund av vad som gäller om återgång av verkställighet, sökandens rätt till betalning enligt en förlikning och hans rätt till skadestånd H 2017: 382 – Resning beviljad i mål om betalningsföreläggande då gäldenären inte känt till att ansökningen utgjorde ett led i en otillbörlig verksamhet H 2018: 816.Jfr. C-324/17 XC m.fl. (i princip inget krav enligt unionsrätten att en domstol ska ändra sitt avgörande för att beakta en tolkning av en relevant unionsbestämmelse som EU-domstolen har gjort efter det att avgörandet vunnit laga kraft).2 §2 §Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till förmån för den tilltalade, om någon ledamot av rätten, där anställd tjänsteman eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om något brott som har avseende på målet ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på målets utgång, om någon lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång, om någon skriftlig handling, som åberopats till bevis, har varit falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har avgett falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts, ellerom den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. Lag (1987:1345). Ang. resning i tryckfrihetsmål se TF 14: 1; ansökning grundad endast å uppgift att tidigare erkännande av författarskap vore oriktigt, lämnad utan avseende H 1951: 652 – Resning beviljad pga. utredning om den dömdes sinnesbeskaffenhet H 1941: 515 – Ang. resning betr. strafföreläggande H 1951: 412; 1955: 557; 1956: 700; 1963: 393; betr. föreläggande av ordningsbot 1970: 380, 472, 1977: 67 (själslig abnormitet), 1979: 476 (hastighetsöverträdelse pga. fel på bilens hastighetsmätare), 1982: 710 (när resningsgrund förelåg betr. den ena av två förseelser, för vilka gemensam ordningsbot förelagts, undanröjdes hela föreläggandet); betr. medhjälp till handling, för vilken gärningsmannen frikänts 1953: 309; betr. för högt antal dagsböter såsom gemensamt straff 1952: 158; betr. vite för utevaro, oriktigt datum i kallelse H 1972: 623 – Resning ansågs ej kunna beviljas i fråga om parkeringsbot H 1976: 666; däremot betr. beslut om parkeringsanmärkning enl. lagen 1976:206 1983: 682 – Resning beviljad i HD på ansökan av polismyndighet till förmån för en bilägare som ålagts betalningsansvar för felparkering H 1998: 320 – Ang. ansökan av person, som förklarats straffri enl. SL 5:5 resp. överlämnats till sluten psykiatrisk vård, om resning med yrkande att bli dömd till straff H 1976: 664 – Resning enl. p. 4 (nu p. 5) begränsad till felaktiga delar av domen H 1976: 288 – Resning betr. TR:s dom enl. p. 3 (nu p. 4) sedan motsvarande åtal mot medtilltalade ogillats av HovR:n H 1979: 417 – Då målsäganden i mål om våld mot polis m.m. ändrat sina uppgifter ansågs synnerliga skäl för resning enl. p. 3 (nu p. 4) föreligga H 1980: 550 – Fråga om synnerliga skäl för resning enl. p. 3 (nu p. 4) förelåg H 1987: 533 – Omständigheter, som prövats i besvär över strafföreläggande, ansågs inte vara nya omständigheter enl. p. 4 H 1988: 430 – I beslut om resning på grund av synnerliga skäl enligt p. 4 förordnades om häktning H 1989: 461; jfr 1993: 321 anm. vid 6 § – P. 4 tillämpad då efter dom på fängelse uppdagades att den dömde var 16 och ej 18 år vid brottets begående H 1989: 622 anm. äv. vid BrB 30:5 – Grunderna för p. 4 tillämpade då efter dom på fängelse för grov misshandel m.m. den dömde efter rättspsykiatrisk undersökning dömts till sluten psykiatrisk vård för försök till mord H 1991: 186; likaså då efter dom på fängelse för försök till mord m.m. framkommit nya omständigheter om den dömdes psykiska tillstånd vid tidpunkten för brotten och behov av psykiatrisk vård 1994: 620; men ej resning då fängelsestraffet redan verkställts 1996: 173 – Ej ens grunderna för p. 4 kunde leda till resning i utvisningsfråga för den som dömts till maximistraff (för grovt narkotikabrott), ej heller resning enl. p. 5 H 1991: 592 – Att medtilltalad ändrat sin berättelse ej grund för resning enl. p. 4 H 1992: 625 – Efter dom för bokföringsbrott bestående i underlåten bokföring beviljades resning enl. p. 4 då det framkommit att viss, om än bristfällig, bokföring skett H 1996: 471 – Ang. senare avgörandes betydelse för fråga om resning enl. p. 4 (nu p. 5) H 1981: 350 – Ny bevisning åberopad av tilltalad vid överklagande av HovR:ns dom ansågs, då prövningstillstånd vägrats i HD, som ny bevisning enl. p. 4 i resningsärende; även fråga om verkan av senare dom vari TR funnit brottet ej vara styrkt H 1998: 148 – Den som dömts för grovt rån fick ej resning på den grund att medgärningsmän i senare rättegång dömts för endast rån H 1995: 366; däremot resning för den som dömts för grovt narkotikabrott, när i annat mål ifrågavarande tabletter befunnits sakna den substans som föranledde bedömningen grovt brott 2000: 353 – Resning kan beviljas om ny bevisning väcker allvarligt tvivel om tillämpningen av en straffmätningsbestämmelse som avses i 29 kap. BrB H 2002: 619 – Fråga i resningsärenden om betydelsen av att polisen vidtagit provokativa åtgärder H 2009: 475 I och II – Ej uppenbart stridande mot lag att vid bifall till enskilt anspråk om borttagande av stängsel utsätta vite trots att vite ej yrkats H 1981: 1129 – Övervägande skäl ansågs tala för viss tolkning av narkotikastrafflagen, men den tillämpade motsatta tolkningen ansågs ej uppenbart strida mot lag H 1983: 893 – Resning enl. p. 4 (nu p. 5) beviljad utan prövning om riktig rättstillämpning skulle vara förmånligare för den tilltalade H 1982: 321 – Ej uppenbart lagstridigt att låta egenskapen av offentlig tjänsteman inverka på straffmätningen för brott utom tjänsten H 1987: 459 – P. 4 (nu p. 5) tillämpad när med stöd av 1986 års sjötrafikförordning dömts till ansvar för överträdelse av en av LSt pga. bemyndigande i 1962 års sjötrafikförordning meddelad föreskrift H 1988: 218 – Fråga om visst fel utgjorde resningsgrund eller domvilla H 1985: 649 – Ej skäl till resning att tilltalad dömts för grovt narkotikabrott huvudsakligen pga. uppgifter som lämnats av annan vid polisförhör utomlands och bevisupptagning inför utländsk domstol H 1996: 649 – Analogisk tillämpning av straffbud uppenbart stridande mot lag? H 2001: 623 – Resning enl. p. 5 beviljad vid underlåtenhet att avräkna tid för frihetsberövande utomlands H 2003: 141 – Resning beviljad (p. 5) när domstol vid förändring av påföljd till fängelse ej tillämpat BrB 34:6 5 st. H 2006: 582 – Resning beviljades när domstol efter utlämning hit förverkat villkorligt medgiven frihet av straff, vars verkställande ej omfattades av utlämningsbeslutet H 2007: 80 – Fråga om resningsansökan kunde tas upp till prövning trots att en tidigare ansökan med åberopande av samma grund avslagits H 2008: 848 anm. även vid 7 § och BrB 11:1 – Ny värdering av material som åberopats till stöd för tidigare resningsansökan? H 2009: 768, 2010: 295 – Ny berättelse av tilltalad om medtilltalades roll föranledde att han beviljades resning enl. p. 4 samtidigt som resning till men för de medtilltalade beviljades H 2011: 254 – Betydelsen av att mycket lång tid förflutit H 2011: 838 – När resning skulle beviljas betr. vissa gärningar och detta kunde påverka rubriceringen av andra gärningar kunde resning beviljas även i fråga om de senare H 2014: 854 – Se vidare H 1936: 742, 1941: 412 och 1956: 26 (alla ang. Högbroforsmålet); 1944: 476; 1947 not B 1048; 1950: 382, 607; 1958: 206; 1959: 202; 1967: 298; 1970: 471; 1974: 221 anm. vid 5:6 – Resning beviljad med stöd av Europakonventionen H 2013: 746 – Fråga om godkänt föreläggande av ordningsbot uppenbart stred mot lag H 2014: 63 – Ej resning på den grunden att brottmålsdom stred mot senare avgöranden i EU-domstolen eller därför att HD inte hämtade in ett förhandsavgörande H 2016: 320 – Grunderna för p. 4 tillämpade vid resning i mål om företagsbot H 2018: 97 – Synnerliga skäl för resning beträffande den som dömts till livstids fängelse för mord H 2018: 163.3 §3 §Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till men för den tilltalade,om något sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 3, förelegat och detta kan antas ha medverkat till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som borde ha tillämpats, eller,om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt någon omständighet eller bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller till att detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Lag (1987:1345). Resning enl. 1 st. p. 2 ej beviljad, då straffbestämningen i den med resningsansökningen avsedda domen blivit genom senare dom undanröjd enl. äldre bestämmelser om förening av straff H 1956: 441 – Resning beviljad enl. p. 2 sedan person, som dömts för grovt häleri betr. stulet gods, erkänt sig ha deltagit i stölden H 1966: 12, 340; jfr 1970: 471 anm. vid 2 §; likaså sedan sådana omständigheter framkommit att den som fällts för vårdslös deklaration sannolikt skulle ha dömts för falskdeklaration 1974: 11 anm. vid 30:9 – Frågor dels om RÅ haft giltig ursäkt för att inte i brottmål åberopa bevis, som var kända innan domen vann laga kraft, dels om bevis, som blivit kända mer än ett år före ansökningen om resning, fick läggas till grund för prövningen av resningsans. (jfr 4 § 2 st.) H 1998: 321 – Fråga om resning pga. erkännande i vissa åtalspunkter fem år efter dom på livstids fängelse för andra brott H 2001: 687 I – H 2011: 254 anm. vid 2 § – Resning pga. erkännande efter 12 år (mord) H 2013: 75 – Resning kunde ej ske pga. att nya uppgifter ang. den tilltalades ålder skulle ha föranlett tillämpning av en strängare påföljdsbestämmelse H 2016: 851.4 §4 §Den som vill ansöka om resning skall göra detta skriftligen hos hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos högsta domstolen. Ansökan om resning i tvistemål på grund av något sådant förhållande som avses i 1 § första stycket 1, 2 eller 3 samt ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på. Åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan, får tiden räknas från det dom över gärningen vann laga kraft. Resning i tvistemål på grund av något sådant förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom sex månader från det att domen vann laga kraft. Lag (1988:1451). Jfr anm. vid 2 § – Jfr 3:7 och betr. fall då den dömde avlidit 21:1 2 st.Ansökan hos HD om resning i mål om allmänt åtal kan ej göras av åklagare vid underrätt utan endast av RÅ H 1949: 17 – Då RÅ sökt resning till men för tilltalad, räknades ettårsfristen från det honom underställd åklagare fått kännedom om förhållandet H 1974: 595 – När underårig genom sin mor sökt resning enl. 1 § 3 räknades ettårsfristen från det modern fått kännedom om den nya omständigheten H 1985: 358; annorlunda när barnet sökt resning i faderskapsmål pga. att modern lämnat medvetet oriktiga uppgifter 1986: 95, 1999: 229 – När resningsansökan avseende mord grundades väsentligen på att offrets kropp påträffats, kunde även viss annan ny bevisning åberopas trots att den förelegat före ettårsfristen H 2013: 931 – Offentlig försvarare kunde ej förordnas i resningsärende H 1956: 596, 1980: 416 – Jfr H 1953: 788 (preskription hinder för resning) – Se även H 1974: 562 A anm. vid ÄB 18:1 – Sveriges riksradio behörig att söka resning betr. beslut av HovR att förbjuda viss ljudupptagning i mål där riksradion ej var part H 1990: 576 – Medlem i arbetstagarorganisation behörig att söka resning i mål där organisationen fört hans talan i AD H 2001: 29 – Ansökan om resning som tog sikte både på frågor som slutligt avgjorts av TingsR och på frågor som slutligt avgjorts av HovR togs upp av HD H 2014: 103.5 §5 §I resningsansökan skall sökanden uppgiva:den dom ansökan avser;det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samtde bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 § första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten eller beviset ej åberopats i rättegången.Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud. Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis sökanden åberopar.Ang. 3 st. jfr 33:3 3 st.Ombud i resningsärende avvisat H 1985: 921.6 §6 § Om resningsansökan inte avvisas, skall den tillsammans med därvid fogade handlingar delges motparten. Gäller ansökningen resning i mål där åklagaren är motpart får den dock översändas till åklagaren utan delgivning. Motparten skall samtidigt föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Om ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.Om prövning av ansökningen sker i hovrätt tillämpas 52 kap. 8–12 §§. Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen, tillämpas 56 kap. 8, 9 och 11 §§. Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet av domen inte skall äga rum. Lag (1999:84). När ena maken sökt resning betr. betalningsskyldighet enl. 31 § 2 st. (sedermera 31 b §) rättshjälpslagen (1972:429) ansågs andra maken vara motpart, om han berättigats att återfå del av sin rättshjälpsavgift H 1985: 723 – Ang. 3 st. jfr UB 3: 10 – När resning beviljats den som dömts till fängelse och häktningsskäl ansågs föreligga, inhiberades ej verkställigheten av brottmålsdomen H 1993: 321 – 3 st. analogt tillämpligt beträff. ålagt näringsförbud H 1998: 746 – I resningsärende ang. försättande i konkurs förordnade HD enl. 3 st. om visst förbud mot egendomens försäljning H 1999: 601.6 a §6 a §Åklagaren skall återuppta en förundersökning om det i en ansökan om resning åberopas eller om det på annat sätt kommer fram en omständighet eller ett bevis som inte tidigare lagts fram och det är sannolikt att omständigheten eller beviset utgör grund för resning. Förundersökningen skall dock inte återupptas om det saknas behov av utredningsåtgärder. Om förundersökningen inte är avslutad skall åklagaren, under de förutsättningar som anges i första stycket, i stället besluta att förundersökningen även skall avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet. Lag (2012:659). 6 b §6 b §I ett ärende om resning får rätten förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd, om det enligt 6 a § finns förutsättningar att återuppta förundersökningen eller besluta att en pågående förundersökning även ska avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet. Lag (2012:659). 7 §7 §Beviljas resning, skall rätten samtidigt förordna att målet åter skall tas upp vid den domstol, som sist dömt i målet. Om resning beviljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken är uppenbar, får rätten dock omedelbart ändra domen. Uteblir sökanden, när målet på nytt tas upp vid en förhandling, skall resningen anses förfallen. Om motparten uteblir, får målet ändå avgöras. Kallelserna skall innehålla en upplysning om dessa regler. Vad som sägs i detta stycke gäller inte i fråga om åklagaren. Lag (1988:1451). Ang. tryckfrihetsmål se TF 14: 1 2 st. H 1940: 163, 223; 1941: 534; 1942: 235 – Ang. 1 st. se H 1946: 490; 1958: 526 och 1980: 176 anm. vid 1 § – Ang. resning i fråga om det ena av två brott med gemensamt straff samt bestämmande av ny påföljd för det andra brottet H 1977: 568 – Resning beviljad dels i fråga om några av de brott som gemensam påföljd avsåg dels betr. påföljden för alla brotten H 1983: 517 – Fråga om förutsättningarna för att HD ska kunna omedelbart ändra en brottmålsdom när resning beviljas pga. uppenbart lagstridig rättstillämpning H 2008: 848 anm. även vid 2 § och BrB 11:1 – När ett brottmål sist hade avgjorts av HD och resning beviljades skulle påföljdsfrågan avgöras av HovR:n H 2015: 882.8 §8 §Avvisas eller avslås en resningsansökan, får sökanden åläggas att ersätta motparten eller, om åklagaren är motpart, staten kostnaderna i resningsärendet. Har resning sökts av åklagaren, får kostnaderna utgå av allmänna medel. Bifalls ansökningen, skall kostnadsfrågan prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Lag (1988:1451). Jfr 18:8; 31:1, 2.Sista meningen analogt tillämpad i ärende enl. 10:20 2 st. H 1976: 711 – När föreläggande av ordningsbot undanröjts, har ersättning av allmänna medel för kostnader i resningsärendet dömts ut enl. grunderna för 31:2 H 1979: 476 – H 1989: 258 anm. vid 12 §.8 a §8 a §Om en offentlig försvarare har förordnats enligt 21 kap. 3 b § och det inte ges in någon resningsansökan till domstol, får den tidigare tilltalade åläggas att ersätta staten för det som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvararen. Om en åtgärd som avses i 6 a § har vidtagits i syfte att utreda om det finns grund för resning till men för den tidigare tilltalade och det inte ges in någon resningsansökan till domstol, får den tidigare tilltalade tillerkännas ersättning av allmänna medel för sådana skäliga kostnader som avses i 31 kap. 2 §.Frågan om ersättning för kostnader enligt första och andra styckena prövas av den domstol som enligt 4 § första stycket är behörig att pröva resningsansökan. Lag (2012:659). 9 §9 §Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt. H 1973: 483 (beslut om återgäldande av försvararkostnad) – Fråga om resning i skadeståndsfrågan i brottmål när ansökan om resning i ansvarsfrågan till men för den tilltalade avslagits H 2001: 687 II, jfr 687 I anm. vid 3 §.10 §10 §Vad i 1–9 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande rättens beslut. Jfr 59:1, 4 – Ang. domstols behörighet jfr 10:20; 19:11.Jfr H 1926: 209 samt rättsfall under 1 och 9 §§ – Ansökan om resning i häktningsmål prövad, sedan talan mot häktningsbeslutet utan framgång fullföljts till HD H 1980: 236 – Beslut om avvisning av åklagares anmälan enl. BrB 34:10 2 st. ansågs kunna vara föremål för resning H 1981: 439 – Av arbetsdomstolen i uppsägningsmål meddelat interimistiskt beslut om anställningens upphörande ansågs kunna bli föremål för resning H 1982: 674 – Konkursbeslut upphävt efter resning H 1982: 328 – Beslut varigenom jävsinvändning ogillats ej föremål för resning H 1974: 277 – Beslut under rättegång ang. byte av offentlig försvarare ansågs kunna bli föremål för resning H 1979: 682; likaså interimistiskt beslut om överflyttande av vårdnad om barn 1988: 429; men ej sådant beslut om rätt till umgänge med barn 1992: 420 eller beslut under rättegången om kvarstad 1993: 108 eller beslut under rättegången om beslag 1995: 175; ej heller interimistiskt beslut om barns boende 2012: 169 eller tillfälligt näringsförbud 2012: 824 – Ang. beslut om parkeringsanmärkning H 1983: 682 – Fråga om resning i tidigare resningsärende H 1986: 666 – HovR:s beslut om återförvisning, som ej fick överklagas, föremål för resning eller klagan över domvilla? H 1996: 676 – Domstols beslut i fråga om jäv för domare ej föremål för resning H 1997: 235 – Fråga om resning betr. beslut om försättande i konkurs när den dom som legat till grund för den ansökande borgenärens behörighet upphävts H 2005: 554 – Resning har ansetts kunna beviljas av beslut i ärende om domvilloklagan; även fråga om giltig ursäkt för att inte tidigare ha åberopat bevis H 2006: 37 – Fråga om resning avseende HovR:s beslut i ärende om domvilloklagan, när sökanden åberopar omständighet som HovR:n självmant bort beakta H 2006: 128 – Se även H 1984: 75 anm. vid UB 4:33 och 2003: 618 anm. vid Skuldsaneringslag 29 §.10 a §10 a §Om talan mot avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha fullföljts i tingsrätt eller hovrätt, görs ansökan om resning i ärendet skriftligen hos hovrätten. Detsamma gäller ärende som avgjorts genom godkännande av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av ordningsbot. Beträffande sådan ansökan som gjorts enligt första stycket tillämpas 1–3 §§, 4 § andra stycket och 5–8 §§. Lag (1988:1451). H 1993: 427 (ang. kronofogdemyndighets utslag i mål om betalningsföreläggande) – H 1993: 607 (godkänt föreläggande av ordningsbot) – Resning i fråga om parkeringsanmärkning beviljad i HD H 1998: 320 anm. även vid 2 § – Ang. kommunal nämnds beslut enligt MB H 2010: 110 anm. vid MB 20:3.11 §11 §Har någon försuttit den tid som gäller för överklagande av dom eller beslut eller för ansökan om återvinning eller återupptagande, och hade han laga förfall, får på ansökan av honom den försuttna tiden återställas. Lag (1994:1034). Jfr UB 18: 20 – Ang. laga förfall se 32:6 och 8. H 1941: 55, 276, 552; 1942: 568; 1943: 345; 1944: 686; 1947 not B 62 – Försenas en fullföljdsinlaga, som postats så sent att den skulle ha avskilts för domstolens räkning på postanstalt först sista dagen av fullföljdstiden, kan avsändaren oavsett anledningen till förseningen ej anses ha laga förfall, bortsett från ytterlighetsfall såsom sammanbrott i den allmänna samfärdseln H 1985: 862 (plenum) – Avslag när expressbrev, postat dagen före fullföljdstidens utgång, på grund av fel i postbehandlingen kom fram för sent H 1981: 451 – Avslag när besvärsinlaga lagts i brevlåda efter tömningstiden en fredag och inte kommit till TR:n förrän på tisdagen, en dag för sent H 1983: 904; däremot bifall när det förelåg den skillnaden att postandet på fredagen skett så tidigt att försändelsen hade kunnat postbehandlas samma dag 1986: 203; avslag när vadeinlaga lagts i en brevlåda efter tömningstid dagen före midsommarafton och kommit in till TR:n på annan ort först följande tisdag, en dag för sent 1985: 539 – Bifall då revisionsinlaga postats och postbehandlats en måndag men inte kommit in till HovR:n förrän på torsdagen, en dag för sent H 1988: 566; likaså när inlaga postats 28 dec. på fm. och tiden gick ut 30 dec. 1989: 313; likaså bifall då överklagandet poststämplats en fredag och kommit in till HovR:n på annan ort först påföljande tisdag, en dag för sent 1997: 820 – Avslag när felaktigt postnummer angivits på försändelse, avsänd 2 dagar före fullföljdstidens utgång H 1981: 424 – Bifall när orätt postnummer angivits pga. att fotokopian av domen var otydlig och kunnat ge parten anledning att uppfatta numret så som skett H 1986: 215 – Bifall på grundval av en advokats eller biträdande jurists uppgifter om postning i god tid av överklagandeskriften, oaktat skriften aldrig kommit in till rätten H 1995: 553, 1997: 20, 2000: 75; pga. advokats uppgift att meddelat beslut ej kommit fram till advokaten 1998: 60; men ej bifall när advokats uppgifter om avlämning för postbefordran i god tid motsades av att försändelsen poststämplats dagen före den sista dagen för överklagande 1998: 533 – Avslag då bevisning ej förebringats om advokats uppgift att ansökan om återupptagande av mål sänts med fax viss dag H 2008: 871 – Jfr H 2001: 728 anm. vid 51:3 – Blotta påståendet att ett överklagande lämnats in vid personligt besök hos HovR ej tillräckligt H 2011: 547.Fråga om tilltalad som avvikit haft laga förfall, då målet avgjorts utan att han kallats till huvudförhandling H 1974: 106 – Part som anmält hinder att komma till utsatt förhandling ansågs ej utan vidare äga utgå från att förhandlingen inställts H 1983: 179 – Fråga huruvida såsom laga förfall borde anses: felaktig uppgift från domsagokansli vid telefonförfrågan H 1948: 819; ombuds bortovaro eller sjukdom 1952: 362; 1967: 413; 1973: 17; försummelse av ett hos parts ombud anställt kontorsbiträde 1952: 427; misstag av fångvårdskurator betr. fatalietid 1955: 2; d:o av offentlig försvarare 1956: 31; missförstånd mellan part och fångvårdstjänsteman 1956: 33; att frivårdsinspektör räknat fel på överklagandetiden 1997: 165; utebliven eller ofullständig fullföljdshänvisning 1952: 625, 1970: 1; fullföljdstidens slutdag riktig i domen men oriktig i bifogad fullföljdshänvisning 1982: 777; underlåtenhet att i beslut ange att talan skulle föras särskilt 1983: 378; utebliven eller försenad underrättelse om dom eller beslut 1949: 244; 1954: 141, 165; 1957: 220, 234; 1963: 440; 1967: 595; 1978: 52; 1980: 62 (i slutligt beslut upptaget beslut om biträdesersättning), 135 (återvinningshänvisning i stället för vadehänvisning); 1984: 257 (att underrättelse enl. 17:9 4 st. sänts till part och icke till dennes ombud; jfr upphävda 33:21, se nu 11 § delgivningslagen 1970:428); 1988: 571 (att tvistemålsdom expedierats 3 dagar för sent ej laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid komma in med vadeinlaga); 1988: 269 (att en inte föreskriven underrättelse om beslut pga. feladressering nått part först efter besvärstidens utgång ej laga förfall); 1963: 294; att lagsökningsutslag i strid mot 11 § 1 st. delgivningslagen (1970:428) tillställts gäldenären i stället för hans ombud 1985: 661; att underrättelse till domänverket kunde ha adresserats till lokal eller regional förvaltning utan att vidarebefordras till behörig förvaltning 1983: 657; att TR expedierat domen till aktiebolags ställföreträdare (som var bortrest) medan TR:n tidigare i målet sänt alla handlingar till bolaget under dess adress 1984: 706; att kanslidom saknade fullföljdshänvisning och det inte fanns anledning anta att parten ändå kände till vad som gällde 1989: 35 – H 1984: 894 anm. vid 17:9 – Underlåtenhet att ge part underrättelse enl. 17:9 7 st. ej laga förfall för att parten försummat att i rätt tid anmäla vad H 1979: 416; däremot återställdes försutten tid, när HovR försummat att ge parten sådan underrättelse i mål om fastighetsreglering 1982: 119; likaså när HovR i fall som avses i 50:21 1 st. sänt underrättelse först efter utgången av den i 50:22 2 st. angivna tiden 1983: 274, då besked enl. FBL 4:29 2 st. inte varit förbehållslöst 1983: 683 och då i rätt tid sänd underrättelse enl. 17:9 4 st. nått utomlands bosatt part först efter vadetidens utgång 1984: 257 – Försutten tid återställd då TR genom oriktigt beslut, som vunnit laga kraft, avvisat återvinningsansökan H 1982: 188 – Då i beslut felaktigt angavs fem i stället för tre veckors besvärstid, ansågs part ha haft laga förfall för att ej besvära sig inom tre veckor H 1971: 20 – Försutten tid återställd då tilltalad i samband med nöjdförklaring fått vilseledande besked om domens innehåll betr. förverkande av villkorligt medgiven frihet samt förverkandetiden inte heller tydligt framgick av domen H 1988: 518 – Försutten tid återställd, när HovR:s slutliga beslut avfattat på svenska utan översättning expedierats till icke svensktalande part bosatt på Madagaskar, sedan korrespondens med parten vid handläggningen skett enbart på franska H 1996: 342 – Ej återställande när i expedierat beslut ej angivits sista dag för överklagande men ett kompletterat beslut sänts senare innan tiden gått ut H 1997: 739; däremot återställande när sista dag för överklagande angivits till en dag som låg före den då beslutet meddelades 2000: 578; ej återställande i liknande fall då parten företrätts av juridiskt skolat ombud 2003: 127 – Ej laga förfall för tysk part (kommersiellt bolag) att HovR:ns beslut ej översatts till tyska H 2001: 54 – Ej återställande då i fullföljdshänvisning angivits fel årtal och parten, företrädd av advokat, ansågs ha bort inse misstaget H 2001: 727; ej heller då parten vid ofullständig fullföljdshänvisning försummat att vidta åtgärd för att skaffa sig kompletterande information 2015: 232 – Försutten tid för överklagande av hyresnämnds beslut återställd då förutsättningar för kungörelsedelgivning inte förelegat H 2004: 826 – Om part inte i förväg har underrättats om tidpunkten för ett avgörande skall hans påstående att det inte kommit honom till handa som regel godtas H 2012: 435 (plenimål); se även 2013: 97, 2015: 275 – Part som anmält semesterresa fick överklagandetiden återställd när beslut meddelats under hans bortovaro H 2013: 49 – Sådant påstående godtogs inte med hänsyn till partens handlande i samband med tidigare delgivningsförsök H 2013: 362.Bevisvärdet av stämpel på försändelse som frankostämplats av avsändaren H 1973: 746, 1981: 757 – Feladressering eller felsortering på posten? H 1984: 592 – När besvär över beslut att avvisa vadetalan i brottmål kommit in för sent ansågs, med hänsyn till bl.a. poststämpelns oläslighet och målets art, att den dömdes uppgift om när försändelsen postats fick godtas H 1984: 687 – Att huvudredaren inte fört mottagen underrättelse enl. SjöL 28 § (nu 2:18) 1 st. andra meningen vidare till en av medredarna ansågs ej innefatta laga förfall för denne H 1984: 917 – Missförstånd av nöjdförklarings innebörd på grund av språksvårigheter H 1975: 28 – Försutten tid återställd i visst fall då HovR:ns beslut sänts till part i st. f. partens ombud och parten ej nåtts H 1999: 775 – Samma bedömning i lantmäterimål och detta oberoende av om parten själv tagit del av beslutet i tid H 2014: 75.Ang. återställande av tid för överklagande av förrättning enl. numera upphävda lagen (1939:608) om enskilda vägar H 1951: 710, 1960: 334, 337; R 1964: 19 – Återställande kunde icke äga rum av tid för framställande av anmärkning mot konkursbevakning H 1975: 343 A eller för klander av utdelningsförslag i konkurs 1950: 19 eller för anmälan av ersättningsanspråk enl. äldre VL 2:24 1980: 59; tid som avsågs i 6 § 3 st. i 1948 års jordförvärvslag 1954: 384; besvärstid i ärende ang. tillstånd till linjetrafik 1959: 384; tid för klander av bolagsskifte 1966: 564; för anspråk på ersättning för mistad fiskerätt 1969: 343; för bestridande av förköpsrätt 1969: 454; betänketid enl. GB 11:3 (nu ÄktB 5:3) 1977: 253; för yrkande att mål om betalningsföreläggande skall som tvistigt hänskjutas till rättegång 1980: 588; för att hänskjuta tvist om förlängning av hyresavtal till hyresnämnden 1981: 266; frist för talan enl. 46 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 1997: 147 – Tid kunde återställas för klandertalan mot hyresnämnds beslut enl. äldre lydelse av JB 12:70 H 1972: 113; för talan om klander av bodelning 1980: 320 (plenum); för klander av slutredovisning i konkurs 1988: 520 – Jfr rättsfall vid 1 § och 59:1 samt H 1979: 478 anm. vid 51:4.Fullföljdstiden betr. dom i äktenskapsmål återställd utom såvitt det dömts till äktenskapsskillnad H 1983: 772.12 §12 §Den som vill ansöka om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i hovrätt eller för ansökan om återvinning eller återupptagande i tingsrätt skall göra detta skriftligen hos hovrätten inom tre veckor från det att förfallet upphörde och sist inom ett år från det att tiden gick ut.Ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i Högsta domstolen eller ansökan om återvinning eller återupptagande i hovrätt eller Högsta domstolen görs skriftligen hos Högsta domstolen inom den tid som anges i första stycket.Beträffande ansökningen tillämpas 5, 6 och 8 §§. Lag (2009:344). Jfr UB 3: 10 och 18: 20.Tillämpning av 1 st. H 1960: 337 – Fråga om viss person var att anse som motpart i förhållande till sökanden (jfr 6 § 1 st.) H 1960: 144 – I brottmål förordnad offentlig försvarare kan ej i denna egenskap få ersättning av allmänna medel för biträde i ärende om återställande av tid för fullföljd av talan mot brottmålsdomen H 1975: 28 – Sedan talan fullföljts till HD efter det att försutten tid återställts, beviljades ej prövningstillstånd. Fråga om kostnaderna i ärendet om återställande av tid H 1978: 221 – Treveckorstiden har ansetts böra räknas från dagen för avvisningsbesluts lagakraftvinnande, om ej omständigheterna är sådana att klara skäl talar däremot H 1983: 418, 1987: 455 (talan fullföljd ca 5 mån. för sent) – Ansökan, som kom in till RegR inom fristen men tillställdes HD efter dess utgång, avvisades H 1986: 484 – Ang. 3 st. H 1989: 258 (kostnaderna i HD när försutten tid återställts för klander av arrendesyn, mot vilken klandertalan skolat anföras hos arrendenämnd i egenskap av skiljenämnd).13 §13 §Ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i tingsrätt eller hovrätt mot sådant avgörande som avses i 10 a § görs skriftligen hos hovrätten. Beträffande sådan ansökan tillämpas 11 § och 12 § första och tredje styckena. Lag (1988:1451). H 1993: 427 anm. vid 10 a § – Det ankommer på HovR att pröva ansökan om återställande av försutten tid för klander av syn i arrendeförhållande H 1993: 681 anm. äv. vid JB 9:28.14 §14 §Vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i fråga om resning eller återställande av försutten tid gäller vad som sägs i 54 och 56 kap. om fullföljd av talan mot beslut i mål eller ärende, som väckts vid tingsrätt. Lag (1988:1451). Den dömde ägde överklaga HovR:ns beslut, varigenom av åkl. gjord ansökan om resning till hans förmån avslagits H 1996: 173 anm. även vid 2 §.59 kap. Om klagan över domvilla m.m. Kapitlet erhöll denna rubrik och ändrad lydelse g. Lag 1994:1034; se vid rubriken till 49 kap. Ang. klagan över domvilla betr. kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål se UB 18: 20.1 §1 §Dom som vunnit laga kraft skall efter klagan av den vars rätt domen rör på grund av domvilla undanröjas,om målet har tagits upp trots att det har förelegat ett rättegångshinder, som högre rätt haft att beakta självmant vid ett överklagande, om domen givits mot någon, som inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte har varit part i målet, lider förfång, om domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av den, hur rätten har dömt i saken ellerom det i rättegången förekommit något annat grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Klagan över domvilla enligt första stycket 4 som grundas på en omständighet som inte tidigare har åberopats i målet skall avvisas, om klaganden inte gör sannolikt att han har varit förhindrad att åberopa omständigheten i rättegången eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Lag (1994:1034). Ang. p. 1 jfr 34:. Fel av TR att meddela tredskodom utan att ge part frist för utredning om laga förfall H 2002: 32 – Ang. p. 2 jfr H 1920: 449; klagan enl. p. 2 får föras endast av den som påstår sig lida förfång 2004: 728 – Ang. p. 3 se 17:15; 30:13 – Ang. p. 4 jfr H 1935: 381; 1969: 444 anm. vid 42:3; 1974: 184 anm. vid 42:20; 1982: 414, 775; 1983: 113 (utebliven tilltalad som ej delgivits kallelse till huvudförhandlingen dömd, fastän det ej fanns tillräckliga skäl att anta att han avvikit); 1990: 617 (underlåtenhet att avhjälpa brist i besvärsinlaga) – Att högre rätt i samband med fullföljd äger upptaga fråga om domvilla se 50:26, 51:26, 55:15; jfr H 1973: 703 anm. vid 55:15 samt ang. besvärsmål H 1950: 73 anm. vid 55:15 – Domvillobesvär lämnade utan avseende med hänsyn till uppgörelse mellan parterna H 1957: 769 – Besvär i anl. av tredskodom upptogs, då rätt till återvinning förfallit H 1952: 11; avvisades när möjligheten att söka återvinning fanns kvar 1960: 485; jfr 1971: 582 (betalningsföreläggande), 1984: 761 (lagsökning) – Ang. besvär avseende att rätten skulle ha missuppfattat innebörden av parts ändring av talan H 1964: 41 – Jfr i övrigt H 1939: 465; 1941: 80, 412, 515; 1944: 264; 1949: 221; 1961: 720; 1964: 210 (lagfart); 1966: 521 (d:o); 1999: 62 (d:o); 1964: 22 (inteckning i jordbruksinventarier); 1966: 112 (adoption); 1966: 205 (underlåten hänvisning enligt 10:20 1 st.); 1968: 46 (anm. vid 50:25); 1968: 397 (nedläggande av åtal); 1971: 528 (ägoutbyte); 1972: 65 (d:o); 1973: 379 (lagfart); 1974: 221 anm. vid 5:6; 1978: 674 (rättegångsfel i mål enl. lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden); 1979: 445 (lagsökning); 1982: 32 (inteckning på grund av samma ansökan av misstag beviljad två gånger); 1985: 394 (vägsamfällighets debiteringslängd); 1987: 78 (egendom förklarad förverkad utan att ägaren varit part i målet); 1999: 629 (försäkringsersättning) – Domvillobesvär över arbetsdomstolens beslut under rättegång kunde inte prövas innan målet avgjorts i arbetsdomstolen H 1988: 319 – Jfr ang. nullitetsbesvär i administrativt ärende R 1957: 21, anm. vid lagen (1952:166) om häradsallmänningar 47 § 1 mom. under BB 16: – Ang. klagan över domvilla betr. beslut i fråga om jäv för domare H 1997: 235 – Domare ej berättigad att klaga över domvilla betr. jävsförklaring H 2002: 375 – Part, som inte vidtagit andra åtgärder för att under semestervistelse få del av handlingar från domstol än att låta eftersända post, fick stå risken för att han inte fått del av en handling från domstolen H 2004: 468 – Beslut att meddela prövningstillstånd kan prövas i den ordning som gäller för klagan över domvilla, om sådan prövning undantagsvis har en praktisk funktion att fylla H 2005: 78 – Huruvida det fanns förutsättningar enligt Bryssel I-förordningen att förklara att en utländsk domstols beslut, som innebar att en skiljedom var verkställbar, var verkställbart i Sverige utgjorde ej en fråga om rättegångshinder H 2005: 642 – Ej bifall när HovR avvisat frågor till vittne under motförhör, då beslutet ej ansågs ha inverkat på målets utgång H 2006: 520, anm. även vid 36:17 – Klagan av RÅ med åberopande av att tilltalad dömts för åtalade gärningar begångna annan dag än som angetts i gärningsbeskrivningen avvisades, då RÅ ej ansågs ha klagointresse H 2008: 986 – H 2009: 102 anm. vid lagen 2010:921 3:1 – Frågan om klagan fyller en praktisk funktion prövas som en del av själva saken H 2011: 792 – Se även H 1985: 649 anm. vid 58:2 och 1988: 404 anm. vid 42:20 – Bifall, när hovrätten underlåtit att pröva alla de moment som ett bifall till käromålet förutsatte, eftersom hovrätten inte uppfattat svarandens invändningar i dessa delar H 2016: 668 – Den omständigheten att en nämndeman pga. ändrad folkbokföringsadress inte varit behörig att delta i tingsrättens avgörande utgjorde inte skäl för undanröjande pga. domvilla. H 2017: 1029 – Bifall, när HovR i ett ärende enligt hyresförhandlingslagen tillåtit partsbyte H 2018: 361.2 §2 §Den som vill klaga över domvilla skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall till Högsta domstolen. Om klagan grundas på någon omständighet som avses i 1 § 1 eller 4 skall skrivelsen ges in inom sex månader från det att domen vann laga kraft. Grundas klagan på någon omständighet som avses i 1 § 2, skall skrivelsen ges in inom sex månader från det att klaganden fick kännedom om domen. Fick han kännedom om domen innan den vann laga kraft, skall tiden räknas från den dag då domen vann laga kraft. Lag (1994:1034). Jfr 58:4; UB 3: 10 – Jfr 3:7.Frågor om domvillobesvär omedelbart i HD enl. äldre lydelse av denna §: H 1952: 11 och 1978: 8 (tredskodom betr. vilken rätten till återvinning förfallit resp. tiden för återvinning försuttits); 1960: 485 anm. vid 1 §; 1954: 163 (i anl. av överlantmätares beslut); 1967: 1 (domvillobesvär av tredje man mot utslag i lagsökningsmål); 1978: 11 (lagsökningsutslag betr. vilket rätten till återvinning försuttits); 1981: 1134 (av TR under rättegången i återvinningsmål meddelat beslut om inhibition betr. lagsökningsutslag) – Ang. tid då klagande skall anses hava erhållit kännedom jfr H 1939: 465 – För tilltalad som avgivit nöjdförklaring räknades fristen i 2 st. från den dag då den ordinära fullföljdstiden utlöpt även för åklagaren H 1975: 585 – Fråga vid vilken tidpunkt klaganden skulle anses ha fått kännedom om beslut om rättelse av lagfart H 2006: 70; samma fråga ang. beslut om officialservitut 2013: 816.3 §3 §I fråga om klagan över domvilla och överklagande av hovrätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap. tillämpas. I fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta domstolen gäller dock inte bestämmelserna om prövningstillstånd. Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas. Undanröjs domen av annat skäl än att rätten varit obehörig eller annars inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt besluta att ny handläggning skall äga rum vid den rätt som meddelat domen. I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om rättegångskostnad. Lag (1994:1034). Jfr 58:6; UB 3: 10 – Ang. rättegångskostnad se 18:15; 31:10.Offentlig försvarare kunde ej förordnas i ärende om besvär över domvilla H 1980: 416 – Fråga om omfattningen av återförvisningsbeslut i fastighetsregleringsmål H 2001: 593 anm. äv. vid FBL 4:11 – H 2006: 37 anm. vid 58:10.4 §4 §Det som sägs i 1–3 §§ om dom skall tillämpas även när det gäller rättens beslut. Lag (1994:1034). H 1996: 676 anm. vid 58:10.4 a §4 a §upphävd genom 5 §5 §Om ett avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha överklagats hos tingsrätt eller hovrätt, får klagan över domvilla i ärendet göras skriftligen hos hovrätten. I fråga om klagan enligt första stycket tillämpas 1 §, 2 § andra stycket och 3 §. Lag (1994:1034). H 1993: 427 anm. vid 58:10 a och 55 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning efter UB – Den som påstår att han inte delgivits föreläggande i mål om betalningsföreläggande och att annan olovligen skrivit hans namn på delgivningskvittot har att förklara vad som inträffat och lägga fram någon bevisning H 2008: 890.6 §6 §Strafföreläggande som godkänts av den misstänkte skall efter klagan undanröjas, om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt ellerom föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag. Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff. Lag (1994:1034). 7 §7 §Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5–12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten. Lag (1996:1462). Varken betalningsanmaning eller avisering av utmätningsförrättning utgör sådan åtgärd för verkställighet från vilken besvärstiden är att räkna H 1975: 229.8 §8 §I fråga om överklagande av tingsrättens beslut med anledning av klagan på strafföreläggande gäller 49 och 52 kap.Hovrättens beslut får inte överklagas. Lag (1994:1034). Best. i 49:13 om tillståndsprövning i brottmål ej tillämpliga vid överklagande av TR:s beslut ang. ordningsbot H 1996: 557, 2011:421.9 §9 §I mål som avses i 7 eller 8 § får rätten besluta att strafföreläggandet tills vidare inte får verkställas. Lag (1994:1034). 10 §10 §Bestämmelserna i 6–9 §§ skall tillämpas även i fråga om godkänt föreläggande av ordningsbot. I mål om klagan på sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till den misstänkte. Lag (1994:1034). H 1996: 557 anm. vid 8 §.Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1942:740 Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.(Lagen 1942:740 har enligt Lag 1946:804 trätt i kraft d. 1 jan. 1948.) 1947:616 (Utkom d. 8 sept. 1947.) 1948:453 Denna lag träder i kraft d. 1 juni 1948. 1956:587 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1957. 1957:38 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1958. 1957:299 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1958. 1964:166 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1965.Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängelse i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt, skall äga tillämpning i jämväl å den som dömts till straffarbete på samma tid.Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller beslag jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövingstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när fråga är om brott begåtts före d. 1 jan. 1965, skall hänsyn tagas till det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet; dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstillstånd eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske enligt äldre lag. 1964:646 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1965.Även efter lagens ikraftträdande skall i rättskipningen i rådhusrätt deltaga dessförinnan utnämnd assessor i rådhusrätten. 1965:585 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1966 med följande undantag.1. I fråga om talan som väckts före d. 1 jan. 1966 äger äldre lag alltjämt tillämpning.2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning. 1968:79 (Utkom den 27 mars 1968.)Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1968:193 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1968, då lagen d.3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i kraft den dag Konungen förordnar.(Angående ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, se kungörelse 1969:505.) 1969:244 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1971. Konungen kan dock förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.2. Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten och tredje stycket i deras äldre lydelser föreskrivs om indelning i tingslag skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnadsskyldighet, som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden och rättigheter.4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya lydelse får i de tingsrätter Konungen bestämmer finnas endast lagman.5. Vad som föreskrivs i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens fullmäktige gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämndemansplatser som belöper på kommunen. I annat fall minskas antalet allteftersom nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut om nyval får talan ej föras.7. Förekommer i lag eller annan författninga) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stället gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmelse avseende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för rådhusrätt,b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet och därmed sammanhängande åligganden och rättigheter skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,c) bestämmelse som innebär viss åtgärd skall vidtagas hos eller av häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domhavanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället gälla tingsrätt,d) bestämmelse som innehåller uttrycket “på landet” eller liknande bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse område som, innan tingsrätt införes, hör till häradsrätts domkrets,e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller innehåller liknande bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse stad som, innan tingsrätt införes, utgör rådhusrätts domkrets.8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen i stället tillämpas.9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna om avsteg från 7 d och e. 1969:505 Bestämmelserna i 48 kap. 11 § rättegångsbalken i dess lydelse enligt lagen (1969:193) om ändring i rättegångsbalken skall träda i krafta) d. 1 okt. 1969, såvitt gäller strafföreläggande som utfärdas efter d. 30 sept. 1969 av åklagare i Stockholms, Arvika, Karlstads, Kristinehamns, Sunne, Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs eller Örebro åklagardistrikt eller av tjänsteman med åtalsbehörighet vid centraltullkammaren i Stockholm, samtb) d. 1 april 1970, såvitt gäller strafföreläggande som utfärdas efter d. 31 mars 1970 av annan åklagare eller annan tulltjänsteman med åtalsbehörighet än som avses under a.Mottagare av böter i fall som avses i 48 kap. 11 § rättegångsbalken skall vara rikspolisstyrelsen. 1969:588 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1970. 1970:429 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1971. 1971:218 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1971.Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd talan mot hovrätts dom eller beslut som meddelats före ikraftträdandet. 1971:240 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1971. 1971:875 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1972. 1972:430 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1973.Har ansökan om fri rättegång gjorts före nya lagens ikraftträdande, gäller dock fortfarande i fråga om ansökningens behandling enligt denna balk och, om ansökan bifalles, beträffande den fria rättegången 17 kap. 14 §, 18 kap. 13 §, 30 kap. 12 §, 31 kap. 1, 9 och 11 §§, 33 kap. 5 § samt 49 kap. 4 och 7 §§ i äldre lydelse. 1973:45 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1973. 1973:240 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1973. 1974:239 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1974. 1974:573 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1975. 1975:403 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1975. 1975:502 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1975. 1975:589 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976. 1975:670 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976. 1975:1288 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1976. Vad som föreskrives beträffande 4 kap. 5–8 §§ träder dock i kraft d. 1 jan. 1977.Löpande tjänstgöringstider för nämndemän upphör vid utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av de under år 1976 nyvalda fullmäktige. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år- 1976:21 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.(Lagen 1976:21 har enligt förordning 1978:102 trätt i kraft d. 30 mars 1978.) 1976:567 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1977, då lagen (1974:802) om försöksverksamhet med avfattande av dom och slutligt beslut i tvistemål enligt formulär skall upphöra att gälla. 1979:166 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1979. 1980:101 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1981. 1981:828 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.2. Reseförbud, som har meddelats enligt 15 kap. eller enligt 25 kap. med anledning av en målsägandes anspråk på skadestånd eller annan ersättning, upphör att gälla när de nya bestämmelserna träder i kraft.3. I fråga om skingringsförbud som har meddelats före ikraftträdandet tillämpas vad som är föreskrivet om kvarstad.4. Vad som föreskrivs i de nya bestämmelserna om förutsättningar för kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd inverkar ej på giltigheten av en säkerhetsåtgärd som har beviljats före ikraftträdandet.5. Vad som föreskrivs i 27 kap. 10 § andra stycket i dess nya lydelse gäller även i fråga om beslag som har ägt rum före ikraftträdandet. 1981:1065 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982. 1981:1285 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982. 1981:1294 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982. 1981:1295 (Utkom d. 28 dec. 1981.) 1981:1312 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1982.I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet tillämpas dock fortfarande 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § i deras äldre lydelse. 1982:283 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1982. 1982:1123 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1983. Den äldre lydelsen av 1 kap. 3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande. 1983:370 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar. 1983:920 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1984. I fråga om offentliga försvarare som har förordnats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 1983:999 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1985. 1984:131 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1984.2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före ikraftträdandet.5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarats vadetalan i målet förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträdandet.6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en underrätts beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inte har meddelats vid sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet har tillkännagivits före ikraftträdandet. 1984:388 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.(Lagen 1984:388 har enligt förordning 1984:722 trätt i kraft d. 1 okt. 1984.) 1985:13 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1985. 1983:91 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1983. 1985:267 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1985. 1985:415 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1985. 1985:934 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1986. 1986:649 Denna lag träder i kraft d. 1 juni 1987. 1987:328 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1987. Lagen gäller dock ej i fall då ränta har börjat löpa före ikraftträdandet. 1987:448 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1987. 1987:681 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988. Den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som en konkursdomare har begått i utövningen av tjänsten. 1987:747 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988.2. Genom lagen upphävs lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten, om talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål.3. Bestämmelserna i 36 kap. 1 § tredje stycket 3 i deras äldre lydelse gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff.4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet.5. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den bestämmelsen. 1987:792 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988.2. Beträffande tvist om bodelning skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas om talan om äktenskapsskillnad har väckts före ikraftträdandet, en av makarna har avlidit före ikraftträdandet eller tvisten gäller bodelning med anledning av boskillnad. 1987:1097 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1988. 1987:1211 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.(Lagen 1987:1211 har enligt förordning 1988:27 trätt i kraft d. 12 april 1988.) 1987:1345 Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1988. 1988:6 Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1988. 1988:214 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1988. 1988:610 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1988. 1988:616 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989. Löpande tjänstgöringstider för nämndemän upphör vid utgången av år 1988. Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1989 skall med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1988. Valen förrättas av de kommunalfullmäktige och landsting som nyvalts under detta år. 1988:943 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989. 1988:1260 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989. 1988:1369 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989. 1988:1451 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1989. Har ansökan om resning eller återställande av försutten tid gjorts före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser. Detsamma gäller i fall då besvär över domvilla har anförts före ikraftträdandet. 1989:352 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1989.2. Bestämmelserna i 54 kap. 2 a och 11 a §§ tillämpas inte på avgöranden av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.3. Bestämmelserna i 54 kap. 9 och 11 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande vid fullföljd av talan mot avgöranden av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.4. Bestämmelserna i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om sådan utfästelse att inte fullfölja talan som gjorts före ikraftträdandet. 1989:650 Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 1989. 1989:656 1. Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 1989.2. Äldre föreskrifter om rättens sammansättning gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.3. Äldre föreskrifter i 50 kap. 25 § tredje stycket gäller alltjämt när det överklagade avgörandet har meddelats före ikraftträdandet. 1990:443 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1990. Äldre bestämmelser gäller dock1. i fråga om fullföljd av talan mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som har meddelats före ikraftträdandet,2. i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet,3. i fråga om lägre rätts skyldighet att pröva om talan mot avgörande som meddelats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.Har i mål som avses i 1 kap. 7 § äldre lydelsen talan före ikraftträdandet väckts vid viss tingsrätt som sägs där, behåller tingsrätten sin behörighet att handlägga målet. 1990:747 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.(Lagen 1990:747 har enligt förordning 199:362 trätt i kraft d. 1 jan. 1992.) 1990:1128 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1991. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i mål1. där talan väckts vid fastighetsdomstol före ikraftträdandet,2. som efter återvinning överlämnats till fastighetsdomstol före ikraftträdandet, eller3. som enligt lagsökningslagen (1946:808) hänskjutits till rättegång vid fastighetsdomstol före ikraftträdandet. 1990:1411 Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1991. 1991:241 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992. 1991:485 Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap 6 § d. 1 juli 1991 och i övrigt d. 1 jan. 1992.. 1991:666 Denna lag träder i kraft d. 1 juli. 1991. 1991:847 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning där talan väckts före ikraftträdandet.(Lagen 1991:847 har enligt F 1991:878 om ikraftträdande av viss följdlagstiftning med anledning av den nya summariska processen trätt i kraft d. 1 jan. 1992.) 1991:1549 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992. 1991:1561 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992.Äldre föreskrifter gäller dock vid prövning av talan, som har väckts före ikraftträdandet och i fråga om tystnadsplikter som har uppkommit före ikraftträdandet. 1991:1819 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1992. 1992:1511 1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraftträdandet, skall anmälan anses avse tre månader efter ikraftträdandet. Den som gjort anmälan och ombudet skall av Högsta domstolen på lämpligt sätt underrättas därom snarast efter ikraftträdandet.(Lagen 1992:1511 har enligt förordning 1993:1646 trätt i kraft d. 1 jan. 1994.) 1993:200 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993. 1993:348 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993. Äldre bestämmelser tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet. 1993:512 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993. 1993:514 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd. 1993:602 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1993. 1993:1408 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1994. 1994:420 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1994. 1994:452 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1994. 1994:1034 1. Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 1994.2. Förekommer det i en lag eller en författning som har beslutats av regeringen en hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften.3. Har en dom eller ett beslut meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga och om vad den som vill överklaga skall iaktta. 1994:1412 Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap. 1, 3, 8, och 22 §§ och 27 kap. 7 § d. 1 april 1995, och i övrigt d. 1 dec. 1995. Förordning (1995:1162). 1994:1435 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995.2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol som var behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet handläggas där. 1994:1620 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1995.2. Den nya lydelsen av kap. 6 § skall dock tillämpas första gången efter valet år 1998.3. Val enligt den nya lydelsen av 4 kap. 8 § skall äga rum första gången år 1998.4. Löpande tjänstgöringstid för de nämndemän som har valts enligt äldre bestämmelser skall vara fyra år i stället för tre år. 1995:315 Denna lag träder i kraft d. 1 maj 1995. 1995:491 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995. 1995:495 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995. 1995:637 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1995. 1995:1162 (Utkom 14 nov. 1995.) 1995:1230 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1996. 1995:1310 Denna lag träder i kraft d. 1 febr. 1996. 1996:142 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1996. 1996:157 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1996. 1996:247 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1996. 1996:415 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1996. 1996:1024 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1997. 1996:1462 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997. 1996:1624 Denna lag träder i kraft d. 1 dec. 1997 då lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall upphöra att gälla. 1997:228 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999. 1997:273 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997. I fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet tillämpas dock 8 kap. 7 § tredje stycket i sin äldre lydelse. Den nya lydelsen av 8 kap. 7 § fjärde stycket tillämpas inte i fråga om sådana förhållanden som nyss sagts. 1997:298 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 1997. I fråga om uppgifter som anförtrotts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 1997:314 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1998. 1997:391 1. Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 1997.2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet gäller 1 kap. 3 b och 8 §§ i sin äldre lydelse. 1997:726 Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 1997. 1998:24 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1998. 1998:601 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999. 1998:605 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999. 1998:1573 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999. 1998:1800 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 1999. 1999:72 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1999. 1999:84 1. Denna lag träder i kraft d. 1 april 1999.2. Om kallelse har utfärdats före ikraftträdandet, tillämpas 50 kap. 10 och 21 §§ och 51 kap. 10 § i sin äldre lydelse. 1999:117 Denna lag träder i kraft d. 1 april 1999. 1999:293 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000. 1999:791 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2000. 2000:172 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2000. 2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse skall tillämpas i mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan om stämning har kommit in till rätten före ikraftträdandet eller, när talan har väckts som enskilt anspråk i brottmål, rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning och kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet har beslutat att, enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, överlämna målet till tingsrätt. 3. Har en huvudförhandling påbörjats före ikraftträdandet tillämpas i fråga om den förhandlingen 43 kap. 3 och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§ i deras äldre lydelse. 4. Har en tredskodom meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om rätten att söka återvinning. 2000:299 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2000. I fråga om strafförelägganden och ordningsbot som utfärdats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. 2000:564 Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2000. 2000:1234 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2001. 2000:1455 Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2001. 2001:57 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.(Lagen 2001:57 har enligt förordning 2002:144 trätt i kraft d. 1 juni 2002.) 2001:177 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2001. 2001:235 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2001. 2001:280 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002. 2001:355 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2001. 2001:364 (Utkom d. 12 juni 2001.) 2001:366 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2001. 2001:455 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2002. 2002:144 (Utkom d. 16 april 2002.) 2002:334 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002. 2002:381 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002. 2002:440 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2002. 2002:996 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2003. 2003:163 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003. 2003:338 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2003. 2003:391 Denna lag träder i kraft d. 25 juli 2003. 2003:1146 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2004 i fråga om 27 § och i övrigt d. 1 okt. 2004. Tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning för tid före rättens beslut får inte avse tid före ikraftträdandet. 2003:1149 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2004. 2004:402 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004. Äldre bestämmelser gäller i fråga om prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet. 2004:504 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2004. 2004:1264 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2005. 2005:72 1. Denna lag träder i kraft d. 1 april 2005.2. Den nya bestämmelsen skall inte tillämpas, om enskilt åtal har väckts eller målsägande har övertagit ett allmänt åtal före ikraftträdandet. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas, om målsäganden i mål rörande brott som hör under allmänt åtal före ikraftträdandet ensam har drivit ansvarstalan vidare i högre rätt. 2005:195 Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2005. 2005:282 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005. 2005:438 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005. 2005:504 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2005. 2005:683 1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. (Lagen 2005:683 träder enligt F 2007:636 i kraft d. 1 nov. 2008.)2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har meddelats före ikraftträdandet.3. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal att inte överklaga en dom enligt 49 kap. 2 § och 54 kap. 2 §, som har ingåtts före ikraftträdandet. 2005:878 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006. 2005:1059 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2006. 2006:47 Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 2006. 2006:83 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2006. 2006:284 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006. 2006:459 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006. 2006:465 (Utkom d. 14 juni 2006.) 2006:501 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006. 2006:513 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2006. 2006:850 Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. 2006:859 Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2006. 2006:890 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2007. 2006:902 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.(Lagen 2006:902 träder enligt F 2008:1093 i kraft d. 12 dec. 2008.) 2006:940 Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2006. 2007:74 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2007. 2007:981 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2008. Underrättelse enligt 31  morgon § behöver dock inte lämnas beträffande hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning som har avslutats före ikraftträdandet. 2008:67 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2008. 2008:156 Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2008. 2008:376 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2008. 2008:420 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2008. 2008:649 (Utkom d. 8 juli 2008.) 2008:795 (Utkom d. 21 okt. 2008.) 2008:855 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2009. 2009:63 Denna lag träder i kraft d. 15 mars 2009. 2009:344 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2009. 2009:401 Denna lag träder i kraft d. 30 juni 2009. 2009:774 Denna lag träder i kraft d. 15 febr. 2010. 2009:1171 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010. 2009:1252 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2010.2. Äldre bestämmelser ska gälla för offentliga försvarare som har förordnats före ikraftträdandet. 2010:300 Denna lag träder i kraft d. 1 dec. 2010. 2010:363 Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2012. 2010:575 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2010.2. För urinprov som tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.3. För kostnader för offentlig försvarare som förordnats före ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 9 a §. 2010:980 Denna lag träder i kraft d. 2 maj 2011. 2010:1056 Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2010. 2010:1202 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011. 2010:1391 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2011. 2010:1936 1. Denna lag träder i kraft d. 1 april 2011.2. Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15–17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före d. 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före denna tidpunkt. 2011:861 Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2011. 2012:45 Denna lag träder i kraft d. 1 mars 2012. 2012:46 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2013. 2012:126 Denna lag träder i kraft d. 1 maj 2012. 2012:281 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2012. 2012:326 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2012. 2012:659 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2013.2. Bestämmelserna i rättshjälpslagen (1996:1619) gäller fortfarande för det fall ett rättshjälpsbiträde har utsetts för en tidigare tilltalad i ett resningsförfarande före ikraftträdandet. 2013:81 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2013. 2013:663 Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2013. 2013:834 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2014. 2013:876 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2014. 2014:249 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014. 2014:257 Denna lag träder i kraft d. 1 juni 2014. 2014:320 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014. 2. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § gäller i sin äldre lydelse om det personliga sammanträffande som avses i bestämmelsen skett före ikraftträdandet. 2014:384 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2014. 2014:649 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015. 2014:904 1. Denna lag träder i kraft d. 1 sept. 2014. 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en nämndeman vars tjänstgöringsperiod upphör senast d. 31 dec. 2014. 3. För en nämndeman som utses 2014 upphör tjänstgöringsperioden senast d. 31 dec. 2015. 4. Val av nämndemän ska genomföras 2015 för en tjänstgöringsperiod som börjar d. 1 jan. 2016. 2014:1410 Denna lag träder i kraft d. 2 jan. 2015. 2014:1419 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2015.2. I fråga om användning och behandling av uppgifter som vid hemlig rumsavlyssning har kommit fram om något annat brott än det som har legat till grund för beslutet om rumsavlyssning, och som har samlats in före d. 1 jan. 2015, gäller äldre föreskrifter. 2015:79 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2015. 2015:429 Denna lag träder i kraft d. 1 nov. 2015. 2015:445 Denna lag träder i kraft d. 1 aug. 2015. 2015:684 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2016.2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när Statens va-nämnd under handläggningen har informerat en part om att förenklad delgivning kan komma att användas i hovrätten eller Högsta domstolen om ett avgörande överklagas dit. 2016:37 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2016. 2016:93 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2016. 2016:244 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016. 2016:492 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016. 2016:502 Denna lag träder i kraft d. 1 okt. 2016. 2016:510 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016. 2016:546 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016. 2016:562 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2016. 2016:929 Denna lag träder i kraft d. 27 nov. 2016. 2017:176 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2017. 2017:435 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2017. 2017:542 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2017. 2017:1024 1. Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2018.2. Bestämmelserna i den nya 8 kap. 7 a § tillämpas inte när det gäller brott som har begåtts före ikraftträdandet. 2018:120 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2018. 2018:411 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018. 2018:499 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018. 2018:533 1. Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018.2. För salivprov som har tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i den äldre lydelsen. 2018:559 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018. 2018:602 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018. 2018:619 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2018. 2018:1252 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2019. 2018:1624 (Publicerad d. 6 nov. 2018.) 2018:1700 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019. 2018:1908 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019. 2018:1909 (Publicerad d. 30 nov. 2018.) 2018:1951 Denna lag träder i kraft d. 1 jan. 2019. 2019:33 Denna lag träder i kraft d. 1 april 2019. 2019:243 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2019. 2019:263 Denna lag träder i kraft d. 11 juni 2019. 2019:298 Denna lag träder i kraft d. 1 juli 2019.