Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 22 december 2010 (*)

”Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Föräldraansvar – Vårdnad – Bortförande av barn – Artikel 42 – Verkställighet av en med intyg försedd dom om återlämnande av ett barn som meddelats av en behörig domstol (i Spanien) – Behörigheten för en domstol i den medlemsstat där domen görs gällande (Tyskland) att vägra att verkställa denna dom i ett fall av allvarligt åsidosättande av barnets rättigheter”

I mål C‑491/10 PPU,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Celle (Tyskland) genom beslut av den 30 september 2010, som inkom till domstolen den 15 oktober 2010, i ett förfarande som anhängiggjorts av

Joseba Andoni Aguirre Zarraga

mot

Simone Pelz,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano (referent) samt domarna J.‑J. Kasel, M. Ilešič, E. Levits och M. Safjan,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

med beaktande av anmodan från domstolens ordförande av den 19 oktober 2009, enligt artikel 104b.1 tredje stycket i domstolens rättegångsregler, att pröva huruvida begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarande för brådskande mål,

med beaktande av första avdelningens beslut av den 28 oktober 2010 att pröva begäran om förhandsavgörande enligt det förfarandet,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 december 2010,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Joseba Andoni Aguirre Zarraga, företrädd av Bundesamt für Justiz, genom A. Schulz, i egenskap av ombud,

–        Simone Pelz, genom K. Niethammer-Jürgens, Rechtsanwältin,

–        Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,

–        Greklands regering, genom T. Papadopoulou, i egenskap av ombud,

–        Spaniens regering, genom J.M. Rodríguez Cárcamo, i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, genom B. Beaupère-Manokha, i egenskap av ombud,

–        Lettlands regering, genom M. Borkoveca och D. Palcevska, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Dom

        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1).

        Begäran har framställts i ett mål mellan Joseba Andoni Aguirre Zarraga och Simone Pelz avseende återlämnande till Spanien av deras dotter Andrea, som befinner sig i Tyskland med sin mor.

 Tillämpliga bestämmelser

 Förordning nr 2201/2003

        Skäl 17 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”Vid olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn bör barnet omedelbart återföras, och i det syftet bör Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 [om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (nedan kallad 1980 års Haagkonvention)] fortsätta att tillämpas, med de kompletteringar som följer av bestämmelserna i denna förordning, särskilt artikel 11. Domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligt har förts eller där det kvarhålls bör kunna motsätta sig ett återförande i särskilda fall, om det finns vägande skäl. En sådan dom bör dock kunna ersättas med en senare dom av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Om den sistnämnda domen innebär att barnet skall återlämnas, bör återlämnandet verkställas utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.”

        Skäl 19 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”Att barnet hörs spelar en viktig roll för tillämpningen av denna förordning, utan att detta instrument syftar till att ändra nationella förfaranden på detta område.”

        Skäl 21 i förordningen har följande lydelse:

”Erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum.”

        Skäl 24 i förordningen har följande lydelse:

”Det intyg som utfärdas för att underlätta verkställandet av domen bör inte kunna överklagas. Endast sakfel bör kunna föranleda rättelser, dvs. om intyget inte korrekt avspeglar innehållet i domen.”

        Skäl 33 i förordningen har följande lydelse:

”Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, 2000, s. 1), (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna)]. Den syftar särskilt till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i [stadgan om de grundläggande rättigheterna].”

        I artikel 11 i förordningen, med rubriken ”Återlämnande av barn”, föreskrivs följande:

”1.      Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av [1980 års Haagkonvention] i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas.

2.      Vid tillämpningen av artiklarna 12 och 13 i 1980 års Haagkonvention skall det säkerställas att barnet ges möjlighet att komma till tals under förfarandet, om detta inte förefaller olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad.

8.      Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”

        Vad gäller erkännande av domar, föreskrivs följande i artikel 21 i denna förordning:

”1.      En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

3.      Utan att det påverkar tillämpningen av avsnitt 4 kan en berörd part, genom att anlita de förfaranden som föreskrivs i avsnitt 2, få fastställt att domen skall erkännas eller inte erkännas.

…”

      Artikel 23 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”En dom om föräldraansvar skall inte erkännas

a)      om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), med hänsyn tagen till barnets bästa,

b)      om domen i strid med grundläggande rättegångsregler i den medlemsstat där den görs gällande har meddelats utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall,

…”

      I artikel 42 i förordningen, med rubriken ”Återlämnande av barn”, stadgas följande:

”1.      Ett barns återlämnande som avses i artikel 40.1 b och som följer av en verkställbar dom, som har meddelats i en medlemsstat, skall erkännas och vara verkställbart i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet, om domen har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2.

Även om det i nationell lag inte föreskrivs att en dom som kräver att barnet återlämnas enligt artikel 11.8 alltid skall vara verkställbar, utan hinder av att den överklagats, kan ursprungsdomstolen förklara att domen skall vara verkställbar.

2.      Domaren vid ursprungsdomstolen som meddelat den dom som avses i artikel 40.1 b skall utfärda det intyg som avses i punkt 1 endast om

a)      barnet har fått möjlighet att komma till tals, om detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad,

b)      parterna fått möjlighet att yttra sig, och

c)      domstolen har meddelat domen med beaktande av de skäl och den bevisning som legat till grund för det beslut som meddelats enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention.

Om domstolen eller en annan myndighet vidtar åtgärder för att garantera barnets skydd efter återlämnandet till den stat där det har hemvist, skall intyget innehålla närmare uppgifter om dessa åtgärder.

Domaren vid ursprungsdomstolen skall på eget initiativ utfärda intyget och då använda standardformuläret i bilaga IV (intyg om återlämnande av barn).

Intyget skall utfärdas på samma språk som domen.”

      I artikel 43 i förordningen, med rubriken ”Talan om rättelse”, stadgas följande:

”1.      Lagen i ursprungsmedlemsstaten skall tillämpas vid varje rättelse av intyget.

2.      Beslutet om att utfärda intyg enligt artikel 41.1 eller artikel 42.1 kan i övrigt inte överklagas.”

      Enligt artikel 60 i förordningen, med rubriken ”Förhållandet till vissa multilaterala konventioner”, har förordningen, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, företräde framför bland annat 1980 års Haagkonvention.

 Förordning nr 1206/2001

      I artikel 10.4 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, s. 1), stadgas följande vad gäller användandet av modern kommunikationsteknik:

”Den ansökande domstolen får begära att den anmodade domstolen använder kommunikationsteknik vid bevisupptagningen, särskilt video- och telefonkonferenser.

Den anmodade domstolen skall tillmötesgå en sådan begäran, såvida detta inte är oförenligt med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen eller innebär betydande praktiska svårigheter.

…”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

      Av beslutet om hänskjutande och av de handlingar i målet som den hänskjutande domstolen har överlämnat till EU-domstolen framgår att bakgrunden till tvisten och de olika förfaranden i vilka parterna i det nationella målet är inblandade, kan sammanfattas enligt följande:

 Bakgrund till tvisten i målet vid den nationella domstolen

      Joseba Andoni Aguirre Zarraga, spansk medborgare (nedan kallad A), och Simone Pelz, tysk medborgare (nedan kallad S), gifte sig den 25 september 1998 i Erandio (Spanien). I äktenskapet föddes deras dotter Andrea, den 21 januari 2000. Familjens hemvist var Sondika (Spanien).

      A:s och S:s förhållande försämrades mot slutet av år 2007, varefter de separerade. De ansökte därefter var för sig om äktenskapsskillnad vid spansk domstol.

 Förfarandet vid de spanska domstolarna

      Såväl S som A ansökte om ensam vårdnad av deras gemensamma barn. Juzgado de Primera Instancia e Instrucción No 5 de Bilbao (domstol i första instans och förundersökningsdomstol nummer 5 i Bilbao) beslutade den 12 maj 2008 att interimistiskt tilldela A vårdnaden och S tillerkändes en umgängesrätt. I enlighet med detta beslut flyttade Andrea till sin far.

      Detta beslut fattades med stöd av bland annat rekommendationer som Equipo Psicosocial Judicial (rättspsykologiskt organ) lämnat i ett utlåtande som gjorts på begäran av den domstol som hade att pröva ärendet. Enligt detta utlåtande skulle vårdnaden tillfalla fadern, eftersom han var bäst lämpad att upprätthålla barnets umgänge med familjen och kontakterna med skola och den sociala omgivningen. Eftersom S upprepade gånger uttalat sin avsikt att bosätta sig i Tyskland med sin nya partner och dennes dotter, ansåg domstolen att det skulle vara oförenligt med såväl ovanstående utlåtande som barnets bästa att tillerkänna modern vårdnaden.

      I juni 2008 flyttade S till Tyskland där hon sedan dess bor tillsammans med sin nya partner. Under augusti 2008, efter att ha tillbringat sommarlovet hos sin mor, stannade Andrea kvar hos henne i Tyskland. Sedan dess har hon inte återvänt till sin far i Spanien.

      Mot bakgrund av att Andrea sedan den 15 augusti 2008 bodde hos sin mor i Tyskland, och detta i strid med beslutet av den 12 maj 2008 från Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n° 5 de Bilbao, meddelade den domstolen på ansökan av A ett nytt beslut den 15 oktober 2008. I beslutet förordnades bland annat att Andrea var förbjuden att resa ut ur Spanien tillsammans med sin mor, med någon ur dennas familj eller med någon som är släkt med S. Dessutom innebar detta beslut att den umgängesrätt som tidigare hade tillerkänts S drogs in till dess att målet hade avgjorts slutligt.

      I juli 2009 fortsatte vårdnadstvisten avseende Andrea inför samma domstol. Denna domstol ansåg det vara nödvändigt att inhämta ett nytt expertutlåtande och att Andrea skulle höras, och fastslog datum för såväl utlåtandet som hörandet, vilka skulle äga rum i Bilbao. Varken Andrea eller hennes mor infann sig dock vid något av dessa datum. Enligt den hänskjutande domstolen avslog den spanska domstolen S begäran om tillstånd för sig och sin dotter att fritt kunna lämna Spanien efter det att expertbedömningen och hörandet av Andrea hade slutförts. Samma domstol avslog dessutom S uttryckliga begäran att Andrea skulle förhöras genom videokonferens.

      Genom dom av den 16 december 2009 tillerkände Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n° 5 de Bilbao A ensam vårdnad om Andrea. S överklagade denna dom till Audiencia Provincial de Bizkaya (provinsdomstol i Biscaya), varvid hon bland annat begärde att Andrea skulle höras.

      Genom dom av den 21 april 2010 avslog Audiencia Provincial de Bizkaya begäran med hänvisning till att åberopandet av bevis i samband med överklaganden, enligt spanska processrättsliga bestämmelser, endast är möjligt i vissa i lag uttryckligt fastställda fall. Att en i första instans vederbörligt kallad part inte frivilligt inställer sig till förhör utgör inte ett sådant fall. Förfarandet är dessutom fortfarande anhängigt i nämnda instans.

 Förfarandena vid de tyska domstolarna

      I Tyskland är det fråga om två förfaranden.

      Det första avsåg A:s begäran om att hans dotter skulle återlämnas till Spanien, inlett med stöd av 1980 års Haagkonvention. Genom beslut av den 30 januari 2009 bifölls denna begäran först av Amtsgericht Celle (allmän domstol i första instans i Celle).

      S överklagade detta beslut. Oberlandesgericht Celle (regional domstol i andra instans i Celle) biföll överklagandet, upphävde beslutet och avslog A:s begäran, med stöd av artikel 13 andra stycket i 1980 års Haagkonvention.

      Oberlandesgericht Celle fann bland annat att det hörande av Andrea som denna domstol hade genomfört visade att hon gång på gång motsatt sig det återlämnande som hennes far hade ansökt om och att hon bestämt vägrade att återvända till Spanien. Den expert som domstolen anlitat konstaterade efter detta hörande att Andreas åsikt borde beaktas med hänsyn till såväl hennes ålder som hennes mognad.

      Det andra förfarandet vid de tyska domstolarna inleddes med stöd av ett intyg som Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n° 5 de Bilbao den 5 februari 2010 och i enlighet med artikel 42 i förordning nr 2201/2003 hade utfärdat, på grundval av den dom om äktenskapsskillnad som den domstolen hade meddelat den 16 december 2009, i vilken rätten också hade avgjort frågan om vårdnaden om Andrea.

      Genom skrivelse av den 26 mars 2010 översände Bundesamt für Justiz (Förbundsämbetsverket för justitiefrågor) dessa domar och intyg till den behöriga domstolen i Förbundsrepubliken Tyskland, det vill säga Amtsgericht Celle. Nämnda ämbetsverk uppmärksammade Amtsgericht Celle på dess skyldighet, i enlighet med 44 § stycke 3 i den tyska lagen om verkställighet och tillämpning av vissa rättsakter på den internationella familjerättens område (Gesetz zur Aus- und Durchführung bestimmter Rechtsinstrumente auf dem Gebiet des internationalen Familienrechts), att ex officio verkställa den spanska domstolens avgörande om återlämnande av barnet.

      S invände mot verkställigheten av detta beslut och begärde att avgörandet inte skulle erkännas.

      I beslut av den 28 april 2010 fann Amtsgericht Celle att domen från Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n° 5 de Bilbao varken skulle erkännas eller verkställas, eftersom den senare domstolen inte hade låtit Andrea komma till tals innan den meddelade sitt avgörande.

      Den 18 juni 2010 överklagade A detta beslut till Oberlandesgericht Celle, varvid han yrkade att det skulle upphävas, att S yrkanden skulle ogillas och att domen från Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n° 5 de Bilbao av den 16 december 2009 skulle verkställas ex officio i den del den avsåg återförandet av Andrea till sin far.

      Oberlandesgericht Celle medger visserligen att domstolen i den medlemsstat där ett intyg verkställs, som upprättats i enlighet med artikel 42 i förordning nr 2201/2003, i princip saknar behörighet att göra en egen prövning i enlighet med artikel 21 i samma förordning, men anser emellertid att annat torde gälla vid synnerligen allvarliga åsidosättanden av en grundläggande rättighet.

      I detta hänseende påpekar den hänskjutande domstolen för det första att Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n°5 de Bilbao inte har inhämtat Andreas nuvarande åsikter och således inte har kunnat beakta dessa i sin dom av den 16 december 2009, vilken bland annat avsåg frågan om vårdnaden av henne. För det andra har den spanska domstolen inte ansträngt sig tillräckligt för att låta henne komma till tals, med hänsyn till den betydelse som i artikel 24.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna tillskrivs beaktandet av barnets åsikter.

      Oberlandesgericht Celle ställer sig frågande till huruvida domstolen i den verkställande medlemsstaten, i ett fall där denna stat trots ett sådant åsidosättande av en grundläggande rättighet saknar behörighet att göra en egen prövning, är bunden av ett intyg som utfärdats i enlighet med artikel 42 i förordning nr 2201/2003 och vars innehåll är uppenbart felaktigt. Enligt den hänskjutande domstolen innehåller det intyg som Juzgado de Primera Instancia e Instrucción n°5 de Bilbao utfärdade den 5 februari 2010 en uppenbart felaktig uppgift om att Andrea hade hörts av denna spanska domstol, vilket inte har skett.

      Mot denna bakgrund har Oberlandesgericht Celle beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Är domstolen i den verkställande medlemsstaten i undantagsfall, när den dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten och som ska verkställas innehåller ett allvarligt åsidosättande av grundläggande rättigheter, behörig att göra en egen prövning vid en stadgekonform tolkning av artikel 42 i [förordning nr 2201/2003]?

2)      Är domstolen i den verkställande staten skyldig att verkställa domen från domstolen i ursprungsmedlemsstaten trots att det av handlingarna i målet framgår att det intyg som den senare domstolen utfärdat i enlighet med artikel 42 i [förordning nr 2201/2003] är uppenbart felaktigt?”

 Förfarandet för brådskande mål

      I skrivelse av den 19 oktober 2010 anmodade domstolens ordförande, i enlighet med artikel 104b.1 tredje stycket i domstolens rättegångsregler, första avdelningen att ta ställning till huruvida det är nödvändigt att i förevarande mål om förhandsavgörande tillämpa förfarandet för brådskande mål.

      I detta avseende ska det påpekas att det av rättspraxis följer att domstolen handlägger mål som gäller bortförande av barn enligt förfarandet för brådskande mål, bland annat när det – med hänsyn till separationen mellan barnet och den förälder som tidigare, såsom i förevarande fall, har tillerkänts vårdnaden, även om vårdnaden tillerkänts interimistiskt – finns en risk för att förhållandet mellan barnet och denna förälder förändras eller störs, och för att barnet skadas psykiskt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008 i mål C‑195/08 PPU, Rinau, REG 2008, s. I‑5271, punkt 44, av den 23 december 2009 i mål C‑403/09 PPU, Detiček, REG 2009, s. I‑0000, punkt 30, av den 1 juli 2010 i mål C‑211/10 PPU, Povse, REU 2010, s. I‑0000, punkt 35, och av den 5 oktober 2010 i mål C‑400/10 PPU, McB., REU 2010, s. I‑0000, punkt 28).

      Det framgår av beslutet om hänskjutande att Andrea levt åtskild från sin far sedan mer än två år och att det, på grund av avståndet och den spända relationen mellan parterna i målet, finns en allvarlig och konkret risk för att Andrea och hennes far inte kommer att ha någon kontakt under den tid som målet vid den hänskjutande domstolen pågår. Under dessa omständigheter skulle en handläggning av förevarande begäran om förhandsavgörande enligt det ordinära förfarandet innebära att förhållandet mellan A och hans dotter riskerade att skadas allvarligt eller till och med irreparabelt. En handläggning enligt det ordinära förfarandet skulle dessutom kunna äventyra Andreas integration i familjekretsen och den sociala miljön för det fall hon skulle återvända till Spanien.

      På grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, beslutade domstolens första avdelning, den 28 oktober 2010, att handlägga förevarande begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål.

 Prövning av tolkningsfrågorna

      Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten i ett sådant fall som det i det nationella målet undantagsvis kan invända mot verkställigheten av en dom om återlämnande av barn, som av domstolen i ursprungsmedlemsstaten försetts med ett intyg i enlighet med artikel 42 i förordning nr 2201/2003, på grund av att den domstolen i intyget har angett att den beaktat skyldigheten att höra barnet innan den i ett mål om äktenskapsskillnad fattat beslut om vårdnaden om barnet, trots att något sådant hörande aldrig ägt rum, och detta i strid med nämnda artikel 42, tolkad i enlighet med artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

      För att kunna besvara dessa frågor ska det först konstateras att det i ett sådant fall som det i målet vid den nationella domstolen handlar om ett olovligt kvarhållande i den mening som avses i artikel 2 led 11 i förordning nr 2201/2003.

      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 120 och 121 i sitt ställningstagande utgår denna förordning från antagandet att olovligt bortförande eller kvarhållande av barn i strid med ett domstolsavgörande från en annan medlemsstat innebär att barnets intressen skadas allvarligt. I förordningen föreskrivs därför åtgärder för att återföra barnet till dess hemvist så fort som möjligt. I detta syfte föreskrivs det i förordningen ett system enligt vilket domstolen i den medlemsstat där barnet har hemvist är ensamt behörig att avgöra frågan om barnets återlämnade, för det fall den domstolen och domstolen på den ort där barnet vistas olovligen gör olika bedömningar.

      I enlighet med kravet på skyndsamhet, vilket ligger till grund för ett sådant system, ska de nationella domstolar som erhållit en begäran om återlämnande av ett barn i sådana fall handlägga ärendet skyndsamt. Det är därför som det i artikel 11.3 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att dessa domstolar ska handlägga begäran enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen och att de ska meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att de erhållit begäran, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt.

      Domstolen påpekar dessutom att systemet i förordning nr 2201/2003, i syfte att uppnå detta mål, grundar sig på den centrala roll som tillerkänns den domstol som är behörig att döma i sak enligt förordningens bestämmelser. Till skillnad från vad som följer av skäl 21 i förordningen, närmare bestämt att erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende och att skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum, anges det i skäl 17 i denna förordning att vid olovligt kvarhållande av ett barn bör en dom som innebär att barnet ska återlämnas kunna verkställas utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat där barnet befinner sig.

      För att domar ska kunna verkställas skyndsamt, i synnerhet domar om återlämnande av barn, vilka, såsom i målet vid den nationella domstolen, meddelats enligt artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs det i artiklarna 40–45 ett särskilt system för att sådana domar ska vara verkställbara i den medlemsstat i vilken de ska få rättsverkningar.

      Det följer således av artiklarna 42.1 och 43.2 i förordning nr 2201/2003, tolkade mot bakgrund av skälen 17 och 21 i samma förordning, att en dom om återlämnande av ett barn, som meddelats av den behöriga domstolen i enlighet med denna förordning, ska erkännas och automatiskt vara verkställbar i en annan medlemsstat utan möjlighet att invända mot erkännandet, när domen är verkställbar och den har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten enligt artikel 42.1 i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Rinau, punkt 84, och Povse, punkt 70).

      Domstolen i den verkställande medlemsstaten kan således endast konstatera verkställbarheten av en sådan med intyg försedd dom.

      En talan om rättelse av det intyg som utfärdats av domaren vid ursprungsdomstolen, eller invändningar avseende dess äkthet, kan dessutom endast väckas respektive göras enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Povse, punkt 73 och där angiven rättspraxis). I syfte att säkerställa skyndsam verkställighet av sådana domar och för att undvika att bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 förlorar sin effektivitet genom att förfarandet missbrukas, är det inte ens i ursprungsmedlemsstaten möjligt att, utöver en talan om rättelse enligt artikel 43.1 i förordningen, överklaga ett intyg som utfärdats i enlighet med artikel 42 i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rinau, punkt 85).

      Av rättspraxis följer dessutom att, i enlighet med den tydliga fördelning av behörighet mellan domstolarna i ursprungsmedlemsstaten och den verkställande medlemsstaten som syftar till ett snabbt återlämnande av barnet, måste frågorna om lagenligheten av domen om återlämnande i sig – särskilt frågan huruvida villkoren för att den behöriga domstolen ska kunna meddela denna dom är uppfyllda – väckas i domstolen i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna i dess rättsordning (domen i det ovannämnda målet Povse, punkt 74).

      Det är mot bakgrund av dessa principer som artikel 42.2 första stycket i förordning nr 2201/2003 ska tolkas. Enligt denna bestämmelse ska domstolen i ursprungsmedlemsstaten utfärda det intyg som avses i punkt 1 endast om barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad (led a), om parterna fått möjlighet att yttra sig (led b), och om domstolen har meddelat domen med beaktande av de skäl och den bevisning som legat till grund för det beslut som meddelats enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention (led c).

      Det ska inledningsvis påpekas att artikel 42.2 första stycket i denna förordning endast har till syfte att för domstolen i ursprungsmedlemsstaten ange det minimiinnehåll som den dom måste ha på grundval av vilken intyget i artikel 42.1 i förordningen utfärdas.

      Med hänsyn till den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 48, 50 och 51 i denna dom, konstaterar domstolen dessutom att artikel 42.2 första stycket i förordningen inte ger domstolen i den verkställande medlemsstaten behörighet att göra en egen prövning av villkoren för utfärdandet av det intyg som föreskrivs däri.

      En sådan behörighet skulle nämligen kunna äventyra den ändamålsenliga verkan av systemet i förordning nr 2201/2003, såsom detta beskrivs i artiklarna 44–51 i förevarande dom.

      Av detta följer att domstolen i den verkställande medlemsstaten, när en domstol i en medlemsstat utfärdat det intyg som avses i artikel 42 i förordningen, är skyldig att verkställa den med detta intyg försedda domen, utan möjlighet att invända mot vare sig dess erkännande eller verkställbarhet.

      Denna tolkning finner stöd i den omständigheten att de i artiklarna 23 och 31 i förordning nr 2201/2003 uppräknade skälen för domstolen i den verkställande medlemsstaten att vägra att erkänna en dom om föräldraansvar eller att vägra förklara en sådan dom verkställbar – däribland uppenbar oförenlighet med grunderna för rättsordningen i denna medlemsstat och åsidosättande av de grundläggande rättegångsreglerna i medlemsstaten enligt vilka det föreskrivs en skyldighet att ge barnet möjlighet att komma till tals – inte räknas upp som skäl för att motivera att domstolen i den medlemsstaten motsätter sig verkställighet inom ramen för de förfaranden som föreskrivs i avsnitt 4 i kapitel III i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rinau, punkterna 91, 97 och 99).

      Den hänskjutande domstolen vill emellertid genom sin första fråga få klarhet i huruvida denna tolkning även gäller när domen från ursprungsmedlemsstaten, vilken ska verkställas i enlighet med det intyg som den försetts med, innebär ett allvarligt åsidosättande av grundläggande rättigheter.

      Den tydliga fördelningen av behörighet mellan domstolarna i ursprungsmedlemsstaten och den verkställande medlemsstaten enligt bestämmelserna i avsnitt 4 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Povse, punkt 73), förutsätter att dessa domstolar inom ramen för sin respektive behörighet iakttar de skyldigheter som de åläggs enligt förordningen, med hänsyn till stadgan om de grundläggande rättigheterna.

      Mot bakgrund av att förordning nr 2201/2003 inte får strida mot stadgan ska bestämmelserna i artikel 42 i förordningen, i vilken barnets rätt att komma till tals regleras, i detta avseende tolkas mot bakgrund av artikel 24 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet McB., punkt 60).

      Av skäl 19 i förordningen framgår att barnets hörande spelar en viktig roll för tillämpningen av denna förordning. Av skäl 33 i förordningen följer, i mer generella ordalag, att förordningen står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna genom att särskilt syfta till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i denna stadga.

      I detta avseende ska det först och främst konstateras att det såväl av artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som av artikel 42.2 första stycket a i förordning nr 2201/2003 framgår att dessa bestämmelser inte avser själva hörandet av barnet utan möjligheten för barnet att komma till tals.

      I artikel 24.1 i denna stadga föreskrivs nämligen för det första att barnen fritt ska kunna uttrycka sina åsikter och att dessa åsikter ska beaktas i frågor som rör barnen ”i förhållande till deras ålder och mognad”. I artikel 24.2 i stadgan föreskrivs att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet vid åtgärder som rör barn, vilket således kan motivera att ett hörande inte genomförs om detta ligger i barnets intresse. För det andra föreskrivs i artikel 42.2 första stycket a i förordning nr 2201/2003 att barnet ska få möjlighet att komma till tals, ”om detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad”.

      Detta innebär att det ankommer på den domstol som har att pröva återlämnandet av ett barn att avgöra huruvida det är lämpligt att genomföra ett hörande. De konflikter som föranleder ett beslut om att tillerkänna den ena föräldern vårdnaden om ett barn, och de spänningar som hör samman härmed, utgör nämligen sådana situationer där ett hörande av barnet, särskilt när det är nödvändigt att barnet infinner sig personligen vid domstolen, kan visa sig olämpligt eller till och med skadligt för barnets psykiska hälsa då barnet ofta utsätts för dessa spänningar och påverkas menligt av dem. Eftersom hörandet är en rättighet för barnet, kan det inte utgöra en absolut skyldighet utan ska i varje enskilt fall bedömas i förhållande till kravet på att barnets bästa ska komma i första rummet, i enlighet med artikel 24.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

      Av detta följer att barnets rätt att komma till tals, i enlighet med artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 42.2 första stycket a i förordning nr 2201/2003, inte innebär ett krav på att barnet hörs vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten, utan innebär att barnet ska få tillgång till de rättsliga förfaranden och villkor som är nödvändiga för att det fritt ska kunna uttrycka sina åsikter, och att dessa åsikter tas upp av domstolen.

      Även om det varken i artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna eller i artikel 42.2 första stycket a i förordning nr 2201/2003 föreskrivs en ovillkorlig skyldighet för domstolen i ursprungsmedlemsstaten att låta barnet komma till tals genom ett hörande, och domstolen således lämnas ett visst utrymme för eget skön, innebär dessa bestämmelser, annorlunda uttryckt, att den domstolen, när den bestämt sig för att höra barnet, med beaktande av barnets bästa och omständigheterna i det enskilda fallet, ska vidta alla nödvändiga åtgärder med avseende på ett sådant hörande i syfte att ge bestämmelserna ändamålsenlig verkan, genom att erbjuda barnet en verklig och faktisk möjlighet att komma till tals.

      I samma syfte ska domstolen i ursprungsmedlemsstaten, i möjligaste mån och alltid med beaktande av barnets bästa, använda dels alla de medel som den har till sitt förfogande enligt nationell processrätt, dels de instrument som finns att tillgå inom ramen för internationellt rättsligt samarbete, inklusive, i förekommande fall, de instrument som avses i förordning nr 1206/2001.

      Av detta följer att domstolen i ursprungsmedlemsstaten endast kan utfärda ett intyg som uppfyller kraven i artikel 42 i förordning nr 2201/2003 efter det att den med beaktande av barnets bästa och omständigheterna i det enskilda fallet har kontrollerat att den dom som avses i intyget har beslutats med beaktande av barnets rätt att fritt uttrycka sina åsikter och att barnet har getts en verklig och faktisk möjlighet att komma till tals, med hänsyn till medlen enligt nationell processrätt och instrumenten enligt internationellt rättsligt samarbete.

      Såsom påpekats ovan i punkt 51 i denna dom är det endast på domstolarna i ursprungsmedlemsstaten som det ankommer att pröva lagenligheten av en sådan dom mot bakgrund av de krav som uppställts i bland annat artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 42 i förordning nr 2201/2003.

      Såsom påpekats ovan i punkt 46 i denna dom grundar sig systemet för erkännande och verkställighet av domar som meddelats i en medlemsstat på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller förmågan för de nationella rättsordningarna att säkerställa ett likvärdigt och verksamt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten och särskilt i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 135 i sitt ställningstagande är det i detta sammanhang alltså endast i ursprungsmedlemsstatens rättsordning som de berörda parterna kan angripa lagenligheten av en dom som har försetts med ett intyg i enlighet med artikel 42 i förordning nr 2201/2003.

      Vad gäller det nationella målet ska det för det första konstateras att det av de handlingar som inkommit till domstolen framgår att ett överklagande fortfarande är anhängigt vid Audiencia Provincial de Bizkaya. För det andra har den spanska regeringen under den muntliga förhandlingen påpekat att avgörandet från Audiencia Provincial de Bizkaya kan bli föremål för inhemska rättsmedel, närmare bestämt genom i vart fall en recurso de amparo vid författningsdomstolen, inom ramen för vilket eventuella åsidosättanden av grundläggande rättigheter, däribland rätten för barnet att komma till tals, kan göras gällande.

      Det ankommer således på dessa domstolar i ursprungsmedlemsstaten att avgöra huruvida den ifrågavarande domen, vilken försetts med ett intyg i enlighet med artikel 42 i förordning nr 2201/2003, innebär ett åsidosättande av barnets rätt att komma till tals.

      Av det ovan anförda framgår dels att det i ett sådant fall som det i det nationella målet endast ankommer på domstolarna i ursprungsmedlemsstaten att avgöra huruvida den domstol i denna stat som meddelat den med intyg försedda domen har åsidosatt artikel 42.2 första stycket a i förordning nr 2201/2003, dels att den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten inte kan invända mot erkännandet eller verkställandet av denna dom med hänsyn till det intyg som utfärdats av domstolen i ursprungsmedlemsstaten.

      Med hänsyn till det ovanstående ska de ställda frågorna besvaras på följande sätt: I ett sådant fall som det i det nationella målet kan den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten inte invända mot verkställigheten av en med intyg försedd dom om återlämnande av ett barn som olovligen kvarhållits, med hänvisning till att den domstol i ursprungsmedlemsstaten som har meddelat domen har åsidosatt artikel 42 i förordning nr 2201/2003, tolkad i enlighet med artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, eftersom det endast är domstolarna i ursprungsmedlemsstaten som är behöriga att avgöra huruvida ett sådant åsidosättande föreligger.

 Rättegångskostnader

      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

I ett sådant fall som det i det nationella målet kan den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten inte invända mot verkställigheten av en med intyg försedd dom om återlämnande av ett barn som olovligen kvarhållits, med hänvisning till att den domstol i ursprungsmedlemsstaten som har meddelat domen har åsidosatt artikel 42 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, tolkad i enlighet med artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom det endast är domstolarna i ursprungsmedlemsstaten som är behöriga att avgöra huruvida ett sådant åsidosättande föreligger.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: tyska.