Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om administrativt samarbete i fråga om punktskatter /* KOM/2003/0797 slutlig - COD 2003/0309 */



Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om administrativt samarbete i fråga om punktskatter

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. INLEDNING

Det ömsesidiga biståndet mellan medlemsstaterna är ett nödvändigt instrument för att den inre marknaden skall kunna fungera väl, för att medlemsstaterna skall kunna uppbära skatter, för att näringsidkarna skall få en likvärdig behandling och för att man effektivt skall kunna bekämpa bedrägeri.

Ett effektivt ömsesidigt bistånd förutsätter att medlemsstaterna enkelt och snabbt, spontant eller på begäran, kan utbyta information om särskilda fall i vilka en medlemsstat inte kan agera ensam och därför behöver information som innehas av en eller flera andra medlemsstater. I fråga om punktskatter kan även kommissionen, som fördragens väktare och med tanke på dess uppgift att kontrollera den inre marknadens funktion, ha behov av information i vissa fall.

Detta förutsätter att det finns rättsregler och praktiska metoder som är både enkla och effektiva.

2. EN GÄLLANDE RÄTTSLIG RAM SOM INTE UPPFYLLER DEN INRE MARKNADENS KRAV

2.1 När det gäller punktskatter utgör direktiv 77/799/EEG beträffande ömse sidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på området direkt och indirekt beskattning [1] den gällande rättsliga grunden för det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna. När det direktivet antogs beslutades det att det inte skulle omfatta punktskatter. Genom direktiv 92/12/EEG [2] utvidgades direktivet till att även omfatta punktskatter.

[1] EGT L 336, 27.12.1977, s. 15.

[2] EGT L 76, 23.3.1992, s. 1. Direktivet senast ändrat genom rådets direktiv 2000/47/EG av den 20 juli 2000, EGT L 193, 29.7.2000, s. 73.

Direktiv 77/799/EEG, i vilket föreskrivs en rad åtgärder som är både allmänna och strama i fråga om informationsutbyte, är emellertid inte tillräckligt anpassat till den inre marknadens behov när det gäller punktskatter, där det samtidigt krävs precision, snabbhet och smidighet.

Samarbetet i fråga om punktskatter är alltför centraliserat såtillvida att det förekommer för få direkta kontakter mellan lokala kontor och mellan nationella kontor för bedrägeribekämpning; det normala är i stället kommunikation mellan centrala kontaktkontor. Detta leder till att effektiviteten begränsas, att tjänstemännen utnyttjar samarbetet endast i liten utsträckning och att handläggningstiderna blir alltför långa.

Vidare är intensiteten i samarbetet otillräcklig, såtillvida att automatiskt eller spontant informationsutbyte inte sker i tillräcklig utsträckning för att det skall vara möjligt att upptäcka och förhindra bedrägerier i samband med gemenskapsintern handel.

Slutligen saknas tydliga regler för samarbetet på en rad områden, bl.a. när det gäller utländska tjänstemäns närvaro vid kontroller, möjligheterna att genomföra multilaterala kontroller och det sätt på vilket den information som kommuniceras kan användas av en annan medlemsstat.

Det faktum att vissa bestämmelser om ömsesidigt bistånd finns i direktiv 92/12/EEG innebär vidare att de nationella förvaltningarna och näringsidkarna inte får den läsvänlighet, rättssäkerhet och enhetlighet som de har rätt att förvänta sig. Därför föreslår kommissionen att man från direktiv 92/12/EEG avlägsnar alla bestämmelser om införande eller underlättande av administrativt samarbete (inbegripet bestämmelser om register över näringsidkare och skatteupplag samt om kontroll av punktskattepliktiga produkters befordran) och inför dem i en enda text. På detta sätt sammanförs i en enda text samtliga bestämmelser i direktiv 77/799/EEG och direktiv 92/12/EEG, samtidigt som de förstärks och förenklas, så att användarna får ett enda och effektivt instrument för administrativt samarbete. Detta är syftet med detta förslag.

Det bör även noteras att ett utkast till ändring av direktiv 92/12/EEG är under utarbetande, i syfte särskilt att införa utbyte av administrativa ledsagardokument på elektronisk väg och skapa överensstämmelse mellan punktskattebestämmelser och tullbestämmelser.

2.2 Likaså bör det erinras om att generaldirektörerna med ansvar för tullar och skatter, till följd av det ökande antalet bedrägerier i samband med flyttning av punktskattepliktiga produkter, den 26 mars 1997 beslutade att inrätta en särskild arbetsgrupp med uppgift att analysera situationen rörande tobak och alkohol och komma med förslag till lösningar. Den 24 april 1998 lämnade arbetsgruppen sin rapport till generaldirektörerna, vilka godkände den. Därefter godkändes den av Ekofinrådet den 19 maj 1998.

Bland de problem som identifierades i rapporten ingår bristande samordning, även i samband med ömsesidigt bistånd, mellan de olika nationella förvaltningarna och mellan dessa och kommissionen. I rapporten sägs bland annat att den direkta kommunikationen mellan myndigheterna inte är tillräcklig för att man korrekt skall kunna följa en befordran av en punktskattepliktig produkt, från dess början till dess slut. Den information som utbyts, ofta för sent, medger därigenom inte en effektiv bedrägeribekämpning. Dessa brister leder till att myndigheternas åtgärder inte är enhetliga, vilket enligt rapporten utgör en allmän strukturell svaghet. I rapporten sägs att direktiv 77/799/EEG som rättslig ram är för svag om man vill få ett verkligen effektivt samarbete.

I rapporten rekommenderas därför att regler antas i syfte att förstärka mekanismerna för ömsesidigt bistånd och administrativt samarbete på punktskatteområdet. Denna rekommendation bör förstås så, att den avser alla punktskattepliktiga produkter och inte bara tobak och alkohol.

Förvisso avsåg rapportens huvudsakliga rekommendation införandet av ett datoriserat system för övervakning av punktskattepliktiga produkters befordran och kontroll av dem. Hittills har kommissionen prioriterat utvecklingen av detta system.

För att detta tekniska verktyg skall bli effektivt bör man emellertid införa mekanismer för administrativt samarbete som är anpassade till aktuella och framtida behov och som samtidigt gör det möjligt att förstärka och förenkla kommunikationen mellan medlemsstaterna och mellan dessa och kommissionen. Detta uppnås i synnerhet genom att man särskilt prioriterar direkt kommunikation mellan myndigheterna och genom automatiserade system.

Det datoriserade system som är under utveckling skulle härvid kunna användas som ett verktyg för automatiserat informationsutbyte inom ramen för ömsesidigt bistånd. Den information som utbyts genom det datoriserade systemet skulle ha samma juridiska värde som om den hade utbytts per post och som skriftliga dokument, vilket för närvarande är fallet. Denna möjlighet bör likväl anges i lagstiftningen.

2.3 Slutligen bör det påpekas att en identisk process har följts när det gäller mervärdesskatt [3]. I syfte att skapa överensstämmelse med det förslaget anges liknande principer i detta förslag, samtidigt som särskilda regler för punktskatter anges.

[3] RÅDETS FÖRORDNING (EG) NR 1798/2003 AV DEN 7 OKTOBER 2003 OM ADMINISTRATIVT SAMARBETE I FRÅGA OM MERVÄRDESSKATT OCH OM UPPHÄVANDE AV FÖRORDNING (EEG) NR 218/92 (EUT L 264, 15.10.2003, S. 1).

3. FÖRKLARING AV FÖRSLAGET TILL FÖRORDNING

I syfte att förstärka det administrativa samarbetet på punktskatteområdet föreslår kommissionen att de regler som nu finns i direktiv 77/799/EEG förstärks och att de ges en mera distinkt rättslig ram som är direkt gällande i samtliga medlemsstater. I förslaget anges klara och bindande regler för samarbetet mellan medlemsstaterna. I denna rättsliga ram ingår bl.a. bestämmelser om mer direkta kontakter mellan myndigheterna, för att samarbetet skall bli effektivare och snabbare. Dessutom möjliggörs ett intensivare och snabbare informationsutbyte mellan förvaltningarna och mellan dessa och kommissionen, och därigenom kan bedrägerier bekämpas mer effektivt.

3.1. Kapitel I - Allmänna bestämmelser

3.1.1. Artikel 1 - Mål

Denna artikel återspeglar å ena sidan att förordningen hädanefter omfattar mycket mer än bara gemenskapsinterna transaktioner, å andra sidan att förordningen nu även innehåller regler som möjliggör ett informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och kommissionen.

I artikeln anges dessutom att förordningen inte påverkar tillämpningen i medlemsstaterna av reglerna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.

3.1.2. Artikel 2 - Definitioner

Med hänsyn till att förordningen innehåller vissa nyheter har det visat sig nödvändigt att införa vissa definitioner som inte anges i direktiv 77/799/EEG. Detta gäller följande begrepp: "centralt kontaktkontor", "kontaktorgan", "behörig tjänsteman", "automatiskt strukturerat utbyte", "automatiskt utbyte", "datoriserat system för övervakning av punktskattepliktiga produkters befordran och kontroll av dem", "på elektronisk väg", "SEED-registreringsnummer" och "administrativ utredning". Andra definitioner har ändrats något.

3.1.3. Artikel 3 - Decentralisering av det administrativa samarbetet

Enligt artikel 1 i direktiv 77/799/EEG skall allt informationsutbyte i princip ske via den behöriga myndigheten. Om detta förfarande inte följs anses den information som utbytts som ogiltig, och den kan inte användas i ett rättsligt förfarande.

Kommissionen anser emellertid att direkt kommunikation mellan tjänstemännen eller enheterna för bedrägeribekämpning har betydande fördelar. En sådan kommunikation skulle möjliggöra ett snabbare informationsutbyte, en bättre ömsesidig förståelse av framställningar om information och en högre grad av motivation hos tjänstemännen samt göra det möjligt att undvika slöseri med knappa mänskliga resurser genom lämnande av onödiga framställningar. Trots att den befintliga rättsliga ramen tillåter denna typ av kontakter mellan tjänstemän har medlemsstaterna utnyttjat denna möjlighet i mycket liten utsträckning, och initiativen på detta område är ofta av mycket olika karaktär, vilket leder till otydliga förfaranden och bristande enhetlighet.

Genom förslaget skapas en tydlig rättslig ram för decentraliserat samarbete och tillförsäkras samtidigt de centrala kontaktkontoren en central roll. Det officiella inrättandet av dessa kontor på punktskatteområdet sker vidare genom detta förslag.

Artikel 3 innehåller följande bestämmelser:

- Officiellt skall informationsutbytet även i fortsättningen ske via de behöriga myndigheterna, men det skall hädanefter röra sig om en enda myndighet - som eventuellt kan ansvara för flera olika förvaltningar - i varje medlemsstat.

- Varje myndighet skall utse ett enda centralt kontaktkontor som huvudansvarigt för samarbetet. Detta centrala kontaktkontor blir ansvarigt för samarbete på begäran i de fall inget annat kontor kan bli ansvarigt (när den begärande myndigheten inte vet till vilket lokalt kontor den skall vända sig eller när begäran lämnas till ett lokalt kontor som inte är behörigt att behandla begäran). Det kommer emellertid att spela en central roll vid kommunikation av viss information som sker automatiskt och spontant.

- Varje myndighet får även utse kontaktorgan med behörighet för direkt informationsutbyte på särskilda områden. Begreppet "kontaktorgan" måste givetvis tillämpas individuellt av medlemsstaterna, eftersom situationen varierar beroende på medlemsstaternas storlek.

- Slutligen föreskrivs att varje myndighet dessutom får utse behöriga tjänstemän för direkt informationsutbyte inom ramen för denna förordning.

- När informationen utbyts mellan kontaktorgan eller behöriga tjänstemän måste den parallellt passera de centrala kontaktkontoren. Det centrala kontaktkontoret blir ensamt behörigt när begäran om bistånd kräver åtgärder utanför kontaktorganets eller den behöriga tjänstemannens territoriella behörighet eller verksamhetsområde.

- Slutligen får de centrala kontaktkontoren ansvaret för att hålla en aktuell förteckning över kontaktorgan och behöriga tjänstemän, i syfte att andra centrala kontaktkontor skall kunna få tillgång till dem.

3.1.4. Artikel 4 - informationsutbyte i samband med brottmål

När den information som begärs gäller ärenden i vilka företrädare för medlemsstaternas nationella förvaltningar gör undersökningar på uppdrag eller under ledning av de rättsliga myndigheterna händer det ofta att informationsutbytet nekas eller blir kraftigt försenat, med följden att den administrativa myndigheten i den medlemsstat som står bakom begäran i många fall inte i tid kan inleda ett administrativt förfarande eller ett brottmålsförfarande mot bedrägerier som äger rum på dess territorium.

I artikel 4 preciseras därför medlemsstaternas skyldigheter när det gäller ömsesidigt administrativt bistånd i samband med brottmål, samtidigt som reglerna för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål iakttas.

3.2. Kapitel II - Samarbete på begäran

3.2.1. En enda rättslig ram av mer tvingande karaktär

Vad all information beträffar måste medlemsstaterna tillämpa artikel 2 i direktiv 77/799/EEG, som innehåller mycket allmänna bestämmelser om möjligheten för den behöriga myndigheten i en medlemsstat att begära att den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat i fråga om ett särskilt fall skall lämna all information som kan göra det möjligt att korrekt fastställa punktskatten. Direktivet innehåller inga bestämmelser om frist för besvarande av begäran.

I syfte att förstärka bestämmelserna bör det införas ett kapitel som behandlar samtliga åtgärder avseende informationsutbyte på begäran. I förslaget definieras på nytt medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter, och det görs åtskillnad mellan en begäran om information (avsnitt 1), en begäran om inledande av administrativa utredningar (avsnitt 2), tjänstemäns närvaro vid de administrativa myndigheterna och deras deltagande i administrativa utredningar (avsnitt 4), tillämpning av samtidiga kontroller (avsnitt 5) och slutligen en begäran om delgivning (avsnitt 6). I avsnitt 3 föreskrivs en tidsfrist för lämnande av information på tre månader efter det att begäran mottas (en månad om informationen redan finns tillgänglig), samtidigt som det ges möjlighet att fastställa en annan tidsfrist i särskilda fall.

3.2.2. Avsnitt 1: Begäran om information (artikel 2 i direktiv 77/799/EEG) och begäran om inledande av administrativa utredningar

Artikel 5.1 kommer hädanefter att utgöra den rättsliga grunden för samtliga framställningar om information.

Enligt artikel 5.2 kan den tillfrågade myndigheten, i syfte att få fram den begärda informationen, vid behov låta genomföra administrativa utredningar.

Enligt artikel 5.3 kan i detta syfte begäran om information innehålla en motiverad begäran om inledande av en administrativ utredning. Den tillfrågade medlemsstaten måste dock inte inleda en sådan utredning. I sådana fall skall den omedelbart underrätta den begärande medlemsstaten om detta och ange skälen till att den inte tillmötesgår denna begäran.

Oavsett om det rör sig om en enkel begäran om information eller en begäran om administrativ utredning skall den tillfrågade myndigheten gå till väga som om den agerade för egen räkning eller på begäran av en annan myndighet i hemlandet. Punkt 4 måste emellertid läsas tillsammans med artikel 32. Enligt denna artikel har den tillfrågade myndigheten rätt, under flera olika omständigheter, att vägra att låta genomföra utredningar eller att kommunicera information, bl.a. om den administrativa bördan är oproportionerlig, om den begärande myndigheten inte har uttömt sina vanliga informationskällor, om skatteförvaltningen i den medlemsstat som skall lämna informationen är förhindrad, i kraft av lagstiftning eller enligt administrativ praxis, att göra dessa utredningar eller att inhämta eller använda informationen för egna ändamål eller om överlämnande av information skulle strida mot den allmänna ordningen eller leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess röjs.

I artikel 6 anges att begäran om information eller om administrativ utredning skall lämnas med hjälp av ett standardformulär. Erfarenheten har visat att processen för att få 15 medlemsstater att enas om ett standardformulär är extremt lång. Därför föreslås det att formuläret skall antas enligt förfarandet i artikel 35.2 (det föreskrivande förfarandet).

Det bör vidare påpekas att formuläret för kontroll av befordran, vilket ursprungligen föreskrevs i artikel 15b i direktiv 92/12/EEG och införs inom denna förordnings tillämpningsområde, utgör en förenklad form av begäran om information. Denna bestämmelse innebär att all tvetydighet rörande detta formulärs funktion och det förfarande som skall följas undanröjs. Det föreslås också att innehållet i artikel 19.6 i direktiv 92/12/EEG, vilket avser stickprovskontroller, införs i denna förordning, eftersom dessa kontroller utförs med hjälp av formuläret för kontroll av befordran.

I artikel 7 anges slutligen att informationen eller resultaten av administrativa utredningar kan begäras i form av rapporter, intyg eller andra handlingar eller vidimerade kopior av eller utdrag ur sådana. Originaldokument skall tillhandahållas om de gällande reglerna i den tillfrågade medlemsstaten tillåter detta.

3.2.3. Avsnitt 2: Tidsfrist för att lämna information

Kommissionen föreslår att informationen måste lämnas inom tre månader.

I särskilda fall och bland annat i komplicerade bedrägerifall som berör flera medlemsstater kan en annan tidsfrist fastställas enligt gemensam överenskommelse.

Om den tillfrågade myndigheten inte är i stånd att svara på en begäran inom den föreskrivna tiden, kommer den att vara skyldig att utan dröjsmål underrätta den begärande myndigheten om skälen till att tidsfristen inte kan iakttas, och att ange när den kan svara på begäran.

3.2.4. Avsnitt 3: Närvaro av tjänstemän från andra medlemsstaters skatteförvaltningar (artikel 6 i direktiv 77/799/EEG)

I Fiscalis 2007-programmet [4] föreskrivs gemenskapsfinansiering av multilaterala kontroller. Medlemsstaterna måste emellertid använda möjligheten i artikel 6 i direktiv 77/799/EEG för att genomföra detta. Några medlemsstater har i enlighet med denna artikel tillåtit tjänstemän från de övriga medlemsstaternas förvaltningar att uppehålla sig på deras territorium. De flesta medlemsstater har dock inte infört denna möjlighet i den nationella lagstiftningen, och i praktiken tillåter de allra flesta medlemsstater att utländska tjänstemän närvarar vid kontrollerna endast om den skattskyldiga personen ger sitt medgivande. Detta medgivande är emellertid osannolikt när syftet med kontrollen är att fastslå att bedrägeri förekommer. I några få medlemsstater är det till och med formellt förbjudet för en tjänsteman från en annan medlemsstat att delta i en undersökning på deras territorium, med hänvisning till juridiska svårigheter.

[4] Europaparlamentets och rådets beslut nr 2235/2002/EG av den 3 december 2002 om antagande av ett gemenskapsprogram för att förbättra beskattningssystemens funktion på den inre marknaden (Fiscalisprogrammet 2003-2007), EGT L 341, 17.12.2002, s. 1.

Närvaron av en annan medlemsstats tjänstemän vid de administrativa myndigheterna samt deras deltagande i administrativa utredningar kan emellertid ge många fördelar, särskilt i de fall där det finns tecken på betydande oegentligheter eller bedrägerier i flera medlemsstater och där svårighetsgraden gör en sådan närvaro önskvärd. Därför föreskrivs det i artikel 14 i förslaget att tjänstemän från en medlemsstats skatteförvaltning får uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium om bägge staterna så önskar. Samtidigt innehåller artiklarna 11 och 12 bestämmelser om samtliga parters rättigheter och skyldigheter samt om de förfaranden som nationella tjänstemän skall följa när de genomför undersökningar i en annan medlemsstat.

3.2.5. Avsnitt 4: Användning av samtidiga kontroller

Kommissionen anser att samtidiga kontroller bör ingå som en del av medlemsstaternas normala kontrollplaner. För att medlemsstaterna skall uppmuntras att inkludera samtidiga kontroller i sina kontrollplaner finansieras vissa multilaterala kontroller genom budgeten för Fiscalis 2007-programmet. Fiscalis 2007 utgör emellertid inte någon rättslig grund för informationsutbyte i samband med en multilateral kontroll. De tjänstemän som deltar i en sådan kontroll måste därför åberopa en rättslig grund som möjliggör informationsutbyte i skattefrågor (direktiv 77/799/EEG).

I det aktuella förslaget föreskrivs dels en möjlighet för medlemsstaterna att tillämpa samtidiga kontroller varje gång sådana kontroller verkar mer effektiva än nationella kontroller (artikel 14), dels innehåller det bestämmelser om samtliga parters rättigheter och skyldigheter samt i stora drag de förfaranden som skall följas (artikel 14).

3.2.6. Avsnitt 5: Begäran om delgivning

Genom artikel 5 i direktiv 76/308/EEG [5] möjliggörs delgivning till mottagaren av alla handlingar och beslut, även av rättslig karaktär, rörande en fordran eller indrivning av denna, från den medlemsstat där den begärande myndigheten har sitt säte.

[5] Rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976, EGT L 73, 19.3.1976, s. 18. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2001/44/EG, EGT L 175, 28.6.2001, s. 17.

Så länge det inte finns någon fordran innehåller dock den nuvarande rättsliga ramen inga bestämmelser om delgivning av handlingar eller beslut från andra medlemsstaters skatteförvaltningar. Artikel 16 i det aktuella förslaget utgör en tydlig rättslig grund för en sådan delgivning. I artiklarna 16 och 17 anges närmare bestämmelser för tillämpningen av detta.

3.3. Kapitel III - Informationsutbyte utan föregående begäran

3.3.1. Artiklarna 18-22: automatiskt strukturerat informationsutbyte och automatiskt informationsutbyte på riskområden (artiklarna 3 och 4 i direktiv 77/799/EEG)

Kommissionen har konstaterat att ett informationsutbyte utan föregående begäran sällan förekommer, trots att de flesta medlemsstater stöder idén om ett intensivare utbyte av relevant information. I syfte att öka möjligheterna att upptäcka och förhindra bedrägeri i samband med gemenskapsintern handel anges i artikel 19 vissa särskilda situationer där medlemsstaterna är skyldiga att utbyta information:

a) Situationer där det finns en misstanke om bedrägeri i en annan medlemsstat.

Exempel: Exemplar 3 i det administrativa ledsagardokumentet återsänds inte, vilket tyder på att sändningen med punktskattepliktiga produkter har avletts i bestämmelsemedlemsstaten.

b) Situationer vilka innebär en stor risk för bedrägeri i en annan medlemsstat.

Exempel: Punktskatter betalas i en medlemsstat där skattesatsen är låg, medan varorna avleds till marknaden i en medlemsstat med höga skattesatser.

c) Situationer där det på en medlemsstats territorium har konstaterats bedrägeri som skulle kunna ha förgreningar i en annan medlemsstat.

Exempel: En medlemsstat som konstaterat olovlig förekomst av punktskattepliktiga produkter gör bedömningen att bedrägeriet skulle kunna ha sitt ursprung i avgångsmedlemsstaten, eftersom det administrativa ledsagardokumentet är adresserat till en icke existerande näringsidkare eller till en näringsidkare som inte känner till sändningen.

Det är uppenbart att den befintliga rättsliga ramen inte är anpassad för samtliga dessa situationer. Det finns i dag ingen verklig skyldighet när det gäller automatiskt eller spontant informationsutbyte. Det är således nödvändigt att i gemenskapslagstiftningen ange vilka kategorier av uppgifter som skall utbytas på detta sätt.

I förslaget finns två typer av spontana utbyten: automatiskt strukturerat utbyte och automatiskt utbyte. Åtskillnaden mellan automatiskt strukturerat utbyte och automatiskt utbyte kommer att bero på huruvida den myndighet som ansvarar för överföringen är i stånd att med jämna mellanrum samla in de uppgifter som skall utbytas. Det är exempelvis omöjligt för en medlemsstat att genomföra automatiskt utbyte av information beträffande vilken det i denna medlemsstat inte finns någon skyldighet rörande inlämning för de personer som skall betala punktskatt. I det fallet kommer det att röra sig om ett automatiskt strukturerat utbyte.

I förslaget anges en både smidig och effektiv ram inom vilken medlemsstaterna kan genomföra dessa typer av informationsutbyte. I förslaget fastslås således endast i vilka slags situationer sådant informationsutbyte skall äga rum, medan beslut om de exakta kategorierna av information, huruvida för varje medlemsstat informationsutbytet skall vara automatiskt eller automatiskt strukturerat samt eventuellt hur ofta utbyte skall äga rum kommer att fattas enligt förfarandet i artikel 35.2.

Beslut som fattas enligt kommittéförfarandet i artikel 24 i direktiv 92/12/EEG kan inte i något fall påverka skyldigheterna för personer som är ansvariga för betalning, och sådana beslut bör därför avse information som redan finns tillgänglig vid skatteförvaltningen.

3.4. Kapitel IV - Lagring och utbyte av information som är specifik för gemenskapsinterna transaktioner

De fyra artiklarna i detta kapitel syftar till att fastställa de allmänna riktlinjerna för lagring av information och för hur länge den skall lagras. De fastställer även regler för utbyte av lagrad information.

Registret över näringsidkare och upplag (SEED), systemet för information i förväg och systemet för kontroll av befordran, inrättade genom direktiv 92/12/EEG, tas bort från det direktivet genom en ändring av det (artiklarna 15a, 15b och 19.6 i det direktivet upphör att gälla) och omfattas hädanefter av denna förordning, efter en översyn av deras innehåll. Målet är att dessa system skall bli ett instrument för administrativt samarbete.

I artikel 24 fastställs principen om ett system för information i förväg. I artikel 26 fastställs att det datoriserade system som avses i artikel 1 skall användas för informationsutbyte inom ramen för denna förordning när det blivit operativt.

3.5. Kapitel V - Förbindelser med kommissionen

Detta förslag till förordning syftar till att inrätta ett effektivt system för ömsesidigt bistånd och informationsutbyte så att flyttning av punktskattepliktiga produkter inom gemenskapen kan fungera på avsett sätt. Kommissionen får i uppdrag att övervaka det administrativa samarbetets funktion. Den får på intet sätt någon operativ roll i upptäckandet och bekämpningen av skattebedrägeri.

Bedrägeri i fråga om punktskatt måste i sin gemenskapsinterna dimension dock hanteras på gemenskapsnivå och bekämpas genom gemensamma åtgärder av medlemsstaterna och kommissionen. Medlemsstaterna bär det huvudsakliga ansvaret för åtgärder som är nödvändiga för att flyttning av punktskattepliktiga produkter inom gemenskapen skall fungera på avsett sätt, men kommissionen bör spela en samordnande och pådrivande roll i detta sammanhang.

Det föreskrivs därför uttryckligen att medlemsstaterna skall tillhandahålla alla de statistiska uppgifter som krävs för bedömningen och att det inom ramen för kommittéförfarandet närmare skall fastställas vilka uppgifter som därvid skall meddelas.

Medlemsstaterna skall även tillhandahålla alla de upplysningar om metoder och förfaranden som använts eller antas ha använts vid överträdelser av punktskattelagstiftningen genom vilka svagheter eller brister kunnat påvisas i det sätt på vilket bestämmelserna om administrativt samarbete enligt denna förordning eller den gällande punktskattelagstiftningen fungerar.

Det är även nödvändigt att föreskriva en skyldighet för medlemsstaterna att på begäran av kommissionen tillhandahålla den närmare upplysningar om befordran inom gemenskapen av punktskattepliktiga produkter, när denna befordran hänger samman med tullförfaranden.

Slutligen bör medlemsstaterna tillhandahålla kommissionen alla andra upplysningar på frivillig basis, inbegripet upplysningar om särskilda fall. Kommissionen kommer å sin sida att vara skyldig att meddela dessa upplysningar till de behöriga myndigheter i andra berörda medlemsstater till vilka upplysningarna inte redan vidarebefordrats.

3.6. Kapitel VI - Förbindelser med tredjeland

Den nuvarande rättsliga ramen utgör inte någon rättslig grund för informationsutbyte med tredjeland. I de fall bedrägerier i fråga om punktskatt hänger samman med import eller export är det möjligt att använda instrument för tullsamarbete.

Det kan dock visa sig nyttigt att kunna erhålla viss information från tredjeland vilken kan komplettera den information som är tillgänglig på nationellt plan. Genom artikel 28.1 ges därför en rättslig grund för vidarebefordran till alla medlemsstater av information som inom ramen för ett bilateralt avtal erhållits från tredjeland. När denna information är av intresse för gemenskapen kan den även vidarebefordras till kommissionen.

Vidare kan, enligt artikel 28.2, information som erhållits genom tillämpning av denna förordning vidarebefordras till tredjeland, om de behöriga myndigheter som lämnat informationen ger sitt samtycke.

3.7. Kapitel VII - Villkor för informationsutbytet

3.7.1. Artikel 29: Utbyte på elektronisk väg

I denna artikel föreskrivs att all information så vitt det är möjligt skall tillhandahållas på elektronisk väg, i enlighet med vad som fastställs inom ramen för kommittéförfarandet.

3.7.2. Artikel 30: Översättningar

Begäran om bistånd och bifogade handlingar skall avfattas på varje språk som överenskommits och får, i särskilda vederbörligen motiverade fall, åtföljas av en översättning till det officiella språket eller ett av de officiella språken hos den tillfrågade myndigheten.

Denna bestämmelse syftar till att underlätta och påskynda informationsutbytet.

3.7.3. Artikel 31: Begränsningar av informationsutbytet

Enligt denna artikel har den tillfrågade myndigheten rätt att vägra att låta genomföra utredningar eller att kommunicera information om den administrativa bördan är oproportionerlig, om den begärande myndigheten inte har uttömt sina vanliga informationskällor, om skatteförvaltningen i den medlemsstat som skall lämna informationen i kraft av lagstiftning eller enligt administrativ praxis är förhindrad att göra dessa utredningar eller att inhämta eller använda informationen för egna ändamål eller om kommunikationen av information skulle strida mot den allmänna ordningen eller leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess röjs.

Punkt 2 har lagts till i syfte att anpassa artikel 31 i förordningen till artikel 18 i förslaget om ändring av direktiv 76/308/EEG, enligt vilket medlemsstaterna ges möjlighet att komma överens om ersättning av de faktiska kostnaderna i ärenden som medför särskilda svårigheter eller utmärks av mycket höga kostnader eller avser bekämpning av organiserad brottslighet.

I artikel 31.4, liksom i artikel 14 i direktiv 76/308/EEG, föreskrivs att den tillfrågade myndigheten skall meddela den begärande myndigheten och kommissionen av vilka skäl den motsätter sig ömsesidigt bistånd.

3.7.4. Artikel 32.1 och 32.2: Begränsningar av informationens användning (artikel 7.1 och 7.3 i direktiv 77/799/EEG)

Enligt artikel 7.1 i direktiv 77/799/EEG får uppgifter från den tillfrågade medlemsstaten användas utan begränsningar i den begärande medlemsstaten endast för administrativa ändamål och skatteändamål. I praktiken tolkas denna artikel inte på samma sätt av alla medlemsstater. Enligt vissa medlemsstater krävs uttryckligt tillstånd från den tillfrågade medlemsstaten när uppgifterna används offentligt i samband med ett rättsligt förfarande. Enligt andra medlemsstater är det tillräckligt med ett underförstått tillstånd.

I artikel 32 anges att all information, oavsett form, som tillhandahålls genom tillämpning av denna förordning skall behandlas konfidentiellt. Informationen får dock under alla omständigheter användas i samband med rättsliga eller administrativa förfaranden som kan leda till påföljder och som inleds till följd av överträdelser av skattelagstiftningen.

Informationen får även användas för fastställande av beskattningsunderlaget för och uppbörd och kontroll av punktskatter samt för kontroll av punktskattepliktiga produkters befordran.

Informationen får dessutom användas för att fastställa andra skatter, pålagor, tullar och avgifter som omfattas av artikel 2 i direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976. Därigenom beaktas en rekommendation från högnivågruppen för enhetlighet i skatte- och tullpolitiken om att undersöka möjligheterna att inrätta ett informationsutbyte mellan tull- och skatteförvaltningarna. Genom denna bestämmelse skapas en rättslig grund för ett sådant informationsutbyte i fråga om punktskatt. En rättslig grund skapas även för ett sådant utbyte mellan de för punktskatt behöriga förvaltningarna och en annan skatteförvaltning i en medlemsstat.

Genom punkt 3 begränsas tillträdet till information på gemenskapsnivå till personer som ackrediterats av kommissionens ackrediteringsmyndighet för säkerhet, i den mån det krävs för underhåll och utveckling av CCN/CSI-nätet.

3.7.5. Artikel 32.3: Skyldigheten att erhålla den tillfrågade myndighetens samtycke för vidarebefordran till en annan medlemsstat (artikel 7.4 i direktiv 77/799/EEG)

I artikel 7.4 i direktiv 77/799/EEG fastställs ett förfarande enligt vilket den medlemsstat som lämnar information måste ge sitt samtycke för att informationen skall kunna vidarebefordras till en annan medlemsstat. Detta förfarande kan leda till att överföringen av information till medlemsstater som behöver den hindras eller försenas.

Enligt artikel 32.3 krävs inte längre detta samtycke. Om den begärande myndigheten anser att information som den har mottagit från den tillfrågade myndigheten kan vara användbar för den behöriga myndigheten i en tredje medlemsstat, får den överlämna informationen till denna behöriga myndighet.

3.7.6. Artikel 32.4: Hinder för utbyte av personuppgifter

Flera medlemsstater har svårigheter att utbyta personuppgifter på grund av restriktioner i den nationella lagstiftningen. De hävdar att bestämmelserna om uppgiftsskydd innebär kraftiga inskränkningar av möjligheterna att utbyta information. I synnerhet hävdar de att genomförandet av direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [6] ibland kan utgöra ett hinder mot utbyte av personuppgifter, till och med i fall där man vet att det förekommer bedrägeri och i ännu högre grad när det gäller information som visar att det är mycket sannolikt att bedrägeri äger rum.

[6] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

Medlemsstaterna måste därför åberopa artikel 13 i det direktivet, som innehåller bestämmelser om undantag från de normala reglerna när det gäller att skydda en medlemsstats finansiella intressen (även på beskattningens område). Därför föreskrivs i artikel 32.4 att medlemsstaterna skall begränsa räckvidden av skyldigheterna och rättigheterna enligt artiklarna 6.1, 10, 11.1, 12 och 21 i direktiv 95/46/EG på så sätt att deras regler om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter inte hindrar en effektiv tillämpning av denna förordning.

I vissa medlemsstater finns i gällande rätt bestämmelser om att den berörda personen skall underrättas om informationsutbytet. Det är uppenbart att en sådan underrättelse vid fall av bedrägeri försämrar kontrollens effektivitet. Det faktum att vissa medlemsstater systematiskt underrättar den berörda personen om varje begäran om information medför att övriga medlemsstater ogärna tillämpar bestämmelserna om ömsesidigt bistånd när det finns misstanke om bedrägeri.

3.7.7. Artikel 33: Bevismaterial

I artikel 33 klargörs att undersökningsresultat, intyg, information, handlingar, vidimerade kopior och alla upplysningar som tjänstemän vid den tillfrågade myndigheten erhållit och vidarebefordrat till den begärande myndigheten får åberopas som bevismaterial av den begärande myndighetens behöriga instanser, på samma sätt som motsvarande nationella handlingar.

3.7.8. Artikel 34

Denna bestämmelse syftar till att garantera en god samordning på nationell nivå och gemenskapsnivå genom att medlemsstaterna får skyldighet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för detta syfte.

3.8. Kapitel VIII - Slutbestämmelser

3.8.1. Artiklarna 35 och 36: Förfaranden för samråd och kommittéförfaranden

De åtgärder som krävs för tillämpningen av denna förordning är åtgärder med allmän räckvidd som avser tillämpningen av väsentliga bestämmelser i en grundläggande rättsakt. Det är därför lämpligt att använda det föreskrivande förfarandet enligt artikel 5 i rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1999/468/EG).

3.8.2. Artikel 37: Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet

Intervallen mellan kommissionens rapporter till Europaparlamentet och rådet förlängs från två till fem år.

3.8.3. Artikel 38: Tillämpning av bestämmelser med större räckvidd om ömsesidigt bistånd (artikel 11 i direktiv 77/799/EEG)

Punkt 1 i denna artikel motsvarar artikel 11 i direktiv 77/799/EEG och punkt 2 motsvarar artikel 9.3. Lydelsen har ändrats något.

4. FÖRKLARING AV FÖRSLAGET TILL DIREKTIV

Eftersom det är nödvändigt att helt ersätta de delar av direktiv 77/799/EEG som gäller punktskatt, undantas punktskatt hädanefter från det direktivets tillämpningsområde.

Det är även nödvändigt att ändra direktiv 92/12/EEG genom att från det direktivets tillämpningsområde undanta artiklarna 15a, 15b och 19.6, vilka i ändrad lydelse hädanefter återfinns i förordningen om administrativt samarbete i fråga om punktskatter.

5. SLUTSATS

Syftet med detta förslag är att förstärka samarbetet mellan skatteförvaltningarna genom att ge dem en enkel och effektiv rättslig grund för en kamp på jämställd fot mot skattebedragare.

Kommissionen lägger fram detta förslag i enlighet med artikel 95 i fördraget, eftersom den anser att de föreslagna åtgärderna inte utgör bestämmelser om harmonisering av skatter utan syftar till att få den inre marknaden att fungera när det gäller informationsutbyte mellan medlemsstater i fråga om punktskatter.

Detta förslag syftar alltså inte till att på något sätt förändra de skattskyldigas förpliktelser eller bestämmelserna om tillämpning av punktskattelagstiftningen, utan till att anpassa det administrativa samarbetet till den inre marknadens krav.

Artikel 95 utgör den rättsliga grunden för antagande av "åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera".

I enlighet med artikel 95.2 är punkt 1 i denna artikel inte tillämplig på bestämmelser om skatter och avgifter, vilka omfattas av artikel 93.

Kommissionens tolkning är dock att undantaget i artikel 95.2 inte kan utesluta tillämpning av den allmänna regeln i punkt 1 om den föreslagna åtgärden inte främst gäller skattebestämmelser.

Denna förordning syftar endast till att underlätta det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna genom att inrätta gemensamma regler för informationsutbyte och för tillträde till denna information. Det faktum att innehållet i denna information kan bidra till en korrekt taxering och uppbörd av punktskatter innebär inte att beskattning är förslagets huvudsyfte. Det är endast en följd av förordningen.

2003/0309 (COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om administrativt samarbete i fråga om punktskatter

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [7],

[7] EGT C [...], [...], s. [...].

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [8],

[8] EGT C [...], [...], s. [...].

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget [9], och

[9] EGT C [...], [...], s. [...].

av följande skäl:

(1) Bedrägerier som sträcker sig över medlemsstaternas gränser leder till betydande förluster av nationella budgetinkomster och kan framkalla snedvridningar av konkurrensen i samband med befordran av punktskattepliktiga produkter. Bedrägerier påverkar således den inre marknadens sätt att fungera.

(2) För kampen mot punktskattebedrägeri krävs ett nära samarbete mellan de administrativa myndigheter som i varje medlemsstat ansvarar för tillämpningen av bestämmelserna inom detta område.

(3) Det bör följaktligen fastställas bestämmelser enligt vilka medlemsstaternas administrativa myndigheter måste ge varandra ömsesidigt bistånd och samarbeta med kommissionen, i syfte att reglerna om flyttning av punktskattepliktiga produkter och uppbörd av punktskatter skall kunna tillämpas korrekt.

(4) Bestämmelserna om ömsesidigt bistånd och administrativt samarbete i fråga om punktskatter finns i rådets direktiv 77/799/EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om direkt beskattning, vissa punktskatter och skatter på försäkringspremier [10].

[10] EGT L 336, 27.12.1977, s. 15. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2003/93/EG (EUT L 264, 15.10.2003, s. 23).

(5) Denna rättsakt har visat sig vara effektiv men motsvarar inte längre de nya behov av administrativt samarbete som har uppstått till följd av den allt närmare integrationen av ekonomierna inom den inre marknaden.

(6) Genom rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor [11] har det inrättats vissa instrument för informationsutbyte, och förfarandena för dessa bör närmare anges inom ramen för en allmän rättsakt som avser administrativt samarbete i fråga om punktskatter.

[11] EGT L 76, 23.3.1992, s. 1. Direktivet senast ändrat genom förordning (EG) nr 807/2003 (EUT L 122, 16.5.2003, s. 36).

(7) Det har även visat sig nödvändigt att fastställa tydligare och mer bindande regler för samarbetet mellan medlemsstaterna, eftersom rättigheterna och skyldigheterna för samtliga berörda parter inte anges tillräckligt klart.

(8) Det förekommer även för få direkta kontakter mellan lokala kontor för bedrägeribekämpning och mellan nationella kontor för bedrägeribekämpning, eftersom kommunikationen normalt sker mellan centrala kontaktkontor. Detta leder till att effektiviteten begränsas, att instrumenten för det administrativa samarbetet utnyttjas endast i liten utsträckning och att kommunikationen tar för lång tid. Det är därför lämpligt att införa bestämmelser om mera direkta kontakter mellan organen, för att samarbetet skall bli effektivare och snabbare.

(9) Slutligen är samarbetet inte tillräckligt intensivt, eftersom det utöver den kontroll av befordran som avses i artikel 15b i direktiv 92/12/EEG knappast finns något automatiskt eller spontant informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Informationsutbytet mellan förvaltningarna och mellan dessa och kommissionen bör göras intensivare och snabbare, så att bedrägerier kan bekämpas mer effektivt.

(10) Det är således nödvändigt att man för punktskatteområdet inför en specifik text i vilken de regler i direktiv 77/799/EEG som behandlar detta område införs. Dessutom bör denna text innehålla bestämmelser som möjliggör ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna, genom att man inrättar metoder eller förbättrar metoderna för överlämnande av information beträffande flyttning av punktskattepliktiga produkter.

(11) Direktiv 77/799/EEG syftade inte till en harmonisering av skattebestämmelser utan till att säkerställa att den inre marknaden skulle fungera tillfredsställande genom att underlätta det administrativa samarbetet mellan de nationella förvaltningarna i fråga om indirekt beskattning. Den här förordningen har samma syfte.

(12) Den här förordningen bör inte påverka andra gemenskapsåtgärder som bidrar till att bekämpa punktskattebedrägerier.

(13) I denna förordning införs och preciseras de system som fastställts i direktiv 92/12/EEG och som syftar till att underlätta det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna (t.ex. registret över berörda näringsidkare och platser och systemet för kontroll av befordran). Vidare föreskrivs i förordningen inrättandet av ett system för information i förväg mellan medlemsstaterna.

(14) I denna förordning bör det föreskrivas att vissa av de rättigheter och skyldigheter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [12] begränsas i syfte att skydda de intressen som avses i artikel 13.1 e i det direktivet.

[12] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(15) De åtgärder som krävs för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [13].

[13] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(16) Med tanke på att målen för den planerade åtgärden, som är att förenkla och förstärka det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna till följd av att de åtgärder som införs måste vara enhetliga och effektiva och därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget vidta åtgärder. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(17) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

1. I denna förordning fastställs de villkor under vilka de administrativa myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för tillämpningen av punktskattelagstiftningen skall samarbeta med varandra för att utbyta all relevant information och med kommissionen för att säkerställa att denna lagstiftning iakttas.

I detta syfte fastställs i förordningen regler och förfaranden som gör det möjligt för medlemsstaternas behöriga myndigheter att samarbeta och sinsemellan samt med kommissionen utbyta all information som kan göra det möjligt för dem att korrekt fastställa punktskatter.

Vidare fastställs i denna förordning regler och förfaranden för utbyte av viss information på elektronisk väg, särskilt beträffande gemenskapsintern handel med punktskattepliktiga produkter.

2. Denna förordning skall inte påverka tillämpningen i medlemsstaterna av reglerna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.

Artikel 2

I denna förordning används följande be teckningar med de betydelser som här anges:

1) behörig myndighet: den myndighet som utsetts i enlighet med artikel 3.1.

2) begärande myndighet: det centrala kontaktkontoret i en medlemsstat eller varje kontaktorgan eller behörig tjänsteman i denna medlemsstat som lämnar en begäran om bistånd på den behöriga myndighetens vägnar.

3) tillfrågad myndighet: det centrala kontaktkontoret i en medlemsstat eller varje kontaktorgan eller behörig tjänsteman i denna medlemsstat som mottar en begäran om bistånd på den behöriga myndighetens vägnar.

4) automatiskt strukturerat utbyte: systematiskt överlämnande av på förhand bestämd information utan föregående begäran till en annan medlemsstat, allteftersom denna information blir tillgänglig.

5) automatiskt utbyte: systematiskt överlämnande av på förhand bestämd information utan föregående begäran till en annan medlemsstat, med i förväg fastställda regelbundna mellanrum.

6) datoriserat system: det datoriserade system för övervakning av punktskattepliktiga produkters befordran och kontroll av dessa produkter som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1152/2003/EG av den 16 juni 2003 [14].

[14] EUT L 162, 1.7.2003, s. 1.

7) person:

a) en fysisk person,

b) en juridisk person,

c) om gällande lagstiftning medger det, en sammanslutning av personer som har befogenhet att utföra rättshandlingar men som inte har en juridisk persons rättsställning.

8) ge tillträde: tillåta att den relevanta databasen görs åtkomlig och att relevant information inhämtas på elektronisk väg.

9) på elektronisk väg: med hjälp av elektronisk utrustning för behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av information, via kabel, radio, optisk teknik eller andra elektromagnetiska medel.

10) SEED-registreringsnummer: det nummer som avses i artikel 24.2 a i denna förordning.

11) registreringsnummer för mervärdesskatt: det nummer som avses i artikel 22.1 c, d och e i rådets direktiv 77/388/EEG [15].

[15] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1.

12) förflyttning inom gemenskapen av punktskattepliktiga produkter: befordran mellan två eller flera medlemsstater av punktskattepliktiga produkter inom ramen för förfarandet med punktskatteuppskov, i den mening som avses i avdelning III i direktiv 92/12/EEG, eller av punktskattepliktiga produkter som frisläppts för konsumtion, i den mening som avses i artiklarna 7-10 i direktiv 92/12/EEG.

13) administrativ utredning: alla kontroller, utredningar och övriga åtgärder som tjänstemän eller behöriga myndigheter genomför för att fullgöra sina skyldigheter att se till att punktskattelagstiftningen tillämpas korrekt.

14) CCN/CSI-nätet: den gemensamma plattform som bygger på Gemensamma kommunikationsnätet (CCN) och Gemensamma systemgränssnittet (CSI), vilken gemenskapen har utformat för att säkerställa all överföring på elektronisk väg mellan behöriga myndigheter inom området för tull och beskattning.

Artikel 3

1. Varje medlemsstat skall meddela de andra medlemsstaterna och kommissionen vilken myndighet de utsett som enda behörig myndighet i vars namn reglerna i denna förordning skall tillämpas, antingen direkt eller genom bemyndigande.

2. Varje medlemsstat skall utse ett centralt kontaktkontor som, genom bemyndigande, skall tilldelas huvudansvaret för

(a) kontakter med de andra medlemsstaterna när det gäller administrativt samarbete,

(b) förvaltning och kontroll av de förfaranden och system för förflyttning av punktskattepliktiga produkter som föreskrivs i gemenskapens lagstiftning, särskilt det elektroniska register över uppgifter som avses i artikel 23,

(c) det system för information i förväg som avses i artikel 24,

(d) de framställningar om kontroll till eller från andra medlemsstater som avses i artikel 25,

(e) allt annat informationsutbyte om befordran av punktskattepliktiga produkter.

Den skall underrätta kommissionen och de övriga medlemsstaternas behöriga myndigheter om detta.

3. Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat får utöver det centrala kontaktkontoret utse andra kontaktorgan med behörighet att direkt utbyta information på grundval av denna förordning. Dessa kontaktorgan skall utgöras av varje kontor som har särskild geografisk behörighet eller behörighet inom ett särskilt verksamhetsområde. Det centrala kontaktkontoret skall hålla förteckningen över dessa organ aktuell och ställa den till förfogande för de andra centrala kontaktkontoren.

4. Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat får dessutom på de villkor som den fastställer utse behöriga tjänstemän som direkt kan utbyta information på grundval av denna förordning. Den får därvid begränsa räckvidden av de sålunda utsedda tjänstemännens befogenheter. Det centrala kontaktkontoret skall hålla förteckningen över dessa tjänstemän aktuell och ställa den till förfogande för de centrala kontaktkontoren i de övriga berörda medlemsstaterna.

5. De tjänstemän som utbyter information enligt artiklarna 11 och 14 skall anses vara behöriga tjänstemän för detta ändamål i enlighet med villkor som fastställs av de behöriga myndigheterna.

6. När ett kontaktorgan eller en behörig tjänsteman lämnar eller tar emot en begäran om bistånd eller ett svar på en sådan begäran, skall de informera kontaktkontoret i sin medlemsstat i enlighet med de villkor som denna fastställer.

7. Om ett kontaktorgan eller en behörig tjänsteman tar emot en begäran om bistånd som kräver en åtgärd utanför det territorium som de ansvarar för eller utanför deras verksamhetsområde, skall de omedelbart överlämna denna begäran till det centrala kontaktkontoret i sin medlemsstat och informera den begärande myndigheten om detta. I sådana fall skall den tidsfrist som avses i artikel 11 börja löpa dagen efter det att begäran om bistånd överlämnats till det centrala kontaktkontoret.

Artikel 4

Skyldigheten att lämna bistånd enligt denna förordning skall inte omfatta tillhandahållande av information eller handlingar som erhållits av de administrativa myndigheter som avses i artikel 1, när dessa handlar med tillstånd från eller på begäran av en rättslig myndighet.

Om en behörig myndighet enligt nationell lagstiftning har befogenhet att tillhandahålla den information som avses i första stycket, får emellertid denna information lämnas som ett led i det administrativa samarbetet enligt denna förordning. Innan informationen lämnas skall den rättsliga myndigheten ge tillstånd till detta, om det krävs enligt den nationella lagstiftningen.

Kapitel II

Samarbete på begäran

Avsnitt 1

Begäran om information och om administrativa utredningar

Artikel 5

1. Den tillfrågade myndigheten skall på begäran av den begärande myndigheten överlämna den information som avses i artikel 1, inklusive information som gäller ett eller flera enskilda fall.

2. För att kunna lämna den information som avses i punkt 1 skall den tillfrågade myndigheten låta genomföra de administrativa utredningar som behövs för att få fram informationen.

3. Den begäran som avses i punkt 1 får innehålla en motiverad begäran om en särskild administrativ utredning. Om medlemsstaten anser att det inte behövs någon administrativ utredning, skall den omedelbart underrätta den begärande myndigheten om skälen till detta.

4. För att skaffa fram den begärda informationen eller genomföra den begärda administrativa utredningen skall den tillfrågade myndigheten, eller den administrativa myndighet som den tillfrågade myndigheten hänskjuter ärendet till, gå till väga som om den agerade för egen räkning eller på begäran av en annan myndighet i den egna medlemsstaten.

Artikel 6

En begäran om information och om administrativ utredning enligt artikel 5 skall lämnas med hjälp av ett standardformulär, som skall antas enligt förfarandet i artikel 35.2. Under de omständigheter som avses i artikel 25 skall emellertid det enhetliga dokument för kontroll av punktskattepliktiga produkters befordran som avses i artikel 25.3 utgöra en förenklad form av begäran om information.

Artikel 7

1. Den tillfrågade myndigheten skall på begäran av den begärande myndigheten till denna överlämna all relevant information som den förfogar över samt resultaten av administrativa utredningar, i form av rapporter, intyg eller andra handlingar, eller vidimerade kopior av eller utdrag ur sådana.

2. Originalhandlingar skall tillhandahållas endast om detta inte strider mot de gällande bestämmelserna i den medlemsstat där den tillfrågade myndigheten har sitt säte.

Avsnitt 2

Tidsfrist för att lämna information

Artikel 8

Den tillfrågade myndigheten skall lämna den information som avses i artiklarna 5 och 7 så snart som möjligt och senast tre månader efter det att begäran mottagits.

Artikel 9

För vissa särskilda kategorier av fall kan den tillfrågade och den begärande myndigheten komma överens om andra tidsfrister än den som avses i artikel 8.

Artikel 10

Om den tillfrågade myndigheten inte kan svara på en begäran inom den föreskrivna tiden, skall den omedelbart underrätta den begärande myndigheten om skälen till att tidsfristen inte kan iakttas och ange när den kan svara på begäran.

Avsnitt 3

Närvaro vid de administrativa myndigheterna och medverkan i administrativa utredningar

Artikel 11

1. Genom överenskommelse mellan den begärande myndigheten och den tillfrågade myndigheten, och på de villkor som fastställts av den senare, får tjänstemän som vederbörligen bemyndigats av den begärande myndigheten närvara, i syfte att utbyta sådan information som avses i artikel 1, vid de kontor där de administrativa myndigheterna i den medlemsstat där den tillfrågade myndigheten har sitt säte utför sina uppgifter. Om den begärda informationen finns i dokumentation som den tillfrågade myndighetens tjänstemän har tillgång till, skall tjänstemännen vid den begärande myndigheten få kopior av den dokumentation som innehåller den begärda informationen.

2. Genom överenskommelse mellan den begärande myndigheten och den tillfrågade myndigheten, och på de villkor som fastställts av den senare, får tjänstemän som utsetts av den begärande myndigheten närvara vid de administrativa utredningarna, i syfte att utbyta sådan information som avses i artikel 1. Endast tjänstemännen vid den tillfrågade myndigheten skall genomföra de administrativa utredningarna. Tjänstemännen från den begärande myndigheten får inte utöva de kontrollbefogenheter som tillkommer tjänstemännen vid den tillfrågade myndigheten. De kan dock få tillträde till samma lokaler och tillgång till samma handlingar som dessa tjänstemän, genom dessas förmedling och endast för ändamål som har samband med den pågående administrativa utredningen.

3. De tjänstemän från den begärande myndigheten som uppehåller sig i en annan medlemsstat i enlighet med punkterna 1 och 2 skall alltid kunna uppvisa en skriftlig fullmakt, där deras identitet och officiella behörighet anges.

Artikel 12

Om nationell straffrättslig lagstiftning förbehåller vissa åtgärder för vissa tjänstemän som särskilt anges i nationell lag, får den begärande myndighetens tjänstemän inte delta i dessa åtgärder.

De får inte delta vid genomsökningar av lokaler eller formella förhör med personer enligt straffrättsliga regler. De skall emellertid ha tillgång till den information som därvid erhålls enligt de villkor som fastställs i artikel 4.

Avsnitt 4

Samtidiga kontroller

Artikel 13

För att utbyta sådan information som avses i artikel 1 får två eller flera medlemsstater komma överens om att, var och en på sitt eget territorium, utföra samtidiga kontroller av situationen i fråga om punktskatt för en eller flera personer som är av gemensamt eller kompletterande intresse, när sådana kontroller förefaller mer effektiva än kontroller som utförs av endast en medlemsstat.

Artikel 14

1. En medlemsstat skall självständigt identifiera de personer som den avser att föreslå skall omfattas av en samtidig kontroll. Den behöriga myndigheten i denna medlemsstat skall underrätta de behöriga myndigheterna i övriga berörda medlemsstater om de fall som föreslagits för samtidiga kontroller. Den skall i största möjliga utsträckning motivera sitt val genom att tillhandahålla den information som har lett till detta beslut. Den skall ange den tidsperiod under vilken kontrollerna bör utföras.

2. De berörda medlemsstaterna skall sedan avgöra om de önskar delta i de samtidiga kontrollerna. Den behöriga myndighet för vilken en samtidig kontroll föreslagits skall ge den motsvarande myndigheten besked om huruvida den godtar att utföra denna kontroll eller inte.

3. Varje behörig myndighet skall utse en företrädare som ansvarar för att leda och samordna kontrollen.

4. De behöriga myndigheterna skall snarast möjligt underrätta kommissionen om genomförandet av en samtidig kontroll samt om de bedrägerimetoder som identifierats vid denna kontroll och som beskrivs i de rapporter och utvärderingar som blir resultatet av kontrollen. Kommissionen skall underrätta den kommitté som avses i artikel 35.1 om detta.

Avsnitt 5

Begäran om administrativ delgivning

Artikel 15

På begäran av den begärande myndigheten skall den tillfrågade myndigheten, i enlighet med gällande bestämmelser om delgivning av motsvarande handlingar i den medlemsstat där den har sitt säte, delge mottagaren alla handlingar och beslut från de administrativa myndigheterna som avser tillämpningen av punktskattelagstiftningen på den medlemsstats territorium där den begärande myndigheten har sitt säte.

Artikel 16

I en begäran om delgivning, som skall innehålla uppgift om ämnet för den handling eller det beslut som skall delges, skall namn, adress och all annan information som är av betydelse för att identifiera mottagaren anges.

Ett standardformulär för begäran om delgivning skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

Artikel 17

Den tillfrågade myndigheten skall utan dröjsmål underrätta den begärande myndigheten om hur begäran om delgivning behandlats, framför allt om den dag då beslutet eller handlingen delgavs mottagaren.

Kapitel III

Informationsutbyte utan föregående begäran

Artikel 18

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel IV skall den behöriga myndigheten i varje medlemsstat genom automatiskt strukturerat informationsutbyte eller automatiskt informationsutbyte lämna sådan information som avses i artikel 1 till den behöriga myndigheten i andra intresserade medlemsstater i följande fall:

1) När en överträdelse av punktskattelagstiftningen har begåtts eller sannolikt har begåtts i den andra medlemsstaten.

2) När det finns en risk för bedrägeri i den andra medlemsstaten.

3) När en överträdelse av punktskattelagstiftningen, vilken har begåtts eller sannolikt har begåtts på en medlemsstats territorium, skulle kunna ha förgreningar i en annan medlemsstat.

Artikel 19

Följande skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2:

1) De exakta kategorierna av information.

2) Huruvida för varje medlemsstat informationsutbytet skall vara strukturerat eller automatiskt samt i det senare fallet hur ofta utbytet skall äga rum.

3) Hur informationsutbytet skall gå till.

Artikel 20

Medlemsstaternas behöriga myndigheter får under alla förhållanden utan föregående begäran och spontant ge varandra information enligt artikel 1 som de har kännedom om.

Artikel 21

Medlemsstaterna skall vidta de administrativa och organisatoriska åtgärder som behövs för att underlätta sådant informationsutbyte som avses i detta kapitel.

Artikel 22

Genomförandet av bestämmelserna i detta kapitel kan inte förplikta en medlemsstat att, i syfte att inhämta information, införa nya åligganden för personer som är skyldiga att betala punktskatt.

Kapitel IV

Lagring och utbyte av information som är specifik för gemenskapsinterna transaktioner

Artikel 23

1. Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat skall upprätthålla en elektronisk databas som inbegriper följande register:

a) Ett register över personer som är godkända lagerhavare eller näringsidkare med punktskatteregistrering, i de betydelser som avses i artikel 4 a och d i direktiv 92/12/EEG.

b) Ett register över platser som godkänts som skatteupplag.

2. Dessa register skall innehålla följande information, som skall ställas till övriga medlemsstaters förfogande:

a) Det registreringsnummer som den behöriga myndigheten utfärdat beträffande de berörda personerna och platserna.

b) Namn och adress för de berörda personerna och platserna.

c) Kategori av och nomenklaturnummer för produkter som får lagras eller mottas av personen i fråga eller som får lagras eller mottas på platsen i fråga.

d) Uppgift som identifierar den behöriga myndighet hos vilken man kan få ytterligare information.

e) Dag för utfärdande och ändring av registreringsnumret och, i förekommande fall, dag då det upphör att gälla.

f) Information som krävs för identifiering av godkända lagerhavare, näringsidkare med punktskatteregistrering och platser som godkänts som skatteupplag.

g) Information som krävs för identifiering av personer som tar på sig ansvaret i den mening som avses i artikel 15.3 i direktiv 92/12/EEG.

h) Information som krävs för identifiering av personer som tillfälligt är involverade i förflyttning av punktskattepliktiga produkter.

i) Information avseende den obligatoriska garantiförbindelse som täcker flyttning och som avses i artikel 13 a i direktiv 92/12/EEG.

3. Varje nationellt register skall ställas till de andra medlemsstaternas förfogande.

4. Den information som skall införas i de register som avses i punkt 2, de närmare föreskrifterna om inrättande och uppdatering av register, de harmoniserade reglerna för uppbyggnad av punktskattenummer och inhämtning av den information som krävs för identifiering av de personer och platser som avses i punkt 2 och de närmare föreskrifterna om ställande av registren till de andra medlemsstaternas förfogande enligt punkt 3 skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

5. Om identifieringen av näringsidkaren endast kan ske med hjälp av ett registreringsnummer för mervärdesskatt, skall artikel 27 i rådets förordning (EG) nr 1798/2003 [16] tillämpas.

[16] EUT L 264, 15.10.2003, s. 1.

Artikel 24

1. Medlemsstaterna skall inrätta ett elektroniskt system för information i förväg, vilket möjliggör för det centrala kontaktkontor som avses i artikel 3.2 eller ett kontaktorgan som avses i artikel 3.3 i avgångsmedlemsstaten för punktskattepliktiga produkter att, senast vid produkternas avgång, sända ett informations- eller varningsmeddelande till kontaktkontoret i bestämmelsemedlemsstaten. Inom ramen för detta informationsutbyte skall de centrala kontaktkontoren göra en riskanalys innan de sänder ett meddelande och efter att de mottagit ett meddelande.

2. Den information som skall utbytas samt de närmare föreskrifterna om detta informationsutbyte skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

Artikel 25

1. Genom tillämpning av artikel 5 kan det centrala kontaktkontoret i en medlemsstat begära information hos det centrala kontaktkontoret i en annan medlemsstat under eller efter en befordran av punktskattepliktiga produkter. Inom ramen för detta informationsutbyte skall de centrala kontaktkontoren göra en riskanalys vid sändning och mottagande av en begäran.

2. Medlemsstaterna skall även samarbeta för att genomföra stickprovskontroller, vilka kan ske genom datoriserade förfaranden.

3. Det informationsutbyte som avses i punkterna 1 och 2 skall ske med hjälp av ett enhetligt dokument för kontroll av utförd befordran. Detta dokuments form och innehåll samt de närmare föreskrifterna om detta informationsutbyte skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

4. Om en avsändare av punktskattepliktiga produkter inte får tillbaka exemplar 3 av det administrativa ledsagardokumentet och har uttömt alla tillgängliga metoder för att få bevis för att en befordran enligt ett suspensivt arrangemang har avslutats korrekt, kan denne avsändare begära att det centrala kontaktkontoret i den medlemsstat där han är etablerad använder det dokument som avses i punkt 3. Det centrala kontaktkontoret skall besluta hur det skall förfara med denna begäran. Om det tillmötesgår begäran, skall avsändaren i inget fall därmed anses vara befriad från sina skattemässiga skyldigheter.

Artikel 26

1. När övervakning av punktskattepliktiga produkters befordran och kontroll av dessa produkter sker med hjälp av ett datoriserat system, skall varje medlemsstats behöriga myndighet lagra och behandla informationen inom ramen för detta system.

För att denna information skall kunna användas inom ramen för de förfaranden som avses i denna förordning skall informationen lagras under minst tre år efter utgången av det kalenderår under vilket man måste ge tillträde till informationen.

2. Medlemsstaterna skall se till att den information som lagras i systemet är uppdaterad, fullständig och exakt.

Kapitel V

Förbindelser med kommissionen

Artikel 27

1. Medlemsstaterna och kommissionen skall undersöka och utvärdera hur den ordning för administrativt samarbete som föreskrivs i denna förordning fungerar. Kommissionen skall sammanställa medlemsstaternas erfarenheter i syfte att få ordningen att fungera bättre.

2. Medlemsstaterna skall ge kommissionen all information om hur de tillämpar denna förordning, inklusive alla de statistiska uppgifter som krävs för att tillämpningen skall kunna utvärderas. Dessa statistiska uppgifter skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

3. Medlemsstaterna skall ge kommissionen all information om de metoder och förfaranden som använts eller antas ha använts vid överträdelser av punktskattelagstiftningen genom vilka svagheter eller brister kunnat påvisas i det sätt på vilket bestämmelserna om administrativt samarbete enligt denna förordning eller den gällande punktskattelagstiftningen fungerar.

4. På begäran av kommissionen skall medlemsstaterna ge den all relevant information som hänger samman med punktskattepliktiga produkters övergång till fri omsättning, export eller hänförande till ett suspensivt arrangemang eller tullförfarande med ekonomisk verkan, i de betydelser som avses i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 [17].

[17] EGT L 302, 19.10.1992, s 1.

5. Medlemsstaterna får överlämna all annan information som avses i artikel 1 till kommissionen, för en bedömning av hur effektivt systemet för administrativt samarbete är i kampen mot skatteundandragande och skatteflykt.

6. Kommissionen skall vidarebefordra all information enligt punkterna 2, 3 och 5 till andra berörda medlemsstater.

Kapitel VI

Förbindelser med tredjeland

Artikel 28

1. När ett tredjeland lämnar information till en medlemsstats behöriga myndighet, får denna vidarebefordra informationen till de behöriga myndigheterna i de medlemsstater som kan vara intresserade av den och under alla omständigheter till alla de medlemsstater som begär detta, i den mån det är tillåtet enligt gällande regler om administrativt bistånd i detta tredjeland.

När denna information är av intresse på gemenskapsnivå, får den även lämnas till kommissionen.

2. Under förutsättning att det berörda tredjelandet rättsligt har förbundit sig att ge det bistånd som är nödvändigt för insamling av bevismaterial för det oriktiga i en transaktion som förefaller strida mot punktskattelagstiftningen, får information som erhållits genom tillämpning av denna förordning vidarebefordras till detta tredjeland, med samtycke från de behöriga myndigheter som lämnat informationen och med iakttagande av dessas nationella bestämmelser för överföring av personuppgifter till tredjeland.

Kapitel VII

Villkor för informationsutbytet

Artikel 29

Information som tillhandahålls i enlighet med denna förordning skall så vitt det är möjligt tillhandahållas på elektronisk väg, enligt närmare föreskrifter som skall fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

Artikel 30

En begäran om bistånd, inbegripet begäran om delgivning, och bifogade handlingar får avfattas på varje språk som den tillfrågade och den begärande myndigheten kommit överens om. En sådan begäran skall åtföljas av en översättning till det officiella språket eller något av de officiella språken i den medlemsstat där den tillfrågade myndigheten har sitt säte endast i fall som vederbörligen motiveras av den tillfrågade myndigheten.

Artikel 31

1. En tillfrågad myndighet i en medlemsstat skall ge en begärande myndighet i en annan medlemsstat den information som avses i artikel 1, under förutsättning att

a) antalet och arten av de framställningar om information som görs av den begärande myndigheten inom en viss period inte innebär en oproportionerlig administrativ börda för den tillfrågade myndigheten,

b) den begärande myndigheten har uttömt de vanliga informationskällor som den allt efter omständigheterna kan använda, utan att riskera det önskade resultatet, för att skaffa den begärda informationen.

2. Om det ömsesidiga biståndet medför särskilda svårigheter i form av mycket höga kostnader eller därför att det är fråga om bekämpning av organiserad brottslighet, får de begärande och de tillfrågade myndigheterna komma överens om ersättning av kostnaderna i varje enskilt fall.

3. Denna förordning skall inte innebära någon förpliktelse att låta genomföra utredningar eller att lämna information, om den behöriga myndighet som skulle lämna informationen är förhindrad, i kraft av sin medlemsstats lagstiftning eller administrativa praxis, att göra sådana utredningar eller att inhämta eller använda sådan information för sin medlemsstats egna ändamål.

4. Den behöriga myndigheten i en medlemsstat får vägra att tillhandahålla information, om den begärande medlemsstaten av juridiska skäl är förhindrad att lämna liknande information. Kommissionen skall av den tillfrågade medlemsstaten underrättas om denna vägran.

5. Tillhandahållande av information får nekas, om det skulle leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess skulle röjas, eller om det gäller information vars röjande skulle strida mot den allmänna ordningen.

6. Den tillfrågade myndigheten skall underrätta den begärande myndigheten om skälen till att en begäran om bistånd inte tillmötesgås. Även kommissionen skall underrättas om denna motiverade vägran.

7. Det minsta belopp som kan föranleda en begäran om bistånd får fastställas enligt förfarandet i artikel 35.2.

Artikel 32

1. All information som tillhandahålls genom tillämpning av denna förordning skall behandlas konfidentiellt. Den skall omfattas av den sekretess och åtnjuta samma skydd som liknande information ges enligt nationell lagstiftning i den mottagande medlemsstaten och motsvarande bestämmelser för gemenskapens organ.

Denna information får användas för fastställande av beskattningsunderlaget för och uppbörd och administrativ kontroll av punktskatter, för kontroll av punktskattepliktiga produkters befordran och för utredningar.

Den får användas i samband med rättsliga eller administrativa förfaranden som kan leda till påföljder och som inletts på grund av överträdelser av skattelagstiftningen, utan att det påverkar allmänna regler och rättsliga bestämmelser om svarandes och vittnens rättigheter vid sådana förfaranden.

Den får dessutom användas för att fastställa andra skatter, pålagor, tullar och avgifter vilka omfattas av artikel 2 i rådets direktiv 76/308/EEG [18].

[18] EGT L 73, 19.3.1976, s. 18.

Personer som är vederbörligen ackrediterade av kommissionens ackrediteringsmyndighet för säkerhet kan få tillgång till denna information endast i den mån det är nödvändigt för underhåll och utveckling av CCN/CSI-nätet.

2. Genom avvikelse från punkt 1 skall den behöriga myndigheten i den medlemsstat som tillhandahåller informationen tillåta att den utnyttjas för andra ändamål i den begärande myndighetens medlemsstat, om informationen får användas för liknande ändamål enligt lagstiftningen i den tillfrågade myndighetens medlemsstat.

3. Om den begärande myndigheten anser att information som den har mottagit från den tillfrågade myndigheten kan vara användbar för den behöriga myndigheten i en tredje medlemsstat, får den vidarebefordra informationen till denna behöriga myndighet. Den begärande myndigheten skall underrätta den tillfrågade myndigheten om detta. Den tillfrågade myndigheten får ställa upp som villkor för överlämnande av informationen till en tredje stat att myndigheten har givit sitt samtycke i förväg.

4. Medlemsstaterna skall begränsa räckvidden för de skyldigheter och rättigheter som avses i artikel 6.1, artikel 10, artikel 11.1 samt artiklarna 12 och 21 i direktiv 95/46/EG i den utsträckning det behövs för att skydda de intressen som avses i artikel 13.1 e i det direktivet.

Artikel 33

De rapporter, intyg och andra handlingar, eller vidimerade kopior av eller utdrag ur sådana, som tjänstemän vid den tillfrågade myndigheten erhållit och överlämnat till den begärande myndigheten i samband med bistånd enligt denna förordning får åberopas som bevismaterial av behöriga instanser i den begärande myndighetens medlemsstat, under samma förutsättningar som gäller för motsvarande handlingar som överlämnats av en annan myndighet i det egna landet.

Artikel 34

1. För tillämpningen av denna förordning skall medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att

a) säkerställa en effektiv intern samordning mellan de behöriga myndigheter som avses i artikel 3,

b) upprätta ett direkt samarbete mellan de myndigheter som särskilt bemyndigats för denna samordning,

c) se till att det system för informationsutbyte som föreskrivs i denna förordning fungerar på ett smidigt sätt.

2. Kommissionen skall snarast möjligt till varje medlemsstats behöriga myndighet vidarebefordra all information som den tar emot och som den har möjlighet att tillhandahålla.

Kapitel VIII

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 35

1. Kommissionen skall biträdas av kommittén för punktskatter, i det följande kallad "kommittén".

2. När hänvisning sker till denna punkt skall det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas, varvid bestämmelserna i artikel 7 och i artikel 8 i det beslutet skall iakttas.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.

3. Kommittén skall anta sin arbetsordning.

Artikel 36

Kommittén får undersöka alla frågor rörande tillämpningen av denna förordning som tas upp av ordföranden antingen på dennes eget initiativ eller på begäran av en medlemsstats företrädare.

Artikel 37

1. Vart femte år från och med dagen för denna förordnings ikraftträdande skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna en rapport om förutsättningarna för att tillämpa denna förordning.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i natio nell lagstiftning som de antar inom det om råde som omfattas av denna förordning.

Artikel 38

1. Bestämmelserna i denna förordning får inte hindra fullgörandet av de mer omfattande skyldigheter i fråga om ömsesidigt bistånd som kan följa av andra rättsakter, inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal.

2. När behöriga myndigheter träffar överenskommelser om bilaterala angelägenheter på de områden som omfattas av denna förordning och det inte gäller enskilda fall, skall de omedelbart underrätta kommissionen om detta. Kommissionen skall i sin tur underrätta övriga medlemsstaters behöriga myndigheter.

Artikel 39

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2005.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande