Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Mål C‑205/09

Brottmål

mot

Emil Eredics och Mária Vassné Sápi

(begäran om förhandsavgörande från Szombathelyi Városi Bíróság)

”Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2001/220/RIF – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Begreppet brottsoffer – Juridisk person – Medling under straffrättsliga förfaranden – Tillämpningsföreskrifter”

Sammanfattning av domen

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Tolkning begärd, angående nationell lagstiftning som är förenlig med unionsrätten, i en situation där de faktiska omständigheterna inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde

(Artikel 35 EU)

2.        Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Rambeslut 2001/220 – Brottsoffer – Begrepp – Juridiska personer – Omfattas inte

(Rådets rambeslut 2001/220, artiklarna 1 a och 10.1)

3.        Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Rambeslut 2001/220 – Nationell lagstiftning i vilken medling uttryckligen föreskrivs för vissa brott

(Rådets rambeslut 2001/220, artikel 10)

        Domstolen är behörig att svara på en tolkningsfråga som ställts med stöd av artikel 35 EU även om de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, i den mån den nationella lagstiftningen, vad gäller lösningen av problem i situationer som inte omfattas av unionsrätten, har anpassats till den lösning som har valts i unionsrätten. Det föreligger nämligen ett klart unionsrättsligt intresse av att bestämmelser i unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas, detta för att i framtiden undvika skilda tolkningar.

(se punkt 33)

        Artiklarna 1 a och 10 i rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ska tolkas på så sätt att begreppet brottsoffer inte omfattar juridiska personer med avseende på det främjande av medling i straffrättsliga förfaranden som föreskrivs i artikel 10.1 i nämnda beslut.

Det framgår nämligen av ordalydelsen i artikel 1 a i nämnda rambeslut – enligt vilken brottsoffer vid tillämpning av rambeslutet ska förstås som varje fysisk person som har lidit skada, inklusive fysisk och mental skada, känslomässigt lidande och materiell förlust, som direkt har förorsakats av handlingar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat – att denna bestämmelse enbart avser fysiska personer som har lidit en skada av angivet slag.

Den omständigheten att vissa medlemsstater föreskriver medling i straffrättsliga förfaranden när offret är en juridisk person föranleder ingen annan bedömning. Med hänsyn till att rambeslutet inte innebär någon fullständig harmonisering på det berörda området, innebär beslutet nämligen varken något hinder eller någon skyldighet för medlemsstaterna att tillämpa bestämmelserna i detta även om brottsoffret är en juridisk person. Att tolka rambeslutet så, att det enbart avser fysiska personer utgör inte heller någon diskriminering av juridiska personer. Unionslagstiftaren kunde nämligen lagenligt inrätta ett system som skyddar endast fysiska personer, eftersom dessa befinner sig i en objektivt sett annan situation än den som juridiska personer befinner sig i, på grund av att de förstnämnda är mer sårbara och på grund av arten av de intressen som bara kan skadas vid brott mot fysiska personer, såsom brottsoffrets liv och fysiska integritet.

(se punkterna 26 och 28–31 samt punkt 1 i domslutet)

        Artikel 10 i rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna inte är skyldiga att medge möjlighet till medling vid alla brott där de objektiva rekvisit som föreskrivs i den nationella lagstiftningen väsentligen motsvarar dem som gäller för de brott för vilka medling uttryckligen föreskrivs i nämnda lagstiftning.

Denna artikel innebär nämligen endast en skyldighet för medlemsstaterna att sträva efter att främja medling om de anser brottet lämpligt för medling, vilket innebär att valet av de brott vid vilka medling får ske omfattas av medlemsstaternas skönsmässiga bedömning. Härav följer att en nationell lagstiftare inte överskrider sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att besluta att tillämpa medlingsförfarandet enbart vid vissa brott, såsom brott mot person, transportsäkerhet och egendom, ett val som grundas främst på rättspolitiska överväganden.

(se punkterna 37, 38 och 40 samt punkt 2 i domslutet)













DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 21 oktober 2010 (*)

”Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2001/220/RIF – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Begreppet brottsoffer – Juridisk person – Medling under straffrättsliga förfaranden – Tillämpningsföreskrifter”

I mål C‑205/09,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 35 EU, framställd av Szombathelyi Városi Bíróság (Ungern) genom beslut av den 22 april 2009, som inkom till domstolen den 8 juni 2009, i brottmålet mot

Emil Eredics,

Mária Vassné Sápi,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues (referent) samt domarna A. Arabadjiev, A. Rosas, U. Lõhmus och A. Ó Caoimh,

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Ungerns regering, genom R. Somssich, M. Fehér och K. Szíjjártó, samtliga i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, genom G. de Bergues och B. Beaupère‑Manokha, båda i egenskap av ombud,

–        Italiens regering, genom I. Bruni, i egenskap av ombud, biträdd av F. Arena, avvocato dello Stato,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom B. Simon och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 1 juli 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1 a och 10.1 i rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (EGT L 82, s. 1) (nedan kallat rambeslutet).

        Begäran har framställts i ett brottmål mot Emil Eredics och Mária Vassne Sápi angående brott mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionslagstiftningen

        Artikel 1 i rambeslutet har följande lydelse:

”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)      brottsoffer: varje fysisk person som har lidit skada, inklusive fysisk och mental skada, känslomässigt lidande, materiell förlust, som direkt förorsakats av handlingar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat.

c)      straffrättsligt förfarande: straffrättsligt förfarande i överensstämmelse med tillämplig nationell rätt.

e)      medling i straffrättsliga frågor: strävan att före eller under det straffrättsliga förfarandet finna en förhandlingslösning mellan brottsoffret och förövaren av brottet, genom medling av en behörig person.”

        I artikel 10 i rambeslutet föreskrivs följande:

”1.      Varje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden om den anser brottet lämpligt för denna form av åtgärd.

2.      Varje medlemsstat skall se till att det under straffrättsliga förfaranden är möjligt att ta hänsyn till varje överenskommelse som har ingåtts mellan brottsoffret och förövaren genom medling.”

 Den nationella lagstiftningen

        I artikel 221/A i den ungerska straffprocesslagen (Büntető eljárási törvény, nedan kallad straffprocesslagen) föreskrivs följande:

”1.      Ett medlingsförfarande kan genomföras på begäran av den misstänkte eller brottsoffret, med deras medgivande, under straffrättsliga förfaranden med anledning av brott mot person (kapitel XII, avsnitten I och III i strafflagen), transportsäkerhet (kapitel XIII i strafflagen) eller egendom (kapitel XVIII i strafflagen) för vilka det föreskrivna straffet är högst fem års frihetsberövande.

2.      Medlingsförfarandet syftar till att främja gottgörelse för följderna av brottet och den misstänktes framtida laglydighet. Under medlingsförfarandet ska det eftersträvas att den misstänkte och brottsoffret ingår en överenskommelse grundad på den misstänktes aktiva bättring. Medling kan bara ske en gång under det straffrättsliga förfarandet.

3.      Åklagaren ska på eget initiativ eller på begäran av den misstänkte, försvararen eller brottsoffret besluta att vilandeförklara ärendet i högst sex månader och att ett medlingsförfarande ska genomföras

a)      om åtalsunderlåtelse enligt artikel 36 i strafflagen eller obegränsad straffnedsättning kan ske,

b)      om den misstänkte erkänner gärningen under förundersökningsskedet, medger skyldigheten, och har möjligheten, att betala skadestånd till brottsoffret för skadan eller på annat sätt gottgöra denne för följderna av brottet,

c)      om den misstänkte och brottsoffret har samtyckt till medling, och

d)      om en rättegång med hänsyn till brottets art, omständigheterna kring brottet och den misstänktes personliga omständigheter inte är nödvändig, eller det finns skäl att tro att rätten kommer att kunna beakta dennes aktiva bättring vid påföljdsbestämningen.

5.      Den misstänktes och brottsoffrets utsagor om händelseförloppet som tjänar som utgångspunkt för förfarandet och som har avgetts under medlingsförfarandet kan inte åberopas som bevisning. Utfallet av medlingsförfarandet får inte användas till nackdel för den misstänkte.

6.      Närmare bestämmelser om medlingsförfarandet ska fastställas i särskild lag.

7.       Om medlingsförfarandet är framgångsrikt och artikel 36.1 i strafflagen är tillämplig, ska åklagaren avsluta förfarandet. Om artikel 36.2 i strafflagen är tillämplig, ska åtal väckas. Om den misstänkte har börjat efterkomma överenskommelsen från medlingen men detta inte påverkar möjligheten att utdöma en straffrättslig påföljd, kan åklagaren skjuta upp åtalet med ett till två år för brott för vilka straffet är högst tre års frihetsberövande.”

        I artikel 36 i den ungerska strafflagen (Büntető törvénykönyv, nedan kallad strafflagen) föreskrivs följande:

”1.      Den som inom ramen för ett medlingsförfarande ersätter brottsoffret för den skada som orsakats genom ett brott mot person (kapitel XII, avsnitten I och III i strafflagen), transportsäkerhet (kapitel XIII i strafflagen) eller egendom (kapitel XVIII i strafflagen), för vilket straffet är högst tre års frihetsberövande, eller på annat sätt gottgör denne för de skadliga följderna av brottet, ska inte ådömas straff.

2.      Vad beträffar de brott som avses i punkt 1, kan straffet sättas ned utan begränsning om förövaren inom ramen för ett medlingsförfarande ersätter brottsoffret för den skada som orsakats genom ett brott för vilket straffet är högst fem års frihetsberövande eller på annat sätt gottgör denne för de skadliga följderna av brottet.

3.      Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 ovan ska inte tillämpas, om förövaren

a)      har återfallit i brott vid minst två tillfällen eller har återfallit i brott av samma eller liknande slag,

b)      utförde brottet inom ramen för organiserad brottslighet,

c)      genom sitt brott har orsakat någons död,

d)      har begått ett uppsåtligt brott under en prövotid som har inneburit uppskjuten verkställighet av ett frihetsberövande straff eller – om förövaren har dömts till ett frihetsberövande straff som ska verkställas på grund av att vederbörande har gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott – innan straffet i fråga har hunnit börja verkställas, eller under en period av villkorlig frigivning eller uppskjutet åtal.”

        I artikel 314 i strafflagen föreskrivs följande:

”1.      Den person som orsakar Europeiska gemenskapernas budget skada genom en bedräglig förklaring, genom att använda en handling med osant, oriktigt eller förfalskat innehåll, eller som på ett vilseledande sätt inte, eller endast i otillräcklig grad, uppfyller den föreskrivna upplysningsskyldigheten beträffande

a)      stöd härrörande från fonder som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller i deras namn,

b)      betalningar avsedda för den budget som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller i dess namn

begår ett brott för vilket straffet är högst fem års frihetsberövande.

2.      Det är även belagt med straff enligt punkt 1 att i annat syfte än det godkända utnyttja

a)      ett sådant stöd som avses i punkt 1 a, eller

b)      en fördel i samband med den betalning som avses i punkt 1 b.”

        Artikel 318 i strafflagen har följande lydelse:

”1.      Den som i avsikt att rättsstridigt vinna en fördel vilseleder en annan person eller låter denne fortsätta att sväva i villfarelse om visst förhållande och därmed orsakar skada gör sig skyldig till bedrägeri.

4.      Brottet ska medföra ett straff om högst tre års frihetsberövande, om

a)      bedrägeriet orsakar betydande skada,

…”

        Enligt artikel 138/A i strafflagen ska en skada anses vara ”betydande: om värdet överstiger 200 000 HUF men inte överstiger 2 000 000 HUF”.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

      Emil Eredics, den första tilltalade i det nationella målet är rektor för den allmänna förskolan och grundskolan i Apátistvánfalva (nedan kallad skolan). Mária Sápi Vass, den andra tilltalade i samma mål, är chef för Apátistvánfalvi Hotel Apát Kereskedelmi és Szolgáltatási Korlátot Felelősségű Társaság (ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt ungersk rätt, nedan kallat Hotel Apát kft) och direktör för Hotel Apát, som drivs av Hotel Apát kft.

      I det ramavtal som ingicks den 30 juni 2003 mellan skolan och den ungerska fonden till stöd för mindre projekt inom programmet PHARE CBC (Magyarország – PHARE CBC Program Kisprojekt Alap 2001), lämnade fonden ett stöd till skolan som skulle täcka 80,15 procent av det belopp som krävdes för att genomföra ett projekt avseende en öppen skogsstig. Projektledare var Emil Eredics.

      Stödet betalades ut den 4 februari 2004. VÁTI Magyar Regionális Fejlesztési és Urbanisztikai Kiemelten Közhasznú Társaság (ungerskt allmännyttigt bolag med ansvar för landsbygdsutveckling och stadsplanering, nedan kallat VÁTI kht) hade tillsyn över projektet och ansvarade för bokslutet.

      Enligt ett avtal som ingicks mellan Emil Eredics och Mária Sápi Vass efter ett anbudsförfarande fick den sistnämnda i uppdrag att mot ett belopp på 1 200 000 HUF (cirka 4 270 euro) organisera, förbereda och godkänna en utbildning som förberedde för ett grundläggande prov för svampexperter samt organisera studieresor och sammankomster.

      För att styrka att avtalsförpliktelserna var uppfyllda upprättade Mária Sápi Vass, i Hotel Apát kft:s namn, en redogörelse för avtalets genomförande. Denna översändes till Emil Eredics, som betalade slutfakturan med medel från skolans konto.

      Med hänsyn till att det inte kunde fastställas att den grundkurs i mykologi som skulle hållas enligt avtalet faktiskt hade genomförts, betraktades såväl den faktura som den liggare som hade upprättats för att styrka att avtalet genomförts som osanna. Emil Eredics förde in de påstått osanna handlingarna i projektakten, liksom en redogörelse för en studieresa som aldrig hade ägt rum och en utvärderingsrapport där en okänd person påstås ha förfalskat den gruppansvariges namnteckning. Han översände akten till VÁTI kht för att styrka att förpliktelserna enligt ovannämnda avtal var uppfyllda.

      Den 20 juni 2006 anmälde en privatperson Emil Eredics och Mária Sápi Vass avseende en oberättigad utbetalning på cirka 1 200 000 HUF.

      Det inleddes en förundersökning. Emil Eredics hördes under denna vid flera tillfällen såsom misstänkt, men erkände inte vid något tillfälle den påstådda gärningen.

      Den 2 september 2008 väckte åklagaren vid Szombathelyi Városi Bíróság åtal vid denna domstol mot Emil Eredics och Mária Sápi Vass. Emil Eredics åtalades i egenskap av gärningsman för brott, vid ett tillfälle, ”mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen” enligt artikel 314.1 a i strafflagen.

      Den 24 november 2008 erkände Emil Eredics på fråga från den hänskjutande domstolen den påstådda gärningen och begärde medling, med målsättningen att åtalet skulle läggas ned eller att han skulle få en obegränsad straffnedsättning i enlighet med artikel 221/A i straffprocesslagen.

      Vid den muntliga förhandlingen den 9 april 2009 fann den hänskjutande domstolen att den påstådda gärningen även kunde kvalificeras som bedrägeri. Emil Eredics vidhöll sin begäran om medling liksom sin föregående förklaring i samband därmed, angående erkännande av gärningen.

      Vid den muntliga förhandlingen den 22 april 2009 medgav VÁTI kht begäran om medling i egenskap av brottsoffer. Den hänskjutande domstolen förklarade då det straffrättsliga förfarandet vilande till och med den 22 oktober 2009 i syfte att medlingsförfarandet skulle äga rum.

      Åklagaren överklagade nämnda beslut och gjorde därvid gällande att gärningen, med hänsyn till brottsrubriceringen i stämningsansökan, inte ingick bland de brott för vilka medling kan ske enligt ungersk rätt. Åklagaren ansåg även att medling dessutom var uteslutet i detta fall, eftersom Emil Eredics inte hade erkänt gärningen under förundersökningen, såsom föreskrivs i ovannämnda artikel 221/A. Det saknade dessutom betydelse att bolaget VÁTI kht var berett att i egenskap av brottsoffer delta i medling. Det yttersta brottsoffret var nämligen Europeiska gemenskapen, varför det inte var motiverat med medling.

      Szombathelyi Városi Bíróság beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Rätten önskar få klarhet i huruvida, i det brottmål som den har att pröva, en annan person än en fysisk person kan innefattas i begreppet brottsoffer i den mening som avses i artikel 1 a i [rambeslutet], med hänsyn till skyldigheten enligt artikel 10 i rambeslutet att främja medling mellan brottsoffer och förövare under straffrättsliga förfaranden, detta som en precisering och komplettering av EG‑domstolens dom av den 28 juni 2007 i mål C‑467/05, Dell’Orto (REG 2007, s. I‑5557).

2)      Rätten önskar få klarhet i huruvida begreppet brott i artikel 10 i rambeslutet, enligt vilken ’[v]arje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden om den anser brottet lämpligt för denna form av åtgärd’, kan tolkas så, att det avser alla brott vars lagstadgade objektiva rekvisit är väsentligen likartade.

3)      Kan formuleringen ’[v]arje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden ...’ i artikel 10.1 i rambeslutet tolkas på så sätt att de villkor för medling som gäller för förövaren och brottsoffret kan uppfyllas åtminstone fram till det skede då ett avgörande meddelas i första instans, det vill säga att kravet på erkännande av gärningen under rättegången, efter det att förundersökningen är avslutad – förutsatt att övriga villkor är uppfyllda – är förenligt med skyldigheten att främja medling?

4)      Betyder formuleringen i artikel 10.1 i [rambeslutet] att ’[v]arje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden om den anser brottet lämpligt för denna form av åtgärd’ att medling ska vara allmänt tillgängligt under straffrättsliga förfaranden, förutsatt att samtliga lagstadgade villkor är uppfyllda, utan utrymme för skönsmässig bedömning. Med andra ord, om den frågan ska besvaras jakande, är det då förenligt med bestämmelserna (kraven) i nämnda artikel 10 att föreskriva såsom villkor för medling att ’en rättegång med hänsyn till brottets art, omständigheterna kring brottet och den misstänktes personliga omständigheter inte är nödvändig, eller det finns skäl att tro att rätten kommer att kunna beakta dennes aktiva bättring vid påföljdsbestämningen’?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

      Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 a och 10 i rambeslutet ska tolkas på så sätt att begreppet brottsoffer omfattar juridiska personer med avseende på det främjande av medling i straffrättsliga förfaranden som föreskrivs i artikel 10.1 i rambeslutet.

      I likhet med vad den ungerska, den franska och den italienska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission har anfört, har domstolen redan slagit fast att begreppet brottsoffer, såsom detta definieras i artikel 1 i rambeslutet, vid tillämpningen av detta beslut endast avser fysiska personer, mot bakgrund av beslutets ordalydelse och allmänna systematik (se, för ett liknande resonemang, bland annat, domen i det ovannämnda målet Dell’Orto, punkterna 53–56).

      Domstolen fann sålunda i punkt 53 i domen i det ovannämnda målet Dell’Orto att det framgår av ordalydelsen i artikel 1 a i rambeslutet – enligt vilken brottsoffer vid tillämpning av rambeslutet ska förstås som varje ”fysisk” person som har lidit skada, inklusive fysisk och mental skada, känslomässigt lidande och materiell förlust, som direkt har förorsakats av handlingar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat – att denna bestämmelse enbart avser fysiska personer som har lidit en skada av angivet slag.

      I punkterna 55 och 56 i samma dom fann domstolen att det inte föreskrivs något i övriga bestämmelser i rambeslutet som tyder på att unionslagstiftaren har avsett att utvidga brottsofferbegreppet till att även omfatta juridiska personer vid tillämpningen av rambeslutet. Flera bestämmelser i beslutet bekräftar tvärtom att lagstiftaren har velat att enbart fysiska personer som lidit skada på grund av brott ska omfattas av nämnda begrepp. Domstolen nämnde härvid, förutom artikel 1 a i rambeslutet, i vilken det avseende former av skada hänvisas till fysisk och mental skada samt känslomässigt lidande, artikel 2.1 i rambeslutet, i vilken det föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att arbeta för att garantera att brottsoffren får en behandling som respekterar deras mänskliga värdighet, artikel 2.2 i rambeslutet, i vilken det erinras om den särskilda behandling som särskilt utsatta brottsoffer ska få, och artikel 8.1 i rambeslutet, i vilken det föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa ett adekvat skydd för brottsoffrens familjer eller personer som är likställda med deras familjemedlemmar.

      Den omständigheten att vissa medlemsstater föreskriver medling i straffrättsliga förfaranden när offret är en juridisk person föranleder ingen annan bedömning än den som domstolen gjorde i domen i det ovannämnda målet Dell’Orto.

      Med hänsyn till att rambeslutet inte innebär någon fullständig harmonisering på det berörda området, innebär beslutet varken något hinder eller någon skyldighet för medlemsstaterna att tillämpa bestämmelserna i detta även om brottsoffret är en juridisk person.

      Att tolka rambeslutet så, att det enbart avser fysiska personer utgör inte heller någon diskriminering av juridiska personer. Unionslagstiftaren kunde nämligen lagenligt inrätta ett system som skyddar endast fysiska personer, eftersom dessa befinner sig i en objektivt sett annan situation än den som juridiska personer befinner sig i, på grund av att de förstnämnda är mer sårbara och på grund av arten av de intressen som bara kan skadas vid brott mot fysiska personer, såsom brottsoffrets liv och fysiska integritet.

      Mot bakgrund av det ovan anförda ska artiklarna 1 a och 10 i rambeslutet tolkas på så sätt att begreppet brottsoffer inte omfattar juridiska personer med avseende på det främjande av medling i straffrättsliga förfaranden som föreskrivs i artikel 10.1 i nämnda beslut.

 Den andra frågan

 Domstolens behörighet

      Den ungerska regeringen har påpekat att det enligt straffprocesslagen är möjligt att använda medling när brottsoffret inte är en fysisk person. Med hänsyn till att rambeslutets tillämpningsområde dock enbart omfattar fysiska personer anser nämnda regering att det aktuella beslutet under alla omständigheter saknar betydelse för avgörandet i målet vid den nationella domstolen.

      Enligt fast rättspraxis är domstolen behörig att besvara en begäran om förhandsavgörande även om de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, i den mån den nationella lagstiftningen, vad gäller lösningen av problem i situationer som inte omfattas av unionsrätten, har anpassats till den lösning som har valts i unionsrätten. Det föreligger nämligen enligt domstolens praxis ett klart unionsrättsligt intresse av att bestämmelser i unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas, detta för att i framtiden undvika skilda tolkningar (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 17 juli 1997 i mål C‑130/95, Giloy, REG 1997, s. I‑4291, punkterna 19–28, av den 11 oktober 2001 i mål C‑267/99, Adam, REG 2001, s. I‑7467, punkterna 23–29, av den 15 januari 2002 i mål C‑43/00, Andersen og Jensen, REG 2002, s. I‑379, punkterna 15–19, och av den 16 mars 2006 i mål C‑3/04, Poseidon Chartering, REG 2006, s. I‑2505, punkterna 14–19).

      I likhet med vad den ungerska regeringen har angett, har det genom artikel 221/A i straffprocesslagen, med verkan från och med den 1 januari 2007 införts ett medlingsförfarande som, med avseende på de brott som nämns i denna artikel, är tillämpligt oberoende av om brottsoffret är en fysisk eller en juridisk person.

      Till följd av det ovan anförda leder den omständigheten att rambeslutet enbart avser brottsoffer som är fysiska personer inte i sig till att domstolen saknar behörighet att besvara den andra tolkningsfrågan.

 Prövning i sak

      Den nationella domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 10 i rambeslutet ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna är skyldiga att medge möjlighet till medling vid alla brott där de objektiva rekvisit som föreskrivs i den nationella lagstiftningen väsentligen motsvarar dem som gäller för de brott för vilka medling uttryckligen föreskrivs i nämnda lagstiftning.

      Förutom att artikel 34 EU överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma formen och tillvägagångssättet för att uppnå målet enligt rambeslutet, innebär artikel 10 i rambeslutet endast en skyldighet för medlemsstaterna att sträva efter att främja medling ”om [de] anser brottet lämpligt”, vilket innebär att valet av de brott vid vilka medling får ske omfattas av medlemsstaternas skönsmässiga bedömning.

      Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 10, och av det stora utrymmet för skönsmässig bedömning som rambeslutet medger de enskilda myndigheterna vid fastställandet av de konkreta tillvägagångssätten för att uppnå målen med beslutet (se dom av den 9 oktober 2008 i mål  C‑404/07, Katz, REG 2008, s. I‑7607, punkt 46), att den ungerska lagstiftaren inte har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att besluta att tillämpa medlingsförfarandet enbart vid brott mot person, transportsäkerhet och egendom, ett val som grundas främst på rättspolitiska överväganden.

      Medlemsstaternas bedömningsutrymme kan visserligen begränsas av skyldigheten att använda objektiva kriterier vid fastställandet av brottstyperna, men det finns inget som tyder på att sådana kriterier inte har använts i det nu aktuella fallet.

      Med hänsyn till det ovan anförda ska artikel 10 i rambeslutet tolkas på så sätt att medlemsstaterna inte är skyldiga att medge möjlighet till medling vid alla brott där de objektiva rekvisit som föreskrivs i den nationella lagstiftningen väsentligen motsvarar dem som gäller för de brott för vilka medling uttryckligen föreskrivs i nämnda lagstiftning.

 Den tredje och den fjärde frågan

 Domstolens behörighet

      I ungersk rätt föreskrivs det inte någon möjlighet till medling vid brott mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. Vidare framgår det av svaret på den andra tolkningsfrågan att rambeslutet inte kan anses innebära att medlemsstaterna är skyldiga att – när brottsoffret är en fysisk person – föreskriva en möjlighet till medling vid brott med avseende på vilka medling inte är möjlig enligt den nationella lagstiftningen, oavsett om de objektiva rekvisiten är desamma som dem som gäller för brott vid vilka medling kan ske.

      Med hänsyn till att medling sålunda är uppenbart omöjlig i en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet, saknas anledning att besvara den tredje och den fjärde frågan.

 Rättegångskostnader

      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Artiklarna 1 a och 10 i rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ska tolkas på så sätt att begreppet brottsoffer inte omfattar juridiska personer med avseende på det främjande av medling i straffrättsliga förfaranden som föreskrivs i artikel 10.1 i nämnda beslut.

2)      Artikel 10 i rambeslut 2001/220 ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna inte är skyldiga att medge möjlighet till medling vid alla brott där de objektiva rekvisit som föreskrivs i den nationella lagstiftningen väsentligen motsvarar dem som gäller för de brott för vilka medling uttryckligen föreskrivs i nämnda lagstiftning.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: ungerska.