Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 6 oktober 2016(*)

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 6 FEU – Artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principen om retroaktiv tillämpning av mildare strafflag – Italienska medborgare som organiserat olagliga inresor till Italien för rumänska medborgare – Gärningar fullbordade före Rumäniens anslutning till unionen – Verkan av Rumäniens anslutning till Europeiska unionen med avseende på brottet hjälp till olaglig inresa – Tillämpning av unionsrätten – Domstolens behörighet”

I mål C‑218/15,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale ordinario di Campobasso (Domstolen i Campobasso, Italien) genom beslut av den 29 april 2015, som inkom till domstolen den 11 maj 2015, i brottmålet mot

Gianpaolo Paoletti,

Umberto Castaldi,

Domenico Faricelli,

Antonio Angelucci,

Mauro Angelucci,

Antonio D’Ovidio,

Camillo Volpe,

Giampaolo Canzano,

Raffaele Di Giovanni,

Antonio Della Valle,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.L. da Cruz Vilaça (referent) samt domarna F. Biltgen, A. Borg Barthet, E. Levits och M. Berger,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        G. Paoletti, genom G. Milia, avvocato,

–        G. Canzano, genom P. Di Giovanni, avvocato,

–        Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. D’Ascia, avvocato dello Stato,

–        Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom H. Krämer och D. Nardi, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 26 maj 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6 FEU, artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

        Begäran har framställts i ett brottmål mot Gianpaolo Paoletti och andra italienska medborgare, vilka står åtalade för att ha hjälpt rumänska medborgare att olagligen resa in i Italien före Rumäniens anslutning till Europeiska unionen.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

        I skäl 2 i rådets direktiv 2002/90/EG av den 28 november 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EUT L 328, 2002, s. 17) anges följande:

”Åtgärder bör … vidtas för att bekämpa hjälp till olaglig invandring, både i samband med olaglig gränspassage i strikt mening och i avsikt att stödja nätverk som utnyttjar människor.”

        I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat skall anta lämpliga påföljder för

a)      den som avsiktligt hjälper en person som inte är medborgare i en medlemsstat att resa in i eller passera genom en medlemsstats territorium i strid mot denna stats lagstiftning om utlänningars inresa eller transitering,

b)      den som i vinstsyfte avsiktligt hjälper en person som inte är medborgare i en medlemsstat att vistas på en medlemsstats territorium i strid mot denna stats lagstiftning om utlänningars vistelse.”

        I artikel 3 i direktiv 2002/90 föreskrivs att varje medlemsstat ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de överträdelser som avses i artiklarna 1 och 2 i samma direktiv medför effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

        Artikel 1.1 i rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, 2002, s. 1), har följande lydelse:

”Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de överträdelser som anges i artiklarna 1 och 2 i direktiv 2002/90/EG medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som kan leda till utlämning.”

 Italiensk rätt

        Artikel 12.3 och 12.3-bis i decreto legislativo n. 286 – Testo unico delle disposizioni concernenti la disciplina dell’immigrazione e norme sulla condizione dello straniero (lagstiftningsdekret nr 286 – Konsoliderad version av lagstiftningen om immigration och om villkoren för utlänningar), av den 25 juli 1998 (ordinarie tillägg till GURI nr 191, av den 18 augusti 1998), i dess lydelse enligt legge n. 94 (lag nr 94) av den 15 juli 2009 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 286/1998), stadgar följande:

”3.      Den som i strid med bestämmelserna i detta lagstiftningsdekret främjar, leder, organiserar, finansierar eller utför transport av utlänningar till Italien, eller vidtar andra åtgärder som gör det möjligt för utlänningar att olagligen resa in i Italien eller en annan stat där de inte är medborgare eller inte har permanent uppehållstillstånd, döms, om inte gärningarna utgör allvarligare brott, till fängelse i fem till femton år samt böter på 15 000 euro för varje person när

a)      gärningarna avser olaglig inresa till eller vistelse i Italien för fem personer eller fler,

b)      den transporterade personens liv och hälsa har äventyrats i syfte att olagligen kunna resa in i och vistas i landet,

c)      den transporterade personen har utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling i syfte att olagligen kunna resa in i och vistas i landet,

d)      gärningarna har begåtts av tre eller fler personer i samförstånd, eller med hjälp av internationella transporttjänster eller dokument som har förfalskats, manipulerats eller under alla omständigheter anskaffats olagligen,

e)      gärningsmännen förfogar över vapen eller sprängämnen.

3-bis.            För det fall de gärningar som avses i artikel 12.3 uppfyller två eller flera av rekvisiten i leden a–e i nämnda punkt, utdöms strängare straff.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

        Det framgår av beslutet om hänskjutande att de åtalade i det nationella målet hade bildat ett företag i Italien som utgjorde en fiktiv filial av företaget Api Construction SRL, som bildats enligt rumänsk lag. Med hjälp av detta företag erhöll de under åren 2005 och 2005, från direzione provinciale del lavoro di Pescara (lokala arbetsmarknadsmyndigheten i Pescara, Italien), arbetstillstånd och sedermera uppehållstillstånd i Italien för 30 rumänska medborgare. Tillstånden utfärdades med stöd av artikel 27 g i lagstiftningsdekret nr 286/1998, vilken möjliggör för en utländsk arbetstagare som anställts i ett företag som är verksamt i Italien att, på arbetsgivarens begäran och oberoende av den lagstadgade kvoten utländska arbetstagare, få ett tillfälligt tillstånd.

        Av beslutet om hänskjutande framgår även att de åtalade i det nationella målet anklagas för att ha organiserat dessa rumänska medborgares olagliga inresa till Italien under en period före Rumäniens anslutning till unionen, ”i syfte att dra vinning av det intensifierade och ständiga utnyttjandet av lågavlönad utländsk arbetskraft”.

      Den hänskjutande domstolen söker få klarhet i dels huruvida – mot bakgrund av artikel 6 FEU, artikel 49 i stadgan och artikel 7 i Europakonventionen – Rumäniens anslutning till unionen har inneburit ett avskaffande av det brott som består i att italienska medborgare hjälper rumänska medborgare att olagligen resa in i Italien, när brottet begåtts före denna anslutning, dels huruvida principen om retroaktiv verkan av mildare strafflag ska tillämpas på de tilltalade i det nationella målet.

      Mot denna bakgrund beslutade Tribunale ordinario di Campobasso (Domstolen i Campobasso, Italien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

”1)      Ska artikel 7 i Europakonventionen, artikel 49 i stadgan och artikel 6 FEU tolkas så, att Rumäniens anslutning till Europeiska unionen den 1 januari 2007 har inneburit ett avskaffande av det brott som anges i och bestraffas enligt artikel 12 i lagstiftningsdekret nr 286/1998 avseende hjälp till rumänska medborgare att resa in och vistas i Italien?

2)      Ska nämnda artiklar tolkas så, att medlemsstaten inte får tillämpa principen om retroaktiv tillämpning av mildare strafflag på personer som före den 1 januari 2007 (eller före något annat senare datum då fördraget trädde i kraft fullt ut), det vill säga när Rumäniens anslutning till Europeiska unionen trädde i kraft, brutit mot artikel 12 i lagstiftningsdekret nr 286/1998 genom att hjälpa rumänska medborgare att resa in i Italien, en gärning som sedan den 1 januari 2007 inte längre är straffbar? ”

 Domstolens behörighet

      Den italienska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning, eftersom de åberopade bestämmelserna i unionsrätten inte är tillämpliga på ett mål som det nationella målet. De nationella bestämmelserna avseende brottet hjälp till olaglig inresa, oberoende av om brottet har begåtts för att hjälpa rumäner före Rumäniens anslutning till unionen, omfattas nämligen inte av unionsrättens tillämpningsområde.

      Domstolen erinrar härvidlag om att stadgans tillämpningsområde, med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, definieras i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (dom Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 17).

      Enligt domstolens praxis innebär begreppet ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 51 i stadgan, att det måste finnas en tillräckligt stark anknytning, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 24).

      Dessa överväganden motsvarar dem som ligger till grund för artikel 6.1 FEU, enligt vilken bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen (dom av den 8 maj 2014, Pelckmans Turnhout, C‑483/12, EU:C:2014:304, punkt 21).

      Av beslutet om hänskjutande framgår det visserligen inte uttryckligen vilka unionsbestämmelser som tillämpats genom de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet.

      Syftet med direktiv 2002/90 är emellertid, enligt skäl 2 däri, att bekämpa hjälp till olaglig invandring. Vidare måste varje medlemsstat, enligt artikel 1.1 i rambeslut 2002/946, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de överträdelser som anges i artiklarna 1 och 2 i direktiv 2002/90 medför effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som kan leda till utlämning.

      Oberoende av huruvida lagstiftningsdekret 286/1998 har antagits i syfte att införliva bestämmelserna i direktiv 2002/90 och i rambeslut 2002/946 med den italienska rättsordningen, är de straffrättsliga förfarandena i syfte att beivra hjälp till olaglig invandring, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, avsedda att säkerställa en tillämpning av direktivet och rambeslutet (se, analogt, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 27 och 28).

      Det ska i förevarande fall dessutom konstateras att tolkningsfrågorna har ställts för att få klarhet i på vilket sätt det faktum att rumänska medborgare har erhållit unionsmedborgarskap efter Rumäniens anslutning till unionen påverkar tillämpningen av nämnda nationella lagstiftning, vilket kräver en tolkning av unionsrätten.

      Av det anförda följer att domstolen är behörig att besvara de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt.

 Prövning i sak

 Inledande anmärkningar

      Enligt artikel 6.3 FEU ingår de grundläggande rättigheterna i Europakonventionen i unionsrätten som allmänna principer. I artikel 52.3 i stadgan föreskrivs dessutom att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionern ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Europakonventionen utgör emellertid inte något rättsligt instrument som formellt har införlivats med unionsrätten, så länge som unionen inte har anslutit sig till denna konvention (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 44, och dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 45).

      Det ska således enbart hänvisas till artikel 6 FEU och artikel 49 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 47, och dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 46)

 Prövning av tolkningsfrågorna

      Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 6 FEU och artikel 49 i stadgan ska tolkas så, att en stats anslutning till unionen inte utgör hinder för att en annan medlemsstat kan utdöma en straffrättslig påföljd till personer som, före denna anslutning, har begått ett brott bestående i att hjälpa medborgare i den förstnämnda staten att olagligen resa in i den andra medlemsstaten.

      Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida principen om retroaktiv tillämpning av mildare strafflag ska tillämpas på tilltalade som anklagas för att ha organiserat den olagliga invandringen.

      Det ska i detta avseende påpekas att denna princip, vilken slås fast i artikel 49.1 i stadgan, ingår i unionens primärrätt. Till och med före ikraftträdandet av Lissabonfördraget, i vilket stadgan tillerkänns samma rättsliga värde som fördragen, slog domstolen fast att denna princip följde av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och att den därför ska anses ingå bland de allmänna principer i unionsrätten som de nationella domstolarna ska iaktta när de tillämpar nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 maj 1997, Kremzow, C‑299/95, EU:C:1997:254, punkt 14).

      Enbart det faktum att omständigheterna i det nationella målet ägde rum åren 2004 och 2005, det vill säga innan Lissabonfördraget hade trätt i kraft, vilket skedde den 1 december 2009, utgör således inte hinder för att tillämpa artikel 49.1 i stadgan i förevarande fall.

      En tillämpning av den lag som föreskriver ett mildare straff förutsätter att det, över tid, föreligger flera på varandra följande lagar och vilar på konstaterandet att lagstiftaren har ändrat inställning till brottsrubriceringen eller till det straff som ska utdömas för ett brott.

      I förefarande fall framgår det av handlingarna i målet att de straffrättsliga bestämmelser som avses i det nationella målet, det vill säga artikel 12.3 och 12.3‑bis i lagstiftningsdekret 286/1998, inte har ändrats sedan de brott som de tilltalade i det nationella målet står åtalade för begicks. För hjälp till olaglig inresa i Italien utdöms nämligen fortfarande fängelse på mellan fem och femton år.

      Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att den lagändring som ska beaktas inte har skett i form av en strafflag, utan i form av akten för Rumäniens anslutning till unionen. Den hänskjutande domstolen menar att det faktum att rumänska medborgare har erhållit unionsmedborgarskap efter anslutningen, den 1 januari 2007, och undanröjandet, den 1 januari 2014, av de sista restriktionerna för den fria rörligheten för arbetstagare har gjort skälen för att lagföra personer som organiserat invandring av dessa medborgare under en tidigare period obsoleta.

      Den hänskjutande domstolen har tillagt att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) i plenum, i dom av den 10 januari 2008, slagit fast att Rumäniens anslutning till unionen inte kan anses ha inneburit ett avskaffande av brottet hjälp till olaglig inresa, när brottet begåtts före denna anslutning, och att denna praxis har bekräftats under åren 2011 och 2015. Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), första avdelningen, kom dock i beslut av den 8 maj 2007, genom vilket den återförvisade detta mål till Högsta domstolen i plenum, fram till den motsatta ståndpunkten.

      Frågan som ställs är således huruvida det faktum att de rumänska medborgarna har erhållit unionsmedborgarskap påverkar förutsättningarna för att hjälp till olaglig inresa ska vara straffbart och, i konsekvens därmed, tillämpningen av den i det nationella målet aktuella strafflagstiftningen.

      Artikel 12.3 och 12.3-bis i lagstiftningsdekret 286/1998 avser inte tredjelandsmedborgare som olagligen reser in i Italien och vistas där utan uppehållstillstånd, utan personer som hjälper nämnda medborgare att olagligen resa in och vistas i detta land. Enbart det faktum att dessa medborgare, efter det att de olagligen rest in i landet, har blivit unionsmedborgare till följd av att deras ursprungsstat har anslutit sig till unionen påverkar inte de straffrättsliga förfaranden som inletts mot personer som gör sig skyldiga till hjälp till olaglig inresa.

      Nyss nämnda erhållande av unionsmedborgarskap är nämligen en faktisk omständighet som inte påverkar förutsättningarna för att hjälp till olaglig inresa ska vara straffbart.

      Såsom har angetts ovan i punkt 28 utdöms enligt de straffrättsliga bestämmelser som är aktuella i det nationella målet, det vill säga artikel 12.3 och 12.3-bis i lagstiftningsdekret 286/90, fängelse för hjälp till olaglig inresa i Italien. Detta överensstämmer med artikel 3 i direktiv 2002/90 och artikel 1 i rambeslut 2002/946, där det föreskrivs att en sådan överträdelse ska medföra effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

      Brottsrekvisiten för hjälp till olaglig inresa enligt italiensk lagstiftning är således oförändrade och Rumäniens anslutning till unionen inte har påverkat kvalificeringen av detta brott.

      Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 26 och 27 i sitt förslag till avgörande följer det inte av någon bestämmelse i vare sig direktiv 2002/90 eller i någon annan unionsrättsakt att erhållandet av unionsmedborgarskap bör leda till en avkriminalisering av brott begångna av tilltalade, såsom dem i det nationella målet, som idkat människohandel för arbetskraftsändamål. Om domstolen dömde på motsatt vis, skulle detta i realiteten uppmuntra denna typ av människohandel så fort förfarandet för anslutning till unionen inletts, eftersom människohandlarna därefter skulle åtnjuta immunitet. Det skulle alltså leda till ett rakt motsatt resultat än det unionslagstiftaren eftersträvar.

      Domstolen har dessutom upprepade gånger slagit fast att bestämmelserna om unionsmedborgarskap är tillämpliga från det att de trädde i kraft. De ska därför tillämpas på aktuella verkningar av tidigare uppkomna situationer (se dom av den 11 juli 2002, D’Hoop, C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 25, och dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja, C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 58).

      Det framgår tydligt av beslutet om hänskjutande att det brott som de tilltalade i det nationella målet står åtalade för begicks under åren 2004 och 2005.

      Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 36 och 37 i sitt förslag till avgörande innebär det sätt på vilket det objektiva rekvisitet för detta brott utförs att det ska anses tillföra kategorin brott begångna vid ett visst tillfälle. Brottet hjälp till olaglig inresa fullbordas nämligen när tredjelandsmedborgaren passerar unionens yttre gräns och brottet hjälp till olaglig vistelse fullbordas när vederbörande tar emot de dokument som erhållits på ett bedrägligt sätt och som ger sken av att personen i fråga har rätt att utnyttja de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet eller av ställningen som utländsk arbetstagare med ett giltigt uppehålls- och arbetstillstånd.

      Det brott som de tilltalade i det nationella målet står åtalade för hade således fullbordats och avslutats innan Rumänien anslöt sig till unionen, vilket skedde den 1 januari 2007, och därmed innan de sista restriktionerna för den fria rörligheten för arbetstagare från denna stat undanröjdes, den 1 januari 2014.

      Härav följer att brottet i förevarande fall inte avser en situation uppkommen före Rumäniens anslutning till unionen som inte har fått full verkan före nämnda anslutningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2014, X, C‑318/13, EU:C:2014:2133, punkterna 22 och 23).

      Av de anförda följer att frågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 6 FEU och artikel 49 i stadgan ska tolkas så, att en stats anslutning till unionen inte utgör hinder för att en annan medlemsstat kan utdöma en straffrättslig påföljd till personer som, före denna anslutning, har begått ett brott bestående i att hjälpa medborgare i den förstnämnda staten att olagligen resa in i den andra medlemsstaten.

 Rättegångskostnader

      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 6 FEU och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att en stats anslutning till unionen inte utgör hinder för att en annan medlemsstat kan utdöma en straffrättslig påföljd till personer som, före denna anslutning, har begått ett brott bestående i att hjälpa medborgare i den förstnämnda staten att olagligen resa in i den andra medlemsstaten.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: italienska.