Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

Mål C‑184/10

Mathilde Grasser

mot

Freistaat Bayern

(begäran om förhandsavgörande från Bayerischer Verwaltungsgerichtshof)

”Direktiv 91/439/EEG – Ömsesidigt erkännande av körkort – Körkort som utfärdats av en medlemsstat i strid med bosättningsvillkoret – Värdmedlemsstatens vägran att erkänna körkortet enbart på grund av att bosättningsvillkoret åsidosatts”

Sammanfattning av domen

Transport – Vägtransport – Körkort – Direktiv 91/439 – Ömsesidigt erkännande av körkort – En värdmedlemsstats vägran att erkänna ett körkort utfärdat i en annan medlemsstat – Vägran grundad enbart på att innehavaren inte var bosatt i den andra medlemsstaten när körkortet utfärdades

(Rådets direktiv 91/439, i dess lydelse enligt direktiv 2008/65, artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4)

Artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439 om körkort, i dess lydelse enligt direktiv 2008/65, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en värdmedlemsstat inom sitt territorium vägrar att erkänna körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, när det på grundval av uppgifter på körkortet kan konstateras att kravet på permanent bosättning i artikel 7.1 b i nämnda direktiv inte är uppfyllt. Att innehavaren av körkortet inte har varit föremål för någon sådan åtgärd från värdmedlemsstatens sida som anges i artikel 8.2 i direktivet saknar härvid betydelse.

Direktiv 91/439 gör beträffande bosättningsvillkoret ingen åtskillnad mellan sökande som beviljas körkort för första gången och sådana som begär nytt körkort efter det att deras tidigare körkort dragits in. I båda fallen får körkortet endast utfärdas om sökanden har permanent bosättningsort inom den medlemsstat som utfärdar körkortet eller kan intyga att han eller hon har studerat där i minst sex månader.

Bosättningsvillkoret är av särskild betydelse även i de fall då körkort utfärdas för första gången. Om detta villkor inte är uppfyllt i ett sådant fall är det svårt eller rentav omöjligt för de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten att kontrollera huruvida de övriga villkoren enligt direktiv 91/439 är uppfyllda. Om det inte kan göras en sådan kontroll, skulle innehavaren av körkortet kunna sakna de kunskaper och den lämplighet som krävs av en förare och därmed utgöra en fara för trafiksäkerheten. Detta skulle för övrigt också äventyra upprätthållandet av principen att det inte är tillåtet att inneha körkort i mer än en medlemsstat, som slås fast i artikel 7.5 i direktiv 91/439.

(se punkterna 29–31 och 33 samt domslutet)













DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 19 maj 2011 (*)

”Direktiv 91/439/EEG – Ömsesidigt erkännande av körkort – Körkort som utfärdats av en medlemsstat i strid med bosättningsvillkoret – Värdmedlemsstatens vägran att erkänna körkortet enbart på grund av att bosättningsvillkoret åsidosatts”

I mål C‑184/10,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bayerischer Verwaltungsgerichtshof (Tyskland) genom beslut av den 16 mars 2010, som inkom till domstolen den 14 april 2010, i målet

Mathilde Grasser

mot

Freistaat Bayern,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues samt domarna A. Rosas (referent), U. Lõhmus, A. Ó Caoimh och P. Lindh,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 februari 2011,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Mathilde Grasser, genom M. Wandt, Rechtsanwalt,

–        Freistaat Bayern, genom M. Niese, i egenskap av ombud,

–        Tysklands regering, genom N. Graf Vitzthum och T. Henze, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom G. Braun och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 31 mars 2011 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (EGT L 237, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2008/65/EG av den 27 juni 2008 (EUT L 168, s. 36) (nedan kallat direktiv 91/439).

        Begäran har framställts i ett mål mellan Mathilde Grasser, som är tysk medborgare bosatt i Viereth-Trunstadt (Tyskland) och innehavare av ett körkort som utfärdats i Tjeckien, och Freistaat Bayern, angående ett beslut att neka henne rätten att använda sitt körkort i Tyskland.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionslagstiftningen

        Enligt fjärde skälet i direktiv 91/439 bör av trafiksäkerhetsskäl minimikrav fastställas för utfärdande av körkort.

        Artikel 1.1 och 1.2 i direktivet har följande lydelse:

”1.      I enlighet med bestämmelserna i detta direktiv skall medlemsstaterna införa nationella körkort i överensstämmelse med den gemenskapsmall som beskrivs i bilaga 1 eller I a. …

2.      Körkort som är utfärdade av medlemsstaterna skall erkännas ömsesidigt.”

        I artikel 7.1 i direktivet anges följande:

”Körkort får dessutom endast utfärdas till

b)      sökande med permanent bosättningsort inom den medlemsstat som utfärdar körkortet eller som kan intyga att de har studerat där i minst sex månader.”

        Enligt artikel 7.5 i direktiv 91/439 är det inte tillåtet att inneha körkort i mer än en medlemsstat.

        I artikel 8.2 och 8.4 första stycket i direktiv 91/439 föreskrivs följande:

”2.      Om inte annat följer av tillämpningen av territorialprincipen i straffrätt och ordningsbestämmelser får den medlemsstat där innehavaren av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat har sin permanenta bosättningsort tillämpa sina nationella bestämmelser om begränsning, återkallande, indragning och annullering i fråga om körkort och, om det behövs, byta ut körkortet i detta syfte.

4.      En medlemsstat får vägra att erkänna giltigheten av ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat om innehavaren inom den förstnämnda medlemsstatens territorium är föremål för någon av de åtgärder som anges i punkt 2.”

        I artikel 9 första stycket i direktivet stadgas följande:

”Med ’permanent’ bosättningsort avses i detta direktiv den plats där en person normalt bor, dvs. under minst 185 dagar varje kalenderår, till följd av personlig och yrkesmässig anknytning eller, om personen saknar yrkesmässig anknytning, till följd av en personlig anknytning som präglas av nära band mellan personen och den plats där han bor.”

        I artikel 12.3 i direktivet anges följande:

”Medlemsstaterna skall bistå varandra vid genomförandet av detta direktiv och skall om så behövs utbyta upplysningar om de körkort de har registrerat.”

 Den nationella lagstiftningen

      I 28 § punkterna 1 och 4 i förordningen om personers tillträde till vägtrafik (körkortsförordning) (Verordnung über die Zulassung von Personen zum Straßenverkehr (Fahrerlaubnis-Verordnung)) av den 18 augusti 1998 (BGBl. 1998 I, s. 2214), i dess lydelse enligt förordningen av den 7 januari 2009 (BGBl. 2009 I, s. 29), föreskrivs följande:

”1)      Innehavare av ett giltigt körkort som är utfärdat inom [Europeiska unionen] eller [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)], som har sin permanenta bosättningsort i den mening som avses i 7 § punkterna 1 eller 2 i Tyskland, får – med förbehåll för den begränsning som föreskrivs i punkterna 2–4 – framföra motordrivna fordon i detta land i enlighet med den behörighet som följer av nämnda körkort. …

4)      Behörigheten enligt punkt 1 gäller inte för innehavare av ett körkort som utfärdats inom [unionen] eller [EES],

2.      som enligt körkortet eller obestridliga uppgifter från den stat där körkortet har utfärdats var stadigvarande bosatta i Tyskland när det utfärdades, såvida de inte fått körkortet under en minst sex månader lång vistelse som studerande eller elever i den mening som avses i 7 § punkt 2,

3.      om, i Tyskland, domstol har beslutat att körkortet tillfälligt eller slutgiltigt ska dras in eller en förvaltningsmyndighet har fattat ett omedelbart verkställbart eller slutgiltigt beslut om indragning, om utfärdande av körkort har nekats genom ett lagakraftvunnet beslut eller om körkortet inte har dragits in endast på grund av att innehavaren under tiden har förklarat sig avstå från körkortet,

I fallen enligt första meningen punkterna 2 och 3 kan myndigheten genom förvaltningsbeslut fastställa att behörighet saknas.”

 Bakgrund till tvisten i det nationella målet och tolkningsfrågan

      Mathilde Grasser, född 1955, är tysk medborgare och bor i Viereth-Trunstadt i Tyskland. Hon har aldrig haft tyskt körkort.

      Klaganden erhöll den 31 maj 2006 ett körkort utfärdat av Plzeňs kommun (Tjeckien). På detta körkort anges som hennes bosättningsort ”Viereth-Trunstadt, Spolková republika Německo” (Viereth-Trunstadt, Förbundsrepubliken Tyskland).

      Genom skrivelse av den 3 april 2009 anmodade den tyska myndighet som är behörig att utfärda körkort (nedan kallad myndigheten) Mathilde Grasser att lämna in sitt körkort, så att det kunde antecknas på kortet att hon saknade förarbehörighet i Tyskland, då bosättningsvillkoret inte var uppfyllt när körkortet utfärdades. Myndigheten beredde även klaganden tillfälle att yttra sig innan den beslutade att dra in hennes förarbehörighet.

      Mathilde Grasser begärde omprövning av myndighetens beslut och begärde att den skulle ge henne rätt att använda det tjeckiska körkortet i Tyskland, eftersom hon inte hade gjort sig skyldig till någon trafikförseelse. I andra hand begärde hon att ett tyskt körkort skulle utfärdas för henne. Myndigheten avslog båda delarna av denna begäran.

      Genom beslut av den 3 juni 2009 förbjöds Mathilde Grasser att använda sitt tjeckiska körkort i Tyskland, och hon ålades att lämna in kortet, så att det kunde antecknas på detta att hon saknade förarbehörighet. Om så inte skedde, skulle körkortet beslagtas.

      Den 1 juli 2009 överklagade Mathilde Grasser detta beslut av den 3 juni 2009 till Verwaltungsgericht Bayreuth (förvaltningsrätten i Bayreuth) och yrkade att det skulle upphävas. Nämnda domstol upphävde beslutet genom dom av den 22 september 2009. Den fann att åsidosättandet av bosättningsprincipen inte i sig räcker för att inte erkänna förarbehörigheten i Tyskland. För detta skulle det enligt denna instans ha fordrats, utöver åsidosättandet av bosättningsprincipen, att Mathilde Grasser hade fått ett tidigare körkort indraget, återkallat, annullerat eller begränsat.

      Freistaat Bayern överklagade domen till Bayerischer Verwaltungsgerichtshof, som beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artiklarna 1.2, 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439/EEG tolkas så, att en värdmedlemsstat har rätt att inte erkänna ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, när det på grundval av uppgifter på körkortet kan konstateras att artikel 7.1 b i direktivet har åsidosatts, utan att dessförinnan ha vidtagit en sådan åtgärd som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/439/EEG mot innehavaren av körkortet?”

 Prövning av tolkningsfrågan

      Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en värdmedlemsstat inom sitt territorium vägrar att erkänna körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, när det på grundval av uppgifter på körkortet kan konstateras att kravet på permanent bosättning i artikel 7.1 b i nämnda direktiv inte är uppfyllt men körkortsinnehavaren inte har varit föremål för någon sådan åtgärd från värdmedlemsstatens sida som avses i artikel 8.2 i direktivet.

      Enligt fast rättspraxis stadgas i artikel 1.2 i direktiv 91/439 ett formlöst ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats av medlemsstaterna. I denna bestämmelse åläggs medlemsstaterna en klar och precis skyldighet, som innebär att medlemsstaterna inte har något utrymme att efter eget skön bedöma vilka åtgärder som ska vidtas för att iaktta denna (dom av den 19 februari 2009 i mål C‑321/07, Schwarz, REG 2009, s. I‑1113, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

      Den utfärdande medlemsstaten är skyldig att kontrollera att de minimivillkor som uppställs i unionsrätten, bland annat villkoren avseende bosättning och lämplighet i artikel 7.1 i direktiv 91/439, är uppfyllda och att det därmed är motiverat att utfärda ett körkort (domen i det ovannämnda målet Schwarz, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

      När myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat ett körkort i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 91/439 har de andra medlemsstaterna inte rätt att kontrollera att de villkor för utfärdande som uppställs i nämnda direktiv har iakttagits. Innehav av ett körkort som har utfärdats av en medlemsstat måste nämligen anses utgöra bevis för att körkortsinnehavaren vid tidpunkten för utfärdandet uppfyllde nämnda villkor (domen i det ovannämnda målet Schwarz, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

      Det framgår dock av dom av den 26 juni 2008 i de förenade målen C‑329/06 och C‑343/06, Wiedemann och Funk (REG 2008, s. I‑4635), och i de förenade målen C‑334/06–C‑336/06, Zerche m.fl. (REG 2008, s. I‑4691), att artiklarna 1.2, 7.1, 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439 tolkas så, att de inte alltid utgör hinder för att en medlemsstat ska kunna vägra att inom sitt territorium erkänna den förarbehörighet som följer med ett körkort som, efter att ett tidigare körkort dragits in, har utfärdats av en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 9 juli 2009 i mål C‑445/08, Wierer, punkt 50).

      En medlemsstat kan vägra att inom sitt territorium erkänna den förarbehörighet som följer med ett körkort som, efter att ett tidigare körkort dragits in, har utfärdats av en annan medlemsstat, när det på grundval av uppgifter på körkortet eller andra obestridliga uppgifter som härrör från den utfärdande medlemsstaten är klarlagt att innehavaren av körkortet, vilken fått ett tidigare körkort indraget i den förstnämnda medlemsstaten, vid utfärdandet av det nya körkortet inte hade sin permanenta bosättningsort i den utfärdande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Wiedemann och Funk, punkt 73, och Zerche m.fl., punkt 70).

      Om den utfärdande medlemsstaten uppenbart har åsidosatt bosättningsvillkoret rubbas alltså inte principen om ömsesidigt erkännande av körkort.

      Mathilde Grasser har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att hon, till skillnad från körkortsinnehavarna i de ovannämnda målen Wiedemann och Funk respektive Zerche m.fl., som hade fått sina tidigare körkort indragna, aldrig haft körkort tidigare och följaktligen inte kunnat bli föremål för en sådan åtgärd. Bedömningen i de målen är därför inte relevant för hennes fall, och åsidosättandet av bosättningsvillkoret motiverar inte att hennes tjeckiska körkort inte erkänns.

      Domstolen erinrar om att unionslagstiftaren, såsom framgår av fjärde skälet i direktiv 91/439, anser att det av trafiksäkerhetsskäl bör fastställas minimikrav för utfärdande av körkort. Bland dessa minimikrav ingår, enligt artikel 7.1 b i direktivet, ett krav på bosättning. Enligt denna bestämmelse får körkort endast utfärdas till sökande med permanent bosättningsort inom den medlemsstat som utfärdar körkortet eller som kan intyga att de har studerat där i minst sex månader.

      Domstolen har redan tidigare slagit fast att bosättningsvillkoret bland annat bidrar till att förebygga ”körkortsturism” i avsaknad av fullständig harmonisering mellan medlemsstaternas bestämmelser om utfärdande av körkort. Detta villkor är dessutom en nödvändig förutsättning för kontrollen av att villkoret avseende lämplighet är uppfyllt (domarna i de ovannämnda målen Wiedemann och Funk, punkt 69, och Zerche m.fl., punkt 66).

      Villkoret avseende bosättning, vilket avgör vilken medlemsstat som ska vara utfärdande medlemsstat, har dessutom, i egenskap av ett första villkor som gör det möjligt att kontrollera att sökande uppfyller övriga villkor i direktiv 91/439, särskild betydelse i förhållande till de sistnämnda villkoren (domarna i de ovannämnda målen Wiedemann och Funk, punkt 70, och Zerche m.fl., punkt 67).

      Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande, gör direktivet beträffande bosättningsvillkoret ingen åtskillnad mellan sökande som beviljas körkort för första gången och sådana som begär nytt körkort efter att deras tidigare körkort dragits in. I båda fallen får körkortet endast utfärdas om sökanden har permanent bosättningsort inom den medlemsstat som utfärdar körkortet eller kan intyga att han eller hon har studerat där i minst sex månader.

      Det ska konstateras att bosättningsvillkoret är av särskild betydelse även i de fall då körkort utfärdas för första gången.

      Om detta villkor inte är uppfyllt i ett sådant fall är det svårt eller rentav omöjligt för de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten att kontrollera huruvida de övriga villkoren enligt direktiv 91/439 är uppfyllda. Om det inte kan göras en sådan kontroll, skulle innehavaren av körkortet kunna sakna de kunskaper och den lämplighet som krävs av en förare och därmed utgöra en fara för trafiksäkerheten. Detta skulle för övrigt också äventyra upprätthållandet av principen att det inte är tillåtet att inneha körkort i mer än en medlemsstat, som slås fast i artikel 7.5 i direktiv 91/439.

      Att innehavaren av körkortet inte har varit föremål för någon sådan åtgärd från värdmedlemsstatens sida som anges i artikel 8.2 i direktivet saknar härvid betydelse.

      Av vad som anförts följer att tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4 i direktiv 91/439 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en värdmedlemsstat inom sitt territorium vägrar att erkänna körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, när det på grundval av uppgifter på körkortet kan konstateras att kravet på permanent bosättning i artikel 7.1 b i nämnda direktiv inte är uppfyllt. Att innehavaren av körkortet inte har varit föremål för någon sådan åtgärd från värdmedlemsstatens sida som anges i artikel 8.2 i direktivet saknar härvid betydelse.

 Rättegångskostnader

      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artiklarna 1.2, 7.1 b, 8.2 och 8.4 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2008/65/EG av den 27 juni 2008, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en värdmedlemsstat inom sitt territorium vägrar att erkänna körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, när det på grundval av uppgifter på körkortet kan konstateras att kravet på permanent bosättning i artikel 7.1 b i nämnda direktiv inte är uppfyllt. Att innehavaren av körkortet inte har varit föremål för någon sådan åtgärd från värdmedlemsstatens sida som anges i artikel 8.2 i direktivet saknar härvid betydelse.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: tyska.