Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri tjänst ifrån Karnov Group där vi samlat alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument. Karnov Open fungerar som en unik sökmotor, vilken ger direkt tillgång till offentlig rättsinformation. För att använda hela Karnovs tjänst, logga in här.

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PEDRO CRUZ VILLALÓN

Föredraget den 6 februari 2014(1)

Mål C‑516/12, C‑517/12 och C‑518/12

CTP - Compagnia Trasporti Pubblici SpA

mot

Regione Campania

mot

Provincia di Napoli

(begäran om förhandsavgörande från Consiglio di Stato (Italien))

”Transporter – Förordning nr 1191/69 – Rätten för privata företag att få ersättning för ekonomisk skada till följd av allmän trafikplikt – Skyldighet för transportföretag att ansöka om upphävande av allmän trafikplikt som medför ekonomiska nackdelar för dem”









        I förevarande mål ges domstolen tillfälle att klargöra en viss aspekt av systemet med ersättning för åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar som föreskrivs i förordning (EEG) nr 1191/69,(2) vars ändring genom förordning nr 1893/91(3) ger upphov till problem med att integrera de båda bestämmelserna.

        Närmare bestämt handlar det om att avgöra i vilka fall en ansökan om ersättning för de ekonomiska nackdelar som en allmän trafikplikt medför ska föregås av en ansökan om upphävande, helt eller delvis, av denna plikt. Domstolen har hittills inte haft tillfälle att uttala sig rörande denna fråga.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätt

        I artikel 1 i förordning nr 1191/69, i dess lydelse enligt förordning nr 1893/91, föreskrivs följande:

”1.      Denna förordning skall tillämpas på transportföretag som utför transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar.

Medlemsstaterna får från denna förordnings tillämpningsområde undanta företag vilkas verksamhet är begränsad uteslutande till stads-, förorts- eller regional trafik.

2.      I denna förordning avses med

‑      stads- och förortstrafik: sådana transporttjänster som tillgodoser behoven i en stadskärna eller en storstadsregion och behovet av transporter däremellan och de omgivande områdena,

‑      regional trafik: sådana transporttjänster som utförs för att tillgodose transportbehoven i en region.

3.      Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall upphäva de med begreppet offentlig tjänst förbundna förpliktelser som definieras i denna förordning och som avser transporter med järnväg, väg eller inre vattenvägar.

4.      För att säkerställa en tillräcklig tillgång till transporttjänster, särskilt med beaktande av sociala och miljömässiga faktorer samt fysisk planering eller för att erbjuda specialtaxor för vissa grupper av passagerare, får medlemsstaternas behöriga myndigheter ingå avtal med ett transportföretag om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt. Villkor och närmare bestämmelser för sådana avtal anges i avsnitt V.

5.      Medlemsstaternas behöriga myndigheter får dock bibehålla eller besluta om sådan allmän trafikplikt som avses i artikel 2 i fråga om stads-, förorts- och regionala persontransporter. Villkor och närmare bestämmelser, däribland om kompensationsformerna anges i avsnitt II, III och IV.

…”

        I artikel 2.1 i förordningen föreskrivs att ”[m]ed allmän trafikplikt avses skyldigheter som ett transportföretag inte alls skulle fullgöra eller inte fullgöra i samma utsträckning eller på samma sätt, om det tog hänsyn enbart till sina egna affärsintressen”.

        Artikel 4 i förordningen har följande lydelse:

”1.      Det är en uppgift för transportföretagen att hos medlemsstaternas behöriga myndigheter ansöka om upphävande, helt eller delvis, av allmän trafikplikt, om detta medför ekonomiska nackdelar för dem.

2.      I sina ansökningar får transportföretagen föreslå att den rådande transportlösningen byts ut mot en annan. Företagen skall tillämpa bestämmelserna i artikel 5 vid beräkningen av vilka besparingar som skulle kunna göras för att förbättra deras ekonomiska ställning.”

        I artikel 5 i förordningen föreskrivs följande:

”1.      Skyldigheten att bedriva verksamhet eller att utföra transporter skall anses medföra ekonomisk belastning, om den minskning av kostnaderna som skulle bli följden av att skyldigheten att bedriva viss transportverksamhet helt eller delvis upphävs överstiger den intäktsminskning som blir följden av upphävandet.

Den ekonomiska skadan skall framräknas med hänsyn till skyldighetens effekter på företagets verksamhet i sin helhet.

2.      Skyldigheten att följa taxebestämmelser skall anses medföra ekonomisk skada när skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna i den trafik som trafikplikten gäller är mindre än skillnaden mellan de intäkter och kostnader som skulle ha uppkommit i trafiken om den bedrevs affärsmässigt, varvid hänsyn skall tas såväl till kostnaderna för den verksamhet som följer av skyldigheten som till marknadsläget.”

        Artikel 6 i förordningen har följande lydelse:

”1.      Sådana ansökningar som nämns i artikel 4 skall senast ett år efter denna förordnings ikraftträdande ges in av transportföretagen till medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Transportföretag får ge in ansökningarna efter utgången av ovannämnda frist, om de finner att förutsättningarna enligt artikel 4.1 är uppfyllda.

2.      Beslut om att bibehålla allmän trafikplikt eller del därav eller beslut att avveckla sådan plikt vid utgången av en viss period skall innehålla bestämmelser om ersättning för skada till följd av beslutet; ersättningsbeloppet skall framräknas i enlighet med de i artiklarna 10–13 fastställda gemensamma rutinerna.

3.      Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall fatta beslut om ansökningar avseende skyldighet att bedriva verksamhet och att utföra transporter senast ett år efter ansökans inlämnande; motsvarande beslut ifråga om ansökningar avseende skyldighet att följa taxebestämmelser skall fattas senast sex månader efter ansökans inlämnande.

Rätt till ersättning föreligger från och med dagen för beslutet, dock tidigast den 1 januari 1971.

4.      Om emellertid medlemsstaternas behöriga myndigheter anser det nödvändigt på grund av antal och omfattning av ansökningarna från olika företag, får de förlänga den i punkt 3 första stycket föreskrivna tidsfristen till den 1 januari 1972. I sådant fall föreligger rätten till ersättning från och med detta datum.

Då medlemsstaternas behöriga myndigheter avser att utnyttja denna möjlighet, skall de underrätta berörda företag härom senast sex månader efter ansökans ingivande.

Skulle någon medlemsstat drabbas av särskilda svårigheter, får rådet på begäran av denna stat och på förslag av kommissionen bemyndiga medlemsstaten att förlänga tidsfristen som anges i första stycket till den 1 januari 1973.

5.      Har behöriga myndigheter inte fattat beslut inom den fastställda tidsfristen, skall den skyldighet som begärts upphävd i ansökan enligt artikel 4.1 anses upphävd.

6.      På grundval av en rapport som inlämnats av kommissionen före den 31 december 1972 skall rådet studera förhållandena i varje medlemsstat i fråga om tillämpningen av denna förordning.”

        Artikel 9.1 och 9.2 har följande lydelse:

”1.      Ersättning för ekonomisk nackdel som drabbat ett företag på grund av skyldigheten att tillämpa taxor för persontransporter med hänsyn till vissa resandekategorier skall framräknas i enlighet med de i artikel 11–13 fastställda gemensamma metoderna.

2.      Ersättning skall utgå från och med den 1 januari 1971.

Skulle någon medlemsstat drabbas av särskilda svårigheter, får rådet på begäran av denna stat och på förslag av kommissionen bemyndiga medlemsstaten att förlänga tidsfristen till den 1 januari 1972.”

        I dess nuvarande lydelse föreskrivs följande i artikel 14 i förordningen:

”1.      Med avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt avses ett avtal som slutits mellan en medlemsstats behöriga myndigheter och ett transportföretag för att tillhandahålla allmänheten tillräckliga transporttjänster.

Ett avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt kan särskilt omfatta

‑      transporttjänster som uppfyller fastställda normer i fråga om kontinuitet, regelbundenhet, kapacitet och kvalitet,

‑      kompletterande transporttjänster,

‑      transporttjänster mot särskilda taxor eller på särskilda villkor, framför allt för vissa passagerargrupper eller på vissa färdsträckor,

‑      tjänsternas anpassning till faktiska behov.

2.      Ett avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt skall bl.a. omfatta följande punkter:

a)      Detaljupplysningar om den transporttjänst som skall tillhandahållas, särskilt normerna i fråga om kontinuitet, regelbundenhet, kapacitet och kvalitet.

b)      Priset på de tjänster som omfattas av avtalet, vilket pris antingen skall utgöra ett tillägg till biljettintäkterna eller inkludera dessa intäkter, samt närmare bestämmelser om de finansiella förhållandena mellan de två parterna.

c)      Regler om tillägg och ändringar i avtalet, särskilt för att ta hänsyn till oförutsebara förändringar.

d)      Avtalets giltighetstid.

e)      Påföljder vid avtalsbrott.

3.      Sådana tillgångar som utnyttjas vid tillhandahållandet av de transporttjänster som är föremål för ett avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt kan antingen höra till företaget eller vara ställda till dess förfogande.

4.      Ett företag, som avser att upphöra med eller genomföra väsentliga förändringar i en transporttjänst som det tillhandahåller allmänheten kontinuerligt och regelbundet och som inte omfattas av avtalssystemet eller den allmänna trafikplikten, skall underrätta medlemsstatens behöriga myndigheter om detta senast tre månader i förväg.

De behöriga myndigheterna får besluta att avstå från sådan underrättelse.

Denna bestämmelse skall inte inverka på giltigheten av andra nationella förfaringssätt som avser rätten att upphöra med eller ändra transporttjänster.

5.      Efter att ha mottagit den i punkt 4 angivna underrättelsen kan de behöriga myndigheterna ålägga företaget att upprätthålla den ifrågavarande transporttjänsten i högst ytterligare ett år räknat från tidpunkten för uppsägningen, varvid de skall meddela företaget detta minst en månad före uppsägningstidens utgång.

Myndigheterna får även ta initiativ till förhandlingar om inrättande eller ändring av en sådan transporttjänst.

6.      De kostnader som uppkommer för transportföretagen till följd av förpliktelserna enligt punkt 5, skall företagen kompenseras för enligt de i avsnitt II, III och IV fastställda gemensamma metoderna.”

      I den ursprungliga versionen föreskrevs följande i artikel 14:

”1.      Utom i de fall som anges i artikel 1.3 får medlemsstaterna efter denna förordnings ikraftträdande införa allmän trafikplikt endast om sådan plikt har väsentlig betydelse för att tillgodose en tillfredsställande transportförsörjning.

2.      När på detta sätt införd allmän trafikplikt medför sådan ekonomisk skada för transportföretagen som avses i artikel 5.1 och artikel 5.2 eller sådana ekonomiska nackdelar som sägs i artikel 9, skall medlemsstaternas behöriga myndigheter, när de beslutar att införa sådan trafikplikt, se till att kompensation ges för de skador som blir följden därav. Föreskrifterna i artiklarna 10–13 skall därvid tillämpas.”

B –    Nationell rätt

      I artikel 17 i lagstiftningsdekret nr 422 av den 19 november 1997 om överföring till regionerna och de lokala organen av funktioner och uppgifter inom området lokala allmänna transporttjänster, jämförd med artikel 4.4 i lag nr 59 av den 15 mars,(4) föreskrivs följande:

”Regionerna, provinserna och kommunerna ska för att trygga användarnas rörlighet fastställa allmän trafikplikt i enlighet med artikel 2 i förordning (EEG) nr 1191/69, i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr 1893/91. De ska i de tjänsteavtal som avses i artikel 19 reglera den ekonomiska ersättningen till de företag som tillhandahåller tjänsterna. Inom ramen för dessa avtal ska enligt ovannämnda gemenskapsrättsliga bestämmelse hänsyn tas till intäkter från taxor och även från eventuella kringtjänster för transporter.”

II – Faktiska omständigheter

      Compagnia Trasporti Pubblici SpA (nedan kallat CTP) tillhandahåller lokala allmänna transporttjänster i provinsen Neapel och har upprepade gånger utan framgång ansökt hos de regionala och lokala myndigheterna om ersättning för de ekonomiska nackdelar som tillhandahållandet av dessa tjänster har medfört.

      CTP överklagade avslagsbesluten till Tribunale Amministrativo Regionale per la Campania, som ogillade överklagandena med motiveringen att ersättning enligt artikel 4 i förordning nr 1191/69 endast kan sökas om man först har ansökt om upphävande av tjänsteplikten och denna ansökan har avslagits av den behöriga myndigheten, vilket inte var fallet här.

      Ovannämnda domar har överklagats och Consiglio di Stato har hänskjutit förevarande tolkningsfrågor som har förenats.

III – Tolkningsfrågan

      De tre tolkningsfrågor som Consiglio di Stato har hänskjutit har samma lydelse:

”Uppkommer rätt till ersättning enligt artikel 4 i förordning (EEG) nr 1191/69 endast om behöriga myndigheter inte, efter ansökan, har beslutat om upphävande av tjänsteplikt som medför ekonomiska nackdelar för transportföretaget eller ska denna bestämmelse endast tillämpas på plikten att tillhandahålla sådana tjänster som enligt förordningen ska upphävas och inte får bibehållas?”

      Den hänskjutande domstolen anser att artiklarna 1, 4 och 6 i förordning nr 1191/69 kan tolkas på två olika sätt när det gäller uppkomsten av rätt till ersättning.

      Enligt en tolkning som den hänskjutande domstolen betecknar som ”teleologisk”, och som uppges vara den som Tribunale Amministrativo har förespråkat, kan rätt till ersättning uppkomma först efter att en ansökan om upphävande av tjänsteplikten har avslagits.

      Enligt en tolkning som den hänskjutande domstolen betecknar som ”systematisk”, uppkommer rätt till ersättning utan att någon ansökan om upphävande behöver göras, eftersom det handlar om en plikt som får bibehållas med stöd av artikel 1 i förordning nr 1191/69.

IV – Förfarandet vid domstolen

      Domstolens ordförande beslutade den 29 november 2012 att förena de tre mål i vilka Consiglio di Stato har begärt förhandsavgörande.

      Förutom CTP har Regione Campania, Provincia di Napoli, den italienska regeringen och kommissionen deltagit i förfarandet.

      Vid den muntliga förhandlingen den 20 november 2013 har CTP, Regione Campania, den italienska regeringen och kommissionen yttrat sig.

V –    Argument

      CTP har gjort gällande att avtalet inte är av ömsesidigt bindande karaktär utan är att betrakta som ett ”länkavtal” som innehåller samma villkor som den föregående koncessionen. Enligt CTP är detta villkor som regionerna ålägger samtliga transportföretag, utan att tjänsterna i fråga har varit föremål för en offentlig upphandling.

      Regione Campania har å sin sida gjort gällande att CTP:s skyldigheter följer av ett ömsesidigt avtal som gäller sedan februari 2003.

      CTP har anslutit sig till den ovan beskrivna ”systematiska” tolkningen. CTP har vidare gjort gällande att den italienska staten inte har infört ett sådant förfarande som gör det möjligt att pröva ansökningar om befrielse från allmän trafikplikt och att den därmed har åsidosatt artikel 18 i förordning nr 1191/69.

      Avslutningsvis menar CTP att det förfarande som föreskrivs i artiklarna 4 och 6 i förordning nr 1191/69 var tillfälligt och att det där föreskrivs en tidsfrist till och med den 1 januari 1973 för att ansöka om upphävande av allmän trafikplikt. Det skulle enligt CTP vara absurt om ersättningen skulle vara beroende av om en sådan ansökning har gjorts, eftersom det skulle innebära att alla företag som ålagts en allmän trafikplikt efter den 1 januari 1973 skulle nekas rätt till ersättning.

      Regione Campania, Provincia di Napoli och den italienska regeringen har förespråkat den ”teleologiska” tolkningen och menar att om företaget inte har ansökt om upphävande av trafikplikten innebär det att företaget har för avsikt att uppfylla denna plikt. Det innebär i sin tur att den inte medför någon ekonomisk skada och att det därmed inte föreligger någon rätt till ersättning.

      Den italienska regeringen har i synnerhet framhållit att även om förordning nr 1191/69 till att börja med endast krävde en ansökan om upphävande av trafikplikt om denna plikt införts innan förordningen trädde i kraft, så förändrades situationen avsevärt i och med den ändring som gjordes genom förordning nr 1893/91. Genom denna förordning fick artikel 1 en ny lydelse och en punkt 5 infördes, enligt vilken medlemsstaterna får bibehålla eller besluta om allmän trafikplikt i enlighet med de villkor och närmare bestämmelser (däribland om kompensationsformerna) som anges i avsnitten II–IV i förordning nr 1191/69. Bland dessa återfinns just artikel 4, det vill säga den bestämmelse som kräver att en ansökan om upphävande av allmän trafikplikt först ska göras.

      Avslutningsvis har kommissionen gjort gällande att förordning nr 1191/69 föreskriver olika skyldigheter för allmän trafikplikt (artikel 1.5 och avsnitt IV) och för avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt (artikel 1.4 och avsnitt V). Om de skyldigheter som CTP har påtagit sig följde av ett avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt, skulle priset för dessa tjänster anges i avtalet och den skyldighet att ansöka om upphävande som föreskrivs i artikel 4 i förordningen skulle inte vara tillämplig.

      Enligt kommissionen framgår det emellertid inte av beslutet att begära förhandsavgörande om de transporttjänster som CTP tillhandahåller har sin grund i en allmän trafikplikt som myndigheterna ensidigt har beslutat om eller om de bygger på ett avtal om tillhandahållande av tjänster.

      Vidare menar kommissionen att skyldigheten att ansöka om upphävande av trafikplikten endast gäller sådan allmän trafikplikt som förelåg då förordning nr 1191/69 trädde i kraft, det vill säga den 1 juli 1969. Härvidlag erinrar kommissionen om att det enligt artikel 14 i förordningen, innan den ändrades genom förordning nr 1893/91, var möjligt för medlemsstaterna att ensidigt införa allmän trafikplikt efter att förordning nr 1191/69 hade trätt i kraft utan att rätten till kompensation förutsatte att en ansökan om upphävande av trafikplikten hade gjorts. Genom förordning nr 1893/91 infördes i artikel 14 i förordning nr 1191/69 föreskrifter om slutande av avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt, utan att bestämmelserna om allmän trafikplikt som ensidigt införts efter förordningens ikraftträdande ändrades.

      Avslutningsvis har kommissionen tillagt att begreppen ”bibehålla” och ”avveckla” allmän trafikplikt som återfinns i femte skälet i förordning nr 1191/69 avser förhållanden som förelåg då förordningen trädde i kraft.

VI – Bedömning

      Oavsett hur tolkningsfrågan är formulerad är syftet med den, såsom framgått av parternas argumentation, att få klarlagt i vilka fall en ersättning för de ekonomiska nackdelar som uppstått på grund av uppfyllandet av en allmän trafikplikt ska föregås av en ansökan om upphävande, helt eller delvis, av denna trafikplikt.

A –    Det omtvistade förhållandets rättsliga karaktär

      Den första frågan som behöver klargöras för att kunna avgöra tvisten i målet vid den nationella domstolen gäller vilken karaktär det rättsliga förhållandet mellan CTP och den lokala myndigheten har.

      Om det rör sig om ett ”avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt” är artikel 14.2 i förordning nr 1191/69 tillämplig. Enligt denna artikel ska ett sådant avtal bland annat omfatta ”c) [r]egler om tillägg och ändringar i avtalet, särskilt för att ta hänsyn till oförutsebara förändringar”. Eventuella ändringar i avtalet omfattas enligt artikel 14-4–14.6 av följande bestämmelser: 1) Företaget ska underrätta myndigheterna (senast 3 månader) i förväg om det har för avsikt att avsluta eller ändra avtalet. 2) Myndigheterna kan inom en månad ålägga företaget att upprätthålla tjänsten i högst ett år, samt ta initiativ till förhandlingar. 3) Kompensation för de kostnader som uppkommer på grund av förpliktelsen att upprätthålla tjänsten i ett år.

      Handlar det däremot om en ”allmän trafikplikt” är enligt parternas framställning i målet artikel 4 i förordning nr 1191/69 tillämplig. Enligt denna artikel ska företaget först ha ansökt om upphävande, helt eller delvis, av allmän trafikplikt för att få rätt till ersättning.

      Svaret på denna fråga har inte framgått klart av handlingarna i målet. Å ena sidan finns det tecken på att det rör sig om ett avtal, men å andra sidan har det också gjorts gällande att det skulle röra sig om en administrativ koncession med inslag av allmän trafikplikt.

      Inte heller under förhandlingen gavs något svar på denna fråga.

      Enligt min uppfattning finns det mycket som talar för att CTP:s verksamhet omfattas av begreppet ”allmän trafikplikt” i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1191/69, det vill säga ”skyldigheter som ett transportföretag inte alls skulle fullgöra eller inte fullgöra i samma utsträckning eller på samma sätt, om det tog hänsyn enbart till sina egna affärsintressen”. Under alla förhållanden anser jag att det i sista hand ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra vilken rättslig karaktär detta förhållande har.

      Om Consiglio di Stato finner att förhållandet utgörs av ett avtal, är såsom påpekats i punkt 34 artikel 4 i förordning nr 1191/69, som den aktuella tolkningsfrågan avser, inte på något sätt tillämplig.

      Endast om förhållandet enligt Consiglio di Stato är att betrakta som en allmän trafikplikt, är det nödvändigt att EU-domstolen besvarar frågan huruvida en föregående ansökan om upphävande av trafikplikten är en nödvändig förutsättning för en ansökan om ersättning. I detta fall ska nedanstående överväganden beaktas.

B –    Ersättning för fullgörande av allmän trafikplikt inom ramen för förordning nr 1191/69

      Som framgått har parterna som har medverkat i detta förfarande förespråkat motstridiga tolkningar av de bestämmelser som reglerar ersättningen för fullgörande av allmän trafikplikt.

      Å ena sidan har Regione Campania, Provincia di Napoli och den italienska regeringen förespråkat en tolkning som de betecknar som ”teleologisk” och dragit slutsatsen att rätt till ersättning uppkommer först när en föregående ansökan om upphävande av trafikplikten har avslagits.

      CTP har å sin sida hävdat en ”systematisk” tolkning som innebär att rätt till ersättning uppkommer utan att det först behöver göras någon ansökan om upphävande av trafikplikten, eftersom det handlar om en skyldighet som har införts ensidigt.

      Kommissionen har avslutningsvis förordat en tredje tolkning som innebär att kravet på en föregående ansökan om upphävande endast gäller sådan trafikplikt som förelåg då förordning nr 1191/69 trädde i kraft, det vill säga den 1 juli 1969.

      Denna tredje tolkning är enligt min uppfattning den som bäst skänker rättvisa åt bestämmelserna i förordning nr 1191/69.

      Enligt den ursprungliga versionen av artikel 1.1 i förordning nr 1191/69 skulle medlemsstaterna upphäva den allmänna trafikplikt som gällt för transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar. Enligt artikel 1.2 fick trafikplikten emellertid bibehållas i den utsträckning den var nödvändig för att säkerställa en tillfredsställande trafikförsörjning.

      I artikel 4 i förordningen – som inte ändrades år 1991– föreskrevs, och föreskrivs, att transportföretagen ska ansöka om upphävande av allmän trafikplikt om detta medför ekonomiska nackdelar för dem. Sådana ansökningar ska enligt artikel 6.1 – som inte heller ändrades – ges in ”senast ett år efter denna förordnings ikraftträdande”, det vill säga efter den 1 juli 1969. Det är således uppenbart att artikel 4 endast avsåg ­– och avser – allmän trafikplikt som förelåg före år 1969 och som kvarstår efter nämnda datum.

      I andra stycket i artikel 6.1 föreskrivs det visserligen att ”[t]ransportföretag får ge in ansökningarna efter utgången av ovannämnda frist, om de finner att förutsättningarna enligt artikel 4.1 är uppfyllda”, det vill säga om den allmänna transportplikten medför ekonomiska nackdelar för dem. Det innebär emellertid inte att sådana ansökningar får ges in av företag som ålagts allmän trafikplikt efter den 1 juli 1969, utan endast att de företag som inte inom ett år hade ansökt om upphävande av allmän trafikplikt som redan förelåg när förordning nr 1191/69 trädde i kraft fick göra det senare, förutsatt, får det antas, att sådana omständigheter som avses i artikel 4.1 hade uppkommit först senare. Med andra ord avser artikel 1 i förordning nr 1191/69, i dess ursprungliga lydelse, och artiklarna 4 och 6 i samma förordning endast sådan allmän trafikplikt som redan förelåg den 1 juli 1969.

      Trots att syftet med förordning nr 1191/69 var att upphäva sådan allmän trafikplikt vid transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar som förelåg den 1 juli 1969, var det som sagt enligt förordningen möjligt att bibehålla denna trafikplikt under vissa förhållanden samt att införa ny trafikplikt i framtiden, vilket är av störst intresse i förevarande mål.

      Enligt den ursprungliga lydelsen av artikel 14.1 fick medlemsstaterna införa allmän trafikplikt efter att förordning nr 1191/69 hade trätt i kraft, förutsatt att de i förekommande fall såg till att ”kompensation ges för de skador som blir följden därav”. För att ge sådan kompensation krävdes inte någon föregående ansökan om upphävande av den allmänna trafikplikten, eftersom det i artikel 14.2 endast föreskrevs att medlemsstaterna ”när de beslutar att införa sådan trafikplikt, [ska] se till att kompensation ges”. Det innebär således att systemet i artiklarna 4 och 6 inte tillämpades. Detta var också helt följdriktigt, eftersom dessa bestämmelser som framgått avsåg upphävande av allmän trafikplikt som förelåg innan förordning nr 1191/89 trädde i kraft och inte allmän trafikplikt som införts med stöd av denna förordning.

      Mot bakgrund av detta var en ansökan om upphävande av den allmänna trafikplikten bara en nödvändig förutsättning för de företag som ville ha ersättning för ekonomiska nackdelar till följd av allmän trafikplikt som införts före den 1 juli 1969. Ersättning för ekonomiska nackdelar till följd av allmän trafikplikt som införts senare skulle däremot fastställas i det beslut genom vilket den allmänna trafikplikten infördes, och därmed skulle även villkoren för att bevilja den och eventuellt för att ändra dess innehåll anges i det beslutet.

      Ovanstående slutsats påverkas inte av den italienska regeringens argument att artikel 14 fick en annan räckvidd genom ändringen år 1991. Detta resonemang bygger på att det tidigare var artikel 14 som gjorde det möjligt för medlemsstaterna att fatta nya beslut om allmän trafikplikt, men att denna befogenhet nu regleras i den nya artikel 1 i förordning nr 1191/69, som är ett resultat av den ändring som infördes genom förordning nr 1893/91, där det i punkt 5 föreskrivs att behöriga myndigheter får ”besluta om [viss] allmän trafikplikt”, för vilka ”[v]illkor och närmare bestämmelser, däribland om kompensationsformerna anges i avsnitt II, III och IV”. I avsnitt II ingår just artikel 4, det vill säga den bestämmelse där det föreskrivs att företagen först måste ansöka om upphävande av den allmänna trafikplikten för att ha rätt till ersättning. En systematisk tolkning av artikel 1 talar mot detta resonemang.

      Som nämnts föreskrivs i artikel 6 att ansökningar om upphävande av den allmänna trafikplikten enligt artikel 4 skulle ges in senast ett år efter det att förordning nr 1191/69 trädde i kraft. Denna bestämmelse har inte ändrats på något sätt, vilket innebär att referensdatumet fortfarande är den 1 juli 1969. På den här punkten innebar 1991 års omarbetning således inte någon förändring, utan kravet på en ansökan om upphävande gäller fortfarande bara allmän trafikplikt som förelåg vid den tidpunkt då förordning nr 1191/69 trädde i kraft.

      Det kan mot bakgrund av detta konstateras att hänvisningen till villkoren i avsnitten II–IV i förordning nr 1191/69 bör beakta räckvidden av de olika former av allmän trafikplikt som avses i den nya artikel 1.5.

      I denna nya bestämmelse anges ordagrant att medlemsstaterna får ”bibehålla” eller ”besluta om” allmän trafikplikt. Vad gäller ”bibehållandet” så avser det allmän trafikplikt som förelåg före den 1 juli 1969, och för den gäller i hela sin räckvidd var och en av de bestämmelser som ingår i avsnitten II–IV, således även artiklarna 4 och 6, som särskilt handlar om den här typen av allmän trafikplikt. När det gäller att ”besluta om” ny allmän trafikplikt, kan hänvisningen till avsnitten II–IV endast avse de bestämmelser där som är tillämpliga av naturliga skäl, det vill säga alla utom just artiklarna 4 och 6, vilka endast existerar för att reglera allmän trafikplikt som tidigare förelåg.

      Svaret på tolkningsfrågan beror således enligt min uppfattning i första hand på huruvida det rättsliga förhållandet i fråga ska betecknas som ett avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt eller som en allmän trafikplikt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra. Om den hänskjutande domstolen finner att det handlar om ett avtal om trafiktjänster på grund av allmän trafikplikt, ska villkoren i detta avtal gälla. Om det däremot handlar om en allmän trafikplikt är det nödvändigt att fastställa om den infördes före eller efter det att förordning nr 1191/69 trädde i kraft, och endast i det förstnämnda fallet är det nödvändigt att först ansöka om upphävande av den allmänna trafikplikten för att kunna få ersättning för den ekonomiska skadan.

      Således anser jag att artikel 4 i förordning nr 1191/69 ska tolkas så, att det endast är beträffande allmän trafikplikt som hade införts innan ovannämnda förordning trädde i kraft som rätt till ersättning förutsätter att behöriga myndigheter inte, efter ansökan, har beslutat om upphävande av allmän trafikplikt som medför ekonomiska nackdelar för transportföretaget.

VII – Förslag till avgörande

      Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som har ställts enligt följande:

”Artikel 4 i rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar, ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 1893/91 av den 20 juni 1991, ska tolkas så, att det endast är beträffande allmän trafikplikt som hade införts innan ovannämnda förordning trädde i kraft som rätt till ersättning förutsätter att behöriga myndigheter inte, efter ansökan, har beslutat om upphävande av allmän trafikplikt som medför ekonomiska nackdelar för transportföretaget.”


1 – Originalspråk: spanska.


2 – Rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar (EGT L 156, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 1, s. 64).


3 – Rådets förordning (EEG) nr 1893/91 av den 20 juni 1991 (EGT L 169, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 17).


4 – GURI nr 287, av den 10 december 1997, s. 4.