Karnov Open

Karnov Open är en kostnadsfri rättsdatabas från Norstedts Juridik där alla Sveriges författningar och EU-rättsliga dokument finns samlade. Nu kan organisationer och företag prova den mer omfattande juridiska informationstjänsten JUNO gratis i 14 dagar - läs mer om erbjudandet och vad du kan få tillgång till här.

Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 17 februari 1998. - Brottmål mot Donatella Calfa. - Begäran om förhandsavgörande: Areios Pagos - Grekland. - Allmän ordning - Turist som är medborgare i annan medlemsstat - Fällande dom avseende bruk av narkotika - Återreseförbud på livstid. - Mål C-348/96.



Rättsfallssamling 1999 s. I-00011



Generaladvokatens förslag till avgörande



1 I det förevarande målet, avseende en begäran om förhandsavgörande, har domstolen ombetts att närmare ange räckvidden hos de principer i gemenskapsrätten som reglerar, och närmare bestämt begränsar, medlemsstaternas behörighet att besluta om utvisning av gemenskapsmedborgare från sitt territorium.

2 Det mål som ligger till grund för tolkningsfrågorna kommer att kortfattat beskrivas nedan. Donatella Calfa, en italiensk medborgare, befann sig på semester i Grekland när hon greps för innehav av narkotika. Hon åtalades för innehav, enbart för eget bruk, av otillåtna narkotiska preparat och dömdes till fängelse i tre månader. Förutom detta straff beslutade brottmålsdomstolen i Heraklion att hon skulle utvisas på livstid från Grekland.(1) Donatella Calfa överklagade detta beslut vid den hänskjutande domstolen, men enbart i den del det avsåg utvisning.

I beslutet om hänskjutande sägs att innehav av narkotika i den nationella rättsordningen regleras på olika sätt beroende på om den tilltalade är grekisk medborgare eller medborgare i en annan medlemsstat. Skillnaden gäller närmare bestämt inte det huvudstraff som kan ådömas den tilltalade som har dömts för brottet, utan möjligheten att ålägga denne ytterligare påföljder. Beträffande en utlänning som dömts för brott mot narkotikalagen skall nämligen domstolen besluta om utvisning på livstid från Grekland, såvida inte synnerliga skäl, särskilt familjeskäl, rättfärdigar att han kvarblir i landet. Han kan emellertid återvända till Grekland efter tre år räknat från utvisningen, efter ett skönsmässigt beslut av justitieministern.(2) Grekiska medborgare kan däremot inte bli föremål för utvisning. De kan enbart förbjudas att uppehålla sig inom vissa områden, men enbart om de har begått det grova brottet överlåtelse av narkotika och inte enbart är skyldiga till innehav för eget bruk.(3) I det senare fallet är dessutom påföljden fakultativ och kan under alla omständigheter inte utdömas för längre tid än fem år.

Den nationella domstolen frågar således EG-domstolen om den behandling som förbehålls utlänningar är förenlig med gemenskapsrätten. Den har närmare bestämt ställt följande tolkningsfrågor:

"1) Utgör de gemenskapsrättsliga bestämmelser som har angetts i skälen i beslutet om hänskjutande, särskilt artikel 8.1 och 8.2, artikel 8a.1 samt artiklarna 48, 52 och 59 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och bestämmelserna i de i samma skäl nämnda direktiven, men även varje annat därmed sammanhängande gemenskapsrättsligt direktiv som rör den fria rörligheten för personer och friheten att tillhandahålla tjänster samt slutligen den gemenskapsrättsliga likhetsprincipen som följer av artikel 7 i fördraget, hinder för en nationell lagbestämmelse som ålägger den nationella domstolen att - såvida inte synnerliga skäl, särskilt familjeskäl, föreligger - med hänsyn till allmän ordning och säkerhet utvisa en medborgare i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen på livstid, endast på grund av att denne i värdmedlemsstaten, där han uppehöll sig lagligen som turist, har begått brotten förvärv av narkotika uteslutande för eget bruk samt bruk av denna narkotika, om utvisningen innebär att det blir rättsligt omöjligt för den berörda personen att återvända till landet - såvida inte justitieministern efter eget skön efter tre år ger tillstånd till detta - för att utöva de aktiviteter som avses i de ovan nämnda gemenskapsrättsliga bestämmelserna och om en medborgare i värdmedlemsstaten som har begått samma brott kan dömas till samma fängelsestraff, men däremot inte någon annan motsvarande åtgärd, såsom förbud mot uppehåll som endast kan utdömas som en ytterligare, fakultativ påföljd förenad med påföljden fängelse, vilken särskilt är stadgad för överlåtelse av narkotika?

2) För det fall att de ovan nämnda gemenskapsrättsliga bestämmelserna i princip inte hindrar att en medborgare från en annan medlemsstat utvisas med stöd av en sådan nationell bestämmelse (se den första frågan ovan) och att den nationella domstolen enligt denna bestämmelse vad beträffar frågan om utvisning endast äger att efter eget skön bedöma om det föreligger synnerliga skäl, särskilt familjeskäl, för fortsatt uppehåll i värdstaten, kan då en sådan åtgärd anses strida mot den gemenskapsrättsliga proportionalitetsprincipen, det vill säga är den oproportionerlig i förhållande till de ovannämnda brottens svårhetsgrad (se den första frågan), med hänsyn till att dessa brott enligt nationell rätt endast straffas på sätt som anges i motiveringen till beslutet om hänskjutande, medan utvisningsbeslutet som meddelas av den nationella domstolen är en utvisning på livstid, där det endast finns en möjlighet för justitieministern att efter tre år tillåta den berörda personen att återvända till värdstaten?"

3 Inledningsvis skall sägas att de två frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen vid närmare betraktande rör samma problem, nämligen det påstådda åsidosättandet av "proportionalitetskriteriet". Detta är föremål för den andra frågan. Det utgör också en av grunderna för bedömningen av om de nationella bestämmelserna på området för utvisning av gemenskapsmedborgare är rättsenliga, vilket är föremålet för den första frågan. Tolkningsfrågorna kan således behandlas tillsammans.

Jag vill dessutom anmärka att den situation som Donatella Calfa befinner sig i omfattas av det skydd som garanteras av artikel 59 i fördraget, och inte, såsom den nationella domstolen felaktigt har angett i beslutet om hänskjutande, av artiklarna 48 och 52 i fördraget. Detta beror på att den berörda inte är verksam som arbetstagare i Grekland och att det inte heller har visats att hon tänker utnyttja friheten att etablera sig som skyddas av artikel 52. Hon skall snarare, i egenskap av turist, betraktas som mottagare av tjänster, och hon kan således, enligt domstolens fasta rättspraxis,(4) åberopa det skydd som erbjuds av artikel 59 avseende tillträde till och uppehåll inom grekiskt territorium.

4 Mot bakgrund av detta är det centrala i det förevarande målet avgränsningen av begreppet allmän ordning, som den grekiska regeringen åberopar för att rättfärdiga den utvisningsåtgärd som vidtagits gentemot Donatella Calfa. Det skall nämligen påpekas att enligt gemenskapsrätten kan friheten för en mottagare av tjänster att bege sig till en annan medlemsstat för att där mottaga tjänsten omfattas av begränsningar som är berättigade på grund av, såsom ordagrant stadgas i artikel 56 i fördraget, hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Dessutom föreskrivs det i direktiv 64/221/EEG(5) att det gentemot gemenskapsmedborgare kan vidtas åtgärder som begränsar den fria rörligheten och friheten att uppehålla sig, vilka är berättigade med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet.

Den grekiska regeringen åberopar just dessa bestämmelser för att göra gällande att den nationella lagstiftningen i fråga grundas på syftet att bekämpa det allvarliga problemet med bruk och försäljning av droger och således är berättigad med hänsyn till de mål avseende allmän ordning som eftersträvas.

5 Den grekiska regeringens försvar skall enligt min mening inte godtas. Det är visserligen otvivelaktigt så att de ovannämnda gemenskapsbestämmelserna ger medlemsstaterna behörighet att begränsa rörligheten och uppehållet för gemenskapsmedborgare med hänsyn till allmän ordning. Det är även säkert att en straffrättslig lagstiftning vari föreskrivs ett förbud att bruka narkotiska preparat, åtminstone abstrakt sett, kan påstås grundas på hänsyn av denna art. Domstolen har emellertid haft tillfälle att påpeka att även om "[m]edlemsstaterna, med stöd av förbehållet i artikel 48.3, i princip fortfarande [är] fria att utifrån nationella behov bestämma vad hänsynen till allmän ordning kräver", kan räckvidden av detta begrepp "inte ... bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av gemenskapsinstitutionerna".(6) Det är nämligen fråga om ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet, vars tillämpning således skall begränsas till undantagsfall, i vilka den person som skall utvisas från det nationella territoriet faktiskt utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen.(7) Det framgår dessutom av domstolens rättspraxis avseende tillämpningen av direktiv 64/221(8) att, när de nationella myndigheterna utvisar en medborgare från en medlemsstat av hänsyn till allmän ordning, skall de särskilt beakta den berördes personliga situation, medan tidigare domar för brott inte i sig skall utgöra anledning att vidta sådana åtgärder.(9) Ett beslut om utvisning kan inte grundas på skäl av "allmänpreventiv" natur, i syfte att avskräcka andra utlänningar från att begå liknande brott,(10) och proportionalitetskravet måste under alla omständigheter respekteras.(11)

6 De principer som domstolen har fastslagit avseende begreppet "allmän ordning" har en nyckelroll för tolkningen i detta mål.

För det första förefaller det mig som om den beskrivna nationella lagstiftningen i beslutet om hänskjutande inför en diskriminering som är förbjuden enligt fördraget, mellan å ena sidan inhemska medborgare och å andra sidan övriga gemenskapsmedborgare. Diskrimineringen består inte i att den nationella lagstiftaren inte har föreskrivit någon möjlighet att utvisa inhemska medborgare. Domstolen har redan förklarat att åtgärder av denna typ inte kan vidtas mot dessa och att deras situation således inte är helt jämförbar med övriga gemenskapsmedborgares(12). Det skulle således inte vara fråga om förbjuden diskriminering i den mån den särbehandling som föreskrivs i den nationella lagstiftningen inte gäller likadana situationer. I vårt fall skall emellertid diskrimineringen ses ur en annan synvinkel. Det framgår nämligen av den nationella domstolens beskrivning av tillämpliga bestämmelser att brottet innehav av narkotika för eget bruk får olika påföljd beroende på om det har begåtts av en grekisk medborgare eller av en utlänning. I det första fallet är det möjligt att döma till fängelse som påföljd, medan det i det andra fallet däremot med nödvändighet tillkommer en ytterligare påföljd, bestående i utvisning från det nationella territoriet. Även om en sådan åtgärd inte kan vidtas gentemot inhemska medborgare är det icke desto mindre så, att när de senare gjort sig skyldiga till brottet innehav av narkotika tillämpas ingen typ av ytterligare påföljd på dem. Med andra ord består diskrimineringen i att det vid samma brott tillämpas enbart en huvudpåföljd för inhemska medborgare, medan det tilläggs en ytterligare påföljd för utlänningar.

7 Även om det medges att de bestämmelser som beskrivs i beslutet om hänskjutande inte uppfyller kriterierna för diskriminering, strider de i varje fall mot proportionalitetsprincipen, såsom den har tolkats av domstolen just med hänvisning till rättsenligheten av utvisningsåtgärder som är berättigade med hänsyn till "allmän ordning". Det är i det avseendet tillräckligt att erinra om följande stycke i den berömda domen i det ovannämnda målet Adoui och Cornuaille,(13) vilket förefaller vara särskilt relevant: "Undantagsbestämmelserna i artiklarna 48 och 56 i fördraget ger medlemsstaterna rätt att, när de omständigheter som anges i bestämmelserna föreligger, vidta vissa åtgärder som grundas på hänsyn till allmän ordning mot medborgare från andra medlemsstater. Medlemsstaterna kan inte vidta dessa åtgärder mot sina egna medborgare eftersom de inte kan utvisa sina egna medborgare från det nationella territoriet eller vägra dem inresa till detta. Även om denna särskilda behandling, som hänger samman med det slags åtgärder som kan vidtas, därför måste tillåtas, så skall det dock understrykas att den myndighet i en medlemsstat som är behörig att vidta sådana åtgärder inte får grunda utövandet av sina befogenheter på en bedömning av vissa former av uppträdande som innebär en godtycklig skillnad i behandling till nackdel för medborgare från andra medlemsstater. I detta avseende bör det påpekas att för att en nationell myndighet skall kunna hänvisa till begreppet allmän ordning måste det, vilket domstolen har fastställt i sin dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977, s. 1999, svensk specialutgåva, volym 3), föreligga 'ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen'. Även om gemenskapsrätten inte ålägger medlemsstaterna att tillämpa en enhetlig värdeskala vid bedömningen av om ett uppförande kan anses strida mot allmän ordning, så får ett uppförande inte anses vara av sådan karaktär att det berättigar till begränsningar av rätten för en medborgare från en medlemsstat att resa in till eller att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium, om denna andra medlemsstat när det gäller de egna medborgarna inte vidtar några repressiva eller andra faktiska och effektiva åtgärder för att förhindra samma uppförande."

Det framgår således av den rättspraxis som jag har nämnt ovan att det i varje fall skall göras en jämförelse mellan behandlingen i lagen av inhemska medborgare respektive utlänningar från gemenskapen. Och detta för det fall den sistnämndes personliga uppförande uppfyller villkoret att det utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar värdstatens grundläggande intressen - således att det är av den arten att det rättfärdigar en eventuell utvisningsåtgärd - enbart när de nationella myndigheterna gentemot ett liknande uppförande av sina egna medborgare vidtar åtgärder som kanske inte är identiska, men faktiskt är avsedda att bekämpa detta uppförande.(14) Det kan emellertid lätt konstateras att detta villkor inte är uppfyllt i det förevarande fallet. För det brott som innebär enbart innehav av narkotika föreskriver inte den nationella lagstiftaren - och skulle inte kunna föreskriva, av skäl som redogjorts för ovan - någon utvisning från det nationella territoriet gentemot sina egna medborgare. Faktum är emellertid att lagstiftaren i dessa fall inte heller föreskriver några andra åtgärder, av vilka det framgår att innehav och bruk av narkotika i den nationella rättsordningen anses vara ett sådant uppförande som rättfärdigar en särskilt allvarlig reaktion. Tillämpningen av ytterligare påföljder på inhemska medborgare - bland annat förbud mot uppehåll på vissa platser - föreskrivs nämligen enbart i fall av verlåtelse av narkotika, det vill säga för ett brott som är mycket grövre än enbart innehav för eget bruk. Däremot föreskrivs ingen ytterligare påföljd för enbart innehav för eget bruk.

Jag anser således att en bestämmelse om utvisning från det nationella territoriet motsvarande den som beskrivs av den nationella domstolen strider mot gemenskapsrätten. Det saknar betydelse om en åtgärd av denna typ betraktas som diskriminering eller bristande proportionalitet. Detta ändrar i varje fall inte resultatet i praktiken. Det är fortfarande fråga om en åtgärd som strider mot de principer som fastslås av domstolen med avseende på åtgärder som begränsar rätten till rörlighet och uppehåll för gemenskapsmedborgare.

8 Jag vill tillägga att den nationella lagstiftning som återges i beslutet om hänskjutande även ur andra aspekter riskerar att vara oförenlig med domstolens rättspraxis. Jag avser i synnerhet den omständigheten att utvisningsåtgärden föreskrivs som en nästan automatisk följd av en dom för brott. I den behandlade lagstiftningen föreskrivs nämligen att domstolen skall besluta om utvisning av en utlänning från gemenskapen, såvida inte synnerliga skäl, särskilt familjeskäl, föreligger vilka rättfärdigar en annan lösning. Dessa familjeskäl inför således en möjlighet till undantag från den allmänna regeln, vilken är utvisning. En sådan bestämmelse strider emellertid uppenbart mot artikel 3.2 i direktiv 64/221, enligt vilken "[t]idigare domar för brott ... inte i sig [skall] utgöra anledning att vidta sådana åtgärder" som utvisning från det nationella territoriet. I domen i det ovannämnda målet Bouchereau(15) fastslog domstolen att denna artikel skall tolkas så att "det krävs att de nationella myndigheterna gör en särskild bedömning mot bakgrund av hänsynen till den allmänna ordningen, vilket inte nödvändigtvis sammanfaller med den bedömning som har legat till grund för domen för brott. En tidigare dom för brott kan följaktligen endast få betydelse när de omständigheter som ligger till grund för denna dom vittnar om ett personligt uppförande som utgör ett faktiskt hot mot den allmänna ordningen. Även om förekomsten av ett sådant hot i allmänhet tyder på en benägenhet hos den berörda personen att uppföra sig på samma sätt även i framtiden, är det dock också möjligt att det tidigare uppförandet i sig uppfyller villkoren för att kunna anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen".

Dessa krav förefaller däremot inte ha respekterats vad beträffar den nationella lagstiftning som beskrivs i beslutet om hänskjutande. I denna föreskrivs nämligen att utvisningen av utlänningen följer på domen för brott, nästan som om den vore en "naturlig följd" av denna, enbart mildrad av möjligheten att åberopa familjeskäl. Av ovan nämnda rättspraxis framgår emellertid följande: "För att ... [det] skall kunna hänvisa[s] till begreppet allmän ordning ... måste det, utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär, föreligga ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen". Ett sådant hot kan däremot inte i sig härledas enbart ur en tidigare dom för brott.

9 På grund av det anförda anser jag att villkoren inte är uppfyllda för att kunna åberopa hänsyn till allmän ordning för att rättfärdiga en sådan utvisningsåtgärd som den som beskrivs av den nationella domstolen. Jag vill tillägga att detta gäller såväl om åtgärden är permanent som om den är tillfällig. I det första fallet tillkommer, till de reservationer som har anförts ovan beträffande den behandlade nationella lagstiftningen, givetvis andra som har samband med att en utvisning på livstid från det nationella territoriet är uppenbart oproportionerlig.(16) Det förefaller mig emellertid som om tvivlen om den omtvistade åtgärdens förenlighet med gemenskapsrätten föreligger oberoende av rättsverkningarna i tiden av rättsakten i fråga. Även om det skulle antas att Donatella Calfa kunde återvända till Grekland efter en period om tre år och efter tillstånd av den ansvarige ministern, kvarstår nämligen den omständigheten att utvisningsåtgärden vidtagits avseende ett uppförande som har straffrättsliga påföljder och vilket, om det gäller en grekisk medborgare, inte bestraffas lika strängt. Enligt domstolens fasta rättspraxis utgör detta en diskriminering som är förbjuden enligt fördraget, eller i varje fall en oproportionerlig åtgärd, eftersom den drabbar gemenskapsmedborgare genom påföljder som varken är lämpliga eller proportionerliga i förhållande till det begångna brottets svårhetsgrad, sådan som den nationella lagstiftaren bedömer den.

Den utvisning som föreskrivs av den nationella lagstiftningen är med andra ord inte en följd av en specifik bedömning av den skyldiges uppförande, utan tycks ha tillkommit i syfte att avskräcka övriga gemenskapsmedborgare. Sådana syften har domstolen emellertid redan haft tillfälle att öppet fördöma i andra mål.(17)

10 Jag vill avsluta med en sista anmärkning om den roll som principen om unionsmedborgarskap, vilken införts genom artikel 8a i fördraget, kan spela i det förevarande målet. Denna princip nämns av den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande. Jag har i målet Martínez Sala(18) redan haft tillfälle att förklara betydelsen av detta nya grundläggande begrepp. Jag anser dock inte att det är relevant i det förevarande fallet, med hänsyn till att de frågor som den hänskjutande domstolen ställer redan är fullständigt besvarade genom domstolens fasta rättspraxis som jag har erinrat om ovan. Donatella Calfas ställning skyddas nämligen på ett lämpligt sätt genom att hon anses vara mottagare av tjänster samt genom bestämmelserna i direktiv 64/221. Enligt min mening är det således överflödigt att åberopa det ytterligare skydd som medborgarskapet i unionen medför.

Förslag till avgörande

11 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Areios Pagos på följande sätt:

Artiklarna 59 och 56 i EG-fördraget och artikel 3 i direktiv 64/221/EEG skall tolkas på så sätt att de utgör hinder för tillämpningen av en nationell föreskrift enligt vilken en nationell domstol är skyldig att utvisa en medborgare från en annan medlemsstat på livstid av hänsyn till allmän ordning och säkerhet endast av det skälet att denne medborgare i värdmedlemsstaten, där han upphöll sig som turist, har gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående av innehav av narkotika för eget bruk, medan en medborgare i värdmedlemsstaten inte åläggs någon påföljd av motsvarande svårhetsgrad om han begår samma brott.

(1) - Det sägs i beslutet om hänskjutande att utvisningsåtgärden vidtogs med stöd av artikel 17.2 i lag nr 1729/1987, enligt vilken "myndiga eller minderåriga utlänningar som döms för brott mot denna lag skall utvisas på livstid, utom då synnerliga skäl, särskilt familjeskäl, rättfärdigar att de kvarblir i landet ..."

(2) - Det framgår av bestämmelserna i artikel 74 i strafflagen att utvisade utlänningar inte får återvända till landet förrän efter en period om tre år räknat från deras utvisning och under förutsättning att justitieministern har gett dem tillstånd att återvända.

(3) - Den hänskjutande domstolen åberopar i det avseendet artikel 17.1 i lag nr 1729/1987, i vilken stadgas att denna ytterligare påföljd tillämpas på grekiska medborgare enbart om de döms till fängelse i minst fem år.

(4) - Se dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 10, och av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan, (REG 1989, s. 196; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 55.

(5) - Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT L 56, 1964, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28). I detta mål kommer i synnerhet artikel 3.1 och 3.2 i fråga, vilka är formulerade enligt följande:

"1. Åtgärder vidtagna med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall grunda sig uteslutande på den berörda personens eget uppförande.

2. Tidigare domar för brott skall inte i sig utgöra anledning att vidta sådana åtgärder ..."

(6) - Se dom av den 28 oktober 1975 i mål 36/75, Rutili (REG 1975, s. 1219; svensk specialutgåva, volym 2), punkterna 26 och 27.

(7) - Se dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977, s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 35.

(8) - Se i synnerhet artikel 3 i det ovannämnda direktivet, vilken domstolen har tillerkänt direkt effekt i dom av den 4 december 1974 i mål 41/74, Van Duyn (REG 1974, s. 1337; svensk specialutgåva, volym 2), punkterna 6 och 7.

(9) - Se domen i det ovannämnda målet Bouchereau, punkt 28.

(10) - Se dom av den 26 februari 1975 i mål 67/74, Bonsignore (REG 1975, s. 297; svensk specialutgåva, volym 2), punkt 7.

(11) - Se dom av den 7 juli 1976 i mål 118/75, Watson och Belmann (REG 1976, s. 1185; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 21.

(12) - Se domen i det ovannämnda målet Van Duyn, punkterna 22 och 23, och av den 18 maj 1982 i de förenade målen 115/81 och 116/81, Adoui och Cornuaille (REG 1982, s. 1665; svensk specialutgåva, volym 6), punkt 7.

(13) - Se ovan, punkterna 7 och 8 (min kursivering).

(14) - Se på den punkten mitt förslag till avgörande av den 23 september 1997 i mål C-171/96, Pereira Roque (målet är ännu inte avgjort), där jag påpekar att det just är respekten för proportionaliteten som säkerställer likabehandlingen (punkt 49).

(15) - Nämnt ovan i punkterna 27, 28 och 29.

(16) - Se i det avseendet domen av den 17 juni 1997 i mål C-65/95 och C-111/95, Shingara och Radiom (REG 1997, s. I-3343).

(17) - Se domen i det ovannämnda målet Bonsignore, punkt 7.

(18) - Mål C-85/96 (dom av den 12 maj 1998, REG 1998, s. I-2691).